Print Friendly

Sverige och Finlands frihet

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..
SVERIGE OCH FINLANDS FRIHET1
Av generallöjtnant ARCHIBALD DOUGLAS
DET FÖGA ärorika och från svensk
sida sällsport illa skötta krig, som
klöv det svenska riket mitt itu och
av den finska rikshalvan skapade
ett ryskt lydrike, kvarlämnade en
så bitter känsla i svenska sinnen,
att man helst inte ville tänka på
saken. Tegners kända maning att
>inom Sveriges gräns erövra Finland äten accepterades och hjälpte
svenskarna att finna sig tillrätta
med Karl Johans rysslandsvänliga
politik. Den hjälpte dem kanske
också att komma över minnena av
Anjala, Sveaborg och Borgå och få
dem att glömma, att en stor och betydelsefull del av den svensktalande
överklassen i Finland faktiskt hade
svikit den svenska saken. Men reellt sett levde man i Karl Johans
Sverige ett tryggt liv, tryggare än
på över hundra år på grund av
klokheten och moderationen hos
den ryska Finlandspolitiken. Alexl ander I hade avstått från att inkorporera Finland och i stället givit
landet en vidsträckt självstyrelse.
Så kunde svenskarna glömma sin
bitterhet. Banden med Finland upprätthölls huvudsakligen på det rent
! personliga planet. Men de slapp- ~ nade efter hand, och intresset för
~t,
i’ 3- 593441 Svensk Tidskrift H. 11959
~
Finland med dem. Det fanns likväl
även under denna tid folk i Sverige
som hemligt närde en förhoppning
om ändrade förhållanden för Finland men inte genom något svenskt
kraftingripande utan i hopp om, att
de då och då uppblossande revolterna och upprorsrörelserna i Ryssland skulle komma jätteriket att
falla sönder.
När Runebergs diktning i slutet
av 1830-talet blev känd i Sverige
vaknade ett nytt intresse för den
förlorade rikshalvan. Om Fänrik
ståls hjältegestalter skymde undan
blicken för den trista verkligheten i
det sista olyckliga kriget, så lärde
å andra sidan svenskarna genom
den store skalden att känna och
förstå både det finska landet och
det folk som bodde där. Ty Runeberg besvarade själv i sin diktning
den underbart formade frågan
»Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskat vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Av dem Du närt med bröd av bark?»
Så banades vägen och förbereddes sinnena i Sverige för Oscar I: s
l Föredrag hållet vid Svensk-finska Samfundets högtidssammankomst 6/12 1958.
..
32
aktiva utrikespolitik i samband
med England-Frankrikes angrepp
på Ryssland i mitten av 1850-talet.
Denna politik- ursprungligen provocerad av västmakterna – gick
som bekant försiktigt ut på återförening med Finland. Den stöddes
främst av de radikala kretsarna i
Sverige, men den arbetade utan
verkligt samband med Finlands innebyggare. En vag önskan att tränga
tillbaka Ryssland ersatte en klar
målsättning, och vållade osäkerhet.
De förda förhandlingarna medförde
stora risker, som man sökte motverka genom dels den s. k. novembertraktaten – västmakternas garanti mot rysk aggression – dels
den s. k. Alandskonventionen. Genom denna förbjöds Ryssland att
befästa Åland.
Dessa båda internationella fördrag medförde i realiteten ingen sä-
kerhet för Sverige. Men det damm
de rört upp och den direkta udd de
riktade mot Ryssland kom att få
allvarliga följder. I själva verket
gled förhållandet Sverige-FinlandRyssland genom dem in på nya banor, som småningom skulle leda
fram till sekelslutets latenta spänningsläge.
Trots de ryska makthavarnas reaktion mot femtiotalets konventioner fick storfurstendömet Finland
emellertid behålla sin självstyrelse,
och detta bidrog mer än allt annat
att invagga det svenska folket i sä-
kerhet och vänja det av med att
tänka utrikespolitiskt. Blickar och
tankar riktades mera söderut än
österut. Den relativa finska friheten utgjorde det trygga värn, bakom
vilket Sverige kunde vanvårda sitt
försvar. Man såg landets läge som
något statiskt och hade svårt att
förstå, att lägen kunde uppkomma,
då vi kunde behöva en verklig försvarsmakt.
De många och djupt liggande orsakerna till att Ryssland i slutet av
förra seklet började ändra sin politik gentemot Finland kan här lämnas å sido. Det är nog att framhålla,
att det var denna ändrade politik
som radikalt förändrade Sveriges
trygghetsläge till en motsats och
väckte det svenska folket till insikt
om behovet av ett stärkt försvar.
Finland och allt finskt blev på ett
nytt sätt aktuellt i Sverige. Det politiska skeendets påverkan hade likväl föregåtts av en annan som gjort
sinnena mottagliga. Det döende
adertonhundratalet var ännu i mycket en romantikens tid då särskilt
ungdomen lät sig hänföras av skalders och siares ord. Det då levande
Sverige hade lärt sig svensk historia
genom Fältskärns berättelser och
det lyssnade vid sekelskiftet med
iver på Heidenstams ord, när de
riktades mot Bobrikovs våldspolitik
i Finland. Det som skedde där följdes därför med andlöst intresse och
stigande oro. De gamla slappnade
och halvt slitna banden stärktes på
nytt. En solidaritetskänsla växte
fram ur insikten om en annalkande
fara.
Hela denna utveckling, som sammanföll med en allmänt ökad spänning mellan stormakterna, kan jag
själv så väl erinra mig från mina
sista skolår och min första militärtid. De som inte upplevt den tiden
må tala om överdriven skrämselagitation, om obefogad spionfruktan,
militarism och annat. Vad som
skedde var farligt nog. Finland förryskades snabbt och omvandlades
till en militär bas. Den ryska gränsen flyttades från Systerbäck till
Torne älv. Försvarsutvecklingen i
Sverige betecknad av årtalen 1892,
1901 och 1914 utgjorde därför en
naturlig och högst välmotiverad
reaktion.
Sveriges militärpolitiska läge vid
första världskrigets utbrott bestämdes i huvudsak av två faktorer:
Finland utgjorde inte längre någon
buffert mellan oss och Ryssland
och det svenska försvaret befann
sig i utveckling med nyss fattade
men ej ännu genomförda beslut.
Helt naturligt valde Sverige neutralitetens linje, och händelseutvecklingen i kriget gav till en början
knappast anledning till oro. Det i
kriget mot Tyskland, österrikeUngern och Turkiet starkt engagerade Ryssland undvek noga varje
aggression mot Sverige.
Under sådana förhållanden kan
det synas egendomligt, att en rö-
relse sådan som den svenska aktivismen kunde växa upp. Förklaringen måste sökas dels i den närmast förflutna tidens allmänna
känsloläge, dels genom en redovisning av rörelsens grunder och målsättning. I båda fallen kommer
33
Finland i förgrunden utan att likväl från början spela någon dominerande roll.
Den svenska aktivismen, vars
främsta ideskrift var den av bl. a.
två unga socialdemokrater författade och 1915 utgivna boken :.Sveriges utrikespolitik i världskrigets
belysning:., utgick från att Sveriges
läge genom förryskningen av Finland blivit så försämrat, att det
svenska folket för sin framtids skull
var tvunget att sluta upp på Tysklands sida i den stora kampen. Må-
let var att så försvaga Ryssland, att
vårt land inom rimlig framtid inte
längre skulle hotas därifrån. Ifråga
om Finland avhöll sig författarna
med avsikt från en bestämdare målsättning. Att denna måste innefatta
Finlands frigörande framgick dock
av det klara uttalandet om att Sverige hade ansvar för svensk och
västerländsk kultur i Finland.
Om sålunda läget i Finland av
dessa författare framhölls som
grundorsak till denna aktion,
fanns vid samma tid andra, som direkt trädde fram med det klart uttalade programmet att Sverige icke
borde låta världskriget gå förbi
utan att söka åstadkomma Finlands fulla frigörelse. Denna målsättning fick just 1915 en större
aktualitet genom att den uppblossande finska aktivismen vid denna tid blev känd i Sverige. Samtidigt som strömmen av unga
finska intellektuella och andra patrioter på hemliga vägar via Sverige
gick till Lochstätter Lager i Tysk- -. ,
34
land, uppsöktes svenska politiker
och kulturpersonligheter av ett
stort antal finska män, som vädjade till det gamla moderlandet om
hjälp i nöden.
Den svenska aktivismen hade sin
blomningstid på sommaren 1915
och våren 1916 samtidigt som centralmakternas härar gick segrande
och som det syntes krigsavgörande
fram mot Ryssland. Men den förmådde aldrig påverka regering och
riksdag och domnade efter hand bort
när kriget tog en annan vändning.
Vad de svenska aktivisterna
kanske mest hade fruktat – en
tysk-rysk separatfred på Skandinaviens bekostnad – blev aldrig nå-
gon verklig fara. I stället kom –
för många överraskande – 1917
års ryska revolution som snart visade sig medföra en radikal förändring av Nordens situation. Sedan bolsjevikerna övertagit makten
i Ryssland, syntes Finlands frigö-
relse kunna nås utan kamp. Själve
Lenin trädde in som borgensman
för dess nationella frihet. På hösten
1917 kunde man därför i både Sverige och Finland andas ut i ljusa
förhoppningar.
När Finland den 6 december 1917
förklarade sig självständigt, var
Sverige ett av de första länder, som
erkände det nya riket. Regeringens
åtgärd hälsades med allmän tillfredsställelse. Man var i vårt land
inte så väl orienterad om det inre
läget i Finland och anade inte, att
Lenins löfte i själva verket var ett
löfte med starka förbehåll.
Det röda upprorets utbrott i Finland kom nog för de flesta svenskar
överraskande. Dess verkliga och för
Sverige ödesdigra innebörd genomskådades i varje fall icke av flertalet. När man – så långt efteråt
och sedan den heta indignationen
svunnit hän – vill bedöma den
svenska regeringens passivitet inför vad som hände i Finland på vå-
ren 1918, måste man komma ihåg,
att det inrepolitiska läget i Sverige
vid denna tid var synnerligen spänt.
Englands blockad hade framkallat
nära nog hungersnöd, och den ryska
revolutionen hade vunnit starka
gensvar inom radikala kretsar.
Yrkanden om en radikal författningsreform framfördes under hot
om utomparlamentariska medel. Det
var därför inte lätt för ministären
Eden att ta den finska regeringens
parti i en strid, som på vänsterhåll
i Sverige högt och eftertryckligt utmålades som ett inbördeskrig, där
reaktionen slogs för att undertrycka folkets strävanden för en
bättre tillvaro. Men trots allt detta
måste det — kanske främst ur egen
svensk synpunkt – betraktas som
ett svårt fel att Sverige inte rörde
ett finger för att i handling ge eftertryck åt vad det nyss i ord hade
tillkännagivit — sitt bejakande av
Finlands fulla självständighet.
Ty det fattades ingalunda påstötningar i den riktningen. En stark
opinion gjorde sig genast hörd i
Sverige för aktiv hjälp åt Finland.
Och redan en av de första dagarna
i februari började Finlands minister i Stockholm en rad officiella
framställningar till Sveriges regering om hjälp i form av officerare,
vapen, ammunition och förnödenheter, snabbt följda av direkta bö-
ner om en svensk intervention.
Alla dessa maningar förklingade
dock ohörda, och Sveriges regering
vidblev under hela frihetskriget sin
ståndpunkt – ingen inblandning i
Finlandskrisen. Ett enda undantag
gjordes. Sjötransporterna från
Tyskland till Vasa med jägarna, vapen och ammunition skyddades av
svenska örlogsfartyg. Men detta
skedde i djupaste hemlighet.
Den skada som vållades den
svenska saken i Finland var omätlig. Så som förhållandena rent militärt låg till i frihetskrigets början,
anser jag att ett svenskt ingripande
– även med ganska begränsade
stridskrafter- hade bragt fientligheterna till ett snabbt slut. Någon
konflikt med Ryssland hade icke
uppstått. Betecknande är härvidlag
att man bland ryska militära arkivhandlingar bl. a. fann en order, utfärdad av den högstkommenderande ryske generalen i Finland,
som anbefallde ett omedelbart tillbakadragande av alla ryska trupper
ur Finland, därest svenska trupper
skulle övergå Tornegränsen. Med
all sannolikhet hade den tyska
trupphjälpen i krigets senare skede
aldrig satts in, såvida Sverige
bringat det vita Finland hjälp.
Många svårigheter hade därmed
varit eliminerade.
Den bitterhet, som de svikna för- 35
hoppningarna på svensk hjälp
väckte i Finland, ökades genom att
den svenska regeringen startade sin
s. k. humanitära expedition till
Åland. Dess syftemål missförstods
i Finland, där folk i allmänhet
trodde, att meningen var att annektera ögruppen.
I någon, om också alltför ringa
mån, kompenserades alla dessa för
Sverige olyckliga omständigheter
genom den frivilliga svenska insatsen i kriget. Denna kännetecknas
som bekant i huvudsak av tvenne
moment, dels anmälde sig ett avsevärt antal militära fackmän till frivillig tjänst i den vita armen, dels
bildades av svenska frivilliga en
mindre truppenhet, som under det
alltför högt tilltagna namnet
»Svenska brigaden» deltog i striderna i västra Finland. Den svenska
regeringen såg till en början rent
negativt på denna rörelse. De först
anmälda statofficerarna hade svårt
att få avsked och vägrades löfte om
återanställning efter krigets slut.
överhuvudtaget beviljades avsked
åt endast ett ringa antal av alla
dem som anmälde sig. Så blev
denna frivilliga insats beskuren
just på en mycket betydelsefull
punkt.
J ag har genomgående använt ordet Frihelskrig vid omnämnandet
av kampen i Finland våren 1918.
Jag har varit angelägen om den saken. Det kan visserligen tyvärr
aldrig resoneras bort, att denna
kamp i huvudsak var ett inbördeskrig. Men detta ändrar intet i det
36
faktum, att Finland först genom
denna blodiga inbördes strid vann
sin nationella frihet. Vi svenskar
som gick ut i den striden gjorde
det förvisso inte för att hjälpa till
att kuva fattiga vilseförda arbetare.
Vi gick för att hjälpa Finland att
bli fritt från ryskt herravälde och
för att därigenom bereda vårt eget
land större trygghet. När man från
radikalt håll här i Sverige älskar
att tala om Finlands inbördeskrig
gör man sig skyldig till en taktlöshet mot oss svenska frivilliga. Men
vad värre är, man gör en historisk
nedvärdering. I ljuset av vad vi i
dag genom rikhaltig erfarenhet vet,
kan man utan tvekan påstå, att Lenins löfte om finsk frihet gavs under den bestämda förutsättningen
att proletariatet skulle segra i Finland. Den utlovade friheten hade i
så fall blivit rätten att ansluta sig
till Sovjet. Med den saken i minnet
kan jag inte annat än anse, att frihetskrigets segerrika genomkämpande för den finska friheten blev
av långt större betydelse än det som
skedde den 6 december 1917.
Epoken närmast efter 1918 blev
för Sveriges del den utrikespolitiska idyllens tid. Fråga är om vårt
land någonsin kunnat glädja sig åt
en så gynnsam yttre ställning. Alla
dystra profetior från unionsbrottets
tid och de närmaste åren före
första världskriget hade kommit på
skam, och de som hävdat, att den
strängaste neutralitet och utrikespolitiska overksamhet måste vara
de enda rättesnörena för Sveriges
”‘
mellanfolkliga leverne, hade fått
rätt. Genom händelsernas egen utveckling, och utan att det svenska
folket rört ett finger för att påverka
sitt öde, hade den nyss så hotande
ryska stormakten kastats tillbaka
österut och syntes för långa tider
ha förlorat sin slagkraft. Finland
och de små baltiska staterna hade
blivit fria suveräna riken. Gustav
Adolfs ord efter Stolbova syntes
åter fullt adekvata.
De känslor som besjälade det
svenska folket och dess styresmän
gentemot Finland under åren närmast efter 1918 var emellertid
ganska skiftande och ej så litet
komplicerade. En avsevärd del av
borgerligheten gladdes visserligen
åt Finlands nyvunna frihet. Man
kände sig stå i tacksamhetsskuld
till det gamla broderfolket, som
med stora offer hade tillkämpat
sig en frihet, som i så hög grad
gynnade Sverige. Men på andra
håll lät man sådana känslor bortskymmas och intog en mera reserverad ställning. Innerst inne hade
man måhända inom borgerlig radikalism en känsla av skam över
Sveriges passivitet 1918. Men en så-
dan känsla måste maskeras. Det
skedde bl. a. genom att vid alla tillfällen betona det nyss utkämpade
krigets egenskap av en bitter inbördeskamp, vars sår ännu blödde.
Inom socialdemokratien gav man
givetvis friare spelrum åt dessa synpunkter. Man intog en mer eller
mindre ovänlig attityd gentemot
Finland, vars nationella oberoende
hade vunnits på bekostnad av arbetarpartiets politiska makt.
Även direkta anledningar till
friktioner mellan vårt land och det
nya Finland yppade sig. Den nyvunna finska friheten uppammade
en starkt finsk nationalism som,
delvis närd av Sveriges passiva hållning 1918, kom att rikta sig mot
allt svenskt. Denna rörelse såg i det
finsktalande Norrbotten sitt irredenta, som det gällde att införliva.
Sådant skymde blickarna i Sverige
för vad det fria Finland betydde för
oss. När så vår regering efter lång
tvekan tog upp Ålandsfrågan till
lösning, framkallade detta ömsesidig irritation. Den svenska ståndpunkten var som bekant den, att
Aland i enlighet med dess svenska
befolknings nästan enhälligt tillkännagivna önskan borde införlivas med Sverige. Från finskt
håll motsatte man sig denna önskan med hela den energi, som
vi anser vara en finsk egenart.
Rent känslomässigt kunde man i
Finland därvid stödja sig på en utbredd mening om att Sverige, som
1918 lämnat det nödställda broderfolket i sticket, inte nu efteråt
borde belönas med territoriella
landvinningar. Den finska ståndpunkten segrade. Åland förblev
finskt, likväl med en tillerkänd grad
av självstyrelse. De förda underhandlingarna kom dock att få även
en annan påföljd för Åland, därigenom att de efter hand fördes
över på ett rent internationellt plan
och utmynnade i den nya Ålands- 37
konventionen av år 1921. I denna
överenskom alla östersjöstater,
utom Sovjetunionen, jämte Storbritannien, Frankrike och Italien,
att Åland skulle vara neutraliserat i
fred, vilket innebar att inga militära anläggningar av något slag
skulle få finnas på ögruppen under
fredstid. Värdet av denna konvention reducerades, som envar torde
inse, nära nog till obefintlighet genom att den enda stat, som kunde
resa ett verkligt hot mot ögruppen
-nämligen Sovjetunionen -inte
fanns bland undertecknarna. Man
måste därför konstatera, att konventionen strängt taget blev en förringande faktor i den skandinaviska Nordens säkerhet. Formellt
gav den likväl åt Sverige rätten att
ingripa till Ålands försvar om
ögruppen hotades av en angripare.
Det dåtida Sverige, så som det
representerades av regering och
riksdag, besjälades emellertid av en
stark optimism. Internationella
överenskommelser och begreppet
neutralisering tillmättes stor betydelse. Den allmänna krigströttheten
efter det långa förödande första
världskriget gjorde, att varje tanke
på nya krig låg fjärran. Och så
levde man trygg bakom det fria
Finlands och Baltikums mur. Man
kan knappast undra på att tanken
på en väsentlig inskränkning av
försvarsbördorna vann insteg i Sverige. Det fattades visserligen inte
stämmor, som varnande framhöll,
att tiderna snabbt nog kunde komma att förändras, att Ryssland re- ————————————————
38
dan visade tecken på återväxande
styrka och att en alltför långt gå-
ende rasering av försvaret vore farlig. År 1925 beslöts en ny försvarsanordning som i själva verket innebar en av de markantaste reduceringar, som något fritt land självmant genomfört. Ser man nu, så
långt efteråt och med kallare blickar, än som då var möjligt, på detta
beslut, måste man medge, att det
var psykologiskt förklarligt. Det
allvarliga felet med 1925 års försvarsanordning var att dess elasticitet uppåt gjordes för ringa, genom att en stor del av de värnpliktiga icke fick någon militärutbildning alls. De risker som detta innebar insågs likväl inte av dem som
genomförde beslutet. De skulle
emellertid bli uppenbara femton år
senare.
Redan långt dessförinnan började
likväl de första tecknen att visa sig
på en allmän klimatförsämring,
som förebådade en ny stormtid. Vi
svenska militärer, som uppfattade
vår ställning som väktare på en illa
underhållen mur, kunde se dem
tydligt nog. De förbindelser som vi
upprätthöll med vårt kära grannland öster om Bottenhavet lät oss
förstå, att man inom den finländska
krigsmakten med största allvar tog
itu med den angelägna uppgiften
att bygga upp ett så starkt försvar
som landets begränsade resurser
tillät. Vi såg det med beundran och
måhända stundom med ett stygn i
hjärtat. Det finska försvaret växte,
medan vårt vittrade ned.
Så kom mot slutet av tjugotalet
det finska problemet att inom den
svenska försvarsmakten bli alltmera aktuellt. Medan våra politiskt
ansvariga syntes ta föga notis om
Nordens försvarsproblem, diskuterades dessa desto livligare och mera
ingående bland försvarets män. För
dem stod det klart, att 1925 års beslut var i behov av revidering och
att ett förbättrat försvar måste
grundas på en klar insikt om Sveriges beroende av Finlands ställning som fri stat.
Dessa synpunkter tog form i den
uppseendeväckande boken Antingen
— Eller, som ett antal generalstabsofficerare år 1930 under ledning av
dåvarande majoren Helge Jung
publicerade. Den starkt underbyggda tesen i detta arbete var att
Sveriges försvar antingen måste
vara så beskaffat, att det omedelbart vid en rysk aggression mot
Finland kunde användas som ett
Nationernas Förbunds redskap till
Finlands hjälp eller också så, att
det räckte till att försvara hela Sverige, sedan Finland lämnats åt sitt
öde och blivit erövrat av Sovjetunionen. I båda fallen var visserligen
en betydande förstärkning erforderlig, men denna kunde hållas
inom rimliga gränser, om vi inriktade oss på ett gemensamt försvar
av den gynnsamma finska östgränsen. I det senare fallet — alternativet Eller — måste det svenska folket ikläda sig mycket stora bördor,
för att en ensam kamp mot övermalden under väsentligt svårare
betingelser skulle ha utsikter att
lyckas.
Ehuru författarna till AntingenEller hela tiden förde sitt resonemang strängt inom Nationernas
Förbunds råmärken och talade om
ett svenskt ingripande i Finland
som en NF:s sanktionsåtgärd, kunde nog envar som läste boken inse,
att de i själva verket pläderade för
ett svensk-finskt försvarsförbund.
Det var ett sådant förbunds klara
företräden både ur strategisk och
ekonomisk synpunkt som de ville
uppvisa.
I boken Antingen – Eller hade
problemet Finland för första gången
blivit ställt i centrum för svensk
försvarspolitik. Antingen hjälpa
Finland att upprätthålla sin för
Sverige nödvändiga frihet eller draga de fulla konsekvenserna av att
uraktlåta denna hjälp d. v. s. påtaga
, sig mångdubbelt starkare rustningsbördor. Hur klar och stark den motiveringen än var, som i boken hade
givits åt ett sådant alternativval,
blev likväl verkan av boken inte
sådan, som författarna hade hoppats. Den väckte upp en livlig diskussion och beredde vägen för den
nya försvarsrörelse, som kröntes
med 1936 års riksdagsbeslut. Men
de förbättringar i Sveriges försvar,
som då beslöts, innebar inte något
accepterande av Antingen-linjen
och svarade därför ännu mindre
mot det allvarliga Eller. Sverige
kom därför att möta den stora krisen 1939 i ett djupt militärt svagf hetstillstånd. Den saken måste man
!,
. ~a dl ; .. ~ ”\. .
39
hålla i minnet vid varje bedömande
av den politik, som vårt lands styresmän förde under andra världskriget.
Hur dramatiska, fascinerande
och oroande än de stora händelserna där ute i Europa tedde sig
för oss svenskar under de första
krigsveckorna på hösten 1939 så
kunde de likväl inte skymma bort
det som för Sverige i det uppkomna
läget måste te sig som den allra betydelsefullaste frågan: Hur skulle
det gå för Finland?
Personligen hade jag i egenskap
av chef för övre Norrlands trupper
ägnat två års intensivt arbete åt att
förbereda försvaret av Tornegränsen. Jag hade långt hellre och med
större hopp om framgång velat
planlägga en samverkan med finska
vapenbröder i de otillgängliga finska
gränstrakterna. Men sådant ingick
inte i mina uppgifter. Under september 1939 hade jag besökt norra
Finland och fått en inblick i försvarsförberedelserna. Jag återvände
hem med känslor av stark beundran för finsk beslutsamhet och tillförsikt men- det måste jag medge
– utan stor optimism. Det dj upast
oroande syntes kanske inte vara
den svaga s. k. Mannerheimlinjen
på Karelska näset utan fastmera de
möjligheter, som tedde sig för ryssarna, att vid ett fredsbrott kasta
fram starka truppmassor på de
nordliga vägar, som ledde mot övre
Norrland och att på så sätt klippa
av Finlands förbindelser med Sverige och direkt hota oss. Med känk&
40
nedom om vår egen svaghet tedde
sig detta som en ytterst allvarlig
fara. Aldrig hade det fria Finlands
betydelse för mitt land stått i klarare belysning.
Det ryska överfallet på Finland
senhösten 1939 framkallade omedelbart militära åtgärder i vårt land
av stor räckvidd. Lägets fulla allvar insågs nu av hela vårt folk. Alternativet Eller med dess tunga
rustningsbördor måste nu accepteras, ty för Antingen var det för
sent. Långsamt och under de vanskligaste yttre betingelser men med
avsevärd seghet genomförde Sverige sin upprustning. Fullt färdig
var den dock först i krigets allra
sista skede.
Att detta överhuvudtaget kunde
ske och att vårt land blev förskonat
från den primära faran – den från
Ryssland – hade vi nästan helt att
tacka Finland för. Det s. k. vinterkrigets historia är ännu inte till
fullo skriven. Vansklig och svårbedömbar som varje historiskt alternativ ligger ännu den frågan
framför oss huruvida Sverige så
som åtminstone en av våra regeringsledamöter – snart avlöst –
påyrkade, hade kunnat hindra
Rysslands angrepp genom en beslutsam solidaritetsförklaring till
Finlands förmån. Man kan ej heller
helt reda ut hur det var möjligt för
det finska folket att om än med
stora offer hejda den ryska invasionen och ernå en tillfällig fred. Om
det var på grund av det alldeles
oväntat sega och skickliga försvaret
eller med hänsyn till ett väntat
tyskt angrepp som Sovjet beslöt sig
för fred, och i vad mån svensk diplomati därvid inverkade – det är
väl ännu öppna frågor.
För oss svenska militärer, som
måste betrakta detta för Sverige
djupt betydelsefulla skeende med
för fot gevär, tedde sig det hela som
ett under. Många fick dock följa sitt
hjärtas maning att gå ut i denna
kamp som frivilliga. Några svårigheter liknande dem 1918 restes inte
i deras väg. Ty Sverige hade icke
förklarat sig neutralt. Det gick därför en ständig ström inte bara av
svenska frivilliga utan även av
krigsmateriel och olika förnödenheter över Tornegränsen, och denna
hjälp mottogs i Finland med tacksamhet och gjorde sin verkan. Men
den stora hjälpen uteblev, den
starka militära hjälp, som många
av oss hade hoppats på, och som en
mycket stor del av det svenska folket denna ångestmättade vinter på-
yrkade. Det är ingen efterklokhet
som dikterar vad jag vill säga om
den saken. Ty det var redan då min
ståndpunkt. En sådan hjälp var
vårt land i det läget inte mäktigt.
Värt rustningsläge var så bekymmersamt och våra trupper så illa
förberedda, att ett svenskt militärt
ingripande i Finlands vinterkrig
helt enkelt var en omöjlighet. Dessutom kunde en sådan sak inte improviseras. Det var bittert att
tvingas medgiva detta.
Att Finlands hjältemodiga och
effektiva motstånd under vinterkriget avvärjde en stor fara även för
Sverige kände man redan då. Efteråt har man fått saken klart belyst, genom att det kommit fram,
att ryssarna under vinterkrigets
första skede kastade ned propagandaskrifter från luften över de
finska linjerna, där målet för det
ryska angreppet sades vara en
erövring av hela norra Skandinavien. På kartskisser fanns den blivande gränsen utritad. Den gick i
stort sett något söder om en linje
Kajaana-Luleå-Narvik.
Den tid som följde närmast efter
Moskvafreden 1940 blev som vi alla
erinrar oss uppfylld av nya och
oväntade svårigheter för vårt land.
Det tyska anfallet mot Norge kom
våra blickar att riktas söder och
väster ut. Vår växande försvarsmakt måste i dess helhet sättas in
för att trygga vår neutralitet.
.Mindre väl känt är, att situationen
i öster under denna tid och särskilt
under sommaren och hösten 1940
var ytterst kritisk. Ryssarnas militära åtgärder i gränstrakterna
mot Finland var hotande och gåtfulla. Ett nytt överfall syntes ofta
stå för dörren. För den som i Norrbotten hade front åt två sidor, var
Finlands läge under denna tid det
som tedde sig för oss viktigast, ty
ingen tvivlade väl på att Norge en
gång skulle återfå sin frihet.
Ser man nu efteråt på Sveriges
komplicerade läge under det andra
världskriget står det klart att befintligheten av ett fritt Finland i
själva verket utgjorde en av de
41
starkaste garantierna för vår egen
fredade ställning. Häri ändrades
ingenting ens genom Finlands uppslutning på tysk sida under det s. k.
fortsättningskrigeL På samma sätt
som så ofta tidigare i Sveriges historia kämpade Finlands folk därunder – om ock under nya och
oväntade betingelser – det gamla
moderlandets kamp, när det värnade sin egen frihet. Som så ofta
förr fick det kämpa denna kamp
utan verksamt stöd från Sverige
och bära dess tunga offer ensamt.
Om man söker att analysera det
läge, som uppkommit för Sverige
och Finland genom det andra
världskriget och händelserna därefter, är det mycket däri, som på-
minner om hur förhållandena låg
till i slutet av 1700-talet. Den ryska
gränsen hade då som nu genom en
hård fred dragits långt in genom
gammal finsk kulturbygd, och ett
övermäktigt Ryssland, då som nu
lett av expansivt syftande självhärskare, begagnade alla medel att
blanda sig i grannarnas inre angelägenheter. Men historiska jämfö-
relser får inte dragas ut ensidigt eller för långt. I bästa fall kan de
tjäna som spegelbilder, med vilkas
hjälp vi lär oss att bättre förstå
vår egen situation.
Ser vi på denna ur en vidare synpunkt, så syns det viktigt att man
inte ser alltför statiskt på det nuvarande läget i världen. Allt tyder
väl i stället på, att vi befinner oss i
en sjudande övergångstid. Vi lever
42
i en i högsta grad dynamisk värld,
vars för våra ögon mest framträ-
dande drag är kampen mellan två
diametralt olika socialekonomiska
system – företrädda av å ena sidan
Sovjet och å den andra de västliga
demokratierna. Hur den kampen
kommer att sluta – genom eller
utan ett nytt krig – därom kan
ingen ännu ha någon säker mening.
Endast ett är visst för den som ser
historiskt på saken: Det måste bli
en utjämning. Det måste komma
en ny tid.
Sverige och Finland står f. n. till
synes på skilda sidor. Men endast
till synes. Lika litet som Sverige
trots en överväldigande folkmenings anslutning till västerländska
ideal velat politiskt och militärt
binda sig vid Atlantpakten, lika litet har Finland låtit kuva sig in under Sovjetunionens makt, när det
gällt dess inre frihet.
Den som i dag bereser det fria
Finland kan inte annat än häpna
över den oerhörda dådkraft som besjälar det finska folket. På varje
steg ser han vittnesbörden av en
storvulen vilja till förkovran så
mycket märkligare som den ådagaläggs av ett folk som så nyligen genomgått två förödande krigshårda
prövningar. Allt detta skänker förtröstan för framtiden.
ldemässigt och kulturellt har Finland med säkerhet aldrig under sin
historia stått de stora västliga kulturländerna och därmed även Sverige närmare än just nu.
I Sverige delar vi den fria världens allmänna beundran för det
enda av Ryssland anfallna lilla folk,
som genom egen kraft förmådde
bevara sin nationella frihet. Men i
vår beundran blandas en stark
känsla av tacksamhet, ty vår egen
framtid i en dynamisk värld beror
nu som alltid av Finlands frihet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner