Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Sveriges neutralitet

Av Redaktionen | 31 december 1938

1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGES
NEUTRALITET
ETT FÖRSÖK ATT STÄLLA PROBLEMET
Av professor ELI F. HECKSCHER, Stockholm
DE FLESTA människor sakna tålamod med diskussion av olika
förutsättningar och önska otvetydiga svar på alla frågor. Emellertid är det kanske ändå lönt att ägna en flyktig tanke åt olika
möjligheter, innan man tar definitiv ståndpunkt. Det må vara ursäkten för efterföljande sidor.
Det vore ur alla synpunkter olyckligt att gå ut från ett nytt
världskrig som en snar och ofrånkomlig framtidsutsikt. Å andra
sidan vågar väl knappast någon i denna stund säga att en så självförstörande utveckling är utesluten. Kanske vågar man hoppas att
vi under de närmaste par åren bli förskonade från världskrig;
men en garanti vill väl ingen lämna. Redan ett sådant uppskov har emellertid sitt värde, emedan det tillåter vissa förberedelser. Om kriget- vilket Gudförbjude-skulle komma inom
en framtid som bestämmes av det nuvarande politiska läget, blir
det ett krig mellan ideologier i helt annan grad än det senaste
världskriget. Då var det den – visserligen rikligt florerande -
politiska naiviteten förbehållet att förbise, i hur hög grad de två
motståndarna bestämdes av rent politiska intressen, utan grund
i djupare liggande olikheter; nu däremot betyda dessa senare olikheter särdeles mycket. Naturligtvis innebär detta icke att ideerna
börjat gå omkring utrustade med gasbomber och andra moderna
förstörelseredskap; förstörelseredskapen tjäna fortfarande stater
som fullfölja också rent maktpolitiska syften. Men talet om
ideologiernas strid innebär att ett inslag av motsatser i praktisk
världsåskådning har kommit till, ungefär lika mycket som t. ex.
religionen påverkade 1500-talets och det tidiga 1600-talets krig.
Också då förekom det att stater ställde sig på en annan sida än
som motsvarade deras andliga orientering, särskilt när det ka- 166
Sveriges neutralitet
tolska Frankrike och den katolske kejsaren stodo emot varandra;
men i flertalet fall var likväl den andliga eller religiösa motsatsen
avgörande för staternas placering. Så förefaller det bli denna
gång också, men onekligen är läget i hög grad invecklat. Ty det
måste noga understrykas att man icke har enbart de fanatiskt
fientliga – fastän i grunden mycket likartade – politiska religionerna, den nazistiskt-fascistiska blods- och maktreligionen å
ena sidan och det kommunistiska evangeliet å den andra. Man
har för det tredje också anhängarna av 1800-talets kultur, anhängarna av individualism, tanke- och yttrandefrihet samt demokrati och alltså en triangulär ideologisk motsats.
Om nu denna tredubbla motsats utlöste tre skilda politiska läger,
så vore Sveriges ställning tämligen given. Ty trots förekomst av
hemliga eller öppna agenter för och anhängare av både nazism och
kommunism inom vårt land, kan det ej råda något tvivel om att
svenska folkets överväldigande majoritet är motståndare till båda.
Det vore då ej svårt för Sverige att välja sitt parti, också om det
bleve nödvändigt att därutöver taga hänsyn till de tre lägrens inbördes maktresurser. Emellertid förhåller det sig ju icke så.
Maktpolitiskt ha de två stora västerländska demokratierna kommit i motsatsställning främst till de nazistiska och fascistiska staterna, vilket oundgängligen närmat dem till den kommunistiska
stormakten. Detta läge kan komma att ändras mycket snart, men
måste i denna stund läggas till grund för varje bedömning av
framtiden. Och i så fall försvåras Sveriges ställning i högsta
grad, emedan folkets sympatier måste komma att bli mycket delade. Den traditionella fientligheten mot Ryssland – som visserligen inte hindrade 1812 års ryssvänliga politik att hålla sig ett
fyrtiotal år framåt i tiden- skulle komma att stå emot de breda
lagrens djupa ovilja mot den nazistiskt-fascistiska ideologien.
Redan häri ligger otvivelaktigt ett starkt skäl för Sverige att
åsyfta neutralitet i händelse av ett blivande världskrig. Diskussionen behöver därför knappast sysselsätta sig särdeles mycket
med önskvärdheten av svensk neutralitet. Det är på en helt annan
}Hmkt som tankegången behöver fördjupas. Det skulle kunna leda
till ödesdigra situationer, om man räknade med att vårt land utan
·Yidare kan välja neutraliteten, när det så behagar. Neutraliteten
iir ej den svages tillflykt utan den starkes vapen. Mindre t. o. m.
iin under det Renaste v~irldskriget kan det väntas att de krigförande skola respektera en neutralitet helt enkelt därför att den
167
Eli F. Hed·scher
en gång är förklarad. En neutralitetspolitik kommer d~irför med
all sannolikhet att ställa de största tänkbara anspråk på både
styrande och styrda- andliga, ekonomiska, allmänt politiska och
militära anspråk av de mest olika slag. Låt mig försöka antyda
några bland dem.
Till en början de rättsliga. I ett krig där Sverige är neutralt
kan det omöjligt få förekomma den lössläpphet i tal och i synnerhet skrift som f. n. råder. Så ovälkommet det ur mtmga synpunkter än må vara, måste regeringen i krig utrustas med makt att
från ena dagen till den andra undertrycka avsiktlig och oavsiktlig
propaganda för den ena eller andra av de krigförande och naturligtvis än mer den spionverksamhet i deras intresse som efter allt
att döma florerar i vårt land för närvarande. År det sörjt d~irför?
Man kan antaga att Rikskommissionen för ekonomisk fön;yarsberedskap har en hel del förslag till fullmaktslagar liggande, färdiga att ögonblickligen framläggas och genomföras vid eventuellt
utbrott av ett världskrig. Men uppgiften ligger i någon mån vid
sidan av Rikskommissionens verksamhetsområde, och den icke
ekonomiska siclan måste tillvaratagas pä annat håll, viil närmast
i J ustitiedepartementet. U tan kännedom om förhållandena kan
man hoppas att ocksä detta har skett eller annars kommer att ske
med det snaraste. Emellertid förhåller det sig så, att förberedelserna till elen viktigaste sidan av uppgiften, elen som gäller det
tryckta ordet, icke kunna uppskjutas till ett eventuellt krigsutbrott, därför att tryckfriheten hos oss, på ett sätt som saknar alla
utländska motsvarigheter, är i detalj kringgärdad genom grundlagsbestämmelser. Visserligen skall det medges att också grundlagens helgel vid ett krigsutbrott kan komma att sättas tillhaka
för omsorgen om landets räddning. På ett nägot mindre Yitalt
område, nämligen i fråga om penningväsendets grundvalar i form
av sedlarnas inlöslighet, inträffade detta med regeringsformen
§ 72 vid krigsutbrottet 1914, och lagliga förhållanden intriidcle
först efter mer iin ett år. Men alla måste medge att detta i sig
själv är en olycklig lösning, och dessutom är det fullt möjligt att
olagliga ingrepp i elen för alla välkiinda tryckfriheten skulle
komma att vålla långt starkare slitningar än fallet var med ett
så svärfattligt område som penningväsendet. I fr<’lga om just det
sistnämnda har man icke desto mindre clefinitivt bPfriat sig från
den framtida risken av en sådan konflikt, och det förefaller dubbelt önskvärt att detsamma sker också på tryckfrihetens område.
168
Sveriges neutralitet
Den formella lösningen härav erbjuder icke oöverstigliga svårigheter. Den skulle bestå i ett nytt tillägg till de många föregående i
Tryckfrihetsförordningen, av innebörd att tryckfriheten »vid krig,
krigsfara eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden»
-för att använda det senaste världskrigets stående formel- kan
regleras genom en av konung och riksdag antagen lag; naturligtvis hör förslag till en sådan lag samtidigt ligga färdigt. Också
de mest uppriktiga anh~ingare av den svenska tryckfriheten måste
väl medge att den ~ir värd en tillfällig suspension för att ej för all
framtid strypas av en segrande diktaturstat.
Naturligtvis finns det många andra åtgärder av lagteknisk natur som kriiva dc allvarligaste omsorger. Men för egen del är jag
ej i tillfälle att peka på andra som förutsätta grundlagsändring,
och om man endast kan lita på Rikskommissionens och Justitiedepartementets vaksamhet, så förefaller återstoden ej nu vara i
behov av offentlig diskussion.
De nödvändiga ekonomiska förberedelserna äro därnäst naturligtYis legio, men som anförtrodda åt en särskild myndighet, vars
organisation helt nyligen har stärkts, måste dc antagas redan nu
bli tillvaratagna inom ramen av mänskligt förutseende. Det vore
emellertid en farlig föreställning, om man antoge att en regering
kunde ÖYerlåta sådana uppgifter åt någon som helst underordnad
myndighet, huru sakkunnig som helst. Det ekonomiska neutralitetsförsvaret måste bli en huvuddel av detta försvar som helhet och
skulle komma att kräva hänsyn till hela det väldiga komplex aY
utrikespolitiska, militära, näringspolitiska, produktionspolitiska
o. s. Y. faktorer, som endast en regering – i lyckligaste fall – kan
överblicka.
På detta område har diskussionen hittills närmast gällt den
svenska järnmalmen; och den skapar också en av dc största politiska uppgifterna. Emellertid är uppgiften, så vitt jag förstår, i
detta fall egentligen icke av principiell natur. Ett generellt exportförbud på järnmalm måste bli det allra första i en förmodligen oöverskådlig serie av sådana förbud; och sedan måste licenser från förbudet göras beroende av hela det politiska läget.
Ingen krigförande bör kunna få malm utan ett maximum av kompensationer, som ej behöva gälla enbart eller ens företrädesvis vad
man kallar ekonomiska fördelar utan som kunna göras beroende
av anständigt bemötande från de krigförandes sida i det mest
olika hänseenden. Banornas och exporthamnarnas kapacitet kan
169
Eli F. Heckscher
komma att utgöra goda skäl emot att tillmötesgå överdrivna kray
från den ena eller andra av de krigförande. Så prekär som neutraliteten alltid kommer att bli, är det givet att också militära övergrepp för att komma åt svensk järnmalm måste tagas med i beräkningen; men så länge den faran icke föreligger, förefaller det
mig som om järnmalmen snarare skulle utgöra en hjälp åt neutralitetspolitiken än motsatsen.
Det säger sig nästan självt att vår ekonomiska neutralitetspolitik under ett nytt världskrig måste komma att avvika grundligt
från den som fördes förra gången. Inåt måste man kunna räkna
på mycket kortare dröjsmål med vidtagande av åtgärder och helt
annan målmedvetenhet i valet av dem än då; ty något ha vi väl
ändå lärt av en överväldigande erfarenhet, som dessutom redan
har varit föremål för intensivt studium. Utåt kan man ej heller
vare sig vänta eller önska att den starkt folkrättsligt orienterande
politiken från det förra världskriget skall återuppstå. Förra
gången hade den sin förklaring däri att man efter inträdd fred
med skäl kunde hoppas på en snar återupprättelse av åtminstone
någon respekt för den gamla folkrätten, och det kunde då vara
värt ganska stora temporära uppoffringar att rädda en viktig del
av vår kulturkrets’ politiskt rättsliga arv. Men nu har den politiska hänsynslösheten tagit sådana jättesteg framåt och hela det
folkrättsliga systemet dessutom råkat i sådan oordning, att ingen
längre kan hängiva sig åt sådana förhoppningar. Skall man välja
ett neutralt land från det förra världskriget som mönster för den
politik vi ha att föra bör det därför knappast bli Sverige, utan
snarare Holland, där hänvisningar till »the goodold days of international law» under det senaste världskriget icke framkallade
andra svar än hjärtliga skratt från de ledande. En viss cynism
blir tyvärr ofrånkomlig också hos oss i ett motsvarande läge.
I fråga därnäst om neutralitetens utrikespolitiska sida i inskränkt mening har man en svårare uppgift än diskussionen vanligen synes vilja medge. Ett neutralt nordiskt block under ett
europeiskt krig har långt ifrån varit en nyhet i vår historia; det
förekom med växlande framgång både på Karl XI:s tid och genom den väpnade neutraliteten 1780 och 1800. Olyckan är att det
denna gång måste anses vara ur räkningen. Tiden är ej precis
sådan att man kan bilda en politisk maktgruppering utan motsvarande militära resurser, och alla veta att två av våra geografiskt närmaste och andligen mest betydande grannar i princip
170
Sveriges. neutralitet
eller praktik ha avstått från tanken på ett militärt försvar som
tillgodoser ens anspråkslösa krav. Vore Sverige militärt en stormakt, så kunde man kanske säga att ett förbund med dem i alla
fall skulle ha sitt värde, så till vida att det gåve oss möjlighet att
försvara grannländerna. Men en sådan tanke behöver väl nu ej
mer än framställas för att dess overklighet skall vara klar. Också
i bästa fall ställas vi därför inför de mest svårlösta problem.
Grova neutralitetskränkningar gent emot vapenlösa länder höra
tyvärr icke till de avlägsna eventualiteterna, och som riktade mot
våra grannar måste de ur alla synpunkter komma att träffa också
oss mycket hårt. Men det inses ej vad vi skulle kunna göra för
att hindra dem, och utfästelse till hjälp åt makter som sätta sin
lit till den vapenlösa tryggheten vore med våra begänsade resurser sannolikt bättre än självmord.
Det behöver ej sägas att detta är lika sorgligt ur alla synpunkter.
En gemensam front av de fyra nordiska länderna skulle ej vara
militärt eller politiskt betydelselös, om de alla fyra vore militärt
rustade till försvar av sin neutralitet. Den skulle också utgöra
ett inre stöd för neutralitetspolitiken, därigenom att sympatierna
och antipatierna gent emot de krigförande grupperna förmodligen
skulle vara tämligen jämnt fördelade inom blocket som helhet. En
gruppbildning tillsammans med en enstaka granne, som hade möjlighet att komma i krig med den ena av de krigförande men icke
med dess motståndare, skulle däremot innebära en svår påfrestning för neutraliteten och redan därigenom vara ur räkningen,
om man på allvar önskar hålla fast vid svensk neutralitet. Men
den i sig själv ytterst ovälkomna slutsatsen blir då ofrånkomlig
att ett neutralt Sverige sannolikt måste försöka stå ensamt inom
Norden. Det är ingen liten risk vårt land därför skulle komma att
löpa.
Men utom Norden~ Den frågan är svårare att svara på. De s. k.
ex-neutrala skulle kanske kunna bereda varandra någon liten
hjälp, men knappast av politisk natur, så pass svaga, geografiskt
isolerade från varandra och överhopade med egna svårigheter
som de alla skulle bli. Och bland stormakterna finns det endast
en som är möjlig att räkna med – Förenta Staterna. Sveriges
senaste deklaration i Geneve har kanske haft sin största betydelse
genom att närma oss den ståndpunkt som intages av den enda
utanför Nationernas förbund stående demokratiska stormakten.
A andra sidan äro tydligen alla möjligheter till förberedelse av
171
Eli F. Heckscher
ett samgående med Förenta staterna på neutralitetens grund uteslutna, därför att denna makt minst av allt kan tänkas villig att
frångå sin isolering av hänsyn till en så obetydlig och avlägsen
stat som Sverige. Men däremot kan det möjligen löna sig att från
svensk synpunkt tänka igenom vad som kan göras för att få kontakt med Amerika, om och när kriget en gång kommer; en starkare kontakt i fred skulle kunna utgöra en förberedelse. Det förefaller ej mycket sannolikt att vi så som under det senaste världskriget skulle kunna behålla vår egen neutralitet om också Förenta
staterna droges in i kriget.
Allt som nu har sagts om svårigheterna för en svensk neutralitetspolitik under nuvarande förhållanden pekar i en bestämd
riktning: behovet av att så långt som rimligtvis låter sig göra
stärka våra militära maktmedel. Också i fråga om den praktiska
tillämpningen härav saknar jag visserligen kompetens att yttra
mig; men en lekman kan svårligen värja sig för intrycket att en
stark flotta är tämligen oumbärlig som neutralitetsskydd – oumbärligare i denna egenskap än som vapen i ett krig där landet
självt deltager. Det är därför svårt att förstå hur just neutralitetens anhängare ha kommit att skjuta just sjöförsvaret så starkt
åt sidan till förmån för de två andra försvarsgrenarna. Men som
sagt, därom må andra döma; vad jag velat understryka är på
denna punkt detsamma som i det föregående.
Grundtanken är alltså att neutraliteten utgör ett stort och svårt
problem, icke i sig själv en lösning och ännu mindre en enkel lösning. Har man en gång fått detta klart för sig, måste alla de
punkter fördjupas som här endast antytts med den lättaste hand
och många andra punkter tillkomma. Tyvärr går det ej längre
att skjuta en sådan prövning på framtiden.
15/2 1938.
172

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

lontagarfondsboken_annons

Den_nya_jamlikheten