Print Friendly

Sverige och Svenska Dagbladet under andra världskriget

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR UNGER:
Sverige och Svenska
Dagbladet under
andra världskriget
Redaktör Gunnar Unger tar i denna
artikel upp andra delen av Ivar Andersons memoarer”Från det nära förflutna,
Människor och händelser 1940-55″.
Artikelförfattaren berör främst de
avsnitt som handlar om krigsåren. Delaktigheten i den svenska beredskapsandan betydde ”den största överindividuella upplevelse, som i varje fall jag
någonsin haft förmånen att erfara och
det är om den upplevelsen man så
ofta blir påmind i Ivar Andersons
engagerade skildring”. Red. Unger kommenterar också Torvald Höjers postuma
bok ”Svenska Dagbladet och det andra
världskriget”. Det är frapperande i
hur hög grad denna komplettering av
Ivar Andersons syn blir en bekräftelse,
anser han.
Den senare delen av sina memoarer har
Ivar Anderson kallat Från det nära förflutna och givit undertiteln Människor
och händelser 1940-55 (Norstedts, inb.
45: -). I den tar författaren steget från
vad som vid en återblick trots allt måste
te sig som en avsides, fredad idyll –
svensk politik under 20- och 30-talet –
och rätt in i de omvälvande världshistoriska händelser, som ledde till att Sverige helt ofrivilligt kom att hamna i ett
av storkrigets stormcentra.
Som ledande högerpolitiker med säte
i bl a utrikesnämnden och med de bästa
förbindelser med utrikes- och försvarsledningarna hade Ivar Anderson utomordentliga möjligheter att på närmaste
håll följa händelsernas utveckling. Som
nybliven chefredaktör för det till en
självägande stiftelse ombildade Svenska
Dagbladet hade han lika utomordentliga
möjligheter att fritt och självständigt
kommentera denna utveckling. I bägge
egenskaperna hade han åtminstone vissa
möjligheter att också påverka händelseutvecklingen genom att påverka utformningen av Sveriges politik.
Mot denna bakgrund säger det sig
självt att hans bok är en viktig och värdefull källa till kunskapen om vår politik under det mest upprörda skedet i vår ·
historia på 130 år. Lika självklart är den
en sällsynt fängslande läsning för var
och en som inte är blind för det ofrånkomliga faktum att nuet är obegripligt
utan kännedom om det förflutna – bå-
de det fjärran och i än högre grad det.
nära förflutna.
482
FinlandsEdgan
En central plats i författarens framställning intar vad man sammanfattningsvis
kan kalla Finlandsfrågan, och något av
det mest stimulerande i hans bok- nota
bene för en läsare som var med när det
begav sig – är att återuppleva stämningarna från det första krigsåret. Det
finns ögonblick i en nations liv, då den
så att säga höjer sig över sig själv, då
det inbördes kivet förstummas, då vardagens kortsiktiga materialistiska synpunkter skjuts åt sidan, då – åtminstone som det vill synas – hela folket
besjälas av en etisk föresats och vilja, då
ett tillstånd av moralisk högspänning
råder. Det var fallet i Sverige under tiden från det nordiska statschefsmötet i
oktober 1939. Vi som stod nedanför
slottet och hyllade Finland i skepnad av
dess gamle bondepresident visste ju inte
då att alltsammans blott var en dimridå.
Data som den 30 november 1939 och
den 12 mars och 9 april 1940 är tillräckliga för att påminna om vad saken
gällde. Den gällde i tur och ordning Finlands, därefter Danmarks och Norges
och i sista hand vår egen självständighet
och frihet. Stämningen tog sig uttryck
främst i den väldiga våg av offervilja
för Finland som i och med vinterkrigets
utbrott drog fram över vårt land och
som efter den 9 april i viss mån kanaliserades till hjälp för våra härtagna
grannar i söder och väster. Av förklarliga skäl mattades efterhand denna våg.
Men den moraliska högspänning som
framkallat den var likväl tillräckligt
stark för att under den mörkaste och
svåraste perioden i vår nyare historia
skapa den för vår nationella sammanhållning och självbevarelse nödvändiga
beredskapsanda, som firman Alfredson
& Danielsson behagat göra sig löjlig
över i ”Å, vilken härlig fred!”
För den som själv intensivt levde med
i dessa upprörda skeenden var den svenska beredskapsandan, dvs den anda som
innebar beredskap att till det yttersta
av vår förmåga dels bispringa våra
grannUnder, dels försvara vårt eget
land, förvisso ingenting att skratta åt.
Tvärtom betydde delaktigheten i denna
anda den största överindividuella upplevelse, som i varje fall jag någonsin haft
förmånen att erfara och det är om den
upplevelsen man så ofta blir påmind i
Ivar Andersons engagerade skildring.
Visst är det sant att allteftersom samlingsregeringen tvingades in på kompromissernas väg, allteftersom transiteringstågen rullade genom landet och vår
vakttjänst förvandlades till en lång och
grå och mestadels händelselös vardag,
svensk beredskapsanda småningom luckrades upp. Men det kan ingenting förändra i minnesbilden av stämningarna
under det första krigsåret. Och det är
kanske den största tjusningen med Ivar
Andersons bok att den återupplivar
denna minnesbild med alla dess ekon
och speglingar.
Samlingsregeringen
Något av det första jag fäst mig vid i
Ivar Andersons minnen och som jag uppenbarligen glömt bort, även om jag rå-
kade befinna sig inom det statliga informationsväsendet, är den utpräglade
skepsis med vilken samlingsregeringen
och inte minst den nye utrikesministern,
Christian Giinther, bemöttes på det håll
där jag hade mina politiska sympatier.
Det gäller särskilt den hållning som intogs av Svenska Dagbladet, enkannerligen Otto Järte. Efterhand kom ju samlingsregeringen att betraktas som ett
styrkebälte, och detta har alldeles undanskymt att den ursprungligen i konservativa kretsar närmast betraktades
som ett svaghetstecken. Vid närmare eftertanke är det ganska naturligt att det
förhöll sig så. För det första önskade
man en verklig nationell samlingsregering, en ”riksregering” med deltagande
av framstående krafter även utanförpolitiken, inte vad Järte föraktfullt kallade ”ett riksdagsutskott”. För det andra
befarade man att högerledamöterna
skulle bli gisslan i en regering, vars Finlandspolitik man inte kunde biträda.
Och – i omedelbart sammanhang därmed – oroade man sig för att Giinther
skulle visa sig lika osjälvständig som
opolitisk, en kabinettssekreterare upphöjd i högre dignitet. Sandler var den
medlem av den föregående regeringen
för vilken man haft det största förtroendet och när han störtades som utrikesminister enkom till följd av den Finlandspolitik man själv omfattade, är det
förklarligt att samlingsregeringen betraktades med onda aningar.
•483
Dessbättre kom ju dessa aningar i
stort sett och särskilt vad Giinther beträffade på skam. Det visade sig att
just Gunther vid sidan av högerledamö-
terna och naturligtvis Per Edvin Sköld
– utan hans ”resoluta och oförfärade
handlande på eget ansvar skulle varken
hjälpen till Finland eller våra egna militära beredskapsåtgärder ha blivit så
effektiva som de i verkligheten var”,
skriver Ivar Anderson – hade den
största hedern av att vår Finlandspolitik
inte blev helt ovärdig. Dessa fyra bildade en finlandsvänlig grupp inom regeringen, som när det verkligen gällde lyckades vinna statsministerns öra. Därmed
lyckades de få övertaget över den till
Finland rent negativa falang, som leddes av den latent (?) ryssvänlige Wigforss och till vilken hörde de småskurna
sockenpolitikerna Rasjön och Bramstorp.
Kronprinsens roll
Nästa sak som jag särskilt fäst mig vid
är Ivar Andersons högst intressanta avslöjanden – här är ordet verkligen på
sin plats och utan varje pejorativ bimening – om kronprinsens, nuvarande
kung Gustaf Adolfs, roll under kriget.
Han gjorde bl a en rad tungt vägande
inlägg i utrikesnämnden. Det första
skedde i samband med vinterkrigets utbrott, då han på det bestämdaste avstyrkte en neutralitetsförklaring, som i
Finland skulle uppfattas som ett besked
om att vi inte brydde oss om broderlandets öde. Vi borde försöka få de andra
484
nordiska länderna att inta samma ståndpunkt. Ett direkt militärt svenskt ingripande till Finlands hjälp ansåg han uteslutet med hänsyn till våra egna militära
resursers otillräcklighet och risken för
att vi skulle indras i det andra världskriget. Däremot borde Sverige göra allt
för att ge Finland ekonomisk och materiell hjälp; vi borde utgöra ”ett stödland för Finland i dess försvarsstrid,
som i så hög grad berör även vårt
land”. Han uttalade sig också för svensk
mobilisering.
Ett annat märkligt anförande hölls en
annan ödestimma, nämligen efter Tysklands hotfulla not den 9 april 1940. Vi
måste upprätthålla vår fulla suveränitet
och självbestämningsrätt, hävdade kronprinsen enligt Ivar Andersons uppteckning. Vi måste i svaret till Tyskland hålla på detta, hovsamt men fast. Vidare
borde det klart sägas ut att vi ämnar
hålla oss utanför det nu utbrutna kriget.
Tyskland hade redan genom att fordra
att svenska krigsfartyg inte skulle gå
utanför tremilsgränsen liksom att vi inte
skulle vidta några beredskapsåtgärder
ingripit i vår självbestämningsrätt. Vi
måste i svaret framhålla att vi själva
skall skydda våra intressen. Gör vi inte
detta från början kommer de tyska kraven att skärpas. Det blir också nödvändigt att ställa våra försvarskrafter på
krigsfot. Dessa uttalanden drar såvitt
man kan se upp de riktlinjer för vår politik efter den 30 november 1939 resp 9
april 1940, som samlingsregeringen sedan på det hela taget följde. Det ger en
ny dimension åt kung Gustaf Adolfs
gärning. Och man kan inte underlåta att
reflektera över hur beklagligt det var att
regeringen inte följde hans kloka råd att
mobilisera redan den 30 november. Om
så skett hade inte stora delar av landet
legat försvarslösa den 9 april.
En personalunion?
Det på sitt sätt märkligaste inslaget i
Ivar Andersons bok är hans ingående redogörelse för de diskussioner som på
högsta nivå fördes hösten 1940 om en
personalunion mellan Sverige och Finland. Egendomligt nog har dessa diskussioner nätt och jämt skymtat i tidigare
utgivna svenska memoarer från andra
världskriget. Det rör sig visserligen bara
om ett intermezzo, men det är sensationellt och utan motsvarighet i modern
svensk historia och vittnar om en politisk djärvhet – för en enda gångs skull
– som få skulle tilltrott den svenska
samlingsregeringen. Utan att hårdra
jämförelsen kan man, som jag i annat
sammanhang påpekat, komma att tänka på Churchills anbud några månader
tidigare till det av tyskarna överrända
Frankrike om en union med England. I
bägge fallen var det fråga om en extraordinär åtgärd i en desperat situation.
Inte på hundra år befann sig Sverige
längre från sin ”hävdvunna neutralitetspolitik., än hösten 1940.
Bakgrunden var den djupt oroväckande utvecklingen i Finland efter
marsfreden, kännetecknad av ett oavbrutet växande ryskt tryck som ingalunda händelsevis motsvarades av en
oavbrutet tilltagande aktivitet bland de
finska kommunisterna. Både i Sverige
och Finland fruktade man för Finlands
självständighet. Redan i samband med
marsfreden hade statsminister Hansson
offentligt uttalat sig till förmån för ett
försvarsförbund med Finland. Dagen
innan fredsslutet hade Östen Unden –
vars inställning till Finlandsfrågan genom Ivar Andersons bok får en helt ny
belysning – vid ett sammanträde med
utrikesnämnden gått ett steg längre. Han
förutsåg möjligheten av ett vittgående
svenskt engagemang, som skulle ge Finlands folk en känsla av större trygghet
och stärka vår egen ställning i förhållande till västmakterna. När normala
förhållanden inträtt menade Unden att
man kunde föreslå en union, och om
detta avböjdes kunde ett visst militärt
åtagande av Sverige övervägas. Dessa
tankar aktualiserades mot slutet av sommaren och början av hösten. Ivar Anderson berättar om ett samtal med Finlands utrikesminister Witting i slutet på
september 1940, varvid Witting uttalade at han mycket väl kunde tänka sig
en personalunion mellan Finland och
Sverige med den svenska kungen som
statsöverhuvud och gemensam utrikesoch försvarspolitik.
Det blev som bekant inte så. Finland
replierade på Tyskland och ingick till
att börja med det transiteringsavtal, som
skulle leda till ”vapenbrödraskapet” under fortsättningskriget. När detta avtal
i början av oktober 1940 diskuterades i
485
det svenska utrikesutskottet, yttrade
Unden, som var utskottets ordförande,
enligt Andersons uppteckning: ”Allt tyder på att Tyskland bereder sig på en
kommande kraftmätning med Sovjet. Vi
kommer då i en svår mellanställning.
Tyskland kan komma att betrakta Sverige och Finland som sina naturliga
bundsförvanter och försöka pressa oss
med i kriget. Å andra sidan blir vårt lä-
ge förtvivlat svårt om Tyskland kommer att dominera Finland. Möjligen
finns en utväg för oss i ökat samarbete
mellan Sverige och Finland. Detta skulle
också stärka Norges motståndskraft mot
ett ryskt framträngande i norr och borde därför hälsas med tillfredsställelse i
Tyskland. Försvarsförbund förutsätter
enhetlig utrikespolitik. Jag väjer inte
längre för en sådan eventualitet – förutsatt att den inte direkt utmanar någon
stormakt.”
Men det var just vad den gjorde. Ryssland inlade ett bryskt veto mot koordinering av de båda ländernas utrikes- och
försvarspolitik, och därmed var Finland
hänvisat till Tyskland. När i januari
1941 Ryti blivit president efter Kallio
och Rangeli efterträtt Ryti som statsminister, framfördes från svensk sida en
sista förfrågan om unionstanken. Svaret
blev att man alltjämt var intresserad,
men att frågan fick vila tillsvidare, då
”vissa utrikespolitiska föruts~ittningar
icke äro förhanden”. Där vilar den än,
eftersom de utrikespolitiska förutsättningarna aldrig blev för handen. Ivar
Anderson drar den invändningsfria slut- 486
satsen att Rysslands veto mot planerna
på ett svensk-finländskt försvarsförbund var ett av de många tragiska misstagen i storpolitiken under andra världskriget. Han tillägger att enligt det svenska sändebudet i Moskva, Assarsson,
dennes engelske kollega, sir Stafford
Cripps skulle sagt att ryssarna ångrade
att de hindrat förbundet mellan Sverige
och Finland; det skulle, menade de då-
detta var 1944 – ha hindrat Finlands
inträde i kriget 1941.
Personalomdömen
Ett annat avsnitt i Ivar Andersons bok
som i hög grad fångat min uppmärksamhet är hans framställning av midsommarkrisen 1941 i samband med det
tyska kravet på transitering av Division
Engelbrecht. Liksom Giinther och Boheman före honom avfärdar Ivar Anderson det s k abdikationshotet, och han
påtalar också socialdemokraternas taktiska krumbukter och finter vid omröstningen om transiteringsbeslutet. Av mer
än kuriositetsintresse är den regeringsdiskussion som fördes. Ingen ansvarig
högerpolitiker önskade ett regeringsskifte, men man räknade med möjligheten
av att P. A. Hansson inte skulle få med
sig majoriteten av sin riksdagsgrupp på
transiteringsbeslutet och därför nödgas
avgå. Då måste en borgerlig regering
träda till och man var åter inne på iden
med en riksregering. Precis som vid samlingsregeringens tillkomst figurerade
Torsten Nothin, inte oväntat, i bakgrunden. Men Domö och Anderson enades
om att Bo Hammarskjöld skulle vara
den lämpligaste mannen som statsminister och att Gustaf Söderlund – även
han på tal när samlingsregeringen bildades – borde ingå i regeringen. ”Domö sökte förgäves få mitt löfte att stå
till förfogande”, upplyser författaren.
Det var f ö varken första eller sista
gången under kriget han erbjöds en regeringspost, men han föredrog tidningsmannens oberoende ställning. Nå, regeringskrisen avvärjdes dessbättre och en
ny ”borggårdsregering” Hammarskjöld
behövde alltså inte träda till.
Starka ord är inte Ivar Andersons
svaga sida och ibland kan man nog tycka att hans personomdömen är i älskvärdaste laget. Men oftast måste man
hålla med honom. Mannerheim är den
man som mest imponerat på författaren, i motsats till efterföljaren Kekkonen. Giinther omtalas av författaren
med stor högaktning och han ger den
värdefulla upplysningen att när han efter ett Berlinbesök i oktober 1941 sagt
Giinther att Tyskland inte kunde vinna
kriget hade Giinther svarat: ”Det är
också min mening.” Författaren citerar
detta därför att han ännu i dessa dagar
fått höra påståendet att Giinther i det
längsta räknade med en tysk seger och
rättade sin politik därefter. Att Ernst
Wigforss, som jämfört med Unden är
”mycket mer med hjärtat på Rysslands
sida”, bär huvudansvaret för baltutlämningen står för Ivar Anderson alldeles klart. Hans redogörelse för baltaffä-
ren är f ö det kanske mest fängslande
avsnittet i minnena från fredsåren. Undens handlande mot bättre vetande
framstår som gåtfullare än någonsin;
en av de få ljuspunkterna i hela historien är författarens egen reservation
mot utlämningsbeslutet. Per Edvin
Sköld ter sig för Ivar Anderson som ”en
av de största personliga tillgångarna i
svensk inrikespolitik under flera årtionden”. Om Torsten Nothin heter det:
”Jag lärde mig mer och mer beundra
hans administrativa skicklighet, hans beslutsamhet och oräddhet. När han grep
in hände det något och när han satt som
ordförande blev det resultat.” På tal om
Hedlund åberopas Martin Skoglund:
”Ni ska inte tro att Hedlund är borgerlig. Han har sedan ungdomen haft stark
dragning åt socialdemokratin.” Den
tycks inte ha gått över med åren. Och
om Olof Palme, som varit volontär på
Svenska Dagbladet, får vi veta: ”Jag
tvivlade inte på att han kunde bli en
utmärkt journalist. Däremot avrådde
jag honom bestämt från diplomatbanan,
som han också funderade på. Det kanske var synd.”
487
Torvald Höjers bedömning
På tal om Svenska Dagbladet har en
egendomlig tillfällighet gjort att samtidigt med Ivar Andersons bok Torva/d
Höjers postuma Svenska Dagbladet och
det andra världskriget (Almqvist och
Wiksell) utgivits av trycket. Ivar Andersons med naturnödvändighet subjektiva syn på sin och sina medarbetares,
främst Järtes roll i Svenska Dagbladet
under kriget, kompletteras här med den
tränade vetenskapsmannens objektiva
värdering. Men det är frapperande i hur
hög grad kompletteringen blir en bekräftelse. En nuvarande SvD-medarbetare kan inte undgå att känna stolthet
över det blad i tidningens historia som
Torvald Höjer så skickligt levandegör.
Tidningen var under den mest kritiska
perioden i vår nyare historia varken ett
anpassningsdugligt regeringsorgan som
Dagens Nyheter eller ett oansvarigt oppositionsorgan som Handelstidningen
utan organ för en frimodig, självständig
och rakryggad nationell och konservativ
svensk opinion. Detta ärorika blad bär i
högsta grad Ivar Andersons personliga
signatur.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner