Print Friendly

Sveriges och västeuropas ekonomiska samverkan

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGE OCH VÄSTEUROPAS
EKONOMISKA SAMVERKAN
Av kanslirådet CURT ROHTLIEB
l DET komplex av politiska och ekonomiska problem, som dominerar Europas liv, är det onekligen svårt att urskilja de väsentliga
huvuddragen. En hjälp härvidlag äro de publikationer, som utgivas
av den i Paris stationerade organisationen för europeisk ekonomisk
kooperation, betecknad O. E. E. C. Dess femte och tillsvidare sista
rapport om den europeiska ekonomiens framsteg och problem
publicerades i hörjan av år 1954. Rapporten innehåller dels en allmän översikt av utsikterna för och problemen sammanhängande
med expansionen av Västeuropas produktion dels en systematisk
granskning av samtliga sexton medlemsstaters ekonomi.
Det förhärskande motivet är härvid att undersöka villkoren för
en intimare samverkan mellan medlemsstaterna. Sveriges industri
har som bekant haft kännbara svårigheter i följd av andra länders
handelsrestriktioner. Av stor betydelse är därför, att O. E. E. C: s
råd proklamerat, såsom en mot alla riktad gemensam fordran, lättande av handelsrestriktionerna. Den motiveras genom en översikt
av resp. lands senaste utveckling, kortfattad men sakrik och efter
i huvudsak likartad disposition för flertalet länder.
För Sveriges del innehåller översikten för det mesta välbekanta
fakta, men sammanställda på ett mycket instruktivt sätt och kompletterade med synpunkter, väl värda att tillvaratagas. Med den
mängd av debattinlägg, som de internationella förhållandena framlockat och som ofta äro snävt intressebetonade, kan en instans så-
dan som ifrågavarande internationella råd bli en skiljedomare, som
länder alla parter till båtnad.
Målet för Västeuropas ekonomi måste bli först och främst att
återställa betalningsbalansen med Amerika. Ur den synpunkten har
produktionen, ehuru dess tillväxt varit avsevärd, ej motsvarat behovet. Mest hoppgivande har spannmålsproduktionen varit, på
33
Curt Rohtlieb
många håll uppmuntrad artificiellt genom statliga åtgärder. JH52
-53 var europeiskt rekord sedan kriget i fråga om livsmedelsproduktion. I stället för det deficit, som Europas betalningsbalans utvisade för 1951, inträdde 1952 ett överskott, som fortsatte under
den tid rapporten avser. Alla medlemsstater ha naturligen dock ej
lika gynnsam ställning.
Den ökade spannmålsproduktionen i Västeuropa har möjliggjort
nedskärning av livsmedelsimporten från Amerika. Även genom
Förenta staternas militärutgifter i Västeuropa har en förbättring
av Västeuropas betalningsbalans ägt rum. Men för Sveriges del har
särskilt verkstadsindustrins svårigheter varit kännbara. Medlemsstaternas dollarbalans förbättrades väsentligen 1952 och 1953, men
Sveriges betalningsbalans visar ett rätt ojämt förlopp. För 1953
uppgives ett överskott, som torde fortfara 1954. Men då importen
i följd av stigande konsumtionsbenägenhet tenderar att öka och
den viktigaste exportgrenen är beroende av en obeveklig gräns för
skogarnas produktion, blir i längden den svenska betalningsbalansen beroende av förmågan att öka exporten av andra produkter än
skogens. Dennas alster kunna visserligen förädlas, så att värdetillväxten blir långt större än den kvantitativa, men härvidlag får man
ej bygga för mycket på framtidsförhoppningar.
Ett önskemål av imperativ karaktär blir därför större mångsidighet hos landets produktion, och detta är i praktiken liktydigt
med ökad investering. Sveriges finanspolitik har ju under senare
år dominerats av inflationsfaran. När nationalbudgeten för innevarande år gjordes upp, ingick i kalkylen antagandet bl. a. om
oförändrad lagerhållning och minskade privata investeringar. Att
sådana i första hand kunna leda till inflation är ju tydligt, men
de resultera, när investeringen tagits i bruk, i ökad varuproduktion. Därvid stiger den salubjudna varumängden, vilket, ceteris
paribus, ökar penningens köpkraft och alltså motverkar inflation.
Hindren mot investeringar förefalla därför rätt kortsynta.
När O. E. E. C., eller dess råd, bedömer utsikterna för de närmast
kommande åren, förefinnas givetvis en del osäkra faktorer, bl. a.
skördeutfallen. De tillgängliga uppgifterna resultera emellertid däri,
att, trots den senaste tidens relativt långsamma expansion, nationalprodukten tenderar att stiga avsevärt och i ökad takt under 1954
och 1955. Åtskilliga hinder under närmast föregående år anses i
rapporten vara av övergående natur.
I själva verket har första halvdelen av 1954 visat sig avvika från
vad i nationalbudgeten antagits om oförändrad lagerhållning och
.34
Sverige och Västeuropw; ekonomiska samverkan
minskade investeringar. Risken för inflation är därför ingalunda
undanröjd. Att marknaden för säljaren blivit mindre gynnsam,
måste framtvinga hos företagarna nya riktlinjer med mera krä-
vande produktionsteknik. Men därmed ökas behovet av kapitalkrävande investeringar. I lika hög grad gäller detta måhända en
omläggning av livsmedelsproduktionen.
Rådet ger i rapporten uttryck åt den uppfattningen, att en produktion på tidsenligare banor kan förväntas medföra en återgång
till vad som betecknas såsom normal grad av den sekulära trenden.
För produktionens minskade tillväxthastighet anses efterfrågcsidan
ha betytt mera än utbudssidan. Industrin väntas taga en mindre
andel av investeringar än bostäder och offentliga investeringar. För
manufakturer och gruvdrift väntas en absolut minskning.
Mera tvivelaktig är, såvitt Sverige angår, den av rådet uttryckta
meningen, att det enskilda sparandel kommer att stiga, men förklaringen ligger måhända i det material, som från officiellt håll
ställts till förfogande och som väl gått i samma riktning som åtskilliga officiella deklarationer. Förutsättningen är, såsom även
framhållits, att den privata konsumtionen tar i anspråk en mindre
del av nationalprodukten, men därmed torde konsumenterna knappast vara belåtna. Lönenivån förmodas emellertid förbli stabil.
Detta antagande har redan visat sig felaktigt. Inflationsfaran har
alltså vuxit.
Om betalningsbalansen gentemot USA, vilket för O. E. E. C. väl
är en kardinalfråga, yttrar man sig rätt trevande, men hoppas, att
exportvolymen skall stiga mera än importvolymen, så att ett stigande överskott uppstår. Prisutvecklingen och det internationella
ekonomiska tillståndet har ej varit gynnsamt för efterfrågan på
investering; i rådets rapport betecknas 1953 såsom ett abnormt
dåligt år i detta hänseende. Ändras detta sakförhållande, står
Sverige inför problemet att hejda en efterfrågan, som potentiellt
kan gå till överdrift. I fråga om den yttre betalningsbalansen lider
Sverige enligt rapporten av ganska vida korttidsfluktuationer, som
härledas av :.inventory cycles~ utomlands, berörande de skogliga
produkterna. I vad mån detta är riktigt kan här lämnas åsido.
Från svensk sida har man ingen anledning att misströsta om
framtiden. Men förutsättningen är bl. a. att nyinvesteringar ej försvåras genom penningpolitiken eller andra former av statsingripande. Ett varnande exempel på vart en doktrinär penningpolitik
kan leda har man från Danmark, där en socialdemokratisk regering från företrädaren övertagit en gynnsam ekonomisk situation,

Curt Rohtlieb
som förbytts till en allvarlig kris. De huvudsakliga avnämarna av
våra exportvaror uppges ej längre kunna reducera sina varulager,
s·om alltså behöva förstärkas. För oss kan detta betyda hjälp från
många svårigheter.
Importbehovet växer tydligen i jämbredd. Däri ligger en långtidsrisk för vår betalningsbalans, då vår viktigaste exportprodukt,
skogens tillväxt ej kan uppdrivas i det oändliga. Om betalningsbalansen kan hållas i jämvikt beror enligt rapporten på industrier,
som kräva kapitalinvestering. Eventualiteten av stationär national
inkomst eller minskad konsumtion, som objektivt sett ej kan helt
uteslutas, lämnar rapporten ur räkningen. Den hänvisar i stället till
verkstadsindustrin, som intill 1952 visat en tillfredsställande ökning, men som sedan hotat att stagnera. Såsom anledning härtill
anges ryssavtalets utlöpande och betalningssvårigheter i fråga om
länder med inkonvertibla valutor. En möjlig förklaring till Sveriges
försämrade ställning i den internationella konkurrensen är enligt
rapporten, att under Koreakrigets hausse den interna kostnadsnivån höjts kraftigare här än i de flesta länder, som deltaga i
O. E. E. C. Rapporten slutar för Sveriges del med en varning för
vår framtida interna finanspolitik.
Såväl för Sverige som för andra länder ha restriktioner för den
internationella handeln varit en börda, som O. E. E. C. sökt lätta,
men med alltför liten framgång. Liberaliseringen har av medlemsstaterna gärna platoniskt förordats och kanske även önskats, men
ständigt skjutits på framtiden. Även i år ha, enligt ännu otryckta
protokoll, de representativa myndigheterna yrkat att frilistningsnivån skulle höjas, närmast från 75 till 90 %. Men villkor ha därvid ställts, även från Sveriges sida, bl. a. att Frankrike skulle uppfylla sin skyldighet att uppnå frilistning till 75 % och att allmän
reciprocitet skulle råda i fråga om frilistning, vilket onekligen är
en välbefogad fordran. Men insikten om de ömsesidiga fördelarna
av fri samverkan tycks ännu ej ha slagit igenom i alla medlemsstater.
Det ligger i sakens natur, att när man beskriver ett främmande
lands ekonomiska och politiska förhållanden, man undviker så-
rande uttryck och hellre lämnar en skönmålning än en svartmålning. Vad Sverige angår, underlättar rapportens sovring av för oss
tillgängliga ekonomiska data en välbehövlig översikt. Och av stort
intresse är att jämföra dess skildringar av olika länders ekonomi,
uppställda efter liknande schema och därför mycket lärorika. Här
l<an blott vara tal om Sverige, och därvid är den prognos, som
36
-‘!”1111!1—————~~~~~~~-~~~~~~~—————~- -~-~~————
Sverige och Västeuropas ekonomiska samverkan
ifrågavarande rapport ställer, särskilt tänkvärd, även om den delvis
har en optimistisk färgning.
De förändringar, som därefter skett, ofta blott tillfälliga korttidsfenomen, såsom förstärkning av riksbankens valutafond, kunna
här lämnas ur räkningen. I rapporten förutsättes, att inflationsfaran definitivt är över. Något annat skäl, än att den under de två
senaste åren hejdats, antydes ej. De utgifter, som bli följden, därest
programmet för bostäder och sociala utgifter hos oss fullföljes, torde
lätt komma att rubba budgetens balans, och bli en ytterligare orsak
till ny inflation. Inhemska betraktare ha härvidlag anledning till
farhågor, som måste vara främmande för utlänningar.
37

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner