Print Friendly

Svenskt biografiskt lexikon – ett nationalverk

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSKT BIOGRAFISKT LEXIKON
ETT NATIONALVERK
Av docenten GERHARD HAFSTRöM
REDAN 1778-80 utgav hovpredikanten Georg Gezelius sitt »Försök til et Biografiskt Lexikon öfver namnkunnige och lärde svenske
män». Såsom förstlingsarbete var detta aktningsvärt men det ansågs redan av samtiden fordra »oundgä!lgligen nödiga» rättelser och
tillägg.t
Ett större företag började 1835 med det vanligen s. k. »gamla
Biografiskt lexikon», vars egentliga titel var »Biographiskt Lexicon
öfver namnkunnige svenska män» (23 band under åren 1835-57).
Det var det första större nationella biografiska lexikon i Europa.
Det utgick från romantiken med dennas fördjupade intresse för
äldre tider och för personlighetsteckning. Det tillhörde emellertid
en tid i n n a n den svenska historieskrivningen fått den vetenskapliga prägel, som utgick från den banbrytande tyske historikern
Leopold von Rankes arbeten och skola. Det var också beklagligt,
att redaktionsstaben icke utgjordes av arkivmän eller fackhistoriker
– men väl av biblioteksmän – samt att lexikonets mål enligt den
ene utgivaren, Peter Wieselgren, var att utgöra endast »ett sammandrag af vår förnämsta åminnelselitteratur». Därav följer, att det
icke utgick från någon arkivalisk nyröjning. Det bör emellertid ihågkommas, att vid denna tid voro endast ett fåtal arkivaliska huvudkällor tryckta, och det moderna arkivväsendet börjar icke förrän
långt senare, omkring sekelskiftet 1900.
Detsamma gäller i viss mån det gamla lexikonets fortsättning,
Svenskt Biografiskt Lexikon, ny följd (10 band 1857-1907)2, vars
författare i allmänhet likaledes voro utanför den egentliga fackkretsen av historiker och arkivmän, med undantag för Elof Tegner och
1 Beträffande tidigare svenska biografiska lexika, se B. Hildebrand, Biografisk
historiografi och Svenskt Biografiskt Lexikon. Några huvudlinjer av utvecklingen,
Personhistorisk tidskrift 1939-40 (s. 138-206).
2 Jfr ock Svenskt biografiskt handlexikon (2 band, 1906).
155
!, • • k
Gerhard Hafström
Harald Wieselgren. Ledarna av serien voro dock mest amatörer och
även denna svit verkar därför i många hänseenden dilettantmässig.
Båda serierna äro ofullständiga och ojämna beträffande urvalet av
biograferade personer, otillförlitliga i fråga om sina uppgifter och
starkt subjektiva i personbedömningarna. De äro oanvändbara i
fråga om medeltidspersonerna samt bristfälliga för både 1500- och
1600-talen. Båda sviterna ha egentligen intresse först fr. o. m. 1700-
talspersoner och framför allt för 1800-talet.
Först år 1913 togs initiativet till utgivandet av ett fullständigt
nytt och helt vetenskapligt orienterat biografiskt lexikon. Därmed
ville man äntligen åstadkomma en generalinventering av de personliga krafterna inom den svenska nationens liv. Det motiverades
med följande ord: »All slags historisk forskning har behov av att
ständigt kunna utan dröjsmål finna nödvändiga och exakta, ur
förstahandskällor hämtade data rörande de personer, som spelat
med i händelserna. Hela den stora bildade allmänhet, som på de
mest växlande områden deltar i det nationella kulturarbetet, är i
ständigt behov av kunskaper om dem, som gjort avgörande eller
betydelsefulla insatser däri. Utan kännedom om de ledande personligheterna i ett folks liv saknar det fortsatta samhälleliga arbetet en
av sina viktigaste förutsättningar.»
Beträffande initiativet antecknade riksarkivarien Emil Hildebrand
i sin dagbok för den 19 mars 1913: »Unge Boethius omtalade, att
han låg i underhandling med K. O. Bonnier om utgifning af ett
Biografiskt lexikon.» Initiativtagaren, senare riksarkivarien Bertil
Boethius, fick av sin chef den muntliga kommentaren: »Det är
inget lekverk, det.» Lexikonets egen historia skulle mången gång
bekräfta sanningen av detta omdöme. Boethius redigerade lexikonet
till 1931, då det helt lades ned för flera år. Arbetet fick sedan åter
från grunden upptas under dess nye chef (från 1937), numera professor Bengt Hildebrand. Verket tryckes nu gratis av Bonniers.
Enligt planen för det nya biografiska verket skulle detta icke blott
sammanfatta utan även nygranska det traderade biografiska stoffet.
Det redaktionella arbetet inriktades sålunda redan från början på
en revision av de traderade fakta med hjälp av de nu tillgängliga
arkivaliska hjälpmedlen.
Beträffande dispositionen av de biografiska artiklarna bör framhållas följande. En inledande del utgöres av den s. k. m e r i t l i st a n, i vilken brukar uppgivas icke blott årtal utan även data.
Därigenom kan en läsare ofta lätt kontrollera dessa uppgifter i det
arkivaliska materialet, vilket ju i allmänhet är ordnat i kronolo- 156
Svenskt Biografiskt Lexikon – ett nationalverk
giska serier.- Efter meritlistan följer l e v n a d s t e c k n i n g e n,
vilket är ett försök att levandegöra den biograferades gärning och
personlighet. Detta parti blir nödvändigtvis mera subjektivt, trots
all strävan att nå på en gång objektivitet och inlevelse. I viss mån
präglas detta parti alltid av olika tidsfärg, åskådning och författarpersonlighet. Det vetenskapliga syftet utesluter visserligen icke strä-
van efter konstnärlig, mer eller mindre essäistisk form, men det
essäistiska får aldrig vara huvudsaken, författarsubjektiviteten får
icke överväga.– Efter levnadsteckningen följa en eller flera smärre
partier, avsedda att redogöra för vederbörandes b e v a r a d e a rk i v, brev, tryckta skrifter, handskrifter osv.; lexikonet kommer
härigenom att samtidigt vara ett författarlexikon. – Som sista parti
följer så avdelningen K ä Il o r.
Beträffande u r v a l e t av de biograferade medtogos i de första
banden (1-10) även ännu levande personer, vilket däremot icke
sker i de senare banden. De biograferade bruka redaktionellt benämnas ettor, tvåor och treor. E t t o r beteckna självfallna skikt,
såsom konungar, stora statsmän, vetenskapsmän, författare och
konstnärer, t v å o r beteckna dem, som, utan att sitta på de främsta
ledarposterna i allmänhistoriska eller allmänt kulturhistoriska sammanhang, ändock för sin tid gjort betydande och avsevärda insatser.
Med t r e o r betecknas gränskategorierna, de som gjort en och annan insats, som kan berättiga till egen artikelbehandling, utan att
därför vara alltför märkliga. Den för lexikonet viktig a s t e k a t e g o r i e n ä r t v å o r n a. De stora föregångsmännen
finnas ju nämligen omtalade överallt och ha ofta fått utförlig monografisk behandling i litteraturen, t. ex. en kung som Gustaf II Adolf
eller en vetenskapsman som Berzelius. Om tvåorna däremot finnes
ofta synnerligen litet att hämta vare sig i allmänna historiska framställningar, speciallitteratur eller tidigare lexika. Artiklar om dessa
personer, som var i sin krets gjort betydande insatser men endast
undantagsvis stått i de stora händelsernas centrum, tillföra den
historiska forskningen en ny kunskap, som aldrig kan ges i allmänna framställningar men är av omistligt värde för vår historiska
uppfattning. At sådana artiklar ägnar därför verket förhållandevis
större utrymme än åt ettorna; jfr förordet till bd 10: »Av denna
grupp får ett verk som vårt sin särskilda betydelse.» Numera uppmärksammas i hög grad även folkrörelsernas män, inom exempelvis arbetar- och fackföreningsrörelserna, kooperationen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och hembygdsrörelsen. Principiellt viktigt är
redaktionens starkt ökade hänsynstagande också till de borgerliga
157
– _,_ . Ii.
Gerhard Hafström
mellangrupperna, ej minst i släktartiklar både rörande t. ex. affärsmän och ledande män inom hantverksskråna.
Redaktionen har särskilt vinnlagt sig om att lexikonet skall vara
ett r i k s v e r k, ägnat att inventera landets hela kulturliv, alltså
icke minst arbetet i provinserna, i mindre städer och på landsbygden. I lexikonet är givetvis främst det nuvarande Sverige företrätt,
men även hela det gamla svenska riket sådant det en gång var:
Finland, Ingermanland, Estland och Livland, Pommern, Wismar
och Bremen-Verden, Nya Sverige och S:t Barthelemy. Utlandssvenskarna behandlas i första generationen men även senare generationer
uppmärksammas, när det gäller särskilt framstående utlänningar
av svensk härkomst, såsom t. ex. amerikanska senatorer, eller en
institution som Augustana. I Finland följas svenskarna huvudsakligen t. o. m. 1809, men i släktartiklar, på kortfattat sätt, fram till
nutiden.
Svenskt biografiskt lexikon har med rätta karakteriserats som en
generalinventering av de personliga krafterna i den svenska nationens liv. Det finnes inget svenskt vetenskapligt serieverk som mera
allsidigt belyser det svenska folkets kulturella insatser från tidig
medeltid och detta på alla arbetsområden. Lexikonets uppgift är
också omätlig. Det skall lämna överskådliga, lättillgängliga och i
möjligaste mån korrekta uppgifter om svenska föregångsmän och
kvinnor inom alla yrken under niohundra år.
Vad beträffar materialet ur k r o n o l o g i s k synpunkt märkes
följande. M e d e l t i d s g e n e a l o g i e n och -b i o g r a f i e n fingo
icke något starkare uppsving i svensk personhistorisk litteratur,
förrän man kunde tillgodogöra sig ej blott K. H. Karlssons utan
också Clas Annerstedts banbrytande arbeten för frälsegenealogien.
Av synnerlig vikt är givetvis också Elgenstiernas ättartavlor (1925
–1936) samt de inom Riddarhuset bedrivna frälsegenealogiska
forskningarna. För kyrkans män har den moderna medeltidsforskningen lämnat ett nytt, omfattande material. Beträffande borgerskapet äro Stockholms och andra städers publicerade tänkeböcker
det viktigaste materialet.
l 5 O0-t a l e t är från personhistorisk synpunkt det mest svårbehandlade. Källmaterialet är rikt, historien högintressant, men bearbetningen ännu, särskilt just från biografisk synpunkt, långtifrån
tillfyllest eller tillfredsställande. Äldre biografier kunna här vara
otroligt missvisande. I lexikonets bd 14, art. om kammarrådet, sekreteraren i kungliga kansliet och ståthållaren på Stockholms slott
Erik Matsson, har sålunda uppvisats, att i litteraturen tidigare för- 158
Svenskt Biografiskt Lexikon – ett nationalverk
blandats icke mindre än fyra personer. Denne hade sålunda sammanblandats med frälsemannen Erik Körning, kamreraren i Kammaren Ericus Mattei och sekreteraren Huggut! Ett annat exempel
är den karolinske generalen J. W. von Delwig, vilken i litteraturen
under två sekel omtalas som två personer.
Till l 6 O0-t a l e t s biografi finnes ett nästan oöverskådligt källmaterial, men det är till stor del otryckt såsom riksregistraturet,
kammararkivets kamerala aktsamlingar, biographicaseriens lättillgängliga men sporadiska stoff, de stora släktarkivens ofta viktiga
men likaledes sporadiska material, domstolarnas vidlyftiga men
ofta starkt subjektiva rättegångsinlagor osv.
Lexikonets tidigare chef, Boethius, upplade på sin tid en stor alfabetisk lappkatalog, som blev lexikonurvalets första stomme. Nuvarande chefen, Hildebrand, har låtit till ledning för redaktions-, urvals- och forskningsarbetet upplägga ett a l f a b e t i s k t k o r tr e g i s t e r med uppgifter från den tryckta litteraturen och även
en del arkivaliska källhänvisningar. Det omfattar nu omkring
125 000 kort, ökar dag för dag och utgör ett ständigt fortlöpande
förarbete till lexikonets h e l a arbetsområde från A till ö. Genom
kortregistret får man fram långa rader av namn på folk, som på
olika områden har observerats som pionjärer eller märkesmän. Registret är också en inkörsport till litteraturen om dessa människor,
liksom det är oumbärligt vid den slutliga exaktkontrollen. Genom
detta register vinnes en stor och snabb kontinuerlig komplettering
också för de bokstavskombinationer, vilka redan passerats. Forskningen kommer härigenom ständigt att behöva lexikonets kortregister som hjälp också när det gäller de redan biograferade. Lexikonets
eget arkiv har härigenom, såsom det för några år sedan framställts
i en svensk doktorsavhandling, blivit en »oumbärlig personhistorisk
forskningscentra!». För själva redaktionsarbetet tjänstgör kortregistret som ett absolut nödvändigt m e k a n i s k t m i n n e. Ty inte
ens den mångsidigaste fackhistoriker kan hålla i minnet allt som
rör Sveriges ledande personer inom alla kulturyrken under 900 år!
Lexikonets finansiering har tidigare vållat stora svårigheter, vilka
först under senare år äntligen övervunnits. Från och med budgetåret 1950/51 finansieras sålunda lexikonet helt av s t a t s m e d e l,
varvid personalen definitivt placerats med lönearvaden beräknade
efter statliga lönegrader och löneklasser.
Lexikonet står under ledning av en styrelse, varav två ledamöter
årligen utses av Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien. Vid huvudredaktörens sida står ett särskilt redaktionsut- 159
Gerhard Hafström
skott och ett fackmannaråd jämte extra medhjälpare. Huvudredaktör är alltjämt professor Bengt Hildebrand, tillika styrelsens sekreterare.
I den för lexikonets nuvarande ställning grundläggande statsverkspropositionen 1950 (8:e huvudtiteln, s. 424) framhölls bl. a.
»Enligt vad som ofta framhållits, måste ett arbete av denna omfattning få en fastare institutionell grundval. styrelsen finner det också
klart, att den personhistoriska forskningen på grund av dess stora
nationella betydelse icke mindre än andra vetenskapsgrenar kräver
en central institution och erinrar i detta sammanhang om redaktionen för Svenska Akademiens ordbok, Svenska Ortnamnsarkivet,
Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala och Landsmålsarkivet
i Lund. De uppgifter, som skulle tillfalla ett personhistoriskt institut, skulle givetvis i första hand bestämmas av de krav, som utgivningen av lexikonet ställa, men likaväl som Svenska Akademiens
ordbokssamlingar ha redan Biografiskt lexikons samlingar börjat
utnyttjas av utomstående forskare direkt och genom ofta tidsödande
skriftliga och muntliga förfrågningar.» De för lexikonet numera
gällande stadgarna bestämma också i sin första paragraf: »Lexikonets redaktion är ett Personhistoriskt institut, som i denna egenskap går forskare till handa med begärda upplysningar, i den mån
arbetet på lexikonet tillåter.» Lexikonet har sålunda numera dubbelnamnet Svenskt biografiskt lexikon-Personhistoriska institutet.
Institutskaraktären har nyligen ytterligare betonats i det att man
(med stöd av olika offentliga anslag) lyckats 1954–55 förvärva
O. R. Landelius’ stora samling om utlandssvenskar, den största i
landet (personhistorisk serie, kulturhistorisk serie, värdefullt bibliotek), som icke minst ger uppgifter rörande svenskar i USA. Även
lexikonets eget specialbibliotek är numera stort och ett synnerligen
värdefullt arbetsredskap.
Det brukade tidigare ofta framhållas, att lexikonets utgivningstakt
var alltför låg. Härvid måste först framhållas, att en mera kortfattad biografisk uppslagsbok, avsedd för bl. a. den stora allmänheten,
redan finns i Svenska män och kvinnor (hittills i 7 bd; väntas slutförd i är), i vars redaktionskommitte även sitter lexikonets chef,
professor Hildebrand. Lexikonet åter, som till arbetsmetoder och
framställningssätt är medvetet vetenskapligt hållet, kan omöjligt
fortskrida i snabb takt – också med tanke på att redaktionsstaben,
som skulle vara 4 personer ännu blott är 3 (beroende på bl. a.
löneförhållanden). Det måste göra djupgrävande utredningar – det
är därför det är till. Ibland har, i syfte att öka takten, rekommen- 160
.. ·…~
Svenskt Biografiskt Lexikon – ett nationalverk
derats en utgivningsprincip, oberoende av bokstavsföljden, vilken
provats exempelvis i USA och Holland. Där förekommer det nämligen biografiska uppslagsverk, som omfatta stora sviter av band,
vart och ett innehållande artiklar över hela alfabetet. En sådan
lexikonredigering är emellertid behäftad med stora olägenheter. En
av dem är, som det framhållits, att redaktionen aldrig på allvar
tvingas att ta ställning till frågan, om vilka personer, som böra
vara med. Det föreligger nämligen en stor risk att samhällslivets
alla områden icke alls bli så allsidigt företrädda som enligt det hos
oss dessbättre alltjämt använda systemet.
I det näst sista (70) häftet av det 15 bandet har huvudredaktören, professor Bengt Hildebrand skrivit en fängslande artikel om
prins Eugen. Den refererar från litteraturen det konsthistoriska
men tar särskilt sikte på det rent biografiska och är fylld av för
den oinvigde hittills okända uppgifter bl. a. ~rån prinsens ungdom.
Om prinsen som 24-årig skrev Dardel (28 jan. 1889), att han »har
fina drag, profilen påminner om Carl XIV Johans men är mindre
accentuerad». Efter avlagd studentexamen bedrev han först studier
vid Oslo universitet och fullgjorde sedan militärtjänst, varmed han
dock misstrivdes. Uppgiften att prins Eugen »som ung var tilltalad
av det militära kamratlivet med dess glada och friska sidor» kan
nu illustreras med Dardels teckning av banketten i Jagtpaviljongen
på Drottningholms slott den l november 1886, då Stockholms fältrittklubb stiftades av bl. a. prinsarna Oscar, Carl och Eugen, varvid
man vid banketten skålade för den nya klubben stående på stolarna
med högra foten på bordet.3
Prins Eugen började redan före studentexamen (1884) sin konstnärliga utbildning. Under åren 1880-83 studerade han sålunda akvarellmålning för genre- och landskapsmålaren Gillis Hafström,
som bl. a. lärde honom att särskilja de olika trädens arkitektonik
och lövmassornas särkaraktärer.
Under sina Uppsalastudier blev prinsen känd för sin liberalism
och kallades »röde prinsen». Hågen gick emellertid alltmer till det
konstnärliga, i brev tillmodern (29 april 1886) skriver han: »Saken
är nämligen den att jag för min del beslutat att helt ägna mig åt
målning, för att säga rent ut.» Drottning Sophia gillade beslutet
om grundliga studier och, skrev hon (5 maj), »fruktar att Paris
därtill blir bäst».
Prins Eugen hade ett vaket utrikespolitiskt intresse men släpptes
• Liv och folkkultur, ser. B, vol. I (1955) s. 82 och 84.
161
Gerhard Hafström
härvid icke fram till större uppgifter. När han 1913, under spänd
svensk-rysk situation, satte sig i spetsen för ett upprop för de
svenska Runöborna, varnade Brändström i S:t Petersburg bestämt
utrikesministern Ehrensvärd att låta uppropet inflyta i pressen.
Bondetåget, under vilket han stod vid kung Gustav V:s sida på
borggården, fann han »ganska gripande» men ogillade kungatalets
formulering.- Efter vinterkrigets slut skrev han till Emil Zilliacus:
»De s. k. tvingande förhållanden som bestämt vårt uppträdande, har
grämt mig mycket, men jag lär ju ej begripa sådana saker.»
För prins Eugen är karakteristiskt hans uttalande (nyåret 1905),
att konsten klargör »inte bara vad som är värdefullt utan också att
det finns något värdefullt i livet». En god karakteristik av prinsen
är förvisso Carl G. Laurins yttrande (1929): »Alltid prins men bon
prince.»
Med stort intresse läser man också Bengt Hildebrands biografi
om prins Eugens faster, prinsessan Eugenie. Sedan Oscar II genomfört lagen om kvinnans myndighetsförklarande, var hon en av de
första som begärde att förklaras myndig. Hennes filantropiska arbete var omfattande – genom att sälja sin farmor drottning Desin~es juveler fick hon råd att uppföra Gotlands sjukhem för obotligt
sjuka, invigt 1869. Konung Oscar II såg med viss oro, att hennes
arvsandelar efter bl. a. farmodern helt offrades för välgörenheten
och sökte förmå henne att för familjen bevara något av arvet efter
drottning Josephine. Detta respekterade hon också; av hennes förmögenhet (l 72 million) skulle 2/3 gå till brorsönerna och återstoden delas mellan olika barmhärtighetsinrättningar.
Även prinsessan Eugenie hade utpräglade konstnärliga anlag. Modern, drottning Josephine förbjöd dock bestämt, att dottern skulle
få studera efter naken modell, endast vad små barnkroppar angick,
upphävdes senare förbudet. – Av hennes skulpturer är väl mest
känd gruppen av en hund och ett barn med rubriken »Kan du inte
tala?».
Professor Hildebrand har i detta häfte också skrivit biografien
över Gustaf II Adolfs hovpredikant, superintendenten Jacob Fabricius, vilken verksamt stödde konungens toleranta religionspolitik
mot katolikerna. Han deltog i slaget vid Liitzen, varom han själv
efterlämnat ett skriftligt vittnesbörd. När Smålands ryttare började
strömma tillbaka, fick han veta, att konungen hade blivit sårad.
Han blev därpå indragen i den ström av ryttare och knektar, som
sökte sig tillbaka över landsvägen. Inför tillbudet till panik samlade
Fabricius en del officerare och soldater, uppstämde en psalm, som
162
Svenskt Biografiskt Lexikon – ett nationalverk
upptogs av de närvarande och som kom folket att stanna. »Etliche
Hundert Mann, will nicht sagen von Tausenden» skockades kring
honom och ordnade sig på nytt. I spetsen för denna trupp synes han
ha hejdat ett fientligt anfall. – Det är möjligt att Fabricius har del
av författarskapet till psalmen »Förfäras ej Du lilla hop».
Bengt Hildebrands biografi över lantmäterichefen Jacob Faggot
är likaledes av stort intresse. Med ledning bl. a. av B. Haussens
forskningar klarlägges här bakgrunden till storskiftesförordningen
1757 och storskiftesverkets första genomförande i Finland och
Skåne. En stark motsättning förelåg mellan Faggot och Kammarkollegium, som anlade en strikt ämbetsmässig syn på nydanaren.
I detta häfte uppmärksammar man väl vidare särskilt docenten
Sten Carlssons målande biografi över statsvetenskaps- och finansmannen samt den konservative politikern, professor Pontus Fahlbeck. Som riksdagsman fick som bekant denne göra ungefär samma
erfarenhet som Harald Hjärne, invald i andra kammaren samma år
(1902) som Fahlbeck inträdde i den första, nämligen »att det icke
är lätt för typiska vetenskapsmän att göra sig gällande i det parlamentariska spelet». Beträffande unionsupplösningen förklarade
Fahlbeck i riksdagen (okt. 1905), att han kände mera glädje än
sorg, bl. a. därför, att Sverige nu åter fick en utrikespolitik. Borggårdstalet den 6 februari 1914 fann han mera manligt än klokt.
Författningsrevisionen 1918-19 gjorde honom bitter. Fahlbeck
gjorde sig känd som stor donator. Vid Lunds universitets 250-årsjubileum 1918 donerade han 250 000 kronor till upprättandet av
den s. k. Fahlbeckska stiftelsen med uppgift att fortsätta utgivandet
av statsvetenskaplig Tidskrift samt att på annat sätt stödja statsvetenskaperna. Fahlbeck förenade med sin intellektuella läggning
en djup religiositet, som svårligen låter fånga sig i någon konfessionell formel.
I det senast utgivna häftet (71), förnimmer man en fläkt från Vilda
Västern vid läsningen av redaktionssekreteraren, fil. mag. Birgitta
Lagers artikel om metodistmissionären Jacob Fahlström, Minnesotas förste svensk. Denne följde vid 12 års ålder sin farbror, som
var sjökapten, på en resa till Canada, där han stannade och först
ägnade sig åt pälshandeL Vid La Pointe i Minnesota träffade han
en indianflicka, dotter till en chippewahövding, och gifte sig med
henne efter ett par år och var alltid väl sedd av stammens huvudmän. Han var i sju år i det amerikanska pälsbolagets tjänst
som dess ledande handelsagent bland chippewaindianerna och flyttade mellan sjöarna i distriktet. Han tjänstgjorde också som post- 163
·s …··.>1 · –.-._.;.il~JJ…t… • …_ ..
Gerhard Hafström
förare på en sträcka av omkring 200 engelska mil utmed Mississippi
och företog sina ofta äventyrliga resor i kanot.- I juni 1836 åhörde
Fahlström hos kommendanten vid Fort Selling en metodistmissionärs predikan och anslöt sig omedelbart till denne. Några år efter
sin omvändelse började han, oftast ensam, företa missionsresor
bland chippewaindianerna omkring Mississippi och sjöarna. När
svenska nybyggare på 1850-talets början slogo sig ned kring S:t
Croix, uppsöktes de av Fahlström, som medförde sin svenska bibel
och predikade på svenska, dock uppblandad med en del främmande
ord. Enligt vissa traditioner skulle han genom sitt umgänge med
indianerna och sitt gifte ha levt i stort sett en indians liv.
Kanske fäster man sig i detta häfte särskilt vid den av Bengt
Hildebrand verkställda skickliga utredningen om den 1500-talssläkt,
Falck, vilken härstammar från biskopen i Skara och Linköping
Erik Falck. De äldre uppgifterna om denne och hans ättlingar äro
motsägande och i mycket felaktiga. Av stort intresse är att följa
felaktigheternas ofta sekelgamla vandringar i till synes vederhäftig
kapprock. Biskop Erik Falck uppgives sålunda av Spegel felaktigt
(personsammanblandning med Ericus Andrae Baner) ha varit
frände till Gustaf Vasa och dennes lärare, vilken uppgift sedermera
upprepades av Rhyzelius, Linköpings stifts herdaminne 1915 och
Isak Collijns 1500-talsbibliografi 1930. Erik Falck var en lärd man,
som genom sitt mäktiga arbete »Een kort underwisning om några aff
the förnämligaste articlar j then christeliga läran – – -» befäste
Melanchthons inflytande på det svenska prästerskapets dogmatiska
skolning. Falck »stichtade och gjorde böcker många». Han hade
också ett imponerande bibliotek, vilket de skotska legoknektarna i
Daniel Rantzaus här brände, medan danskarna höllo Linköping
besatt den 20 november-2 december 1567.
Av biskop Erik Faleks söner äro två särskilt kända, nämligen
hovjunkaren och legaten Erick d. y. och »krigsmannen» Bengt
Falck, avrättad i Linköpings blodbad 1600. Den förre har förvisso
en »brokig levnadssaga, av vilken notisernas mosaik endast ger oss
glimtar, men tydliga nog för att skönja ett för sin tid egenartat,
betydande och fängslande öde». Han erhöll Johan III:s tillstånd att
utföra spannmål för att resa till Krakows universitet och studera
polska, så att han sedan kunde brukas i konungens kansli. Han inskrevs sedermera i det beryktade Collegium Germanicum i Rom och
gjorde under 1580-talet på konungens uppdrag en märklig utlandsfärd, vilken skulle räcka mera än fem år. Därunder utgav han på
latin en panegyrisk skrift om Johans III:s segrar över ryssarna.
164
Svenskt Biografiskt Lexikon – ett nationalverk
Han har där tecknat ett porträtt av konung Johan som en högt
bildad kulturmänniska, vilken framställning sedan slog igenom i
svensk historieskrivning, på vilken Erick Falck d. y. alltså haft ett
avgörande inflytande. Resan kom att över det syriska Tripolis utsträckas till Jerusalem, där Falck blev slagen till riddare av den
heliga graven. På hemresan besökte han Kairo – veterligen den
ende 1500-talssvensk som varit i Egypten. På återvägen var han
närvarande vid den polska kungavalsriksdagen 1587. Efter hemkomsten utsågs Falck jämte Sigfrid Rålamb som sändehud till
khanen av Krim för att mot Ryssland utverka hjälp av tartarerna.
Det ser emellertid ut som om legationen aldrig fullföljdes. Med
Johan III: s död var Faleks glanstid förbi. Såsom katolik tillhörde
han kretsen kring konung Sigismund, i vilkens följe han medföljde
till Polen. Därvid blev hans öde i Sverige beseglat – hertig Karl
dömde honom förlustig alla hans gods och förläningar, vilka indrogos till kronan. Han synes ha dött på en beskickning till Spanien
omkring år 1606. Han hade där med de spanske hållit åtskilliga
rådslag till Sveriges förfång, enligt vittnesmål av sedermera rådmannen och direktören i skeppskompaniet Valentin Nilsson, vilken
var son till en vinskänk på källaren »Solen» och vid tillfället befunnit sig i Spanien, säkerligen för att köpa vin. Artikeln innebär en
helt ny kartläggning av en av J ohan III: s närmaste män.
Den av varje skolbarn till namnet kände brodern Bengt gör däremot förvisso inte intryck av att ha varit någon fint bildad kulturmänniska utan synes snarare ha varit en rå och hård våldsman.
Han omtalas tidigast år 1573 som småsven vid hovet, tjänstgjorde
sedan ett år vid Upplandsfanan och sedan länge vid Knut Jönssons
finländska fana. Sannolikt blev han liksom brodern tidigt katolik.
Han förekommer som militär ofta i våldsamma sammanhang – i
både Finland och Estland – och tjänstgjorde under klubbekriget
1596-97 vid Adelsfanan samt var på två tåg till Österbotten. I
rättegången mot honom år 1600 anges han därvid ha varit »en stor
våldsverkare» och bl. a. ihjälslagit mycken boskap. Vid rannsakningen uppträdde han sturskt och försvarade sig i vissa fall skarpt
-»han hade varit en tjänare, och måste viggen dit klubban driver».
Messenius uppger, att han »rättades uti övermod och ovett, ty då
predikanten förmante honom, att han ville dö som en kristen man,
svarade han däriigen och sade: Nej, ingalunda, utan jag vill dö som
en krigsman».
Lexikonet kommer — när det planenligt en gång blir utgivet –
att bli ett av våra främsta nationella monumentalverk. Det med
165
Gerhard Hafström
detsamma förbundna Personhistoriska Institutet är oumbärligt för
den som önskar insätta en persons verksamhet i dess samtidshistoriska och en institutions liv i dess personhistoriska sammanhang.
Liksom det personliga oftast är det högsta i historien är det personhistoriska oundgängligt för att få en riktig bild av det förgångna.
Härför är Svenskt Biografiskt Lexikon en oersättlig källa.
166

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner