Print Friendly

Sveriges anslutning till nationernas förbund

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGES ANSLUTNING
TILL NATIONERNAs FÖRBUND
ETT AKTUALISERAT 25-ÅRSMINNE 1
Av riocenten TORVALD T:SOV HOJER, Cppsala
ÖVERLÄGGNINGARNA i Dumbarton Oaks ha som bekant resulterat i en plan till en ny mellanstatlig freds- och säkerhetsorganisation, där dock mycket viktiga detaljer ännu så länge äro obestämda.
I alla händelser kan det väntas, att de svenska statsmakterna inom
en ej alltför avlägsen framtid komma att ställas inför frågan, om
de önska deltaga i denna nya skapelse. Under sådana förhållanden
kan det ha sitt intresse att drag·a sig till minnes den diskussion, som
för snart tjugofem år sedan ägde rum i en liknande situation.
När regeringen i februari 1920 framlade proposition om Sveriges
anslutning till Nationernas Förbund, hade vår. ställning till denna
nya organisation redan länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. ‘l’idigt kunde man förutse, att världskrigets avslutning
skulle komma att beledsagas av ett försök att genom en mellanfolklig sammanslutning för framtiden trygga det fredliga tillstånd,
vars välsignelser bragts att framträda i den allra skarpaste relief av
den universella katastrofen. Presidenten Wilsons budskap den 22 januari 1917 bragte problemet slutgiltigt i förgrunden, och hans ett år
senare framlagda fjorton punkter aktualiserade det än mer. Det
gällde vid konfronteringen med denna liksom med alla övriga krigets
följder att bevara den kontakt med Danmark och Norge, som utgjort
en riktpunkt för svensk utrikespolitik efter 1914. Det viktigaste uttrycket härför var tillsättandet i januari 1918 av en kommitte för att
tillvarataga de neutralas intressen vid krig·ets slut. Till Sveriges
kommitterade utsågos justitierådet Marks von \Viirtemberg, friherre
Adelswärd och dåvarande kabinettssekreteraren Ewerlöf, den sistnämnde senare ersatt av Hjalmar Branting. Efter konferenser med
sina danska och norska kolleger avgåvo kommitterade i maj 1918 en
rapport, som förordade en allmän neutral konferens, vilken skulle
åsyfta uppbyggandet av en framtida mellanfolklig rättsordning. Särskilt fyra frågor borde studeras, nämligen: l) permanent organisation
av de internationella freds- eller folkrättskonferenserna; 2) staternas
förpliktelse att före tillgripandet av fientligheter låta sina tvistigheter
bliva föremål för behandling i fredliga former; 3) inrättande av en ny
1 Denna artikel hade kommit redaktionen till handa före utgivandet av professor
Herbert Tingstens värdefulla arbete Svensk utrikespolitik mellan världskrigen, där
samma [imnc behandlas å sid. 18 f., 25-36.
695
;-.·.
Torrald T:son Höjer
fast domstol för interuationella rättstvister; 4) inrättande av organ för
internationellt undersöknings- och förlikningsförfarande.
Detta initiatiY avsåg alltså att vidareföra de strävanden, som funnit
uttryek i Haagkonferenserna och Bryantraktaterna. De sistnämndas
fasta förlikningsnämnder utgöra över huvud taget en huvudpunkt i
SYeriges fredspolitik under dessa år. Vidare bör betonas förslaget om
en fast internationell domiiltol i st. f. Haagkonferensens domarlista.
.Mera direkt ansluter sig till tanken på ett N. F. förslaget om en permanent organisation av fredskonferenserna. Enligt det konventionsförslag, som de svenska kommitterade framlade, skulle dessa äga rum
Yart femte år. Än viktigare var förslaget om ett »internationellt
råd>) av femton på sex år valda medlemmar, vilket skulle utgöra
centralorgan för hela fredsapparaten och vara mellanled mellan konferenserna. Här stå vi N. F:s organ rätt nära.
Detta förslag överlämnades ej förriin i deeember 1918, då hiindelserna
hade hunnit taga ett förlopp, som gjorde kommitterades arbete rätt
gagnlöst. Redan i början ay september hade regeringen inbjudit
Holland, Schweiz och Spanien till den av de skandinaviska staterna
beramade konferensen. .Men vid denna tid började det bli klart, att
ententens totala seger ej var långt avlägsen. De neutrala försattes
därigenom i ett nytt, mindre inflytelserikt och mera brydsamt läge.
Spanien och Holland avböjde den svenska inbjudningen, Schweiz
begärde uppskov. Redan i november hade regeringen åt kommitten
uppdragit att utreda även de förslag, som kunde vieintas från andra
häll i fråga om internationella tvångsmedel och begränsning av rustningarna.
Det visade sig, att mycket i det \Vilsonska programmets förverkligande ej skulle motsvara förhoppningarna. När de nordiska regeringarna i december i en verbalnot framhöllo, att frågan om ett N. F.
vore av så vital betydelse för alla stater, att de från början borde få
deltaga i arbetet, förklingade deras vädjan ohörd. }1-,rågan behandlades på samma sätt som övriga fredsprohlem, d. v. s. enbart av
segrarmakterna. Dessas förslag den 14 februari 1919 blev i stort sett
grundvalen för folkförbundet. Nu först var tiden inne för de neutrala
att få glänta på den port, varpå de förgäves klappat. Den 11 mars inhjödos de till en i c k e o f f i c i e l l konferens i Paris om N. F. Svenska regeringen fann, att detta sätt att behandla frågan var >>föga tillfredsställande och utgjorde ett avsteg från de metoder, som under
senare tid i regel tillämpats». Som läget var, hade Sverige intet annat
att göra än att deltaga. Brådskan hade till följd, att endast två av
de fem delegerade över huvud taget hunno fram, niimligen sändehuden i Paris och London. En begäran om uppskov avslogs. Helt
utan resultat blev dock ej de neutrala staternas hörande. Wilsonkommissionens slutliga förslag hade på några punkter ändrats i enlighet med neutrala, ej minst svenska önskningar.
Den 10 januari 1920 började den frist löpa, som beviljats de neutrala
för beslut om inträde i N. F., oeh frågan blev på allvar aktuell i
Sverige, där den diskuterades av pressen med lidelsefullt intresse.
Meningarna voro från hörjan ytterst delade. Så överlämnades den
696
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund
17 februari den omfattande och grundliga propositionen, ett verk av
framför andra friherre Marks von Wiirtemberg och sedermera sekreteraren och ledamoten i Haagdomstolen Åke Hammarskjöld. Efter
ovanligt utförliga och skarpa debatter i kamrarna remitterades den
till ett särskilt utskott, som under Erantings ordförandeskap förenade
nästan alla riksdagens främsta män. Det fick iiven sex motioner att
bedöma, av vilka den viktigaste var bondepartiernas (K. G. \Vestman)
om tre månaders förlängning av fristen för Sverige.
Den 1mars avgav utskottet sitt utlåtande. Det avstyrkte \Vestmans
motion under hänvisning till de vidriga öden, som en liknande hemställan från Schweiz fått genomgå, samt till det faktum, att tiden nu
var försutten för en neutral enhetsfront till förmån för uppskov.
Utskottet torde här ha bedömt läget riktigt. :BJn samfälld aktion var
verkligen utesluten, och stormakterna, förvissade om de övriga neutralas anslutning, saknade skäl att krusa Sverige. En annan sak, för
vars bedömande källor torde tryta, är naturligtvis i vad mån regeringen tidiflare försökt igångsätta någon dylik aktion.
Utskottets majoritet, som bestod av femton medlemmar, nämligen
alla liberaler och socialdemokrater samt högermannen Hederstierna,
yrkade med understrykande av reg·eringens betänkligheter inför åtskilligt i N. F:s tillkomst, anda och organisation bifall till propositionen. De nio medlemmarna av minoriteten voro delade på fyra reservationer, av vilka den viktigaste var Tryggers, kring vars utförligt
motiverade, rena avslagsyrkande sex av högerns ledare samlat sig.
Den åttonde högermannen, Carl Swartz, hade avgivit en reservation
för avslag t. v. i avvaktan på Amerikas beslut. Professor \Vohlin
hemställde om avslag under betonande av Sveriges livliga sympati för
själva tanken på ett N. F., medan dåvarande vänstersocialisten Ivar
Vennerström” i en utförlig oeh skarpt formulerad reservation yrkade
rent avslag·.
Två dagar senare, den 3 mars, började debatten i kamrarna, en av
den svenska riksdagens såväl kvantitativt som kvalitativt förnämsta
i senare tid. Den utmärkes på åtskilliga punkter, särskilt replikskiftena mellan å ena sidan Alexanderson, å den andra ‘l’rygger och
Sam Clason, av en skärpa, som numera knappast förekommer oeh som
vältaligt vittnar om de starka motsättningar, vilka sedan åren kring
1914 alltjämt funnas kyar mellan höger och viinster. Karakteristisk
är även den högre, mera akademiskt betonade vältalighet, som präglade många inlägg oeh sammanhängde med kamrarnas, särskilt den
förstas, dåvarande sammansättning. ‘l’onen från 1800-talets parlamentariska debatter hördes alltjämt på sina håll.
Andra kammaren hann efter 28 anföranden avsluta debatten natten
mellan 3 och 4 mars. Endast en Yotering behövdes, och regeringen
segrade med 152 röster mot 67 för Tryggers reservation. I första
kammaren däremot rasade striden även hela den 4 mars och slöt
först efter 39 anföranden. I huvudvoteringen segrade propositionen
över Tryggers reservation med 86 röster mot 47.
Mauritz Hellberg yttrade i första kammaren, att motståndet mot
anslutningen egentligen härrörde från vännerna till det gamla Tysk- 697
.:_ .. ~-
Ton)ald T:son Höjer
land och det nya Ryssland. Tanken återkom hos andra vänstermän,
t. ex. Branting och Alexanderson. Den sistnämnde beskyllde t. o. m.
Ciason för att sympatisera med tankar på »ett svenskt Bajern», vilket
föranledde en skarp och värdig gensaga. Hellbergs ·påpekande är i
stort sett riktigt. Motståndet mot anslutningen härrörde dels från det
moskovitiskt präglade vänstersocialistiska partiet, dels från den under
kriget i allmänhet tyskvänliga högern. Framhållas bör dock, att det
rekryterades även ur en tredje gruppering, nämligen de båda bondepartierna, vilkas samtliga talesmän i båda kamrarna yrkade avslag.
Egentligen var det likväl det konservativt betonade riksförbundets
ledare och menige, som uppträdde mot anslutningen, medan det mera
vänsterfärgade bondeförbundets hövdingar förhöllo sig stilla. Häri
skulle kunna ligga en antydan om att de även här bevarade bryggorna åt vänster och möjligen avhöllo sig från att rösta eller i något
fall t. o. m. röstade för anslutning.
På den motsatta sidan slöto liberaler och socialdemokrater upp.
Om man beträffande motståndarna kan taga fasta på påminnelsen
om högerns och vänstersocialisternas utrikespolitiska orientering, är
det i fråga om majoriteten ej ur vägen att observera somliga högertalares ironiska erinringar om den ententaktivism, som frodats på
denna sida under krigets sista år. Anslutningen från regeringspartierna synes ha varit enhällig. I varje fall spåras i debatterna knappast
någon tvekan eller något missnöje utöver de erinringar och önskemål,
som framförts redan i propositionen.
Men regeringsblocket hade ej hela den vanliga oppositionen att
kämpa mot i dessa debatter. Ty – och detta tillhör de intressantare
detaljerna i striden- en liten grupp högermän fronderade mot partiledningen och uttalade sig för propositionen. Redan i utskottet hade
Hederstierna slutit sig till majoriteten, och han förfäktade sin ståndpunkt även med ett märkligt inlägg i debatten. De övriga högermän,
som med egna anföranden eller instämmanden uttalade sig för anslutning, voro Hallin, Thore, Larsson i Kroken, Erik Nylander, Magnusson i Skövde och Åkerlund. Av högerns 56 ledamöter av andra
kammaren ha 45 uttalat sig ·mot, 6 för anslutning. Den normala partiställningen, sammanställd med antalet frånvarande, gör det ej osannolikt, att majoriteten blivit förstärkt av ytterligare någon röst från
högern eller bondepartierna.
De fronderande högermännens motiv voro rätt olika. Några hävdade samma synpunkter som regeringen och dess anhängare. Annorlunda såg Magnusson i Skövde saken. Det för honom bestämmande
var vissheten, att Sveriges folk ej skulle taga på sig de offer, som
en ställning utanför N. F. skulle kräva- en hänvisning till försvarsfrågan. Principiellt synes han snarast ha varit mot anslutningen.
Ur en helt annan synpunkt bedömde Hederstierna frågan. Vad som
bestämde hans ståndpunkt, var ej de idepolitiska argument, som annars åberopades av majoriteten, utan det var tvärt om vad som plägar
kallas »realpolitik». Han rörde sig faktiskt i samma tankegångar, som
några år senare skulle ställa honom i ett helt annat läge gentemot
svensk Yänster än i dessa debatter 1920. Han uppställde de olika krigs- 698
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund
fall, där anslutning till N. F. skulle kunna föranleda, att Sverige invecklades i fientligheter, och ansåg sig finna, att i de flesta fall de
krav, som kunde väntas bli ställda på oss, vore föga vittgående, och att
i dessa fall vårt läge vore realiter detsamma, antingen vi vore med i
N. F. eller ej. Det kunde endast tänkas ett fall, där vår medverkan
i stor stil tikulle kunna påkallas, nämligen för att skydda Finland.
Där vore enligt hans mening ett dylikt ingripande med alla krafter
;just vad våra egna intressen skulle kräva, även om N. F. aldrig funnits
till. Den för Hederstierna centrala punkten var Ryssland. Han
räknade med dess lust till erövringar i Skandinavien som ett historiskt
faktum sedan iYåhundra år, och fann då, att SYerige måste söka stöd
hos en anna u inflytelserik maktgruppering, Nationernas :B~örbund,
sedan den enda makt, som tidigare förmått hålla Ryssland stången
Yid Östersjön, dels blivit militärt vanmäktig·, dels hänYisats att eftersträva Rysslands vänskap. Ställde vi oss utanför förbundet, skulle
det i farans stund vara svårt, kanske omöjligt, att vinna fransk eller
engelsk folkopinion för en hjälpaktion i större stil.
Det är egendomligt men för det dåtida stämningsläget i tongivande
kretsar betecknande att se, i hur ringa grad dylika konkreta synvunkter framdrogas från viinsterhåll till N. F:s förmån. I Röings
anförande finns en kort passus, som synes syfta på N. F:s möjligheter
som skydd mot eYentuella ryska faror, och i Alexandersons en utomordentligt försiktig sats, som möjligen kan tolkas i samma riktning.
Annars är det iögonenfallande, hur relativt sällan Sveriges intressen,
SYeriges läge med dess riskmoment, de eventuella vraktisk-politiska
fördelarna för Sverig·e av en anslutning till N. F. utgöra temat för
utskottets betiinkande och i majoritetens många, långa och vältaliga
anföranden. Det är andra synpunkter, som ständigt återkomma där,
synpunkter av ideell, för att ej säga ideologisk prägel. Typiskt är
(sedermera handelsminister) C. E. Svenssons yttrande i remissdebatten: »Emellertid torde väl till sist detta vägande av fördelar och nackdelar för vårt eg·et land, där man ju rör sig med ytterst ovissa värden,
ftl i ganska hög grad träda tillbaka för synpunkter, som sikta längre,
som gälla vår skyldighet icke blott emot vårt eget land, utan som
gälla vår skyldighet såsom en av världens civiliserade stater. Med
andra ord, jag tror, att den sista frågeställningen, den avgörande
frågeställningen, som i sig givetvis kommer att innebära för oss ett
visst tvångsläge, konuner att bliva denna: kan vårt land, sannolikt
ensamt ibland alla de stater i Europa, som under kriget varit neutrala,
sUilla sig utanför nationernas förbund, vilket ju dock är ett första
försök att skapa förutsättningarna i världen för en varaktig fred och
för ett hävdande av rätten~» (Kursiverat här.)
Vill man ha klart för sig, hur djupt motsättningen egentligen gick,
bör man hiirmed jämföra de frågor till sig själv, varmed Sam Ciason
avslutade sitt anförande: »År du villig att principiellt uppgiva rikets
rätt till neutralitet~ Vill du förplikta dig att på främmande befallning
låta andra länders krigsmakt tåga genom ditt landT Vill du förplikta
dig att på främmande befallning lägga om rikets försvarsbudgen
Vill du förplikta dig att på främmande befallning hungerblockera
.·.-~-·~·.-,.;
Torvald T:son Höjer
andra stater~ Är du villig att … förplikta dig … att på främmande
befallning sända dina söner, bröder eller landsmän i den nuvarande
eller de kommande generationerna att tjäua i främmande land för att
avgöra deras nationalitetstvister, för att eventuellt uuderkuva frihetskämpande folk, för att viirna de för ögonblieket UPlHlragna gränserna~»
Det offentligen anförda huvudmotivet för anslutningeu, vilket nog
för de flesta av majoritetens medlemmar iiven var det vildigaste
skälet, var den ur världskrigets lidanden framsprungna liiugtan efter
en varaktig fred, som måste byggas på helt andra grundvalar iin
alla föregående, på en internationell räth;organisatiou, utrustad med
tillräckliga militära och ekonomiska tvångsmedel för att kunna slå
ned alla tredskande. Särskilt hos de djupa leden inom vänsterblocket
förband sig härmed tron, att världskriget varit den avgörande striden
mellan Ormuzd och Ariman, mellan västerliindsk demokrati och preussiskt junkerdöme. Man finner hos riksdag·sma;ioriteten en ärlig tro
på att här för första gången bjöds på ett allvarligt försök a\- verkligt
demokratiska stater att organisera freden i demokratiska former,
vilket skulle förmå att göra krig allt sii.llsyntare för att så småningom
helt avskaffa dem. Det vore då Sveriges oavvisliga plikt som en högt
kultiverad nation med fredliga traditioner att icke vngra sin medverkan utan av alla krafter bidraga till det stora målets uppni1ende.
Offer av nationell självbestämningsrätt i vissa liigen, inskränkning
av våra möjligheter till neutralitet finge ej hiurlra vår anslutning
utan vore de olägenheter, varmed det nya, stora måste köpns. Det är
alltså en anslutning, mindre till det Nationernas Förbund, som konstituerades 1919, än till själva tanken om ett Nationernns Förbund i
den, låt vara rätt skröpliga, gestalt den iklätt sig.
Ett annat principiellt skäl var de neutralas, siirski !t Sveriges,, speciella skyldighet att gå med för att med insatsen av sitt rena uppsåt
och sin beprövade fredsvilja bidraga till förbundets uh-eekling i riitt
riktning. Här låge de neutralas stora uppgift: att bättra det som
tilläventyrs brustit vid förbundets tillkomst. Framför allt skulle
de kunna slå en bro över klyftan mellan de nyss stridande maktgrupperna och så småningom öppna vägen till Geni1ve även för Tyskland.
Bland de mera praktiskt betonade skälen för en svensk allslutning
märkes den ofta framförda förklaringen, att viirldsliiget taek vare
N. F:s konstituerande vore ett helt annat än före 1914. Neutralitetspolitikens gamla, beprövade väg vore ieke liingre g[lngbar, utan vi
hade att välja mellan två lika obanade stigar, den eua inom, den and1·a
utom N. F. Man måste då besinna, att Sverige med hänsyn till de
resurser, över vilka N. F. förfogade, i alla fall skulle bli tvunget att
deltaga i de eventuella ekonomiska blockader, som bleve en följd av
paktens bestämmelser. Därmed vore vår neutrala stiillning uppgiven
utan att N. F. hade förpliktats att skydda oss mot eventuella repressalier från den andra partens sida. Det funnes ingen möjlighet att
intaga en oberoende, fullt opartisk hållning i en konflikt mellan N. F.
och någon annan makt; man måste välja den ena parten för att ej
riskera att mot sin vilja tvingas att deltaga i alla fall. T>et giillde
700
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund
då enligt majoritetens uppfattning att besinna, att anslutningen till
N. F. dock medförde vissa reella fördelar. Å Yen om pakten yore otydlig på dessa punkter, ansägo sig flera av majoritetens talesmiiu kunna
försäkra, att vi efter anslutning kunde påräkna effektiv hjälp i nödens
stund. Sveriges territorium oeh existens som fri nation Jttäste, trots
alla brister i förbundsaktens tionde och sextonde paragrafer, anses
få ökade garantier, om Sverige inträdde i N. J:i-,. Däremot bleve enligt
regeringsblockets mening· vår ställning avsevärt försämrad iiven under fredliga förhållanden, om vi ieke ginge in. Vårt läge bleve då
fullständigt isolerat, med idel medlemmar av N. F. i viister oeh kaos i
öster.
För flera majoritetstalare togo t. o. m. isoleringens risker en mera
konkret form. Ett svenskt avslag måste kränka de stora och viktiga
stater, som voro N. F:s skapare och tongivande medlemmar. Vi kunde
därför komma att hos dessa intaga en ställning som »mindre gynnad
nation» med olycksdigra konsekvenser för vårt näringsliv. Man antydde möjligheten av en bojkott mot våra största exportartiklar och
undandragande av allt finansiellt stöd.
Ett av de oftast åberopade skälen för inträdet var, att ett avslag
skulle bringa den stora vinsten från världskrigsåren, det skandinaviska samarbetet, i fara. Argumentet var synnerligen verksamt, ty
frukterna av kungamötet i Malmö och kung Gustafs ryktbara Kristiania-besök fingo enligt allmän mening ej sättas i fara. Vidare kunde
detta argument användas i agitationssyfte, i det mau antydde, att
högern aldrig hyst tillbörligt intresse och sympati för de skandinaviska strävandena. Åtskilliga talare med statsminister Eden i spetsen hävdade, att eftersom såväl Danmarks som N orges intriide i N. F.
vore absolut siikert, ett svenskt ne.i skulle medföra, att vägarna skildes.
statsministern ställde sin erfarenhet från tre ministermöten som
garanti för att anslutningen till N. F. vore nödvändig, om man skulle
kunna bevara förtroendet mellan de skandinaviska staterna. Högertalare invände häremot, att det ej funnes några reella skiil, varför
ett svenskt avslag till N. F. skulle behöva få sä djupa Yerkningar
på det skandinaviska samarbetet, vilket ju gällde helt andra, mera
begränsade och noga definierade fält. Från högerhåll framhölls ocks<l,
att både Danmark och Norge redan tidig·are politiskt och ekonomiskt
haft en annan utrikes orientering än Sverige oeh att detta Yid fredsslutet understrukits genom deras belönande med respekti..-e S ordSlesvig och Spetsbergen. Niir detta ej ens under världskrigets !)<lfrestningar förmätt hindra upptagandet och fördjupandet aY det nordiska samarbetet, vore det väl knappast sannolikt, att en hawlling av
så pass formell natur som en svensk vägran att inträda i S. F. skulle
kunna bli av någon avgörande betydelse.
Ännu ett utrikespolitiskt argument anfördes av Branting. Hau förklarade sig nämligen tro, att man med de neutrala nationernas allmänna inträde i folkförbundet skulle kunna utöva ett visst tryck ]J<t
opinionen i Förenta staterna, så att unRlutningens anhängare diirstiides möjligen skulle kunna få övervikt över sina motatånclare. Synpunkten förefaller knappast realpolitisk.
701
-,~_
Torvald T:son Höjer
Ett annat skäl, som framför allt åberopades frän socialdemokratiskt
hållmen säkerligen utövade ett mäktigt inflytande även på det andra
regeringspartiet, framför allt på dess mera »norrlandsfrisinnade» delar, var förhoppningen, att medlemskap i folkförbundet avsevärt
skulle öka utsikterna för en snar och grundlig nedskrivning av Sveriges försvar. Huvudtalare .På denna punkt var Per Albin Hanson,
som några dagar senare för första gången skulle taga säte i lantförsvarsdepartementet. Han ansåg sig kunna konstatera, att förbundsaktens bokstav ej lade hinder i vägen ens för en fullständig avrustning, men att en moralisk förpliktelse dock förelåge att bevara »ett
visst mått av försvarsberedskap för sin nationella självständighet
och för att kunna biträda vid exekution i förbundet». En omfattande
reduktion av »rustningsbördorna» skulle ej kollidera med våra plikter
gentemot N. F.
Mot detta resonemang restes invändningar såväl inom som utom
riksdagen. Trygger hävdade, att huvudfaktorn vid bedömandet av
vårt försvarsbehov dock förbleve Rysslands militära styrka, hur än
militärfrågan utvecklade sig inom N. F. Det gjordes även gällande,
att en anslutning till N. F. egentligen komme att medföra ökade
rustningar. Detta berodde dels på uppfattningen, att krigsriskerna
avsevärt växte genom inträde i N. F., dels på direkta tolkningar av
förbundsakten.
Slutligen betonades från åtskilliga håll, att det endast vore under
den snart utlupna tvåmånadersfristen, som Sverige ägde rätt att inträda i N. F. utan andra villkor än förbundspaktens. Senare bleve
det en annan sak. Då kunde vi i gynnsammaste fall åberopa paktens
§ l, som medgav inträde för den s. k. tredje klassens stater under förutsättning av 2/a majoritet i förbundsförsamlingen samt garantier
för den ansökandes avsikt att iakttaga sina internationella förpliktelser och godtaga förbundets bestämmelser rörande sina rustningar.
Häremot invände oppositionen, att Sverige genom hundra års neutralitetspolitik lämnat garantier för sin redobogenhet att uppfylla
sina förpliktelser.
Å ven förslagets motståndare framförde en lång rad skäl för sin
ståndpunkt, dels anmärkningar mot bristerna i förbundets inriktning
och organisation, dels argument hämtade från Sveriges speciella ställning.
Inom den första kategorien märkas anmärkningar beträffande förbundets tillkomst och konstituering. De voro både tacksamma och
ofta förekommande. Man påpekade, hurusom N. F. tillkommit genom
fredskongressens arbeten, vari endast »de allierade och associerade
makterna» ägt att deltaga, hur de neutralas försök att få biträda blivit
skarpt avvisade och hur förbundsakten infogats i den på neutralt
håll ogillade Versaillesfreden. Allt detta stode i bjärt kontrast till de
höga principer, som förbundet uppgav sig skola tjäna. Intrycket
stärktes av bestämmelserna om inträde i förbundet. Världens stater
indelades i tre klasser. Först komme alla segrarmakterna, delvis stater
av omtvistlig betydelse, kulturnivå och internationell hyfsning. Dessa
702
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund
hade samtliga, åtminstone formellt, fått deltaga i paktens utformniug;
de ägde rätt att uppskjuta sin ratifikation, hur länge de önskade;
och att döma av Förenta Staternas hållning kunde de även göra förbehåll vid inträdet. Så komme de ex-neutrala, bland dem Sverige,
vilka i huvudsak varit utan inflytande på paktens utformning och nu
fått blott två månader för att besluta, om de ville inträde eller ej,
varvid inträdesbeslutet måste vara förbehållslöst. Man skulle alltså
fatta sitt beslut utan att vara fullt på det klara med vilka stater som
egentligen realiter komme att tillhöra förbundet och vilka förbehåll,
som kunde vara förknippade med dessas inträde. Alltså, anmärkte
Trygger, hade vår opartiska neutralitet under kriget, långt ifrån att
riiknas som en förtjänst inför N. F., snarast lagts oss till last – ett
dåligt omen för förbundets uppsåt att förverkliga sina höga syften.
Slutligen komme den »tredje klassen», som ej alls inbjöds att deltaga
och endast iigde utsikt att komma med på sämre villkor men bland
sig räknade ett par av världens högst kultiverade folk. Var funnes
egentligen den universalitet, som borde vara grundpelaren för folkförbundet~ W ohlin karakteriserade hela institutionen som »en världskommun, där det röstas efter fyrk» – en bild som år 1920 hör ha gjort
ett visst intryek på vänsterhtill.
Reservanterna menade vidare, att vissa saker tydde på att ett inträde i N. F. skulle innebära, att även de neutrala iklädde sig garanti
för V crsaillcsfreden. Först och främst framhölls aktens egenskap av
integrerande del av Versaillesfördraget Vidare anfördes N. F:s uppgifter som övervakare och verkställare av vissa bestämmelser i fredstraktaten. Trygger hävdade vidare, att paktens § 10 innebure en
garanti för Versaillesfredens territoriella resultat utöver § 16.
Regeringspartierna kunde ej hestrida berättigandet av klagomålen
över förfarandet vid förbundets tillkomst, vilket tvärtom klandrats i
propositionen och utskottsbetänkandet. Försvaret fick inskränka sig
till att framhålla de praktisk-politiska och psykologiska skäl, som
g·jorde förfarandet förklarligt. Däremot bestredo flera av majoritetssidans förnämsta talesmän, att någon garanti för Versaillesfreden
föreläg·e. De frmnhöllo, att vaktens inryckande i fredsfördraget berodde på en särskild önskan av Wilson, att N. F:s engagerande för
verkställande av fredsfördraget endast gällde vissa smärre, noga
definierade detaljer, och att ‘l’ryggers tolkning av § 10 saknade hemul
i pakten. Denna hade tviirtom förutsett, att gränsregleringar och
traktatrevisioner kunde bli nödvändiga för fredens bevarande.
I oupplösligt samband med anmärkningarna mot förfarandet vid
förbundets bildning stå de mot dess ensidiga sammansättning. Angreppen riktades mot två ting, dels Tysklands och dess hundsförvanters samt Rysslands utestängande, dels den än större svaghet, som
låge i att den mäktigaste av segrarna, Amerikas Förenta Stater, tvekade att inträda, gjorde viktiga förbehåll och snarast syntes benägen
att stanna utanför. Tysklands uteslutande gav anledning till kraftiga
angTepp mot »segrarnas förbund», som blott vore en fortsättning in
i freden av ententen, där man nu sökte locka med de neutrala såsom
gisslan och moralisk garanti. Ett folkförbund, som skulle ha existens- 703
. ,._;._
Torvald T:son Höjer
berättigande, måste stå öppet för alla, och saken vore sä mycket allvarligare, när det gällde en av världens främsta kulturstater. Det
förelåge stor risk, för att Tyskland dreves i armarna på Ryssland och
Europa delades i två jämnstarka fientliga block, en situation, som
skulle erinra om tiden närmast före Yärldskriget och utgöra en särdeles
klen garanti för freden. Om Tysklands uteslutande gay högertalarna
ett tacksamt tema, hade Rysslands samma betydelse för Yänstersocialisterna. För dem framstod N. F. egentligen som en stor kapitalistsammansvärjning mot Soyjet, ett förbund, vars egentliga uppgift vore
kampen mot bolsjevismen, där SYerige tack vare sitt liige skulle
tYingas spela en framskjuten roll.
Den anmärkning av detta slag, som spelade största rollen, Yar den,
som gällde U. S. A. Där hade som bekant den republikanska senatsmajoriteten berett ratifikationen av fredstraktaten allvarliga svårigheter, och senatsutskottet hade i mitten av november uppställt förbehåll, vilkas accepterande skulle utgöra förutsättningen för U. S. A:s
inträde och vilka i hög grad minskade värdet av detta inträde, enär
de åsyftade att fritaga Förenta Statcrna från flera av dc viktigaste
förpliktelserna. Emellertid blev denna resolution ej antagen i senaten;
frågan upptogs till ny behandling, och i mars 1920 höll senatsutskottet
på att uppställa nya förbehåll. Utgången var ännu oyiss, men på
allt flera håll började man ana, att slutresultatet skull!’ bli, att F. S. A.
icke komme att inträda i N. F.
Oppositionen i riksdagen framhöll inigt alla avigsidor härav. De
anspråk på universalitet, som förbundet ännu iigdc, förfölle, om dess
mäktigaste medlem avfölle. Dess karaktiir av segrarnas allians till
fredens exekverande stärktes däremot ytterligare, om ledningen helt
råkade i händerna på de nära förbundna ;.;tormakterna England,
Frankrike oeh Italien, vilka då komme att sakna Yarje motvikt. De
neutralas ställning inom N. F. bleve iin brydsammare, eftersom
U. S. A. skulle varit deras naturliga beskyddare. Förenta Staternas
hållning vore av siirskilt intresse, då de Yore hemort för en betydande
del av den sYenska folkstammen.
Majoritetens ställning gentemot amniirkningarna mot ‘Crsklands behandling var föga angenäm, då deras berättigande låg i öppen dag.
Såväl propositionen som utskottsbetiinkandet beklagade starkt detta
brott mot den verkliga folkförbundsandan. Man fick inskriinka sig
till att framdraga de psykologiska faktorer, som gjort Tysklands
omedelbara inträde omöjligt, att förklarn, att det ej funnes något
bättre sätt att avhjälpa denna brist, iiu att s,,erige ginge in i N. F.
för att inom detsamma arbeta för en verklig universalitet. Man
hoppades att Tysklands inträde ej skulle dröja Hingc, tlå försonligheten vore i snabb tillväxt.
Beträffande Amerika hade man egentligen tvit utviigar att välja P<i.
Dels förklarade man sannolikast, att U. S. A. i alla fall komme med,
dels åter förklarade man, att om Amerika simmade utanför oeh andan
inom N. F. bleve alltför dålig, hade man ändå kvar riitten att utträda.
Gentemot satsen, att N. F. utan Amerika vore dömt att regeras av en
liten kliek stormakter framhöllo Eden oeh lVIöller, att det P:i vore san- 704
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund
nolikt, att sammanhållningen inom den segrande ententen skulle bli
varaktigare än inom liknande maktgrupper tidigare i historien.
Ytterligare en lämplig angreppspunkt funno reservanterna i förbundsaktens bestämmelser om rådets sammansättning och befogenheter. Man påpekade, att pakten från början givit stormakterna absolut
majoritet, vilket i och för sig vore betänkligt, då de små staternas
betydelselöshet därigenom fastsloges även formellt. Ån starkare angrepp riktades mot paktens sätt att lösa frågan om de mindre staternas representation. Som bekant hade denna ordnats så, att tre av de
fyra platserna givits åt småstater, som deltagit i kriget. Den nionde
tillföll en neutral makt, men denna blev Spanien, som då krigets
utgång blev klar företagit en hastig omsvängning åt segrarnas håll.
Helt utanför kommo alltså att stå de »rent neutrala» staterna: Sverige,
Norge, Danmark, Nederländerna och Schweiz, ett arrangemang, som
ur svensk, kanske oekså ur europeisk synpunkt måste anses olyckligt,
enär det ställde några av Europas hög·st civiliserade och mest fredsälskande stater utanför verkligt inflytande på N. F:s ledning.
Men Trygger ansåg sig ha funnit ett förhållande, som gjorde detta
än betänkligare. Han förklarade, att pakten för de fyra icke-permanenta rådsmedlemmarnas ersättande med andra icke förutsett någon
annan beslutsordning än den vanliga, d. v. s. att enhällighet skulle
krävas för beslutet enligt § 5. De fyra makter, det här gällde, skulle
alltså själva kunna förlänga sina rådsmandat in infinitum, om de så
önskade, och de övriga mindre staterna, främst Sverige och dess
fridsamma nordiska kolleger, skulle för all framtid vara utestängda
från rådet. Under dessa omständigheter måste de mycket vidsträckta
befogenheter, varmed akten utrustat detta, bli än bekymmersammare, och reservanterna företogo en ingående analys av dessa. Så
framhölls bl. a., att rådets samtycke erfordrades för utökande av rådsplatsernas antal, att rådet självt avgjorde, när en makts intressen så
speciellt berördes, att den ägde rätt att taga säte i rådet; rådet hade
likaså att vidtaga åtgärder för att skydda medlemmarnas integritet
och för att hindra krig·sutbrott, och rådet ägde att fastslå, vilka frågor
som fölle under en stats eget avgörande, att avgöra tvister, varigenom
den, som augrepe den hos rådet vinnande, bleve fördragsbrytare
enligt § 16, att anordna militära sanktioner och att utesluta medlemmar. Slutligen krävdes samtliga rådsmedlemmars ratifikation för
att en ändring av pakten skulle träda i kraft. Att inträda i en sammanslutning, där så vidsträckt myndighet lagts i händerna på en
korporation, vars nuvarande och blivande sammansättning vore den
av Trygger tecknade, det vore enligt reservanterna att »i sina grundvalar rubba det nationella oberoende, som Sveriges folk under seklers
arbete uppbyggt och med de största offer hittills bevarat».
Beträffande stormakternas dominerande ställning i rådet framhöllo
regeringen och dess anhängare, att den i och för sig vore ägnad att
väcka betänkligheter men å andra sidan vore förklarlig, då stormakterna ju finge bära den tyngsta bördan, när det gällde militära åtgärder. Vidare vore rådets organisation i alla fall ett framsteg, då de
mindre staterna nu ändå skulle få deltaga i besluten, medan de förut
705
Torvald T:son Höjer
varit helt utestängda och stormaktskonserten ordnat sakerna på egen
hand. Slutligen framhölls, att det ej vore skäl att antaga, att det bleve
många frågor, där stormakterna uppträdde som en sluten grupp.
Av större intresse än argumenten beträffande rådets sammansättning äro 1najoritetens gensagor mot reservanternas klagomål över
rådets alltför stora makt, ty här synes man ha träffat en svag punkt
i deras argumentation. Utrikesminister Hellner och flera andra talare
framhöllo, att en korporation av förbundsförsamlingens storlek vore
alltför talrik och tungrodd för att kunna leda förbundet. Det måste
finnas ett mindre, smidigare organ med vidsträeld myndighet, om mekanismen över huvud taget skulle kunna fungera och ej ohjälpligt
låsa sig. Reservanternas anmärkning toge ej hänsyn till förbundets
verkliga behov. Reservanterna krävde ju på en gåug en effektiv,
snabb organisation och absolut oberoende för medlemmarna.
I visst samband med rådets befogenhet stiillde reservanterna en
annan svaghet i pakten, nämligen dess stora oklarhet. ‘l’ill följd av
denna bleve det av alldeles särskild betydelse, i vem;.; händer tolkningen konune att vila. Förbundets de facto högsta myndighet vore
rådet, och rådsproblemet bleve alltså av ökad vikt pit grund av paktens
oklarhet. De artiklar i pakten, som framför allt stämplades som
oklara, voro två av de väsentligaste: 10 och 16. Beträffande § 16 var
det tvivelaktigt, vilken förpliktelse som ålåge förbundsmedlemmarna
vid militära sanktioner. I fråga om § 10 gällde kontroversen, om den
innefattade en allmän garanti för den territoriella fördelning, som
skapats genom frederna, eller ej. Oklarheten blev än större, då det
ej alls var klart, vilken bindande kraft som tillkomme r[tdets »övervägande, på vad sätt nu ifrågavarande förpliktelse skall genomföras».
Regeringen hade i sin kommentar föredragit att i båda fallen acceptera den tolkning, som innebar den minsta förpliktelsen för Sverige,
men Trygger påpekade, att detta medförde, att Sveriges rätt till hjälp
vid angrepp bleve i motsvarande grad reducerad, medan samtidigt
risken för ett angrepp ökades på grund av vår obestridliga skyldighet
att tilläta genomtåg för förbundets krigsmakt. Fördelen av regeringens tolkning vore alltså mycket tvivelaktig.
En annan tolkningstvist sammanh~i.ngde med de militära sanktionerna. Den gällde stadgandet, att varje stat ägde S’iite oeh stänuna i
rådet, när där skulle avgöras en fråga, som speciellt berörde dess
intressen. Regeringen och dess anhängare hävdade, att detta innebure,
att varje stat i sista hand kunde inlägga veto mot deltagande i militära sanktioner. Trygger och Lindman åter gjorde giillande, att själva
avgörandet, om förpliktelse till militär hjälp förelåge, vore en fråga,
som auginge hela förbundet, och ej kunde anses »intcresser un membre
partieulierement». Att taga säte och stämma kunde därför ej ske,
förrän det gällde detaljerna för utförandet a1) den redan fastslagna
förpliktelsen. Bestämmelsen ansågs i övrigt oklar vå en ytterst viktig
punkt. Det gällde nämligen, vem som skulle avgöra, när en stat skulle
anses berättigad att inträda i rådet. Högern förklarade, att detta helt
komme att avgöras av rådet självt, vilket gäve de mindre staterna en
särdeles klen garanti. Från den andra sidan åter hävdades, att staten
706
Sveriges anslutni.ng till Nationernus Förbund
i fråga hade rätt att taga säte i rådet; man angrep skarpt reservanterna för att genom sina tvivel på ett oförsvarligt sätt undergräva
Sveriges ställning. Men samtidigt måste man medge, att det ändå
vore nldet, som äg·de att besluta angående inbjudningen.
Att förbundsakten var oklar på flera, delvis ytterst viktiga punkter,
kunde ej förnekas. Man grep då till en annan utväg, som anYisats i
den officiella engelska kommentaren, nämligen att framställa denna
bristande precision såsom ett uttryck för verklig·t statsmannaskap.
Det gällde att taga hänsyn till de skarpa åsiktsdifferenserna och
lämna framtidens statsmän så fria händer som möjligt, ej att binda
dem genom ett alltför snävt reglerande, som lätt kunde bli aY verklighetsfrämmande natur.
I samband med paktens oklara avfattning uppstod en rätt intressant
kontrovers om grunden för all tolkning av pakten. Högern, främst
‘l’rygger såsom jurist, ansåg, att man därvid borde förfara som vid
tolkning av ett privat kontrakt. Man borde i detalj granska bestämmelserna och söka konstruera fram den ur svensk synpunkt ogynnsammaste tolkning, som kunde inpressas, för att ha fullt klart för sig
det värsta man kunde räka ut för, detta allra helst som tolkningen
icke skulle ligga i opartiska händer utan i N. F:s råds. Det gällde ej
att konstatera, att en fördelaktig tolkning vore möjlig utan att en
skadlig vore utesluten. Regeringen hade handlat oriktigt, när den
valt de gynnsammaste tolkningarna. Skulle man hävda sådana, borde
man från början få deras riktighet fastslagen av N. F. självt.
Regeringen såg saken ur helt annan synpunkt. För den framstod
Tryggers uppfattning såsom alltför privaträttsligt färgacl, enär pakten framför allt vore ett politiskt aktstycke. Det gällde att på förhand
klargöra för motparten, hur långt man själv ansåge sig bunden. Detta
hade regeringen gjort i sin kommentar. Sökte någon sedan pressa
Sverige längre, ja, då återstode det i sista hand att falla tillbaka på
sin suveränitet. A tt andra neutrala gjort samma tolkningar, stärkte
ytterligare vår ställning. När Trygger och hans anhängare sökte leta
fram de ogynnsammaste tolkningarna, gåve de motparten på hand
och undergrävde Sveriges position.
I den del av reservanternas argumentering, där man uteslutande
såg problemet ur Sveriges egen synpunkt, framhöll man naturligt
nog främst risken för att vårt oberoende skulle upphöra efter anslutningen till N. F. Det var främst av bondepartierna, som denna synpunkt framfördes. Nödvändigheten av att Sverige bevarade sin självständighet och stode obundet åt såväl väster som öster, bildade grundtanken i Wohlins vältaliga anförande, och i Reuterskiölds tal fick den
svenska självkänslan nära nog yyerborua uttryck. Ä ven i de verkliga
lantmännens inlägg utgjorde denna tanke grundtemat. »Vad fienden
1809 icke med våld och krig· kunde tvinga oss till, nämligen uppgivandet av vår självständighet, det kulturarvet skola vi kanske i dag utan
tillräckligt tvingande omständigheter frivilligt lämna ifrån oss», utropade Svensson i Eskhult, och Olsson i Kullenbergstorp frammanade
skuggan av de medeltida unionerna. Naturligtvis gjordes liknande
synpunkter giillande även inom högern, kanske främst m~ Ciason i
707
Torcald T:son Höjer
hans av starkt patos burna anföranden, men samtolikt hade man där
av taktiska hänsyn alltför kraftigt betonat sin sympati för folkförbundstanken för att lika energ·iskt som bondevartiorna kunua framställa det fulla oberoendet som vårt lands dyrbaraste arvedel. En
öppen fråga är, om högern ej skulle ha fått en klarare och mer samlande paroll genom att hävda Sveriges absoluta oberoende än genom
att detaljgranska pakten. I en fråga av denna natur torde det knappast ha varit en gynnsam position att med dylika medel söka bekämpa
motständare, besjälade av ett starkt ideellt patos.
l nära samband härmed stod argumentationen om vår rätt att fortsätta vtlr neutralitetspolitik, ett av oppositionens iilsklingsargument,
som Merkom hos nära nog samtliga dess talesmän. I högerreservatiouen räknalies neutraliteten upp vid sidan av självbestämningsrätten
och det statliga oberoendet bland »allt vad vi ha kärt och dyrbart».
För Yiinstermajoriteten hörde naturligtvis neutralitetsargumentet
till dem aY motpartens skäl, som voro svårast att bemöta. Oppositionen mot Hammarskjöld hade till stor dellevt på att slå sig till neutralitetens riddare i anda och sanning gentemot en förment tyskvänlig
och aktivistbesmittad höger. Det var därför rätt obekvämt att nu
nödgas förfäkta en politik, som måste leda till inskränkningar i rätten
till neutralitet. Man tillgrep då den förut berörda utviigen att med
piiminnelser om aktivismen söka dra högerns bona fidr,s i tvivelsmål.
}fen denna kringgående taktik arbetade alltför mycket med ting, som
förlorat sin aktualitet, och retade motparten till motsvarande manövrer, silsom framdragandet av hrr Erantings och Adelswärds förflutna. Yiirdefullare voro därför två sakliga argument. Det ena var
att påpeka, att det endast vore i ett visst, skarpt begränsat fall, som
rii tten till neutralitet upphörde. Det andra har redan tidigare berörts:
det totalt förändrade världspolitiska läget, vilket ej längre tilläte neutralitet i gammal bemärkelse utan tvingade en mindre stat, som försökte
vara neutral, att löpa de krigsrisker, som ett medlemskap i förbundet
medförde, utan att draga nytta av de garantier N. F. skänkte. Anslutningsvännernas huvudargument var likväl, att ett !olkförbund,
om det ÖYer huvud taget skulle ha möjlighet att fylla sin uppgift,
måste kunna garantera sina medlemmar mot fredsbrott Detta vore
g·rundförutsättningen för det hela. Men den bortfälle i samma stund,
som en medlem finge ovillkorlig rätt att förbli neutral. Genom att öka
riskerna för en an_qTipare kunde förbundet bidraga till att minska
r-iskerna för krig och således också de fall, där neutralitetens uppgivande kunde bli aktuellt. Oppositionens angrepp på denna punkt
vore alltså oförenligt med dess vrincipiella aecepterande av folkförbundstanken.
Den här refererade kritiken mot N. F. innefattar oppositionens
egentliga huvudargument. Men den framförde även en del andra synpunkter, delvis av moralisk-agitatorisk karaktär. Mest omtyckt av
dessa var kanske slagordet, att vår anslutning till N. F. skulle innebära ett godkännande av hungerblockaden som internationellt aktionsmedel. (~Skändlig och upprörande handling»; »skamfläck för civilisationem; >>nesligt brott»; »skamlöshet» [K. J. Ekman].) Därmed åsyf- 708
Sveriges anslutning till Nationernas Förbund
tades de ekonomiska sanktionerna enligt artikel 16. Argumentet var
av en viss agitatorisk verkan vid denna tid, då man ännu hade i
minne u-båtskriget och den fortsatta blockaden mot Tyskland efter
stilleståndet, vilken utlöst allmän indignation. Och hänvisningar till
en blockads verkningar för nonkombattanter förfela sällan sin verkan.
Försvaret på denna punkt bestod i att framhålla, att förbundet måste
ha maktmedel till sitt förfogande för att kunna fylla sin uppgift.
Då oppositionen själv avvisade en förpliktelse till militärt ingripande,
återstode blott den ekonomiska avspärrningen.
Å ven ett konstitutionellt problem kom under debatt, nämligen anslutningens förenlighet med grundlagarna. Propositionen förklarade,
att något hestämt hinder i grundlag för anslutningen icke förelåge,
sedan det blivit klart, att förpliktelse till deltagande i militära sanktioner ej funnes. Däremot borde i händelse av anslutning R. F. § 74
snarast möjligt ändras för att möjliggöra rekvisitionslagstiftningens
tillämpande även vid en militär förbundsaktion. Utskottsbetänkandet
synes utgå från att några grundlagssvårigheter ej förelåge, men oppositionen drev en motsatt uppfattning. Redan i remissdebatten uttalade Reuterskiöld, att någon autentisk tolkning av paktens art. 16
i antydd riktning icke funnes, varför inträde ej kunde ifrågakomma,
förrän såväl R. F. § 74 som R. F. § 13 blivit i vederbörlig ordning
ändrade, en uppfattning, som stöddes av en så framskjuten medlem
av K. U. som Clason. Tydligen ha de flesta dock antingen delat utskottets uppfattning eller ej ansett det löna sig att ta upp saken.
Till slut bör ett spörsmål av ett visst intresse beröras. Majoriteten
hävdade åter och åter, att det ur rikssynpunkt vore en olycka, att
betydande grupper inom riksdagen trätt i skarp opposition mot anslutningen. Detta vore i hög grad ägnat att försvaga Sveriges blivande
ställning inom förbundet. (Inträdet vore ju i alla fall säkerställt.)
Dylika stora utrikespolitiska avgöranden borde uppbäras av en enig
opinion. Högern hade därför ådragit sig en dryg skuld genom att
utgöra kärnan i oppositionen. Tankegången var alltså, att det gällde
att visa utlandet en enhällig folkmening kring vår anslutning för att
från början skaffa oss största möjliga prestige inom folkförbundet
Som precedensfall skulle kunna nämnas unionskriserna 1895 och 1905,
Ålandskrisen 1908 och olika episoder under världskriget. Men det är
att märka, att i dessa fall hade det gällt akuta kriser, påkomna
utifrån, där livsviktiga svenska intressen stått på spel och där det
gällt snabb handling med största möjliga effektivitet. Däremot gällde
det 1920 anslutning på lång sikt till ett fördrag, som skulle medföra
en omläggning av hela vår utrikespolitik, medan det knappast fanns
något akut krismoment, som nödvändiggjorde vägande av varje ord.
Ciason påpekade, att i traktatfrågor hade diskussionen alltid plägat
vara fri inom riksdagen. De anförda fallen kunna därför ej sägas
vara ekvivalenta med 1920 års, och något absolut krav på enighet
kan knappast sägas ha existerat. Det hela blir därför snarast en
taktisk fråga. Då förtjänar en av Lindman framförd synpunkt att
ihågkommas. Han betonade nämligen, att det borde vara ägnat att
stärka Sveriges ställning inom N. F., att det vore känt, att regeringens
:’51- H!ll:l St’ensk .Tidskrift 1.944 709
….. ·.
,:..·… . ·… t ~-
Torvald T:son Höjer
krav endast utgjorde ett m1mmiprogram, medan en stark riktning
inom svensk politik ansåge, att dessa kravs realiserande vore en oundgänglig förutsättning för Sveriges medlemskap i förbundet. Lindman
stödde sig alltså på den gamla erfarenheten, att det ofta vid förhandlingar kan vara en styrka för en moderat regering att kunna peka på
en stark nationalistisk opinion.
Vad som däremot på vissa punkter kan ifrågasättas, är liimpligheten
av formen för högerns opposition. statsministern betecknade huvudreservationen som en »svartmålning» och stämplade vissa uttryck som
»beklagliga», »landsskadliga» och »icke tillbörliga». Branting karakteriserade en del formuleringar som »halvsanningar, om de ens kunna
förtjäna så pass gynnsamt bedömande». Särskilt angrep man hö-
gern för de skarpa uttryck, som den använt om de segTande makterna.
Enligt Branting hade den »gjort vårt land en björntjänst» genom att
angripa »de makter, vilka f. n. iiro de främsta och mest bestämmande
i världen». Skarpast var Alexanderson, som beskyllde huvudreservanterna för »ganska perfida insinuationer och ganska öppna grovheter
mot de inbjudande makterna>>. Enligt honom hade dc även förolämpat
de neutrala stater, som givit eller stodo i begrepp att ge sin anslutning till förbundet. Han förklarade, att han ej förstod, »i vilket ytterligare hänseende man skulle kunnat ha möjlighet att förfara till
Sveriges skada i detta grannlaga ärende». Utan att göra sig skyldig
till dessa överdrifter måste man konstatera, att reservationen på flera
punkter blivit rätt utmanande formulerad. Uttryck som att art.
16 gjort hungerblockaden till »ett rättsinstitut i den nya folkrätten,
något som står i skarp strid mot vårt folks rättsmedvetande» eller att
»vår självbestämningsrätt, vår neutralitet, vårt statlig·a oberoende,
med ett ord allt vad vi ha kärt och dyrbart, vårt fädernesland, bleve
underkastat främmande makters gottfinnande» stå knappast i rimlig
proportion till de sakförhållanden, som de åsyfta att karakterisera.
Reservationens avslutningsstycken äro ej heller särdeles taktfulla
mot de inbjudande makterna. Ofta tillspetsades dylika omdömen
ytterligare i debatten, där även regeringen flera gånger blev förem<H
för rätt opassande angrepp.
Vad som vidare kan invändas mot oppositionens sätt att behandla
frågan, gäller dess förut berörda tendens till »juristeri», till konstruktion av långsökta situationer med en för Sverige ogynnsam innebörd, till ovillighet att objektivt betrakta världsläget sådant det var
efter 1918, allt drag, som stundom åt Tryggers och flera av hans anhängares anföranden förläna en viss prägel av advokatyr. Härtill
kom hos åtskilliga oppositionstalare en egendomlig blandning av
skepsis mot allt, som hörde till det existerande N. F., och nästan
utopiska krav på det folkförbund i anda och sanning, vars anhängare
de förklarade sig vara. Slutligen överskattade oppositionen – liksom
på motsatt sätt och i än högre grad majoriteten – folkförbundets betydelse. Man såg på många håll däri en ny, olycksdiger mekanism,
som hotade vår självständighet med undergång, i stället för vad N. F.
verkligen var: en ny form av det storpolitiska maktspelet.
710

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner