Print Friendly

Sverige och den polska resningen 1863

Av Redaktionen | 31 december 1963


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVERIGE OCH DEN POLSKA
RESNINGEN 1863
ALLTSEDAN den misslyckade polska
resningen 1830-31 hade det ryska
regementet i Polen varit synnerligen hårt. Efter Nikolaus I :s död
1855 hyste man på polskt håll förhoppningar om en förbättring av
situationen, särskilt i samband med
fredskongressen i Paris 1856, men
dessa kom snart att grusas. Alexander II visade ingen benägenhet att
lätta på de hårda tyglarna. Mot
bakgrund härav och under intryck
av allmänt liberala revolutionsideer
började det ånyo på allvar att jäsa
i Polen, inte minst efter Alexander
II:s, Wilhelm I:s och Franz Josefs
möte i Warszawa 1860. Hemliga
föreningar bildades och såväl 1860
som 1861 tog sig polackernas inställning uttryck i ett öppet högtidlighållande av minnena från tidigare resningar. De ryska motåtgärderna i form av hårdhänta repressalier lät inte vänta på sig.
Under tiden förbereddes en allmän resning i Polen. Enligt somliga
uppgifter var denna planerad att
äga rum under våren 1864, men
vissa händelser kom att påskynda
utvecklingen. På den ryska sidan
var man ingalunda ovetande om
Au fil. lic. BIRGER HAGARD
vad som försiggick i det fördolda
och snart nog beslöt man sig för
att eliminera förutsättningarna för
en revolt. Detta skedde genom en
tvångsvis genomförd rekrytering
till militärtjänst av tusentals ungdomar natten till den 15 januari
1863. Till dels nådde man härigenom tvivelsutan sitt syfte. Åtskilliga revolutionärer fastnade i de
ryska garnen, men samtidigt fick
också det hela en ej förutsatt effekt, nämligen en allmän och omedelbar folkresning.
De första mera fullständiga underrättelserna om den polska resningen nådde Sverige i slutet av
januari. De första meddelandena
kom via Berlin och S:t Petersburg
och det ligger i sakens natur, att
dessa var ganska tvivelaktiga. I
Sverige visade sig omedelbart starka
sympatiyttringar för den polska
saken. Detta gällde framför allt de
liberala kretsarna, där en glödande
och kanske något patetisk känsla
alltid tog sig uttryck i braskande
revolutionspropåer och proklamationer, vare sig det gällde revolutionära strävanden i Italien, Polen
eller annorstädes. Huruvida samtidigt de utländska revolutionärernas
ideer var särskilt konstruktiva eller
inte, frågade man mindre efter.
Revolutionen i sig innebar något
positivt. Häremot kontrasterade i
viss mån den mera konservativt
präglade uppfattning, som visserligen hyste starka sympatier för
Polen men ändå – som senare
skulle visa sig – tvekade inför tanken att kasta ett militärt svagt
Sverige in i ett krig mot en mäktig
stormakt, vare sig det gällde för
Polens eller Danmarks skull.
Ett fullgott uttryck för de liberala kretsarnas inställning möter
i Aftonbladets första Polenledare
den 4 februari 1863, där det bl. a.
heter: »Överallt där hjärtan finnas,
som klappa varmt för frihet och
nationalitet, skall polackernas frihetssträvanden framkalla de varmaste sympatier, men ingenstädes
livligare än i Sverige, där deltagandet för detta ädla folk av gammalt
varit så stort och på ett så talande
sätt gav sig luft under det för en
mansålder sedan förda frihetskriget, då förhållandena i så måtto
voro annorlunda än nu, att regeringen hyste osvenska känslor, betraktade sig såsom solidarisk med
ryska regeringen och jublade över
alla dess framgångar och över polackernas undergång, under det
hela nationen livades av helt motsatta känslor. Numera äro vi lyckliga att ha en regering, som tänker
och känner svenskt, som känner
sig ingenting vilja eller kunna göra
under Rysslands auspicier, och
12*- 634842
157
som, om det gäller att med anledning av inträffande politiska evenementer offentligen uttala sig eller
framträda i handling, ofelbart skall
göra det på ett svenskt sätt i överensstämmelse med nationens känslor och tänkesätt.»
De polska sympatierna tedde sig
i Sverige i många avseenden som
något naturligt. Tidigare svenskpolska motsättningar var bortglömda eller hade i varje fall aldrig
orsakat några djupare sår. Gemensamt var i stället fruktan för eller
hatet mot ryssarna. Förutsättningarna för att låta opinionen komma
till uttryck var också, som Aftonbladet framhöll, annorlunda 1863
än 1831, då Alexander I :s skapelse,
Kongress-Polen stred sin fåfänga
frigörelsekamp. Den svenska regeringens officiella attityd var i viss
mån en annan än 1831, då Karl
XIV Johan bemödade sig om bästa
möjliga förhållande till den ryske
grannen. skillnaden i de båda monarkernas personliga uppfattning
var också av betydelse. Som ju särskilt starkt visade sig under de
danska händelserna var Karl XV
personligen starkt engagerad för ett
aktivt svenskt uppträdande. Så
också i Polenfrågan. Sveriges agerande under Krimkriget hade också
gjort den svenska allmänheten mera
antiryskt inställd än tre decennier
tidigare. Och vad mera var, det
fanns nu en förhållandevis stark
pr~ss, som var villig att ägna sig
åt de polska förhållandena.
De svenska sympatierna för den
158
polska frihetskampen kom också
att snabbt ta sig uttryck, starkare
än vad vi vanligtvis finner i Sverige
beträffande utländska händelser.
Frågan är, om hittills någonsin en
svensk opinion så kraftigt visat sig
i en utrikespolitisk angelägenhet
som i Polenfrågan 1863, med undantag av det finländska Vinterkriget 1939-40. För att återvända till
1863 bildades inom kort i alla större
svenska städer speciella Polenkommitteer. Resolutioner antogs och
punschbålar dracks. I Stockholm
hade en kommitte bildats den 2
mars, och bland dess mera framstå-
ende medlemmar märktes friherre
A. C. Raab, friherre Stael von Holstein, redaktör August Sohlman i
Aftonbladet och August Blanche.
Som kommittens sekreterare fungerade Harald Wieselgren. Kommitten antog en resolution, där man
starkt uttalade sig för den polska
frihetskampen, samtidigt som man
fördömde de ryska metoderna, och
vidare anordnades en särskild penninginsamling till förmån för Polen. I stort torde mönstret från
Stockholm ha följts av de övriga
Polenkommitteerna i riket.
Den 14 mars väckte friherre
Stael von Holstein i riddarhuset
och göteborgsrådmannen A. W.
Björck i borgarståndet identiskt
lika motioner om en anhållan hos
Kungl. Maj :t »att dess regering
måtte i samverkan med andra stater, som garanterat 1815 års Wientraktat, å diplomatisk väg påyrka
konungariket Polens återupprättande». Den följande remissen till
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet ledde till livliga riksdagsdebatter, varvid bl. a. utrikesminister Manderström försökte avkyla
stämningen.
På polskt håll tillmätte man den
svenska hållningen största betydelse. På grund av planlösheten i
det plötsligt uppflammande upproret var det också i landsflyktiga
polska kretsar, särskilt i Paris,
tveksamt om man skulle stödja revolten, vilken till en början ansågs
dömd att misslyckas. I februari ingicks emellertid en överenskommelse mellan Ryssland och Preussen om samverkan för att kuva
upproret, och detta ledde till att
stormaktsdiplomatien på allvar
börj ade engageras. Frankrike antydde, att resningen kunde räkna
med dess stöd och i fortsättningen
gick allt ut på att hålla ut i Polen
till dess att stormaktsdiplomatien
med Frankrike i spetsen skulle
kunna nå resultat i sina ansträngningar att pressa Ryssland till eftergifter. De olika polska åsiktsriktningarna gav sitt samfällda
stöd åt resningen. På fransk sida
kunde man också tro sig räkna
med Sverige som bundsförvant i
det diplomatiska spelet mot Ryssland, särskilt mot bakgrund av
novembertraktaten. Som Carl Hallendorff framhåller, kom för den
skull de svenska sympatierna för
Polen, som tidigare främst varit uttryck för en kanske naiv liberal
övertygelse, att bli uttryck för verkliga politiska önskemål. Inom vissa
polska kretsar sökte man ytterligare underblåsa ansträngningarna
genom att försöka få till stånd en
resning i Finland, aktivt stödd av
Sverige. För att nå framgång i
dessa strävanden lyckades man
även att upprätta kontakter i Karl
XV :s närmaste omgivning.
Med särskild uppgift att bearbeta
Sverige sändes också från Paris
furst Constanlin Czartoryski, brorson till Adam Czartoryski, ledaren
för resningen 1830-31. Han fick ett
strålande mottagande i Ystad och
Kalmar, dit han först anlände.
skarpskyttekompanier paraderade,
tal hölls och skålar utväxlades. Den
19 mars anlände den polske emissarien till Stockholm, där han fick
ett inte mindre storståtligt mottagande. Hans vistelse i Sverige väckte
stor uppmärksamhet. Kulmen nåddes med en stor bankett, anordnad
till furstens ära i börssalen den 27
mars, vilken i sin tur gav signalen
till en rad hyllningar för honom
under hans vistelse i Sverige.
I april avlämnade de västeuropeiska staterna sina föreställningar
till Ryssland i den polska frågan.
Den 17 lämnade Frankrike, England och Österrike sina noter i S:t
Petersburg och några dagar senare
kom småstaternas tur. Sverige uppträdde den 19 april. Det mest utmärkande för dessa noter är bristen på samordning. De flesta uttrycker endast allmänna talesätt
om önskvärdheten att utan blodsutgjutelse åstadkomma en lösning
159
etc. Endast England åberopade
1815 års Wientraktat För Ryssland måste det ha stått helt klart
att man i den polska frågan under
inga omständigheter behövde riskera något storkrig. Den svenska
noten var lika litet märklig som
föreställningarna från de andra
staterna. Manderström betonade
omsorgen om Europas fred, det
önskvärda i ett bättre tillstånd för
Polen, inställandet av blodsutgjutelsen m. m. Förvisso måste det sä-
gas, att Manderström agerade
skickligt. Han tillmötesgick de västallierades krav på en framstöt men
undvek samtidigt att öppet utmana
Ryssland.
När utskottsutlåtandet över von
Holsteins och Björcks motioner behandlades i den svenska riksdagen
den 17 april, uttalades på flera håll
livliga sympatier för Polen, men
samtidigt förekom åtskilliga maningar till försiktighet. Av särskilt
intresse är meningsutbytet mellan
Lars Hierta och August Blanche.
Utrikesminister Manderström hade
en på det hela taget lätt uppgift.
Han kunde peka på de åtgärder,
som redan vidtagits av regeringen
– förberedandet av noten den 19
april – och resultatet blev också,
att motionerna lades till handlingarna utan krav på vidare åtgärder.
Om Polens förespråkare kunnat
föra ett häftigare språk och stånden
hade enats i ett skarpt riksdagsuttalande, kunde förloppet emellertid
ha blivit ett annat. Tillsammans
med våldsamma protestmöten mot
,’·-.~~-
160
en ängslig utrikesledning och Karl
XV :s tidigare öppet demonstrerade
föga vänliga känslor mot Ryssland
kunde saken ha ställts på sin spets.
I detta sammanhang förtjänar
också noteras de ganska lättsinniga
informationerna till konungen från
sändebudet i S:t Petersburg, W edel
Jarlsberg.
Våren 1863 anlände åtskilliga polacker till Sverige. I flertalet fall
rörde det sig utan tvivel om polska
patrioter, som från Sverige ville
finna en utgångspunkt för sina
strävanden. En rad äventyrare av
mera tvivelaktigt slag drogs emellertid samtidigt till Sverige. Bland
dem var Bakunin, vilkens vistelse
i landet förorsakade j ustitieminister de Geer diverse problem.
Mycket annat skulle kunna noteras från dessa händelsemättade må-
nader för hundra år sedan. Bl.a. fick
Sverige vid ett tillfälle direkt kontakt med en frivilligstyrka, som avsåg att ansluta sig till de polska insurgenterna. Den 30 mars anlände
det engelska fartyget Ward Jackson till Malmö med 180 fransmän
och polacker samt åtskilliga militära förnödenheter ombord. Fartyget hade två dagar tidigare befunnit
sig i Köpenhamn, men det lyckades
danskarna att för tillfället bli kvitt
den obehagliga gästen, vars närvaro i en svensk hamn i stället
kom att förorsaka diverse diplomatiska bryderier för regeringen.
Denna lät lägga embargo på fartyget och dess last, men expeditionen
bemöttes högst välvilligt. Sedan expeditionsstyrkan så småningom
kraftigt decimerats och åtskilliga
misshälligheter yppats mellan de
olika polska fraktionerna, blev resultatet att något mera än hälften
slutligen inskeppades på ett danskt
fartyg för att söka landstiga på den
ryska kusten. Detta landstigningsförsök misslyckades emellertid, och
den 14 juni sökte fartyget med dess
utmattade besättning skydd i Klintehamn. För att definitivt bli kvitt
de ovälkomna gästerna handlade
den svenska regeringen skyndsamt.
Redan fyra dagar senare togs frivilligstyrkan ombord på det svenska
örlogsfartyget Orädd, som sedan
landsatte den förolyckade expeditionen i England.
Den svenska opinionen tog sig
förutom insatserna i Polenkommitteerna mångahanda uttryck. Fredrika Bremer ställde sig i spetsen
för en kyrkokonsert till förmån för
Polen och deltog även på annat
sätt livligt i arbetet för den polska
saken. Vid universiteten hölls stora
demonstrationer av studenterna.
De svenska insatserna båtade
emellertid föga. Den polska resningen undertrycktes och det skulle
dröja till efter första världskriget,
innan det polska folket uppnådde
sin så starkt åstundade frihet. Under och efter andra världskriget
fick man så åter uppleva dystra
tider. Det är emellertid betecknande, att frihetskänslan alltjämt
är stark i Polen. Vi påmindes därom
under det oroliga 1956 men kanske
än mera i de otaliga uttryck för
krav på frihet och självständighet,
som praktiskt taget oavbrutet gjort
sig gällande inom filmen, konsten
och litteraturen, men som framför
allt manifesterats i det polska folkets varma religiositet och dess
starka uppslutning kring den romersk-katolska kyrkan, frihetssymbolen framför andra i Polen. Det
kan finnas anledning att erinra om
de ord, som 1917 fälldes av den
hängivne Polenvännen Anton Nyström och som inte minst i våra
dagar torde äga full giltighet: »Europa har ej rätt att ställa sig likgiltigt för Polens sak, för polska
frågan, som hos varje europe med
huvud och hjärta på rätta stället
borde väcka den livligaste sympati.
Likgiltighet för sådana öden som
Polens är detsamma som kulturell
tillbakagång eller demoralisation.
Man bör söka sätta sig in i polackernas liv, i deras dagliga förhållanden, i det ständiga tryck, som
161
de härskande staterna utövat på
dem.
Upprorens tid är längesedan förbi i Polen, sedan rörelserna av 1830
och 1863 nedslagits. Men dessa revolutioner, som voro så berättigade,
ha dock visat polackernas manhaftighet och fosterlandskärlek; och
deras ständiga hängivenhet och offervillighet för sitt lands sak alltifrån de skändliga delningarnas tid
intill våra dagar ha visat, att de
äro en nation, värd hela världens
sympati. Alla Polens vänner i hela
världen och icke minst i Sverige
känna förvisso behov att uttala sin
hjärtliga välgångsönskan till det
prövade, det tåliga, det intelligenta
polska folket. Måtte snart en ny tid
randas för Polen, måtte lidandets
dagar vara till ända, måtte den
polska kulturen, polsk forskning,
polsk konst fritt få utvecklas till
fromma för det polska folket och
hela mänskligheten.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner