Print Friendly

Sverige i utlandet

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ARVID FREDBORG:
Sverige 1 utlandet
Hur ser man på Sverige i utlandet?
En gång var Sverige »the middle way»,
dess neutralitet var nästan lika respekterad
som den schweiziska, och hela världen
visste att orden »svensk» och »kvalitet»
praktiskt taget var synonymer. Det är
inte längre så. Dr Arvid Fredborg,
utlandssvensk och högt kvalificerad iakttagare, ger en personlig men tyvärr också
pessimistisk översikt över hur Sveriges
anseende sjunkit i utlandets ögon. Det är
inte opatriotiskt att konstatera detta,
säger han. Verkligheten går inte att dölja,
och det är nödvändigt att klarlägga
konsekvenserna av den utveckling, som vår
socialdemokratiska regering lett och
önskat.
Utlandets bedömning av vårt land har under senare år i betydande utsträckning
förändrats. En del av orsakerna ligga utanför vår kontroll. Men en stor del av förklaringen är, att vi själva börjat intaga en
annan hållning till politiska, ekonomiska,
sociala och industriella frågor än vi gjort
tidigare.
När man talar om »utlandet», är det
självfallet i fullt medvetande om att denna term täcker de mest skiljaktiga åsikter,
icke minst beroende på vederbörande utlännings egna utgångspunkter. Det är naturligtvis skillnad i bedömningen av Sverige, om det rör sig om folk i de europeiska demokratierna, USA samt övriga industrialiserade icke-kommunistiska stater,
med andra ord vad man skulle kunna kalla
den västliga världen samt Japan, eller om
det rör sig om representanter för de kommunistiska staterna, eller om medborgare
i alla de länder, som icke höra till dessa
båda kategorier. Även inom de olika grupperna finnas naturligtvis nyanser. En italiensk fascist eller en anhängare av den
grekiska militärregimen ser väl på de flesta företeelser i Sverige på annat sätt än en
tysk socialist eller en brittisk tory. En ryss,
tillhörande kommunisternas establishment,
begagnar sannolikt andra glasögon än en
kinesisk anhängare av Mao Tse-tung.
Vid alla betraktelser över vårt förhållande till yttervärlden böra några omständigheter hållas i minnet redan från börpn.
För det första har Sverige sedan åtskilliga år framstått för många som ett föredöme i olika avseenden. Man har talat om
»Sweden the middle way». Man har ansett vår socialpolitik förebildlig. Man har
imponerats av vår höga levnadsstandard,
som tillkommit trots att vi sedan så lång
tid regerats av socialdemokrater. Bilden av
socialism och sund ekonomi, två begrepp,
som eljest icke ofta trivts tillsammans, har
intresserat speciellt många på vänstersidan
i olika länder. Har Sverige visat, att det
är möjligt att nå fram till en symbios av
frihet, folkstyre och socialism? Vad har
Sverige haft för att göra detta möjligt, som
andra länder saknat?
På samma gång har vårt land för
många, särskilt inom den västliga världen, framstått som ett avskräckande
exempel i flera avseenden, som ett nästan
helt avkristnat land, som tycks sakna ett
verkligt andligt fundament. Det har i
många utlänningars ögon synts i färd med
att göra sig kulturellt urarva, kapa sina
förbindelser med gångna släktled och fira
verkliga orgier i pietetslöshet. Jag erinrar
mig ett uttalande av en polsk kommunist,
som varit i Sverige och förklarade, varför
hans partivänner sten för sten byggt upp
den gamla staden i Warszawa, Stare Miasto. »Det folk, som icke vårdar sig om sambandet med sitt förflutna och icke har ett
naturligt förhållande till sin historia, är
dömt till undergång.» Gång efter annan
ha liknande synpunkter framförts, ibland
generellt, ibland med en viss spets mot
Sverige, i länder, som tillhöra kategorin
underutvecklade.
Vårt land har alltså av olika anledningar uppmärksammats i utlandet. Men kunskapen om Sverige är i regel begränsad.
15
Missuppfattningar äro vanliga. Ofta lägga
utlänningar in i begreppet Sverige vad de
vilja se, icke vad som verkligen finns
att se.
Mera kontroversiella
För det andra ha vi i största allmänhet internationellt sett blivit mera omtvistade,
mera kontroversiella än vad som i regel
varit fallet tidigare. I den västliga världen
känner man sig icke längre helt säker på
var man har Sverige. De kommunistiska
staterna äro angenämt berörda över förändringarna i svensk politik. Pravda blev
för några veckor sedan nästan lyrisk vid
behandlingen av den svenska hållningen
till Nordvietnam. Men även kommunisterna förefalla att vara osäkra på hur utvecklingen i Stockholm skall uppfattas.
Vad staterna i »Tredje världen» angår
är reaktionen särskilt intressant. Vi förefalla att för dem vara svaret på jungfruns
bön. En industristat, som oreserverat godtager även de mest omtvistade synpunkter från deras sida, som synes vilja göra
deras sak till sin egen – det är nästan för
bra för att vara sant! Är det verkligen riktigt? De underutvecklade kunna icke utan
skäl ställa frågan, eftersom det råder en
sådan disproportion mellan förbrukad
trycksvärta och effektivt utbetalade pengar. Däremot kan man med gott samvete
dementera en märklig föreställning, som
jag stött på i bl a Afrika, nämligen att det
hela skulle vara rent hyckleri och att Sverige av de övriga industristaterna skulle
ha avdelats att vara trojansk häst.
För det tredje har respekten för oss på
16
en punkt försvagats. Vi betraktades länge
som en viss militär maktfaktor. Det är därför viktigt, att man utomlands vida mer
än inom Sverige observerat den erosion,
som inträtt i det svenska försvaret, sedan socialdemokraterna bröto avtalet mellan de fyra demokratiska partierna.
För det fjärde och sista ha vi ovanligt
klena förutsättningar för den nya utrikespolitiska roll som ett slags världssamvete,
som en prreceptor mundi, som vi axlat. Vi
äro icke bekanta för någon större psykologisk begåvning och förmåga till verklig inlevelse i andra folks föreställningar. Tvärtom ha vi alltför lätt att tro, att därför att
en lösning av ett visst problem mer eller
mindre passat i vårt klimat, med våra förutsättningar, kan den göra anspråk på allmängiltighet. Man skulle kunna travestera
ett känt amerikanskt uttryck och mena:
»What is good for Sweden is good for the
world». Men vårt nit ~tt förbättra hela
världen känner inga begränsningar, och på
denna punkt påminna vi icke så litet om
genomsnittsamerikanerna, innan de lärde
av sura erfarenheter då de försökte att ge
andra undervisning i den politiska grundskolan. För oss har denna självpåtagna roll
ådragit oss både fiendskap och löje.
Den nya utrikespolitiken
Den främsta orsaken varför inställningen
till oss förändrats på åtskilliga håll torde
ha varit övergivandet av den försiktiga
och återhållsamma politik som syftade till
att så långt möjligt undvika konflikter med
andra makter och som länge fördes av den
svenska regeringen. Den har nu ersatts av
en aktiv, »engagerad» hållning. Man har
icke tvekat att vid olika tillfällen för vissa
stater uttala ogillande av deras politik och
ge recept för hur den borde ändras. Det
icke överraskande resultatet har blivit, att
våra relationer till en rad främmande makter blivit dåliga.
En neutralitet behöver icke eller bör
icke vara likbetydande med könlöshet,
med ängslan för att yttra sin mening i viktiga frågor. Men neutralitetsbegreppet urholkas lätt av rollen som världssamvete,
särskilt om man avstår från all distans
och opartiskhet. Gentemot vissa länder ha
vi reellt övergått från att vara neutrala till
att bli vad man under det andra världskriget kallade »icke-krigförande». Vi ha
under detta århundrade en gång förut intagit en sådan hållning. Det var gentemot
Sovjetunionen efter dess överfall på Finland den 30 november 1939. Många i Sverige voro då betänksamma. Men ingen
kunde bestrida, att det gällde verkliga livsintressen för den svenska nationen, intressen som kunde motivera ett avsteg från
vad som dittills ansetts vara den självklara
svenska politiken.
Det är den stora skillnaden mellan då
och nu. Ingen vettig människa med sinne
för proportioner kan anse, att det exempelvis är ett svenskt livsintresse, att en
grupp nationalister i Mocsambique segra
över dem, som anse, att lösningen av landets problem nås med Portugal, icke mot
detta. Låt oss hoppas, att vi nöja oss med
subsidier till organisationen Frelimo i Mocsambique eller rättare sagt i Tanzania och
icke rentav börja leverera vapen.
———-
Den nya svenska utrikespolitiken har betänkliga sidor, som naturligtvis klart observeras i utlandet, oavsett ståndpunkt till
själva sakfrågorna. Den är i ytterst olämplig grad påverkad av inrikesproblemen.
Många gånger har man exempelvis intrycket av att hållningen till Nordvietnam är
ren inrikespolitik. Vidare väljer den konsekvent sina engagemang, så att d~ antingen ligga geografiskt långt borta eller
eljest äro relativt ofarliga men medge fritt
fält åt indignerad vältalighet. Om vi vore
omedelbara grannar till Sydafrika eller
Portugal eller överstarnas Grekland, tror
någon då, att vi skulle ha intagit den hållning, som i dag karakteriserar svensk utrikespolitik gentemot dessa tre länder?
Det är så mycket rimligare att ställa
denna fråga, som vi i vår omedelbara
närhet ha ett politiskt och moraliskt problem, där världen förgäves fått vänta på
några tändande paroller från Stockholm,
för att icke tala om bojkottaktioner eller
framstötar i FN. Jag syftar på de tre baltiska länderna.
I verkligheten är det tyvärr för närvarande föga att göra för deras olyckliga folk,
som ha felet, att de ligga i en stormakts
väg och äro för fåtaliga och för svaga. Men
hur önskvärd i och för sig Realpolitik än
är, synes det varken mer eller mindre än
skamligt att så fullständigt överge dem, avskriva dem, som det officiella Sverige gjort.
Det har då och då sagts, att de tre baltiska folken utöver att vara små och svaga
drabbats av oturen att ha fel pigment i
huden. Om de varit svarta, skulle de i dag
ha varit fria, har det sagts. Det är en in- 17
tressant teori. I alla händelser kan man
utgå ifrån att en stor stat då dragit en lans
för dem, folkrepubliken Kina. Men skulle
något svenskt statsråd ha gått i spetsen för
en demonstration mot det ryska förtrycket?
Den svenska utrikespolitiken är beklagligt nog ensidig och vill vara det. Därför
undantager den diskret världens främsta
kolonialmakt från all kritik, när det gäller
balterna, och är mycket fåmäld i övriga
fall. Ty bidragande till den politik av
appeasement, som sedan länge förts gentemot Sovjetunionen med en tidig kulmen i
det wigforsska lånet till ryssarna, är icke
blott den sunda känslan av olämpligheten att för mycket lägga sig i vad en mäktig granne anser vara sina inre angelägenheter. Det är också den ideologiska enögdhet, som gör att så många svenska socialdemokrater alltjämt känna en instinktiv sympati för det röda Ryssland.
Cuba och USA
Naturligtvis passar begäret att engagera
sig mycket väl in i intresserade makters intentioner. Naturligtvis vinna vi en viss
good-will hos dem. Det bör rimligtvis vara
fallet på Cuba, sedan Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, som spelar en
sådan roll för utformningen av vår politik,
krävt, att Cuba skall göras till huvudmottagarland för svensk u-hjälp. Det har, heter det i ett flygblad, genomfört revolutionen och kastat av USA-oket. »Sverige
kan göra en stor insats genom att bistå
uppbyggnadsarbetet på Cuba.» Förvisso –
vi kunna göra en stor instats för Sovjetunionen. Det är väl känt, att det med ljus
18
och lykta letar efter »nyttiga åsnor», som
kunna övertaga en del av den oproportio·
nerligt tunga börda, som vilar på det rys·
ka folkhushållet, sedan Fidel Castro av·
kastat det amerikanska oket. Tills vidare
ha ryssarna fått nöja sig med att av ovilliga satelliter indriva uttaxeringar för den
årliga subventionen i pengar och varor till
Cuba. Självfallet skulle vi förvärva en viss
uppskattning i Moskva, om vi frivilligt erbjöde oss att hjälpa till. Men det är lätt
att höra ryssarnas skrattsalvor!
Tendensen att i fråga om utrikespolitiken återvända till asa-tron med den enögde Odin som främste gud passerar naturligtvis icke obemärkt i utlandet. Ännu
har det icke på allvar lett till repressalier
från de närmast drabbade. Men vi ha
ju icke nöjt oss med att angripa små eller
medelstora stater, vi ha också visat vår
ovilja mot en stormakt. Naturligtvis är
det icke vem som helst, som valts. Den
svenska regeringen har inskränkt sig till
Förenta staterna.
Det är sannerligen icke svårt att vara
kritisk gentemot USA:s politik i Vietnam.
Men därifrån och till att som det officiella
Sverige gjort helt identifiera sig med den
andra parten i målet är ett stort steg, som
mycket väl kan få obehagliga konsekvenser.
Det rör sig icke om enstaka fadäser, icke
ens om tal, som den svenske utrikesminis·
tern hållit, och tal, som han icke hållit. För
kallhamrade politiker i Amerika är det
icke någon svårighet att förstå, att dr Jekyll-Nilsson är utrikesminister och Mr
Hyde-Nilsson ordförande i Stockholms telegraferande Arbetarkommun. Men tagna
tillsammans inge svenska uttalanden och
åtgärder delar eller till och med stora delar av den amerikanska allmänheten föreställningen, att Sverige blivit anti-amerikanskt. Detta är det farliga i sammanhanget. Det är ju för en stat, som alltjämt i
princip vill vara neutral, icke oväsentligt,
hur dess hållning uppfattas.
Nu säger någon, att den svenska regeringens hållning gentemot USA icke är
så farlig, enär så många amerikaner dela
motviljan mot den tidigare och den nuvarande administrationens politik i Vietnam.
Dessutom kan Förenta staterna i eget intresse icke avskriva Sverige som vänskapligt sinnad stat.
Båda dessa argument äro diskutabla. Att
många miljoner amerikanska medborgare
äro mot en fortsättning av kriget i Vietnam är en sak för sig. Att en stat, som ända tills för några år sedan bemödat sig om
vänskapliga relationer till ett land, där ett
par miljoner medborgare äro av svensk
härkomst, med en sådan iver bryter staven
över USA:s hållning, är en annan. Man
får hoppas, att statsminister Palmes besök
i sitt gamla college och i Washington och
hans företrädare Erlanders resa till USA
kan lugna stämningarna där. Det är klokt,
att herrarna lämna utrikesministern hemma. Han har alltför ofta ignorerat fru
Lindleys sunda råd till sin man. »Inga förklaringar, Charlie, de gör bara saken värre!»
Förenta staterna kan i en kritisk situation ha ett realpolitiskt intresse av att icke
glömma bort Sverige. Men det är intet
som vi i dag kunna bygga på. Hela den
västliga världens frihet hänger fortfarande
till stor del på USA:s existens. Om vi råka
i en besvärlig situation, torde varken Tanzanias eller Cubas, för att icke tala om Frelimos, stöd båta till mycket.
Sverige och EEC
Riskerna av den engagerade utrikespolitiken äro så mycket betänkligare som vi
stå inför perspektivet av att bli isolerade
på nära håll. Att man i Oslo och Köpenhamn haft svårt att följa de olika ensidiga
aktionerna på senare tid är känt. Sorgen
över svårigheterna med Nordek är redan
därigenom hos våra grannar måttlig.
Danskar och norrmän riskera ju att bli
medansvariga, om den nilssonska politiken
får fortsätta. Men vad sker, om det skulle
visa sig omöjligt att genomföra Nordek?
Icke ens önsketänkare av typ hr Lange
torde kunna räkna med något annat än
att Norge och Danmark snabbt komma
att söka inträde i EEC. De ha en stor
fördel i sammanhanget. Varken det danska näringslivet (trots jordbruket) eller det
norska erbjuda några verkligt fundamentala och svårlösta problem för den europeiska ekonomiska gemenskapen. Det gör
däremot det svenska.
Lika viktigt som detta faktum i och för
sig är likväl den tövande hållning som
Sveriges regering intagit till tanken på
fullt medlemskap i EEC. Ingen förnekar,
att ett inträde måste innebära tunga offer
från svensk sida. Vi äro supplikanterna.
Det är icke Sverige, som i nåder beviljar
EEC fördelen av ett svenskt inträde, ehuru
19
man ibland kunnat tro det. Vi ha länge
framstått som svala »europeer» och det
har därför varit lätt för herrarna i Bryssel
att tills vidare lägga våra handlingar ad
acta.
Med den anpassningsförmåga, som det
svenska näringslivet visat hittills, är det
dock sannolikt, att ett inträde i EEC icke
skulle bli en alltför smärtsam process. Även
Nordek skulle ha vållat kännbara offer.
Kanske den officiella hållningen i Stockholm kommer att ändras, sedan en ny regering i Bonn med en svenskvänlig och
norsktalande kansler visat sig besluten att
forcera utvidgningen av Europa-marknaden. Men naturligtvis måste också en sinnesändring inträda i Stockholm. Det är
där skon klämmer.
Man ställs ofta i olika europeiska länder inför frågan, vad det egentligen är,
som innerst inne föranleder den svenska
regeringen att intaga en negativ hållning
i Europa-frågan. Tror man sig verkligen
vara sig selv nok? Eller fruktar man följderna av den fria etableringsrätten och de
fria kapitalrörelserna för ett land, som har
för litet kapital och för få förmögna personer för att stå emot utländsk penetration? Eller är det helt enkelt, att den
svenska regeringen är rädd för att tvingas
att ge upp sin skattepolitik?
skattepolitiken!
Mitt svar har blivit, att jag icke sitter inne
med interna upplysningar från det socialdemokratiska partiets inre cirklar men
tror, att alla dessa argument medverkat
20
plus diverse personliga faktorer, men att
tyngdpunkten faktiskt ligger på skattepolitiken. En maximal beskattning av högre
inkomster i exproprierande syfte har blivit
en hjärtesak för socialdemokraterna. De
äro villiga till de tyngsta offer, om de blott
få fasthålla vid detta. De höga skatterna
ha blivit ett självändamål, som man skickligt lyckats framställa som något »progressivt», »socialt». Det gjorde Carl XI
också.
Som bekant äro skillnaderna mellan
EEC :s medlemmar och oss på detta områ-
de betydande. Ännu finnes ingen gemensam ekonomisk politik inom den europeiska ekonomiska gemenskapen med lika beskattningssystem, gemensam valutapolitik
etc. Men förr eller senare kommer en så-
dan till stånd. I det läget blir den stora
skillnaden i skattepolitik mellan de övriga
och den svenska inträdessökanden av en
viss betydelse, så mycket mer som det är
meningen att göra den ännu större. För en
tid sedan framlades ett förslag om skärpt
skattetryck på högre inkomster, ökade förmögenhetsskatter och ännu mera konfiskatorisk arvsbeskattning. Regeringen kommer att genomföra en del av detta trots
finansministerns motvilja. Han vet, vilka
konsekvenserna kunna bli.
Det nya skatteförslaget skulle ställa Sverige i en särklass i hela världen, möjligen
med undantag för Cuba, Kina och några
andra kommunistiska stater. Skillnaden
gentemot Sovjetunionen, där den direkta
skatten på högre inkomster som bekant är
ytterst måttlig, blir ännu större.
Att avståndet till EEC ökar på denna
punkt är icke alldeles oväsentligt i en situation, då alla, som vilja in, söka så mycket som möjligt i förväg stöka undan anpassningsarbetet.
För en tid sedan hade jag tillfälle att till
en välorienterad och inflytelserik holländare ställa frågan, vilken betydelse ett insisterande på oförändrad skattepolitik (i
fråga om högre inkomster) skulle få för ett
svenskt inträde och en sund utveckling för
oss inom EEC. Han ansåg, att alla måste
ansluta sig till den gemensamma ekonomiska politik, som så småningom kommer
till stånd. Detta måste ske i eget intresse.
Krävde då Sverige att få beskatta sina
egna medborgare inom landet särskilt högt
bleve detta värst för landet självt. Till en
början vore det osannolikt, att man skulle
kunna beviljas rätten att beskatta utländska medborgare i Sverige högre än vad de
skulle betala i andra EEC-länder. Men
därtill finge man räkna med massutvandring av kvalificerad arbetskraft, export av
arbetsplatser, minskande egna prestationer
och successiv ekonomisk tillbakagång. Andra europeiska länder skulle då i stället få
opåräknade fördelar. Var det detta man
ville?
Nej, svarade jag, men jämlikheten synes
nu ha fått högsta prioritet. Det är icke
blott den materiella fattigdomen, som enligt en tidigare svensk finansminister fördrages lättare, om den delas av alla, det är
nu också den andliga torftigheten.
Min holländske vän undrade, hur det
kunde komma sig, att dylika föreställningar spridde sig i ett land med denna höga
intelligensstandard och där ingen med bästa vilja i världen kunde upptäcka några
skarpare klassgränser.
Vad skall man svara på detta? Det är
visserligen icke okänt, att den svenska
nationen, åtminstone i vår generation, synes ha ett destruktivt, inbyggt handikapp i
fo.rm av speciell fallenhet för avundsjuka.
Därför ha många av oss väl upphört att
reagera inför allt det nonsens, som produceras i egalitär anda. Låt mig taga ett
exempel från socialdemokraternas skrift i
jämlikhetsfrågan. »Endast i ett samhälle
med små inkomstskillnader kommer människor att värdera varandra som jämlikar.»
Näringslivets roll
Men saken har en praktisk sida, som rör
förhållandet mellan Sverige och yttervärlden. Man ställes gång efter annan inför
frågan, hur en extrem jämlikhetspolitik går
ihop med den storartade ekonomiska utveckling, som väsentligen möjliggjorts av
exceptionella enskilda initiativ.
Svaret måste bli, att den ej gör det. Men
tidigare föreföll det, som om Sveriges ledande socialister hade insett, vilken motor
för den ekonomiska utvecklingen, som enskild företagsamhet innebär, och därför
aktat sig för att döda hönan, som lägger
guldäggen. Alltjämt kunna yttranden registreras, som peka i denna riktning. Under senare år har finansminister Sträng
svarat för de flesta. Låt mig citera ett med
Dagens Nyheter som källa. I slutet av oktober sade finansminstern i Karlholm:
»Jag har gjort mig till ovän med unga
socialdemokrater när jag påtalat olämpligheten av en konfiskatorisk arvsbeskattning.
21.
Gör en test bland svenska folket: Vill du
att de ören du lämnar efter dig ska gå till
dina barn eller till finansministern? Vi ska
inte ge oppositionen argumentet att nu
vill socialdemokraterna ta pengarna från
dig och dina barn … Vad gäller förmö-
genhetsskatten kommer jag med ett nytt
förslag som skärper skatten. Men man bedrar sig om man tror att man kan förbättra låglönearbetarens villkor genom en konfiskatorisk arvs- och förmögenhetsskatt.
Det finns fortfarande många osålda tomter vid Genevesjön. Och som lantarbetare
lärde jag mig att har man en mjölkko
ska man sköta den, men inte ta livet av
den.»
Detta kunde icke sägas bättre. Man får
rentav den smygande baktanken, att det
hela rör sig om en inom det socialdemokratiska partiet överenskommen taktik.
Genom dylika brutalt pragmatiska, sunda
uttalanden fungerar hr Sträng som en
slags opposition inom det stora regeringspartiet, så mycket mera som den formella
oppositionen i dessa frågor med få undantag knappast skulle våga föra ett så klart
språk som han gjort i det citerade anfö-
randet. Vad är det då för risk att än en
gång rösta socialdemokratiskt? Är det detta, som är meningen?
Hur som helst ligger kärnpunkten i det
tempus, som begagnas. Hittills ha socialdemokraterna i Sverige aktat sig för att döda
den strängska mjölkkon. Men han tillhör
den äldre generationen. Bland de unga ha
jakobinerna huvudinflytandet. Det finns
därför anledning att räkna med att vad
som kommer att ske är ett långsamt för- 22
statligande av hönan, varvid formen är en
bisak. Avsikten är att taga kål på den förhatliga marknadsekonomin, helst utan att
guldäggen upphör att komma men i nödfall godtagande också detta till förmån för
det uniforma jämlikhetssamhället.
Detta var mitt svar till holländaren. Jag
refererade det för en svensk socialdemokrat, som jag känner sedan länge. Han
blev upprörd och sade, att detta vore att
kacka i eget bo. Hur kunde en person med
mina konservativa åsikter tillåta sig något
sådant? Kände jag ingen patriotism?
Fienden
Att konstatera att det svenska socialdemokratiska partiet genomför sitt program och
detta även i utlänningars närvaro kan icke
vara någon förolämpning mot någon eller
någon illojalitet mot ens land. Det är blott
ett försök till realistisk bedömning av den
politiska utveckling med vilken världen
och vi själva ha att räkna. Men naturligtvis skulle det underlätta planens genomfö-
rande, om alla tryckte i busken.
Det har icke undgått tränade utländska
observatörer, att de yngre jakobinerna
inom det socialdemokratiska partiet icke
betrakta den splittrade och ännu så länge
maktlösa oppositionen som fienden utan
näringslivet. Det utsätts sedan några år
för en beskjutning, som i intensitet söker
sin like. Det angripes i radio och television, i tidningar och i en flödande litteratur. Temat är att den nuvarande »blandekonomin» skall ersättas av något jämlikare och socialt rättvisare. Kriteriet är självfallet olika slag av statskontroll.
I och för sig kan man mycket väl förstå,
varför marknadsekonomin angripes. Den
har i Sverige liksom utomlands ett fundamentalt fel. Den har lyckats för bra. Genom levnadsstandardens ökning hotas hittills stabila politiska positioner. Stora grupper avradikaliseras. Det måste förhindras!
Följaktligen nedsvärtas det svenska nä-
ringslivet efter bästa förmåga. Man skyller
allt på det från luftförorening till dålig
samhällsservice. Dessutom tillåter marknadsekonomin alltför mycket privat behovstillfredsställelse. En av kritikerna, Lars
Anell, har uttryckt saken på följande sätt:
»Det är nödvändigt att klargöra att den
privata konsumtionen alltid sker på bekostnad av samhällets möjligheter att använda resurserna för andra ändamål.»
Förkunnelsen är ofta av mycket enkelt
slag. Gammal skåpmat värmesideligenupp.
Men effekten blir avsevärd, dels genom att
någon verklig motoffensiv icke kommit till
stånd, dels till följd av att vissa massmedia ge konstant stöd åt alla försök att komma åt näringslivet.
Deras ensidighet och låga kvalitet är
icke obekanta utomlands. Så småningom
har det också blivit känt, att man i Stockholm kan »beställa» en demonstration, ja,
om det sker för vissa främmande intressens räkning demonstranterna arbeta gratis. Televisionskamerorna finnas ju alltid
på plats, så man kan i alla händelser känna sig betydelsefull.
Den nya vänstern
Men icke alla utlänningar ha den nödvändiga överblicken. Somliga dra därför
—~——–
slutsatsen, att Sverige verkligen är den nya
vänsterns spjutspets, den kommande revolutionens avantgarde, ett land, där
våldsmentalitet och vänsterfascistisk totalitarism härska. Svenskar i utlandet ha
ibland en viss möda att förklara, att det i
vårt land, om någonstans, finns en »tigande majoritet». Blott i ett avseende måste
man ge domedagsprofeterna utifrån rätt.
Kulturradikalerna dominera nästan helt
debatten och kännetecknas främst av en
intolerans, som eljest icke finnes i stater,
som ej äro diktaturer.
Fördelaktigt för vårt rykte hos de nationer, som stå oss närmast, är detta väl ej.
Men det finns också annat än de problem,
som redan berörts, som påverkar inställningen till Sverige. Det har redan kort
sagts, att vi på socialpolitikens område
länge framstodo som ett föregångsland. I
viss mån är detta ännu fallet. Men andra
länder ha ryckt fram och somliga ha funnit modemare lösningar än våra. De invigda (till vilka de flesta utlänningar i
Sverige torde få räknas) veta också, att
under senare år klyftan mellan papper och
verklighet i vårt land blivit gapande. Man
behöver blott tänka på bostadsproblemet,
som ingen utlänning kan förstå, att det
skall behöva existera i ett land, som icke
utsatts för bombning under kriget och heller icke saknat pengar. Behöves något ytterligare exempel på den ensidiga ideologins skadliga inverkan kan man tänka på
sjukvården, där det blivit ett självändamål,
att läkarna skola rivas ned från sin »privilegierade ställning» med resultat, att
man i föregångslandet Sverige gör klokt i
23
att icke bli sjuk annat än på vissa tider.
Utomlands har man speciellt observerat utvecklingen inom det svenska skolvä-
sendet. Om icke vissa tecken slå fel ha de
främmande ambassaderna i Stockholm ägnat speciella ansträngningar åt att för sina
regeringar och undervisningsministerier
förklara, vad som verkligen händer i vårt
land. Alla ha att brottas med oerhörda
problem på detta område. Man behöver
blott tänka på Frankrike. Men vi torde
vara ensamma om en medveten strävan
att sänka standarden. Det förnekas självfallet av »reformatorerna». Så som det
andliga trycket är i vårt land är det också
få, som våga stå upp och konstatera, vad
alla innerst inne känna- att det har blivit
sämre och sämre! Det finns naturligtvis
undantag. Men de få uttrycka sig försiktigt. Eljest är stämpeln »reaktionär» given. Jag har nyligen för en utländsk universitetsman, som måst vägra några svenska studenter tentamen till följd av för klen
allmänbildning, läst upp en vädjan, som
framfördes av en känd liberal, ordföranden i Göteborgs stadsfullmäktige, sjökapten Hansson.
»Grundtonen (i ett program skisserat av
arbetarkommunen) smakar litet för mycket av gottköp. Man vill sprida kulturen
till alla medborgare, och detta är en mycket bra sak. Men man vill också förenkla
kulturutbudet med risk för framtida kulturs kvalitet. Jag håller på en hög kulturell standard, och det skall vara samhällets
strävan att så utbilda medborgarna, att de
förstår och lär sig älska den goda smakens
och den goda kvalitetens kultur. Man skall
24
inte sänka kulturnivån, man skall i stället
höja publikens nivå!»
Hr Hansson vet naturligtvis som de flesta andra svenskar, att den verksamhet som
bedrivits av doktrinärerna, haft rakt motsatt resultat. Det kan taga generationer att
reparera de skador, som de senaste tio
årens skolpolitik åstadkommit. Alltjämt
fortsätter den med ständigt ökande försämringar till följd. Ännu har den lille
gossen icke uppträtt och sagt: »Han har
ju inga kläder».
Arbetslivet och demokratin
Ännu mer än undervisningen torde de senaste förändringarna i arbetsdisciplinen ha
blivit föremål för· intresse på utländskt
håll. Man måste hålla i minnet, att det tidigare tillståndet vunnit uppskattning, ja,
beundran, i hela världen. Den svenska
fackföreningsrörelsen framstod som en
verklig förebild, som ett mönster av på en
gång klokhet och styrka. Blott i mindre
grad uppfattade man i utlandet, att denna
enga~erat sig i svensk politik på ett sätt,
som gjort den till en officiös institution,
som ibland tjänat som hävstång för den
sittande regeringen, ibland kunnat använda denna som verktyg. Följden har oundvikligen blivit en byråkratisering.
Strejken hos LKAB kom därför som en
större chock i utlandet än i Sverige. Var
en stor vild strejk också möjlig i det land,
där arbetarna tidigare hållit avtalen icke
blott när det passade dem utan alltid? »Ich
dachte nicht, dass so was bei Euch möglich war», sade en känd tysk socialdemokrat till mig för en tid sedan. Han var speciellt chockskadad av att det icke rörde
sig om en strejk vilken som helst utan en,
som riktade sig mot ett stort statligt företag under ledning av en känd socialdemokrat och med fackföreningsrepresentation
i styrelsen, samt mot de egna fackliga representanterna. Det sistnämnda har tillvunnit sig den största uppmärksamheten
utomlands.
Konflikten sammanhänger intimt med
frågan, vilka ändringar, som böra inträda
i de moderna företagens arbetsformer i
syfte att få till stånd mera medarbete och
medansvar från tjänstemäns och arbetares
sida. I alla länder studeras dessa frågor intensivt. Alla inse, att något måste göras
för att motverka känslan av frustration
inför teknikens snabba ändringar och intrycket av att blott vara en kugge i ett väldigt maskineri eller icke ens det.
Ur denna synvinkel är vad som sker i
Sverige just nu intressant för de flesta
främmande länder. Hur vill man här lösa
problemet om mera demokratiska former
inom näringslivet, om samtidigt marknadsekonomin attackeras på bred front?
Ty företagsdemokrati kan, som en yngre
svensk liberal, Gustaf Lindencrona, påpekade för några år sedan (i »Unga liberaler»), blott förverkligas i en marknadsekonomi. »Den industriella demokratin
är möjlig endast i ett liberalt ekonomiskt
system.»
Något gott betyg få vi emellertid icke
på en punkt av betydelse just för denna
problemställning. Den ekonomiska kunskapsnivån i Sverige är förhållandevis låg.
Det beror likväl icke som många i utlandet tro på de politiska partiernas underlå-
tenhetssynder eller rättare sagt icke enbart
på dessa. Även de svenska företagarria ha
gjort alldeles för litet för att främja saklig ekonomisk upplysning. Hur många av
dem ha presenterat sina egna företags problem på ett lättfattligt sätt för sin egen
personal?
Utlandets syn på oss påverkas av hur
vi uppträda, hur vår politik utformar sig,
hur vår nationella stil ter sig i andra människors ögon. I vissa fall kunna vi själva
avläsa resultatet. Det är när det gäller utrikeskorrespondenterna i Stockholm, av
vilka flera äro av internationell klass. I
andra fall, främst i fråga om de främmande diplomaterna, kommer vederbörandes
åsikt blott i undantagsfall till vår kännedom. Litet större möjligheter ha vi kanske
att få veta, vad de hundratusentals utlänningar anse, som arbeta i svenskt näringsliv. Svårast är det, när det gäller mera tillfälliga besökare, affärsmän, tekniker, studenter, turister.
Med vad utländska iakttagare meddela
kan för oss bli viktigt i en framtid. Vi äro
25
i högsta grad beroende av den internationella utvecklingen. När vi handla, sker det
till följd av teknikens förändringar mer
eller mindre inför öppen ridå. Det är då
lätt att bli ryktbar, både i positiv och negativ bemärkelse. Vi ha ännu mycken
good-will, även om vi i Frankrike icke äro
»toppen», som en av regeringens reklammakare, fru Marianne Höök, inbillar sig.
Men vi äro också ryktbara för att ha världens högsta skatter, för att citera Times,
och som det land, som driver en extrem
egalitarism och _exempelvis, för att citera
Neue Zurcher Zeitung, för en politik,
som riskerar de små och medelstora familjeföretagens existens.
Ingen stat kan emellertid ostraffat sänka
kvaliteten, hålla tillbaka vad de brittiska
konservativa bruka kalla »the pursuance
of excellence». De små nationerna äro
tvärtom mera beroende än någonsin tidigare av exceptionella prestationer av individer. Vi kunna blott i undantagsfall konkurrera i fråga om handelsjärn. Vår styrka
är specialstålet, bokstavligt och i överförd
bemärkelse.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner