Print Friendly

Sverige och Schweiz

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGE OCH SCHWEIZ
EN EKONOMISK JÄMFÖRELSE UR
BORGERLIG SYNPUNKT
Avfil. lic. HENRIK ÅKERLUND
DET har sagts, att schweizarna ha ett fattigt land och svenskarna
ett rikt. Skall man döma efter ytans storlek, är det otvivelaktigt
riktigt, ty Sverige är elva gånger så stort som Schweiz. Det har
tillgång till världshaven, vilket Schweiz saknar. Dess råvarukällor
äro både absolut och relativt mer betydande. Dess skogar äro till
ytan tjugofyra gånger så stora, dess malmer äro om icke omätliga
så dock ofantligt mycket stöJ;”re än Schweiz’, som är nästan helt
utan sådana. Endast i fråga om vattenkraft stå de båda länderna
på jämbördig nivå. Trots underlägsenhet beträffande dessa naturrikedomar är det schweiziska folket icke fattigare än det svenska.
Trots landets litenhet bo där 4,7 miljoner människor mot 7 miljoner
i Sverige. På varje kvadratkilometer trängas, utan att det märks,
113 individer mot 15 i vårt land. Hur kommer det sig, att så många
människor kunnat utvinna så stora håvor ur ett så jämförelsevis
litet och råvarufattigt landT
Schweiz har en naturtillgång, som Sverige icke i samma rika
mått äger, och som blott vissa delar av vårt land har en ringa motsvarighet till. Det har ett utomordentligt gynnsamt klimat, som
underlättar livet på alla tänkbara sätt. Framför allt är det ett
underbart arbetsklimat. För en inföding är det så självklart, att
klimatet skall vara, som det är, att han inte tänker på det som en
naturtillgång av största värde. Nordbon, som tillfälligt under nå-
got längre tid vistas där, märker snart skillnaden mot hemma.
Schweiz har förmodligen det optimala arbetsklirnatet i Europa.
Kommer man längre söderut, börjar efter hand värmens förslöande
inflytande göra sig gällande. Längre norrut ta mörkret och kylan
allt större och större tribut av det mänskliga arbetet. Rent påtagliga detaljer, som visa, på vilket sätt det schweiziska folket gynnas,
äro t. ex., att ingen elektrisk lampa behöver tändas före klockan
149
Henrik Åkerlund
fem en enda dag på året. Icke heller behöva bostäderna värmas
upp mer än cirka fem månader mot åtminstone åtta i Sverige, varigenom stora mängder bränsle och arbete årligen sparas. Så skulle
med otaliga exempel kunna visas, huru schweizaren gynnas av en
mild natur, som ersätter honom för vad han icke fått i form av
andra naturrikedomar.
Kan man sålunda peka på en utjämning av förutsättningarna
för livets drägliga uppehälle, kan man dock därmed inte tillräckligt förklara de faktiskt uppnådda resultaten. I den mån olikheter
förefinnas, kunna de givet ha sitt ursprung i naturen, men till stor
del, kanske huvudsaklig, få de sökas i människornas egenskaper
och samhällets organisation. Sambandet mellan politisk frihet och
ekonomiskt välstånd är oupplösligt. En jämförelse mellan näringslivets utveckling och folkens välstånd är icke möjlig utan hänsyn
till politiska villkor.
Bägge länderna äro rättsstater. De värna den medborgerliga friheten, sådan den uppfattas av respektive folk. Domstolarna se som
sin uppgift att tolka lagarna, icke att företräda en inbillad statsnytta. Näringsfrihetens princip, en av framstegsviljans största
triumfer, är snart sekelgammal i bägge länderna. De områden, som
undantagits för drift i samhällets regi, äro i huvudsak desamma,
järnvägar, post, telefon, telegraf etc., där alldeles speciella skäl
kunna anföras för det offentligas insats. Att i tid och otid vifta
med socialiseringshotet, såsom sed är här hemma, tilltalar inte
schweizarna. De svenska socialdemokraterna tala ofta om att göra
grenar av näringslivet eller enskilda industrier effektivare genom
att överföra dem i samhällets ägo. Avsikten därmed är dock snarast
att öva utpressning genom hot mot dem, som icke frivilligt vilja
foga sig i direktiv, vilka enligt deras övertygelse äro skadliga för
hela folket. Då under nuvarande maktförhållanden i Sverige socialdemokraterna i regel driva igenom sin vilja efter någon tids
motstånd, är blotta hotet om socialisering till större skada för landet, såsom ett återhållande och hämmande moment i utvecklingen,
än några stycken regelrätt genomförda förstatliganden och därefter lugn.
Påståendet, att näringslivet skulle bli effektivar.e av att skötas
av staten, är det inte många schweizare, som sätta tro till. De ha
också sörjt för att ett socialiseringshot har mycket liten verkan.
Partiställningen i nationalrådet, förbundsförsamlingens folkvalda
andra kammare, reducerar utsikterna till att genomdriva en socialisering på grund av doktrinära motiv till praktiskt taget noll.
150
Sverige och Schweiz
Socialdemokraterna äga där för närvarande 48 mandat och kommunisterna 7 mot borgerliga och borgerligt betonade gruppers 139
platser. Eftersom ställningen år 1919 var 41 socialister och 148
borgerliga, lämnar utvecklingen under de senast gångna trettio
åren ringa anledning att för framtiden tro på en omvälvning av
tänkesätten i riktning mot statligt näringsliv. Skulle ändock förbundsförsamlingen fatta ett förstatligandebeslut, kan man utgå
från att detta genom referendum underställes folkets vilja i allmän folkomröstning. Det anmärkningsvärda är därvid, att omröstningarna ingalunda säkert följa partilinjer. Genom att i genomsnitt två förbundsbeslut om året blivit föremål för folkomröstning, har schweizaren vant sig vid att taga ställning i
sakfrågor och rösta efter sin egen individuella övertygelse. Härigenom kunna väljarna träffa ett avgörande i en viss fråga utan att
för den skull behöva ge avkall på sin allmänna grundåskådning,
sådan som den manifesteras i valet av parti. Utsikterna att annat
än på mycket starka sakliga grunder kunna få till stånd en socialisering äro så små, att socialiseringshotet, vilket alltid är en realitet
i vårt land, är utan all betydelse i Schweiz. Därpå har land och
näringsliv bara vunnit.
Krigsårens och avspärrningens påfrestningar framkallade i
bägge länderna långtgående reglering av folkförsörjningen. Alla
de viktigaste förnödenheterna ransonerades, och många subventionerades av statskassan. Pris- och hyreskontroll infördes. Medan
regleringsväsendet av vissa kretsar i vårt land betraktas som inkörsporten till en varaktig socialistisk planhushållning, där kriskommissionerna efter hand såsom permanenta statliga myndigheter skulle fungera som utövande organ, var ransoneringen för
scliweizarna en åtgärd av det slag, som i alla tider brukats i en
belägrad fästning. Den var avsedd att upphöra, när belägringen
hävts. Sedan länge har också ransoneringarna upphört där, medan
vi alltjämt få dragas med sådana och först efter mycken strid
lyckats tvinga oss till avskaffande av en del.
Priskontrollens uppgift har åtminstone delvis fattats olika. Den
kontroll av priserna skulle handla underligt, som icke strävade
efter att förhindra prisstegringar. Målet måste vara gemensamt
för ett sådant organ, men det inflytande, tillgång och efterfrågan
få utöva på priserna, är icke lika i de bägge länderna. Det har i
vårt land blivit modernt att fnysa åt tillgången och efterfrågan.
Det är naturligtvis priset, som bestämmer både den förra och den
senare, hävdas det. Mera blir icke producerat, än det lönar sig till
151
Henrik Åkerlund
det fastställda priset, och den efterfrågan, som blir för stor, måste
på det ena eller det andra sättet regleras och steriliseras. I Schweiz
har man ännu inte tillägnat sig denna moderna uppfattning av
prisets uppgift utan i huvudsak hållit fast vid den gamla tesen om
tillgång och efterfrågan. I Sverige prissättning, i Schweiz prisbildning. Resultatet blev också högre priser i Schweiz, dock icke mycket högre. Medan prisnivån stadigt men säkert fortsätter att trappa
uppåt hos oss, har tendensen sedan någon tid vänt i Schweiz och
pekar lika säkert nedåt. Planhushållningen har där aldrig spelat
den stora roll, den spelat hos oss och har nu i huvudsak spelat ut.
Motståndare till den bruka säga, att man får dåliga affärer därav,
anhängare, att de dåliga affärerna nödvändiggöra en planmässig
hushållning med resqrserna. Huru därmed än må förhålla sig, är
det dock en tankeställare för alla, att fri hushållning och goda
affärer tyckas trivas väl samman liksom planhushållning och då-
liga affärer.
I bägge länderna arbetar näringslivet för närvarande under högtryck. Inga fabriker stå stilla, inga arbetare gå sysslolösa av andra
skäl än säsongmässiga. Den uppnådda nationalinkomsten har för
år 1948, – det sista för vilket siffror finnas tillgängliga, – beräknats till netto 22 miljarder kronor i Sverige och 17,5 miljarder
francs i Schweiz. På varje svensk kom sålunda i genomsnitt en
inkomst av 3,188 kronor och på varje schweizare 3,804 francs. Antalet större inkomster med 20,000 kronor eller francs i inkomst var
i Sverige i runt tal 48,000 och i Schweiz 38,000, varför det högre
genomsnittet i sistnämnda land icke beror på fler stora inkomsttagare. Levnadskostnadsindex stod samma år i 157 i Sverige och
164 i Schweiz med 1937 som basår men har för närvarande stigit
hos oss till161 och fallit i Schweiz tilllikaledes 161. En krona motsvarar därför nu ungefär en franc. Den nuvarande officiella kursen
av l krona och 19 öre för en franc är ur köpkraftssynpunkt lika
missvisande som den före devalveringen av 84 öre för en franc.
Om man av dessa siffror vågar draga den slutsatsen, att realinkomsten i Schweiz i genomsnitt per individ nu skulle ligga så
mycket som 10 a 15 procent högre än i Sverige, är svårt att säga.
Något högre synes den dock vara av allmänna intryck att döma,
och det som inte syns utåt kan sparas. Visst är det sant, som det
sades i valpropagandan 1948, att smöret kostar 10 francs per kilogram mot icke fullt 6 kronor hos oss. Det beror på att importsmöret, som för närvarande köpes för 4 francs och 50 centimes per
kilogram, går in i en prisutjämningskassa, vars syfte är att dels
152
·–~–~ -··- . —- —
– Sverige och Schweiz
skydda det inhemska lantbruket, vilket endast täcker en mindre
del av smörbehovet, dels subventionera mjölkpriset på vissa orter.
Åven vissa andra livsmedel äro höga i pris av liknande anledningar, eftersom det schweiziska jordbruket är förhållandevis litet,
och folket för sina livsmedel är hänvisat till en mycket stor import.
Det finns i stället annat, som är lågt i pris.
Skillnaden mellan borgerlig och socialistisk politik syns framför
allt på sättet att använda inkomsterna. Det allmännas anspråk i
form av skatter, såväl direkta som indirekta, uppgå sålunda för
närvarande till 6,5 miljarder kronor i Sverige och 3 miljarder
francs i Schweiz. I förhållande till nettonationalinkomsten är detta
respektive 28 och 17 procent. De indirekta skatterna utgöra i bägge
fallen ungefär en tredjedel. De skattebetalande fysiska personerna
avkrävas emellertid i vårt land 3,500 miljoner kronor i direkt inkomstskatt, medan schweizarna slippa undan med 1,500 miljoner
francs. De direkta skatterna äro därför väsentligt mycket kännbarare i vårt land. Några praktiska exempel belysa den saken bäst.
En arbetarfamilj med två barn och 7,000 francs i inkomst betalar
sålunda genomsnittligt 331 francs i skatt sammanlagt till förbund,
kanton och kommun. I vårt land är skatten på 7,000 kronor, om man
utgår från en kommunal utdebitering av 10 procent i mellandyrort,
962 kronor, d. v. s. nära tre gånger så mycket. För en bättre betald
arbetare eller en tjänsteman med familj om två barn och 10,000
francs respektive 10,000 kronors arbetsinkomst är den direkta skatten 714 francs och 1,716 kronor d. v. s. nära två och en halv gång så
mycket. En mera utpräglad medelklassfamilj med en arbetsinkomst
av 16,000 francs respektive 16,000 kronor betalar 1,830 francs respektive 3,433 kronor d. v. s. inte fullt dubbelt så mycket. En gift
person t. ex. i chefsställning men utan minderåriga barn och med
50,000 francs eller kronor i arbetsinkomst betalar i Schweiz 11,292
francs och i Sverige 19,223 kronor. Dessa siffror tala bättre än ord
om innebörden av en borgerlig politik.
Med en något större personlig inkomst och en väsentligt lägre
direkt skatt har schweizaren råd att tillåta sig en högre konsumtionsstandard eller ett större sparande. I själva verket lägger han
huvudsakligen tonvikt på det sistnämnda utan att dock avstå från
den förstnämnda. Jämför man därför den samlade personliga förmögenheten, visar sig också en mycket påtaglig skillnad. I Sverige
var densamma år 1947 27 miljarder kronor men i Schweiz 36 miljarder francs. I genomsnitt har således varje svensk en förmögenhet av 4,000 kronor, medan schweizaren kan glädja sig åt dubbelt
153
Henrik Akerlund
så mycket eller 8,000 francs. Antalet miljonärer – ungefär 2,000 –
är något mer än dubbelt så många i Schweiz, men eljest fördela
sig rikedomarna på i huvudsak likartat sätt som hos oss. Inför
detta utslag av höggradig kapitalism känner sig måhända socialisten en smula osäker rörande demokratien. Otvivelaktigt finns det
egendomslösa i Schweiz liksom i Sverige, varför de existerande
klasskillnaderna kunna förefalla större med så många rika. Demokratien är emellertid inget tomt ord i Schweiz vare sig i ekonomisk
eller politisk mening, vilket torde vara uppenbart för alla, som
besökt landet. Däremot möter svensken hos schweizaren ofta den
uppfattningen, att demokratien i Sverige, artigt uttryckt, inte är
riktigt »likadan», varmed hänsyftas på centralbyråkratiens förhärskande ställning i Sverige. Det vill synas, som om den borgerligt-kapitalistiska demokratien ingalunda behöver vara sämre än
den socialistiska. En följd av den omfattande sparsamheten och
den starka förmögenhetsbildningen är, att antalet borgare i ordets
egentliga bemärkelse måste bli större i Schweiz än hos oss, vilket ju
också kommer till synes i valet av politiskt parti.
Om ett folk som det schweiziska frivilligt avstår från att väsentligt höja sin konsumtionsstandard utöver andra av kriget skonade
folks, stå det huvudsakligen endast två möjligheter till buds att
begagna den sparade realinkomsten, – att förbättra den tekniska
och maskinella utrustningen i näringslivet och att låna ut sitt
realkapital till andra länder. Att göra en jämförelse i fråga om
den förra är svårt. Så mycket står dock under alla förhållanden
klart, att effektiviteten i det mänskliga arbetet i vårt tidevarv
beror på de tekniska hjälpmedlen, och att enda sättet att mäta
densamma ligger i att mäta näringslivets reala avkastning, vilken
såsom framgått, är proportionsvis något större i Schweiz än i
Sverige. Relativt mycket av sparandet torde alltså gå till teknisk
upprustning.
storleken av de utländska tillgångarna är måttet på det nationella sparande och den individuella förmögenhet, som icke kommit
att utnyttjas inom det egna landets gränser. Den låter sig också
någorlunda tillförlitligt mätas. I de oroliga tider, vari vi leva,
där nationalisering, socialisering, bankrutt och andra metoder att
tillägna sig annans egendom hör till ordningen för dagen, äro de
viktigaste tillgångarna guld- och valutareserverna samt tillgodohavanden m. m. i sådana länder, där rättsskyddet ännu upprätthålles någorlunda tillfredsställande, främst Förenta staterna. Vårt
land har ju numera på några hundratal miljoner kronor när gjort
154
Sverige och Schweiz
slut på sina guld- och dollartillgångar. Det är ett så mycket märkligare resultat, Schewiz i detta hänseende kan uppvisa. Dess guldoch dollartillgångar uppgå för närvarande till i runt tal10 miljarder francs, varav 6,5 miljarder innehas av nationalbanken och
återstoden av privatpersoner. Som bevis för den borgerligt-kapitalistiska demokratiens livsduglighet förtjänar detta aktning av
alla omdömesgilla personer. Man bör icke göra sig skyldig till att
häri se ett utslag av Midastörsten. Det skulle vara att begå en stor
orättvisa. Genom att acceptera en sådan livsstil har det schweiziska
folket ställt ett motsvarande kapital till förfogande för andra länders och folks såväl ekonomiska som kulturella utveckling. Vad
detta betyder, förstår en svensk kanske bäst, om han erinras om
att de svenska järnvägarna i huvudsak byggts med utländskt,
främst franskt kapital. Det är klart, att en så stark finansiell ställning har obestridliga och betydande fördelar. Viktigast är må-
hända den, att i krigiska tider som de nuvarande det nationella
oberoendet i de mest skiftande sammanhang har ett mäktigt stöd
däri. Visserligen är det sant, att inget folk slipper ifrån att i
krigstid med vapen i hand sörja för sin självständighet, men såväl
den ekonomiska försvarsberedskapen som stridskrafternas tekniska
utrustning kan tillgodoses i tid av den regering, som vill och har
resurser härför men icke av den, som saknar medlen.
Vårt land var särskilt under 1930-talet och är alltjämt från utlandets sida föremål för en smickrande uppmärksamhet för sin
sociala standard. Den faktor, som huvudsakligen avgör denna, är
dock den lön arbetstagaren kan lyfta, det pris lantbrukaren får för
sina produkter och den omsättning handlanden får procent på,
kort sagt det allmänna välståndet. En politik, som först och främst
strävar mot ett sådant mål, löser de sociala problemen lättast. Att
göra jämförelser mellan Sverige och Schweiz av den sociala omvårdnadens utbyggnad är svårt och faller utanför ramen för denna
uppsats. Emellertid finns alltid risken, att någon läsare kunde förmena, att denna del av samhällsarbetet eftersatts i Schweiz. Detta
är icke fallet. För en ytlig bedömare förefalla de sociala inrättningarna fullt jämbördiga med våra egna. En av de viktigaste
sociala reformerna under senaste tid, folkpensioneringen, har lösts
enligt försäkringsprincipen. Pensionernas belopp äro vid full inbetalning av avgifterna något högre än i vårt land. statskassan
tillskjuter ungefär en fjärdedel av utgifterna för pensioneringen,
medan arbetsgivarna och de försäkrade själva stå för cirka tre
fjärdedelar. Det är alltjämt bostadsbrist i Schweiz liksom i vårt
12- 503443 Svensk Tidskrift 1950 155
Henrik Akerlund
land. Emellertid har på senaste tid en bättring inträtt, så att nybyggda våningar i rätt stor omfattning utannonseras lediga i tidningarna, något som nästan aldrig förekommer hos oss.
Schweiz är jämfört med Sverige ett i högre grad borgerligt inställt land. Detta är icke en följd av myndigheternas från ovan
påtvingade bud, utan stammar direkt ur folkets breda lager. Det
är en livsuppfattning, som är gemensam för ett så övervägande
flertal av befolkningen, att man frågar sig, om icke även många
andra för ögonblicket socialistdominerade västerländska folk
innerst inne hyser den. Att en maktkoncentration i statens hand,
överhuvudtaget en vidgad statlig verksamhet, en drift i socialistisk riktning, är vanlig under krigs- och orostid, skall på intet sätt
bestridas. Emellertid går utvecklingen, i den mån den går mot
ekonomiskt tillfrisknande och fredligare förhållanden, och det gör
den otvivelaktigt i ett stort antal västeuropeiska länder, klart och
tydligt nu i borgerlig riktning, även om dagens socialistiska makthavare kämpa för att bibehålla sitt grepp om folken.
156

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism