Print Friendly

Sveriges utrikespolitik i sovjetrysk belysning

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGES UTRIKEsPOLITIK
I SOVJETRYSK BELYSNING
UNDER DEN utrikespolitiska debatt,
som blossade upp sedan Chrustjov
sänt sitt återbud till Sverige och
som i november kulminerade i riksdagen, har regeringen och dess
press energiskt försökt fastslå två
enligt deras mening odisputabla
fakta. Regeringens utrikespolitik
efter de principer som statsministern utförligt utvecklade under
riksdagsdebatten har, hävdas det,
givit bästa möjliga resultat: vi kan,
yttrade han, glädja oss åt att den
svenska neutralitetspolitiken ute i
världen med åren vunnit ökad förståelse och respekt, en för vårt land
värdefull tillgång. Och då i somras
det viktiga inslag i denna lyckade
utrikespolitik, som Chrustjovs besök enligt honom skulle blivit, gick
i stöpet, var det oppositionen och
dess demonstrationer, som bar vad
stockholmstidningen kallade »det
förkrossande ansvareb för olyckan.
Ligger verkligen allt detta fast?
Som bidrag till svaret på frågan må
här framdras ett par saker, som
hittills gått opåaktade förbi.
Tillåt mig först att fästa uppmärksamheten på ett auktoritativt
Av professor ANTON KARLGREN
sovjetryskt inlägg, som, genom låt
oss säga en olyckshändelse, den
svenska allmänheten gick miste
om, en i september 1959 publicerad artikel i den ryska tidskriften
Mezjdunarodnaja Zjizn, »Internationellt liv», Sovjetunionens ledande utrikespolitiska pressorgan.
Det var en märklig artikel. Vid en
tidpunkt då regeringen i sin nitälskan för sann neutralitetspolitik
som bäst gick tillrätta med hr Hjalmarson för hans utrikespolitiska
förvillelser, blev den själv i denna
artikel oceremoniöst placerad på
de anklagades bänk, beskylld för
svårartad avvikelse från vad verklig neutralitetspolitik krävde. Och
i ett ögonblick då regering och regeringspress väl trodde att de oppositionella demonstranterna definitivt brännmärkts för det ravage de
ställt till och nu, enligt herr Undens
förmodan i hans radioanförande,
gick omkring i vederbörlig ruelse,
klargjorde artikeln kort och kallt,
att då Chrustjov inte kom, berodde
det på att den svenska regeringen
omöjliggjort hans resa.
Denna tydligen från högsta ort
inspirerade uppgörelse med den
svenska regeringen kom som sagt
inte till den svenska allmänhetens
kännedom. Själva artikeln blev
visserligen bekant. Den hette ‘Sovjetunionen och Sveriges neutralitet under andra världskriget’ och
innehöll också mycket riktigt en
översikt över krigsårens svenskryska relationer. Av den översikten
gav ett telegram, som svenska tidningar fick genom Associated
Press, ett utförligt referat. Men
själva kärnan i artikeln, dess korta
slutparti med anfallet, omnämndes
inte med ett ord. Det var väl bara
journalistiskt oförstånd eller slarv,
men hade det varit avsändarens
avsikt att en för regeringen obehaglig sak skulle undanhållas
svensk publik kunde han inte ha
gjort det effektivare. Sedan den
svenska pressen fått ett referat,
vars utförlighet tydde på att artikeln blivit vederbörligen journalistiskt utnyttjad, kunde det knappast falla någon tidning in att
skaffa sig ytterligare upplysningar
om den. Vilket heller inte skedde.
I själva verket skulle redan de
delar av artikeln, som telegrammet
refererade, förtjänat en närmare
svensk uppmärksamhet. De utgör
i realiteten en upptakt till angreppet. Med en skildring av hur krigsårens svenska politici genom klok
och berömvärd neutralitetspolitik
lyckades lotsa Sverige genom krigets faror vill artikeln ge en bakgrund, mot vilken ögonblickets
svenska utrikespolitik skall framstå som oklok och för svenska nationella intressen riskabel. Vad som
därvid enligt tidskriften utgjorde
37
det berömvärda i krigsårspolitiken
var dess starka orientering mot
Ryssland. De dåvarande svenska
statsmännen förstod att, som madame Kolontay låter Per Albin
Hansson uttrycka det, »Rysslands
vänskap är Sveriges grundstöd».
Det var, visar tidskriften, nu också
först och främst genom rysk hjälp
de lyckades rädda landet, som eljest skulle varit förlorat, en hjälp
som beredvilligt gavs och som enligt madame Kolontay mottogs med
översvallande tacksamhetsbetygelser. Och det var ständiga ryska
uppmuntringar och sympatiyttringar som styrkte de svenska politikerna i deras neutralitetssträ-
vanden, uppmuntringar vilkas
värde och betydelse de ideligen med
varma ord underströk. De förstod
också, dessa statsmän, hur starka
de intressen var som knöt Sverige
och Sovjetunionen samman. »Inga
problem skiljer oss åt, våra uppgifter överensstämmer fullständigt», det är ett annat av de statsmannaord som den vänliga rapportören tillskriver statsminister Hansson. Särskilt dröjer tidskriften vid
ett tillfälle, då känslan för intressegemenskapen tog sig ett symtomatiskt vackert uttryck. Handelsminister Eriksson, som våren 1941
besökt Moskva för underhandlingar
om svenskt-ryskt handelsavtal, inrapporterade vid sin återkomst till
regeringen att han vid sin kontakt
med sovjetryska representanter fått
»intrycket att den svenska politikens huvudmål, förebyggande av
38
krig i Östersjön, fullt och helt överensstämde med ryska önskningar:;.
Också en del detaljer i artikelns
första del förebådar vad som kommer. Redan på ett tidigt stadium
introduceras herr Unden för ett
ögonblick. Efter att ha återgivit
Giinthers och Hanssons förtjusta
tacksamhetsbetygelser för den sovjetryska demarehen till Sveriges
förmån i april 1941 sticker tidskriften in en passus om hur herr Unden 1945 som nybliven utrikesminister skyndade sig att visserligen
erkänna men dock starkt nedvärdera den ryska hjälpen- utan att
direkt understryka det vill tidskriften tydligen låta påskina, att det
med honom kom in en annan
nyans i svensk utrikespolitik. Och
när det sedan blir tal om hur den
svenska neutralitetspolitiken fastlades efter kriget försvinner hr Unden fullständigt ur framställningen: de eloger åt honom, som
eljest regelbundet brukat förekomma då svensk utrikespolitik varit på tal i sovjetrysk press, har
alltså nu torkat in. Som representant för de klarsynta svenska politici som insåg att en alliansfri
svensk utrikespolitik var nödvändig presenteras handelsminister
Myrdahl, som, heter det, framgångsrikt bekämpade de svenska
kretsar, som ville göra Sverige till
uppmarschterräng för västmaktsangrepp mot Sovjetstaten. Den alliansfria linjen blev då också den
som valdes, och svenska deklarationer om den har sedan kommit
gång på gång, senast vid hrr Erlanders och Hedlunds besök
Moskva.
Men, säger tidskriften – och så
kommer angreppet:
»Vissa bestämda inflytelserika
kretsar i Sverige önskar icke befästandet av freden i norra delen av
Europa, skapandet av en fredszon
i östersjöområdet, vilket Sovjetunionen aktivt uppträder för. Synbarligen är Sveriges alliansfria utrikespolitik dem icke tillpass. Dessa
kretsar vill uppenbart inte räkna
med Sveriges nationella intressen,
det svenska folkets intressen.» »De
har, dessa kretsar», fortsätter tidskriften, nu citerande stockholmstidningen, »redan länge hårdnackat arbetat för Sveriges inträde i
Atlantpakten och gör allt för att
skapa en gynnsam jordmån för en
sådan utveckling.» »Just dessa kretsar var det» – nu tar tidskriften
själv ordet – »som inspirerade
och organiserade den antisovjetiska
kampanjen i samband med ministerpresidenten Chrustjovs planlagda visit i Sverige i augusti. Deras mot Sovjetunionen fientliga
verksamhet mötte tyvärr inte tillbörligt motstånd från den svenska
regeringens sida. Resultatet blev
att sovjetregeringen inte kunde annat än komma till slutsatsen om
nödvändigheten att uppskjuta det
planerade besöket till en gynnsammare tid.» »Ett uppskov som» –
åter citeras stockholmstidningen
– »inte var i den svenska utrikespolitikens intresse.»
Det är alltså s. k. inflytelserika
svenska kretsars motstånd mot iden
om Östersjön som ett fredens hav
– denna ide, som krigstidens svenska politici sökte och fann rysk
förståelse för – som artikeln an- .griper. Och vilken inflytelserik
kraft den därvid måttar mot har
inte särskilt behövt utsägas: den
särskilt inflytelserika kraft som i
sitt tal i juni framträdde som detta
motstånds exponent och gjorde det
så effektivt att andra inflytelserika
motståndare mot tanken veterligen
inte ansett det behövligt att framträda.
Angreppet hade innan det på
detta sätt kom i tidskriften redan
länge varit på väg. När Chrustjov i
våras på allvar tog om hand östersjöiden, som förut endast mött i
form av olika försöksballonger,
hade han tydligen ännu varit tämligen säker på att Sverige skulle
kunna vinnas för den; i sitt tal i
Riga i juni sysslade han huvudsakligen med frågan om inte också
Danmark och Norge sedan skulle
kunna tänkas fastna för den och
kunna förmås att lämna Atlantpakten. Den besvikelse han kände
då Undens tal i slutet av juni visat
honom att saken inte var så klar
som han trott tog sig också snart
uttryck. Först i tämligen behärskad
form i en artikel i Izvestija, där det
bittert klagades över att tanken på
fred i östersjöområdet mött motstånd t. o. m. från sådana kretsar
som var kända som förkämpar för
folkens fredliga utveckling, något
39
som skett på föreningen Nordens
möte i Stockholm. I sitt tal i Stettin
den 18 juli gick Chrustjov skarpare
fram. Visserligen med adress
främst till Danmark och Norge
men också till Sverige och hr Unden, som fick kraftigt påskrivet för
sitt påpekande av att, om en fredszon i östersjöområdet kom till,
måste den omfatta också en del av
Sovjetunionen, förklarade han sig
inte kunna föreställa sig hur människor som önskar sitt lands oberoende och en stabil fred för sitt
folk inte förstår det utomordentligt
humana förslaget. Berodde det på
bristande fattningsförmåga hos
dem eller på önskan att stå sådana
krafter till tjänst som har intresse
av en skärpning av den internationella spänningen?
I Mezjdunarodnaja Zjizns artikel
är det inte längre någon fråga om
vad motståndet mot östersjöiden,
främst hr Undens, betyder. Det
betyder inte bara en för svensk
neutralitetspolitik så komprometterande sak som likgiltighet för
freden i norra Europa utan också
missnöje med- och alltså önskan
att överge – neutralitetspolitiken.
Detta motstånd mot en sak, som
Sovjetunionen aktivt engagerat sig
för, betyder också brist på förståelse för vad som bör höra till
en riktig neutralitetspolitik och
som under krigsåren också gjorde
det, förståelse för att de svenska
intressena sammanfaller med de
ryska. Och det betyder likgiltighet
för de svenska nationella intressen,
40
som krigstidens statsmän just genom en i nära anslutning till Ryssland genomförd neutralitetspolitik
på ett så lyckligt sätt tillvaratog.
Men vidare: den svenska utrikesledningen har inte bara intagit en
med neutralitetspolitik oförenlig
position i östersjöfrågan, den har
också tvungit Chrustjov att lägga
iden på is. Om det handlar slutet
av angreppet, där tidskriften förklarar varför Chrustjov nödgades
inställa sitt Sverigebesök.
Vad det besöket hade för syfte
hade man väl i Sverige tidigt rätt
allmänt förstått, många hade dock
inte gjort det. Naturligtvis tänkte
han inte komma som vetgirig turist; tanken att han skulle intressera sig för att, som det hette i hr
Undens radioanförande, lära känna
den svenska demokratins kynne är
löjlig. Inte heller ville han komma
för att slå ett slag för kommunismen. Chrustjov som sovjetpropagandist i Sverige, det var sparvskjutning med kanon. Det var den
svenska regeringens acceptering av
östersjöiden som han räknade med
att kunna hämta. Efter de föregå-
ende månadernas väldiga propagandakampanj för iden hade man
nu kommit därhän att nästa steg
måste bli att inhämta samtycke av
Östersjöns största strandägare;
med det kortet på hand skulle
Chrustjov sedan kunna ta hem
vinster under den fortsatta resan
till Danmark och Norge. När hr
Unden i sitt radioanförande förldarade att Chrustjov »säkerligen»
inte väntat sig ett omedelbart resultat av de meningsutbyten »angående olika frågor berörande de
svensk-ryska förhållandena» som
skulle äga rum under besöket, så
kan mot hans försäkring ställas ett
vittne, som kan förmodas ha bättre
reda på Chrustjovs planer. Resan
”var, heter det i en Pravda-artikel
av den ryske marinministern, ett
led i arbetet på att säkra en varaktig fred i östersjöområdet, en sak
för vilken de konkreta förutsättningarna nu förelåg.
Detta var Chrustjovs kalkyl –
när han inställde resan var det därför att han förstått att han kalkylerat fel. Redan Undens tal hade
väl givit honom onda aningar. Men
vad som definitivt övertygat honom och utlöst hans beslut att inställa resan omtalar artikeln i tre
satser: planens motståndare hade
anordnat Sovjetfientliga demonstrationer, regeringen gjorde ingenting för att motarbeta dem, resultatet blev att resan inhiberades. Resultat av vad? Inte av att det förekommit demonstrationer, det var
regeringens samtycke Chrustjov
ville ha -vad en del demonstranter
tänkte om saken och hur de gav
sina tankar tillkänna var honom
fullständigt likgiltigt, eftersom det
inte var deras ja han var ute efter.
Det enda som kunde intressera honom var om den svenska regeringen var medgörlig, och det hade
han nu förstått att den inte var.
Regeringens förhållande till demonstrationerna hade bevisat det.
Regeringen, vars utrikesminister
uppträtt som östersjöplanens främste motståndare, hade suttit med
armarna i kors inför demonstrationer anordnade av planens motståndare – det kunde inte betyda
annat ~n att regeringens motstånd
låg fast och att det för tillfället var
lönlöst att försöka mjuka upp det.
Resan måste uppskjutas inte bara
för ögonblicket, vilket invitationen
från Amerika väl under alla förhållanden nödvändiggjorde, utan tills
regeringen mjuknat. De närmare
relationerna mellan demonstranter
och regering lämnar tidskriften
därhän. Kanske hade regeringens
insats i kampanjen inskränkts till
att den gillat den, ansett sig i den
få ett stöd för sitt eget motstånd
mot planen och därför låtit den
fritt utveckla sig. Kanske hade regeringen – och det är utan tvivel
det som tidskriften vill att läsarna
själva skall förstå – direkt givit
signal till demonstrationerna, bl. a.
för att kunna motivera ett nej till
Chrustjov med hänvisning till den
genom demonstrationerna manifesterade folkopinionen.
*
Men varför gavs då inte detta besked strax, i den promemoria vari
återbudet framfördes? I själva verket gavs. det där, men också nu var
olyckan framme: det parti av promemorian, där det gavs klarast och
mest rakt på sak, hade genom ett
översättningsfel blivit ren abrakadabra.
41
Helt nödvändigt för förståelse
av promemorian var det korrumperade partiet inte; för de flesta
läsare stod det säkert klart att promemorian utgjorde vad hr Ohlin
sedan kallade en örfil åt den svenska regeringen, ett aktstycke där
det enligt hans sammanfattning antyddes att regeringen spelat under
täcke med oppositionen, låtit en
agitation komma i gång fritt och
var medansvarig för den.
Den verkliga bastonaden kom
emellertid i den nyss nämnda delen av promemorian. »Det måste
förutsättas», så börjar partiet, »att
hänvisningar till det i Sverige existerande mångpartisystemet och till
oppositionens rätt att företräda en
annan mening än regeringens inte
kan tjäna som motiv för den antisovjetiska kampanj som för ögonblicket underblåses.» Motiv för
kampanjen! Omedelbart förut har
promemorians författare fastslagit
vad som varit motivet: det har varit
att skapa en atmosfär som omöjliggjorde genomförandet av ett
statsbesök av, som det heter, bestämd politisk betydelse, alltså ett
besök som skulle resultera i svenskt
ja till östersjöplanen. Nu tycks författaren – enligt denna översättning – åter ha slagit sig ner för
att spekulera över vad som driver
demonstranterna. Resultatet har
denna gång blivit negativt: man
kan inte, menar han, förutsätta att
någon kommit och sagt till demonstrationslystet folk vad de själva
redan visste, nämligen att de hade
42
rätt att anordna vilka demonstrationer de ville och att detta givit
dem impuls till att lufta sig i en
kampanj. Efter denna slutsats har
promemorians författare, av översättningen att döma, släppt motivfrågan: i nästa passus, i texten inledd med ny rad, är han redan inne
på något helt annat: svenska politiska förhållanden. »Det är bekant», säger han, »att vid diskussioner i svenska riksdagen om fundamentala utrikespolitiska frågor
man ådagalägger i stort sett en enhetlig linje mellan regeringspartiet
och de borgerliga partier, som befinner sig i opposition. Den svenska
pressen noterar att mellan regering
och opposition i Sverige inte finns
några grundläggande meningsskiljaktigheter i fråga om utrikespolitiken.» Ater tycks tanketråden –
enligt den officiella översättningen
– brista och promemorian tillägger: »Därtill deltager, såsom ovan
nämndes, i kampanjen mot Sovjetunionen även pressen för Sveriges
socialdemokratiska parti, av vars
företrädare Sveriges regering består.»
Det hela kan tyckas vara utan
rim och reson, men blir begripligt
om man i den i det hela illa översatta texten utbyter ett direkt felöversatt ord mot det rätta. Det är
inte fråga om demonstranternas
motiv utan om grunden, den begripliga orsaken, förklaringen (»osnovanije») till att demonstrationer
förekommit. Man kan inte, säger
promemorian, som förklaring hänvisa till att folk i Sverige har rätt
att tillkännage en från regeringen
avvikande mening. Det är nämligen
alls inte någon mening avvikande
från regeringens som demonstranterna givit tillkänna utan en mening som demonstranter och regering delar. Bevis: det råder över
huvud taget mellan regering och
opposition icke någon meningsskiljaktighet i utrikespolitiska ting,
det har visat sig i riksdagen och
det har intygats av pressen, följaktligen kan man inte anta att det nu
är någon meningsskiljaktighet som
trätt fram, det är regeringens egen
mening som demonstranterna gjort
sig till tolk för. Ett extra bevis: i
stor utsträckning har regeringens
egen press tagit del i demonstrationerna. Efter att i promemorian
tidigare uttalats »förvåning» över
att regeringen inte ingripit mot demonstrationerna, förklaras det
alltså nu att man fullt ut förstår,
varför den inte gjort det: den har
själv varit i maskopi med demonstranterna. Och man undanber sig
samtidigt att som svar på promemorian få höra regeringen skylla
ifrån sig sitt ansvar med hänvisningar till att den inte haft rätt att
stoppa demonstrationerna.
Sedan promemorian så fastslagit
regeringens samverkan med demonstranterna för skapandet av en
atmosfär ägnad att omöjliggöra
statsbesöket med den planerade politiska betydelsen, konstaterar den
att förutsättningarna för genomfö-
randet av detta besök »ännu inte
mognat». Meningen är klar: regeringen har »ännu inte» bloi.vit mjuk
nog. Ännu inte! Den kommer, hoppas man tydligen, så småningom
att bli det. Promemorian utmäter
tid för mogningsprocessen. Om ett
år skall, menar den, förutsättningarna föreligga. Ett år – Chrustjov
är generös – dubbelt så lång tid
som han hösten 1958 gav västmakterna i Berlinfrågan! Ett slags ultimatum är det nu i alla fall – och
med det avslutas det mot Sveriges
regering utstuderat oförskämda
aktstycket.
*
Det är tydligt att om promemorian hade nått offentligheten i oförvanskat skick skulle det aldrig
kunnat komma till någon diskussion om orsaken till återbudet.
Även som det nu var, var det förbluffande att saken kunde diskuteras. Också i sitt korrumperade
skick var promemorian en klar anklagelseakt mot svenska regeringen. Till nöds kan man kanske
förstå att en del tidningar i hastigheten nöjde sig med att avnjuta
den inledande skildringen av demonstrationerna och på den
byggde sina reflexioner om demonstranternas ansvar. Vad som är
svårare att förstå är utrikesministerns radioanförande. Det korrumperade partiet hade han inte förstått, det framgick klart av den
svenska svarsnoten som gav just
vad som i promemorian undanbetts, hänvisningar till demonstran- 43
ternas svenska rätt att demonstrera. Men däremot framgår det
tydligt både av svarsnoten och radioanförandet att han fattat vad
som eufemistiskt kallas promemorians ‘antydningar’ om regeringens
medansvar till demonstrationerna.
Dem viftar han emellertid bort som
saken ovidkommande; regeringen
har avvisat dem, hette det i radion,
och så var den saken klarad. Den
»Väsentliga» anledningen till återbudet var enligt hr Unden de själskval som Chrustjov fått lida då demonstrationerna kom honom att
känna sig kränkt och förödmjukad.
Uppenbarligen hade hr Unden fått
inspirationen från Chrustjovs nachspieltal i Warszawa dagen efter
återbudet. Att Chrustjov för ögonblicket nödgats släppa den stora
ide, som han så hårt engagerat sig
för, därför att ett litet lands regering satt sig på bakbenen, var för
hans prestige en så penibel sak att
han åtminstone så länge han befann sig på satellitstatsbotten inte
gärna ville medge det. Det passade
bättre att agera den stolte sovjetpatrioten, som inte kunde förmå
sig att sätta foten i ett land där
man, som det hette, spottat på honom. Vad hr Unden i sitt radioanförande gav var Chrustjovs improviserade förklaring översatt till salongsmässigt språk – att Chrustjov bland de spottklickar som träffat honom främst klagat över dem,
som den svenska regeringspressen
avfyrat, undviker hr Unden att
nämna.
44
Förmodligen var det hr Undens
av den ryska pressen återgivna radioanförande som föranledde Mezjdunarodnaja Zjizns artikel: han
hade, menade man tydligen, tagit
avbasningen för lättvindigt. Om
denna artikel gick den svenska allmänheten förbi, så fick däremot
naturligtvis svenska regeringen del
av den. När utrikesdepartementet i
tidningarna fick veta att det ledande sovjetryska utrikespolitiska
organet publicerat en artikel om
svensk neutralitetspolitik, låt vara
blott, som det föreföll, om politiken under kriget, måste man där
självklart ha skyndat sig att ta del
av den. Och ännu klarare måste
det vara att svenska ambassaden i
Moskva, som väl följer vad rysk
press har att säga om den svenska
politiken, omedelbart till Stockholm inrapporterade artikelns innehåll. Man kan förutsätta att det
var med full kännedom om den
som regeringen mötte upp till den
stora utrikesdebatten i riksdagen.
Och vad satte detta för spår i regeringens anföranden? Inte ett ord
om det fruktansvärda anfallet på
regeringen såsom stadd på väg bort
från neutraliteten. Obekymrat talade herr Erlander om den tilltro
och respekt svensk utrikespolitik
åtnjöt i omvärlden. Inte ett ord om
att den svenska utrikesministern
fallit i djup sovjetrysk onåd och
att regeringen i dess helhet anklagades för rävspel. Ingenting om den
allvarliga svensk-ryska konflikt i
östersjöfrågan, som utvecklat sig
efter hr Undens junital och vars
fortsättning kan väntas – herr Erlander talade bara om att det var
synd att regeringen inte i lugn och
ro fick tala med Chrustjov om ett
par mindre saker, av vilka östersjöproblemet var den ena. I lugn
och ro! Tror verkligen hr Erlander att Chrustjov, om han kommit,
skulle tagit ett svenskt nej med
lugn och ro – förmodligen skulle
regeringen, som velat låta Chrustjov lära känna den svenska demokratins kynne, fått en fruktansvärd
erfarenhet av Chrustjovs eget. Och
tror han att Chrustjov nu i lugn
och ro låter saken bero och inte
håller sitt löfte att komma igen om
ett år för att se om regeringen då
hunnit bli mjuk? Och slutligen:
inte ett ord med erkännande av att
man med orätt försökt lägga skulden för Chrustjovs återbud på demonstranterna; hr Ohlin efterlyste
det erkännandet två gånger men
fick inget svar.
Det finns tydligen material till en
ny interpellation.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism