Print Friendly

Sveriges beredskap är god

Av Torbjörn Kvist | 18 januari 2013

Till skillnad från USA var Sverige det militaristiska samhället, men det doldes väl bakom folkhemmets lummiga rosenberså. Från de konservativa ropen efter nationalism i slutet av 1800-talet, till socialdemokraternas folkarmé efter kriget, har den allmänna värnplikten varit självklar. Det har varit som att ifrågasätta folkpensionen – vafalls? Med de militära reformerna i Sverige från 1990-talet har även vårt samhälle till sist blivit civilt, något som allt mer liknar en fri, modern och marknadsekonomisk nation. Det är något att bygga vidare på.

Sveriges försvarsminister har uttalat sig om vårt lands förmåga att försvara sig. Hon har, lite klumpigt kanske, svarat på försvarsmaktens oroliga konstaterande att de i dag inte kan strida längre än en vecka, även inför mindre väpnade hot, med att säga att det är tillräckligt. Försvarsvänner och politisk opposition har inte låtit kritiken vänta. Det låter ju absurt, inte mer en vecka?

Men frågan som måste ställas är om Sveriges försvar i modern tid någonsin varit kapabelt att strida mer än en vecka? Det gamla värnpliktförsvaret var knappast bättre än så, inte på grund av dess storlek, utan därför att hotbilden var så oändligt mycket allvarligare. Vi vet idag att Warszawapakten var redo att ge sig på västmakterna med intentionen att slå med ett överraskande förstaslag även med konventionella styrkor. Dessa skulle stödjas av taktiska kärnvapen från första minuten av militär aktivitet. Detta var nödvändigt för att fullfölja den kommunistiska militära doktrinen, att slå Västeuropa på ett minimum av tre dagar, innan USA kunde mobilisera assistans på andra sidan Atlanten. Man räknade även kallt med västmakternas humanistiska tvekan inför tanken att använda kärnvapen mot sina egna trupper och allierade.

Glöm därför allt nonsens man fick lära sig under värnplikten, att det tänkta tredje världskriget skulle utkämpas konventionellt fram till en viss punkt och därefter ”skulle kyligare huvuden komma till sans”. Fienden hade kommit rusande med förödande kärnvapendetonationer från första stund. En veckas strider var det inte ens tal om, det hade varit en fråga om timmar. Det stora, svenska, rigida värnpliktsförsvaret, som störst 850 000 man, den tredje största krigsmakten per capita räknat efter Kina och Israel, hade inte kunnat försvara vårt land. Låt oss därför inte odla förvirrade illusioner, värnplikt hör statsterrorn till. De första och andra världskrigen möjliggjordes med allmän värnplikt.

Den dyker upp i Frankrike efter den fascistoida revolutionen 1792 och vidareutvecklas under diktatorn Napoleon. La Grand Armé, 600 000 man, den största stående krigsmakt världen, eller åtminstone Europa, någonsin skådat. Målsättningen med den visade sig vara erövringskrig. Det kom dock att dröja till slutet av 1800-talet innan värnplikten tog fäste i resten av Europa. Det skedde i samband med att statsmakter fick nationalistiska självförtroenden i kraft av de industriella och kapitalistiska revolutionernas enastående framgångar under bara några decennier. Vad kan man annat göra än att bygga järnvägar åt industrin, undrade man? Jo, tvinga arbetarna – som om de inte hade bättre saker för sig – till långa värnplikter och att samla vapen och krut (och svindyr fortifikation) i ladorna, till det där stora kriget man byggde upp inför. I det militaristiska Tyskland byggde man i första hand järnvägen åt armén. Allmän värnplikt var den första, förödande statliga regleringen av blomstrande ekonomiska förutsättningar.

I Sverige kom värnplikten i samma veva. Det militärt väsentliga Sverige i ett muskelstint Europa ansåg, med viss rätt, att den gamla indelta armén var väl antik. Det indelta systemet, en kvasiprofessionell rekrytering av soldater, uppfunnet av Karl XI efter det trettioåriga krigets åderlåtning av det uselt fattiga bondesamhället. Det skapade en fast krigsmakt på dryga 40 000 man, men som ändå tillförde samhället arbetskraft och befolkningsökning till gagn för ekonomin. Det låter inte mycket, men Karl XI kunde sin historia, till skillnad från dagens värnpliktsvurmare. Han visste att krig, det utövade man med allianser, precis som hans förfäder Karl X och Gustav II Adolf. Hans olycksalige son Karl XII marscherade till Ukraina huvudsakligen med främmande trupper i släptåg. Nå, inte skulle man tro att stormhattarna nästan tvåhundra år senare skulle satsa på fortsatt professionalism. Nej då, tvinga in nationens unga, raska män i kasern på vatten och bröd i ett år, mitt under den största ekonomiska tillväxten någonsin – gör det.

I betydligt civilare samhällen, som Storbritannien och USA, har den professionella krigsmakten varit standard sedan … ja, alltid. Det är endast under 1900-talets stora krig och den efterföljande kalla konflikten som dessa nationer motvilligt inrättat sig i massarméernas dynamik. USA: s inbördeskrig utkämpades i första hand av frivilliga, någon egentlig värnplikt existerade aldrig – däremot tvångsenrollering hos Nordstaterna. Fransmännen blev märkbart bleka om nosen när britterna förklarade 1914, efter det att man fått sin professionella expeditionskår på blott sex divisioner bortskjuten i Belgien under krigets första månader, att det skulle ta minst ett halvår att bygga en ny. Storbritanniens premiärminister Lloyd George blev i sin tur inte mer färgglad när president Woodrow Wilson upplyste honom 1917 att den amerikanska armén var mera en federal poliskår på 30 000 man och att det skulle ta minst ett halvår att göra något åt det.

Men den brittiska kolonialmakten, hur upprätthölls den? Det brittiska imperiet stod i första hand på flottans axlar. Under större delen av imperiets existens fanns det ingen egentlig skillnad mellan handel och örlog när det kom till deras många fartyg. The Royal Navy, till skillnad från armén, utförde Storbritanniens handelpolitik, imperiets hela syfte, parallellt med sin militära uppgift. På så sätt betalade flottan för sig själv, kan man säga. Den förhållandevis lilla brittiska armén var uppdelad i två grenar, den reguljära Home Army och den koloniala armén. Den koloniala armén hämtade i första hand sitt manskap från kolonierna. Den riktigt stora personalreserven utgjordes av den kungliga indiska armén, den största professionella armén i världen vid sin tid, som mest över en miljon man. Indiska soldater har understött britterna på många av deras historiska slagfält. De var en av de viktigaste faktorerna till varför Winston Churchill var kolonialist hela sitt liv. Imperiets sista suck drogs när till sist kostnaderna för den militära närvaron blev uppenbar för parlamentet.

När Ronald Reagan i början av 1980-talet bestämde sig för att besegra Warszawapakten och kommunismen, insåg han att den amerikanska krigsmakten krävde en total upprustning. Han slog fast att det skulle vara en professionell krigsmakt, amerikanerna skulle aldrig igen underkastas federala styggelser som allmän värnplikt. Det blev en krigsmakt på 1,5 miljoner man, understödd av en frivillig reserv på 250 000 man. Det är endast på grundvalar av den amerikanska krigsmaktens storlek som förvirrade iakttagare kallar USA för en militaristisk nation, men man förstår inte de statsvetenskapliga implikationerna med Reagans reform. USA är en civil nation i större bemärkelse än de flesta europeiska, men försvarad av en stark professionell krigsmakt. Efter det kalla krigets slut har allt fler länder följt detta koncept.

Med de militära reformerna i Sverige från 1990-talet har även vårt samhälle till sist blivit civilt, något som allt mer liknar en fri, modern och marknadsekonomisk nation. Det är något att bygga på, ty Sverige har varit ett formidabelt härläger länge nu. Vi är alls inte vana att tänka så här. Från de konservativa ropen efter nationalism i slutet av 1800-talet, till socialdemokraternas folkarmé efter kriget, har den allmänna värnplikten varit självklar. Det har varit som att ifrågasätta folkpensionen – vafalls?

Sverige plöjde ner väsentliga delar av vårt ekonomiska uppsving efter kriget på världens modernaste flygvapen och Bodens fästning. Vi har organiserat samhället efter det stundande kriget, byggt underjordiska skyddsrum i varje kvarter, förberett alla broar och hela vägnätet för sprängning, tryckt civilförsvarsinformation i telefonkatalogerna, spårat polska tavelförsäljare på jakt efter våra jaktpiloter. Vi har byggt järnväg och subventionerat jordbruk för det där kriget. Vi hade i mångt och mycket en krigsekonomi, med regleringar därefter, så sent som på 1980-talet. Till skillnad från USA var vi det militaristiska samhället, men det doldes väl bakom folkhemmets lummiga rosenberså.

Allt detta paranoida, klåfingriga byggande motiverades med den heliga alliansfriheten, det stora hyckleriet som i decennier gjorde oss till diktatorernas lakejer på den internationella arenan. Vi var fria från militära förbund så vi tvingade befolkningen att tillbringa månader i ända i krigsmaktens hägn, med hot om fängelse annars. Vi var fria, men med kriget praktiskt taget under våra fötter, till enorma kostnader för de allt mer betungade skattebetalarna. Av all offentlig spendering är militären den mest skadliga. Vem känner till avskrivningskostnaderna för den svenska kalla krigsnotan?

Den svenska militären av idag är också mycket dåligt rustade för nytt tänk. De som funderat över åtgången på försvarsministrar på sistone bör betänka vår militärs ståndpunkt – som en skrikande jättebaby. Man är övertung på generalspersoner, staberna är större än förbanden och tack vare vårt rigida skattesystem tvingas våra yrkessoldater – de som gör den största uppoffringen för oss andra – att betala för sin sängplats i kasern. Och så undrar man varför det är så svårt att rekrytera.

Målet för vårt försvar är 40 000 man i vapen. Nästa parallella mål måste vara ett svenskt NATO-medlemskap – även om dagens USA sviker sina ideal och mycket väl lämnar oss i sticket när ryssen kommer. Vår försvarsminister har därför rätt, det räcker väl med en veckas strid för Sveriges del, vi bör nämligen få hjälp av våra alliansvänner. Stöd därför vår försvarsminister i hennes kamp mot det militära gubbväldet. Vår militära framtid applåderas av vårt säkerhetspolitiska arv, de gamla krigarkungarna. Lär av dem.

Torbjörn Kvist driver den militärhistoriska bloggen Krigshistoria.

Läs förra veckans inlägg i försvarsdebatten här:

Den moderata försvarspolitiken vid vägs ände av Erik Hafström
En hundranioåring borde veta bättre av Siri Steijer

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner