Print Friendly

Svenska Akademin – några reflektioner inför 150-årsminnet

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSKA AKADEMIEN
NÅGRA REFLEXIONER INFÖR
150-ÅRSMINNET
Av lektor GUSTAF JACOBSON, Stockholm
EN dansk litteraturhistoriker liknade en gång Svenska akademien vid ett överhus, vilket i den litterära staten gör samma
tjänst som det politiska överhuset i det egentliga statslivet. Det
stormande, friska livet i ett underhus får man inte vänta eller begära här, men det behövs också en plats, där de skarpa motsatserna och ensidigheterna utjämnas. Tegners berömda ord till
Atterbom vid dennes inträde i akademien:
»Med åren komma frid och sans ändå.
Och allt som skiljemuren börjat ramla,
den nya skolan flyttar i den gamla»
ha nog haft sin giltighet vid mer än ett tillfälle i akademiens
historia.
Den anförda karakteristiken träffar otvivelaktigt ganska rätt.
Det ligger i en akademis väsen, att den inte i främsta rummet
kan vara en representation för det nyaste, som bryter fram, att
den inte kan vara ett eko av det sista skriket. Redan sammansättningen förbjuder detta. Ett samfund, vars medlemmar behålla
sin plats till döddagar, måste få ett medelålderstal vida över det
åldersmått, som bildar gränsen för den stormande ungdomsyran.
Den lugna betänksamheten, sinne för kontinuiteten och pietet för
traditionen höra mera hemma i en sådan församling än moderna för
dagen och den explosiva självhävdelsen. Den »akademiska» prä-
geln blir sig i viss mån alltid lik. För icke länge sedan kunde man
iakttaga, hurusom även en gammal rabulist, som i ungdomen vägrade föra orden »konungen och fäderneslandet» på sina läppar,
såsom direktör i Svenska akademien uttryckte sig i artiga rojalistiska allokutioner och rörde sig i sirliga gamla former.
Av denna akademiens egenskap att vara något över dagens stri- 168
Svenska akademien
der upphöjt följer, att det utanför densamma måste finnas en
»chambre des exclus». Det är inte alla som passa för en akademisk
krets, och en sådan passar inte för alla. Det är närmast en grotesk
tanke att föreställa sig Bellman eller Lidner såsom bisittare i
Gustav III:s illustra akademi. Tegner ironiserade en gång över
det yttre dekorum, som på hans tid torde ha ansetts som oeftergivligt för en av de aderton. På tal om Karl August Nieanders
kandidatur till en ledig plats skrev han: »Man säger visserligen,
att han är försupen, men det kan vara fråga, om det icke hör till
professionen.» Vid ett annat tillfälle bad han Beskow »sätta brännvinsproberaren på Nicander för att se efter, om han håller mera
sprit än som vore anständigt för akademien». Men icke blott förhinder av dietisk art ha kunnat motivera, att den ene eller andre
icke blivit ihågkommen. Man har t. ex. svårt att tro, att. en så
världsfrånvänd poet som Stagnelius eller så obändiga individualister som Thorild eller. Almquist eller Strindberg skulle ha funnit
någon trevnad inom en litterär korporations väggar.
Men även om man medger, att skäl förelegat till att akademien
i fall sådana som de anförda stängt sina portar för de stora genierna, kan man inte underlåta att vid andra tillfällen konstatera
en påfallande och klandervärd obenägenhet hos densamma att
lyssna till tidens nya och friska röster. Särskilt under två perioder
har Svenska akademien på ett ostentativt sätt ställt sig oförstående eller rentav fientlig mot nya rörelser och krafter, som
brötosig fram i tiden: den ena gången i början, den andra gången
i slutet av 1800-talet. Då den unga nyromantiken i det nittonde
seklets gryning gick till storms mot härskande ideal och fastslagna
normer, riktade den sig visserligen icke närmast mot Svenska
akademiens medlemmar utan snarare mot dess prisutdelningar,
men i fortsättningen kom akademien att stå i skottlinjen. Det blev
en intensiv kamp mellan »fosforister» och »akademister». Främst
blev som bekant Leo110ld utsatt för angreppen från den nya skolans anhängare. Under kampen stelnade akademien till intransigens icke blott mot fosforisterna utan mot de nya rörelserna överhuvud. Betecknande är, att Geijer först 1824, tretton år efter »Vikingens» tillkomst, befanns värdig att släppas in i den vittra areopagen. Det som legat honom i fatet, var framför allt den sorgligt
ryktbara renlärighetsprocess, som inletts mot honom med anledning av hans skrift »Thorild». Vid ett inval1821 gav honom emellertid Tegner sin röst, och det sätt, varpå den senare lade sig ut
169
Gustaf Jacobson
I
A. J. von Höpken
N. F. Gyldenstolpe
J. O. ·wallin
A. Fryxell
H. Forssell
K. N. D. Bildt
B. Wedberg
II
K•.f<‘. Scheffer
A. X. Clewberg-Edelerantr.
K. P. Hagberg
K. E. Fahlcrantr.
G. Wennerberg
K. Annerstedt
M. Lamm
III
O. Celsius d. y.
.T. A. Tingstadins
K. G. von Brinkman
.\. K Ihre (tog ej inträdP
.J. Börjesson
H. :\L Melin
K. c;. ~lalmstriim
H. Rchiiek
för Geijer, är lika hedrande för de båda männen. Ehuru Tegner
icke heller var särdeles belåten med den omstridda skriften, kunde
han dock, skrev han till Rosenstein, »icke undgå att anse Geijer
som den utmärktaste vitterhetsidkare i Sverige, som för närvarande är utom akademien. Ett sådant poem som hans Viking ha
vi knappast på svenska, och hans prosaiska stil är, så ofta n. b. han
själv vill, ibland det skönaste, kraftigaste och renaste jag känner.»
Annu mera temperamentsfullt uttalar sig Tegner i saken till Martina von Schwerin: »Geijer är icke min personlige vän, i mångfaldiga saker tänka vi alldeles olika. Men vad gör deU … Det är
ömkligt, om småaktiga konsiderationer och eländiga renlärighetsfrågor, i teologi eller vitterhet, möjligtvis vid ett sådant tillfälle
skulle komma att ha något inflytande. I en vitterhet som den
svenska borde dock alla de bättre förena sig; de äro ej för många,
men uselhetens antal heter legio. J ag älskar ej fosforisterna, men
även så litet älskar jag de bleka hovnäsor, som i allt vädra den
nya skolans os och driva på sport efter kättare.» Utgången blev
den som Tegner väntade: han ensam gav Geijer sin röst. Aven vid
ett inval följande år kom Geijer till korta, men hans röstetal hade
då åtminstone ökats till 4. Att han äntligen valdes 1824, kan säkerligen i hög grad tillskrivas Tegners ihärdiga och ridderliga agitation. Det var inte så, framhöll Tegner, att Geijer behövde akademien, men akademien behövde honom- för sitt eget anseendes skull.
170
IV
J. H. Kellgren
.J. Stenhammar
K. A. Fleming
K. A. Agardh
F. F. Carlson
K. H. RundgrPn
I. Afzelius
T. Hedberg
S. Siwertz
v
M. von Hermansson
M. Lehnberg
,J. A. Lindblom
K. von Rosenstein
,J. J. Berzelius
.T. E. RydqYist
‘.r. Wisen
K. F. Söderwnll
K. A. Kock
R. Hesselman
Svenska akademien
VI
J. Wingård
A. G; Mörner
A. A. Grafström
F. A. Dahlgren
H. O. H. Hildebrand
R. Hedin
Då det redan visade sig så svårt att övervinna akademiens motstånd mot Geijer, kan man icke förvåna sig över att Atterbom,
»den nya skolans hövding», fick vänta över tre decennier efter sitt
första framträdande, innan han fick den plats, vartill eftervärlden
måste anse honom självskriven. Först 1837 synes han på allvar ha
satts i fråga, men olyckan ville, att han just det året utgivit första
bandet av sina Samlade dikter och däri bl. a. även upptagit sin ungdoms polemiska dikter mot Leopold och den äldre skolan. Detta
var ur akademiens synpunkt en dödssynd; till och med Tegner yttrade att Atterbom i detta fall handlat »som Kristian Tyrann, då
han grov upp Sten Sture och bet i liket». Atterbom fick den
gången nöja sig med en röst, Geijers. Ånnu vid invalet 1839 spö-
kade Atterboms angrepp på Leopold; otvivelaktigt var det denna
sak, som skaffade honom ett i akademiens historia enastående
stort antal svarta kulor vid den ballotering, som anställdes. Han
fick dock majoritet, och hans inträde i Svenska akademien markerade enligt Tegners ovan citerade ord, att »den nya skolan flyttat
i den gamla».
Ett motstycke till Svenska akademiens frontställning mot de
nya strömningarna vi d 1800-talets början kan man finna under den
Wirsenska eran vid århundradets slut. De nära tre decennier
(1884-1912), varunder Carl David af Wirsen var akademiens
171
Gustaf Jacobson
VII
F. ,\. ,·on Fersen d. ä.
A. G. Silfverstolpe
A. K. af Kullberg
K. A. Hagberg
V. E. Svedelius
K. F. Sander
A. T. Gellerstedt
Selma Lagerlöf
VIII
J. G. Oxenstierna
E. Tegner
K. V. Böttiger
K. D. af Wirsen
Y. von Heidenstam
IX
G. G. Adlerbeth
H.•Tärta
K. D. Skogmnn
H. Hamilton
E. Tegner d. y.
<). von Friesen
sekreterare, beteckna, såsom hans efterträdare i akademien Heidenstam uttryckt det, en tid av »krigstillstånd mellan Svenska akademien och litteraturen». Tonen hade redan några år tidigare angivits av Strindberg, då han i Det nya riket införde sin våldsamma
karikatyr över en högtidssammankomst i Svenska akademien. Av
stor betydelse för motsättningarnas skärpande blev Wirsens kritiska, polemiska och till slut rent intransigenta hållning gentemot
de litterära rörelser och personligheter, som hade den litterärt bildade allmänhetens öra under 1800-talets sista decennier. Hans
opposition gällde icke blott åttiotalets materialism, vilken så starkt
som möjligt kontrasterade mot hans egen högspända idealism och
hans lyriska temperament, utan även nittiotalets renässans för
estetiska och nationella ideal, som dock icke saknade överensstämmelse med åtskilligt i hans egen åskådning. I vad mån Wirsens
ståndpunkt var bestämmande för akademiens åtgärder i fråga om
inval, prisutdelningar och annat, undandrager sig i detalj utomståendes bedömande. Med visshet torde dock kunna sägas, att hans
inflytande var mycket stort; med fog tillskrev man honom ofta
åsikten: l’academie c’est moi. Särskilt bör nog Wirsens inflytande
på rekryteringen taxeras högt. Det var nog ingen tillfällighet,
att akademien vid sina inval gång på gång stannade vid de små
profeterna inom vitterheten eller ännu oftare hämtade rekryter
utanför densamma, medan Verner von Heidenstam, Oscar Lever- 172
x
A. af Botin
K. B. Zibet
G. Lagerbjelke
K. F. af Wingård
H. Reuterdahl ·
P. Genberg
K. Snoilsky
H. Hjärne
F. Böök
XI
N. VOJ!. Rosenstein
L. M. Enberg
R. E. Hildebrand
K. T. Odhner
K A. Karlfeldt
T. Fogelqvist
Svenska akademien
XII
E. Schröderheim
I. R. Blom
G. F. Wirsen
B. von Beskow
K. G. Strandberg
A. Anderson
A. E. Nordenskiöld
G. Retzius
A. Noreen
B. Bergman
tin, Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt, Selma Lagerlöf, Per
Hallström och Henrik Schiick fingo stanna utanför. Harald Hjärnes inval 1903 och Karlfeldts 1904 (sedan han vid ett tidigare tillfälle avböjt av hänsyn till Fröding) betydde ett genombrott, och
särskilt efter Wirsens död gick utvecklingen snabbt i den riktningen, att även nu den nya skolan sent omsider kunde sägas ha
flyttat i den gamla. Det innevarande seklets andra och tredje decennier kunna otvivelaktigt betecknas som en av Svenska akademiens mest lysande epoker – i varje fall vad medlemsuppsättningen angår. Harald Hjärnes, den yngre Esaias Tegners, Karlfeldts, Nathan Söderbloms och Tor Hedbergs bortgång skapade
emellertid tomrum, som knappast kunna sägas ha blivit fyllda.
Den kritik, som framförts mot Svenska akademiens sätt att rekrytera sig, har, hur befogad den mången gång varit, icke sällan
förbisett en viktig omständighet. Akademien har aldrig varit avsedd att utgöra en församling enbart av skalder eller skönlitterära
författare överhuvud. I det tal, vari Gustav III vid akademiens
instiftande den 5 april1786 utvecklade dess ändamål och program,
redogjorde han för de olika slag av ledamöter, av vilka ett samfund av denna art enligt hans mening borde vara sammansatt.
Först hörde dit sådana, »som, brinnande av kärlek för vitterhet,
173
Gustaf Jacobson
XIII
G. l’. Gyllenborg
F. M. Fr::mzen
B. E. :\!almström
K. A. Kullberg
K. A. Melin
A. Österling
XIV
H. M. Armfelt
:u. Hamel
E. G. GeijPr
E. Frie~
K. R N;vhlom
l’. Hallström
XV
K. G. Nordin
K. B. Hutström
.T. D. Valerinx
L. :’\landerström
A: N. Sundberg
G. Billing
H. Larsson
hava fritt följt sin böjelse och endast sysselsatt sig med dess
yrken». Vidare nämndes sådana, »som igenom en vidsträckt lärdom stadgat sina omdömen på grunder, som tider och sekler dem
förelagt». Slutligen skulle akademien stå öppen för dem, som »antingen i rikets högsta värv eller i allmänna sammanlevnaden bildat sin smak genom sina maktpåliggande ämbetsgöromål, sin diirunder förvärvade människokännedom och av tvånget uppkomna
vana att aktsamt välja sina ord».
Att göra en bestämd åtskillnad mellan dessa tre kategorier faller sig icke alltid så lätt. Den första gruppen utgöres tydligen av
författarna, varmed enligt den tidens uppfattning förstods icke
blott skalder utan även vältalare och historieskrivare. Av de
tretton ledamöter, som Gustav III själv utnämnde, kunna endast
tre (Kellgren, Gyllenborg och Oxenstierna) inrangeras bland skalderna; tre (Höpken, Fersen och Wingård) rubricerade kungen så-
som vältalare, och två (Celsius och Botin) voro historieskrivare.
Medan Höpken representerade den akademiska och Fersen den
politiska vältaligheten, företrädde Wingård, biskop i Göteborg,
den andliga talekonsten. Såsom tolkar av »de himmelska sanningar» ha sedermera ett stort antal kyrkans män fått sin plats i
akademien; vid akademiens halvsekeljubileum 1836 sutto icke
mindre än sex biskopar i densamma. Att Nathan Söderblom fick
en kyrkans man till efterträdare innebar, att traditionen ej helt
övergivits.
174
XVI
K. G. af Leopold
S. Grubbe
J. Hwasser
K. V. A. Strandberg
V. Rydberg
V. Rudin
N. Söderblom
T. Andrro
XVII
J. Murberg
G. M. Armfelt
G. af Wetterstedt
A. M. Strinnbolm
L. de Geer
P. J. von Ebrenbeim
Hj. Hammarskjöld
Svenska akademien
XVIII
N. L. Sjöberg
A. F. Skjöldebrand
P. H. Ling
P. D. A. Atterbom
J. H. Tbomander
G. H. J. Ljunggren
V. Norström
O. Montelius
A. Engström
Å ven den politiska vältaligheten har haft icke så få företrädare.
Om man i detta sammanhang nämner namn sådana som Gustaf af
Wetterstedt, Henning Hamilton, Louis De Geer, Ludvig Manderström, Pehr von Ehrenheim, Ivar Afzelius och Hjalmar Hammarskjöld, så finner man, att dessa även kunna sägas höra
hemma inom den av Gustav III angivna tredje kategorien: »vittre
herrar» eller »de blå», d. v. s. de som med sin höga rang och sina
namn skulle skänka glans åt akademien, på samma gång som de
genom den likställdhet, som skulle råda mellan akademiens medlemmar, voro ägnade att socialt höja de obetitlade och i samhällslivet föga bemärkta vitterhetsidkarna. I äldre tider hördes emellanåt klagomål över att akademien vid sina inval visade alltför
stor svaghet för »de blå». Efter invalet av en dylik hög herre,
statsrådet greve Wirsen, blev Tegner så förbittrad, att han var
betänkt på att begära »nådigt avsked» ur en korporation, »som på
detta sätt bortkastar allt det lilla värde den ännu genom traditionen kan ha övrigt»; den dag, då Wirsen tog sitt inträde, kallade
han »den stora orättfärdighetens dag». Tegner kunde i akademiens
beteende icke se annat än ett kryperi för makten, som var djupt
motbjudande för hans friborna väsen. Hans respekt för akademien
var överhuvud inte särdeles stor; dess halvsekeljubileum 1836 kallade han dess »guldbröllop med glömskan», och det var endast med
175
13- 3678. S1_,cnsk ‘l’idskrift 1936.
r’C


~;
Gustaf Jacobson
stor svårighet han kunde förmås att skriva den jubileumsdikt,
som likväl .blev ett av de största mästerverken icke blott inom
hans egen diktning utan i hela den svenska litteraturen.
En tryggad plats inom Svenska akademien var i långliga tider
beredd åt historieskrivarna. Alltifrån Erik Gustav Geijer till
Harald Hjärne möta vi här hela raden av den svenska historieskrivningens spetsar: Fryxell, Strinnholm, F. F. Carlson, Malmström, Odhner, Svedelius, Hans Forssell, B. E. Hildebrand, Hans
Hildebrand, Montelius och Annerstedt. I detta avseende har emellertid en påfallande förändring skett på senare tid. Efter Harald
Hjärnes död har akademien inom sina led saknat representanter
för den politiska historien. Orsaken kan icke vara brist på lämpliga kandidater utan måste vara något annat. Förhållandet ter
sig så mycket mer anmärkningsvärt, som man samtidigt konstaterar, att litteraturhistorien för närvarande har icke mindre än
fyra representanter i akademien, vartill kommer, att ytterligare
ett par av dess medlemmar numera äro huvudsakligen verksamma
såsom litteraturkritiker. År det omsorgen om Nobelprisen, som föranlett denna kraftiga mobilisering av den litteraturhistQriska
fackkunskapen inom Svenska akademien~
Akademiens språkvårdande verksamhet har helt naturligt föranlett, att framstående språkforskare i rätt stor omfattning fått
plats inom densamma. Här kunna nämnas namn sådana som Rydqvist, Wisen, Söderwall, Esaias Tegner d. y., Kock och Noreen.
Att akademien alltjämt känner sina förpliktelser i detta hänseende, visar dess sista inval, som motiverades av att den invalde
är en framstående språkvetenskapsman.
Granskar man Svenska akademiens medlemsförteckning under
olika tider, finner man emellertid, att akademien ej sällan lämnat
tillträde till sin krets även åt sådana, som enligt nutida uppfattning knappast kunna sägas höra hemma i denna församling.
Detta gäller dock icke om de filosofer – Nils von Rosenstein, Samuel Grubbe, Vitalis Norström och Hans Larsson- som hört till
de adertons krets. Ej heller kan man förvånas över att Svenska
akademien införlivade med sig ett sådant snille som botanikern
Agardh; hans naturforskarbragder voro ju endast en sida av ett
sällsynt mångsidigt livsverk. Däremot förefaller det rätt obegripligt, att akademien 1903 erter Snoilsky invalde den berömde må-
laren Georg von Rosen; han hade också den goda smaken att avsäga sig den erbjudna utmärkelsen. På samma sätt höll det 1837
176
Svenska akademien
på att gå med kemisten Berzelius. Då akademiens sekreterare
Bernhard von Beskow i förväg tillsporde honom, om han ville mottaga en plats i akademien, svarade Berzelius nej, emedan han ansåg sig sakna de egenskaper, som denna plats krävde. Tegner anlitades då för att övertala sin vän Berzelius. I ett brev, som Tegner skrev i detta syfte, bemötte han Berzelius’ skäl för avslag och
förklarade sig anse »det skönas monarki som en universalmonarki,
som omfattar till och med kemien». »Jag hatar», skrev han, »den
trångbröstade skillnaden man vanligtvis gör mellan vitterhet och
vetenskap; dylika rågångar höra till den moderna tidens kompendier och voro obekanta för de gamla, som ändå äro äldst.» Berzelius gav vika för påtryckningarna, ehuru han ansåg sig inträda
i akademien »såsom Saul bland profeterna». Inval av en naturforskare är för övrigt icke enastående för Berzelius; det har även
i senare tid upprepats beträffande Adolf Erik Nordenskiöld,
Gustaf Retzius och Sven Hedin. Tendensen går emellertid för närvarande åt ett annat håll än Tegner i sina nyss anförda ord utpekade. Härtill medverkar icke blott våra dagars specialisering
– eller rättare sagt tvångsföreställningen om dess nödvändighet
– utan även den snävare uppfattning av begreppet »litteratur»
och »vitterhet», som framträder i vår tid. Man kan emellertid betvivla, att akademien såsom allmän kulturinstitution kommer att
vinna på en sådan förändring.
Har Svenska akademien någon verklig uppgift i vår tid1 Frå-
gan kan på allvar uppställas i en tidsålder, då så många traditionella värden synas obönhörligt dömda till undergång. Den tid
är länge sedan förbi, då ett pris i Svenska akademien banade väg
till framgång och anseende för en ung vitterhetsidkare. Jätteförlagens jätteannonser i tidningsdrakarnå. och radiokrönikornas
högtalare göra en stillsam, saklig akademisk prisbedömning till
något hopplöst förlegat och ineffektivt. Om en författare i våra
dagar begåvas med ett pris i akademien, så kan det möjligen ha
den effekten, att någon påpasslig bokhandlare under några dagar
lägger ut hans alster i reklamfönstret, men därmed är saken sä-
kerligen utagerad. Större uppseende väcker givetvis utdelningen
av det litterära Nobelpriset; den ger i varje fall anledning tillnyfikenhet och kannstöperier i förväg, felslagna förhoppningar och
ovett i efterskott. Intresset torde emellertid även här ha minskats
i samma mån som man funnit prisutdelningens princip egentligen
177
Gustaf Jacobson
vara att någorlunda jämnt fördela prisen mellan olika länder. A
andra sidan skall villigt medges, att utdelning av litterära Nobelpris måtte höra till de mest svårlösta och otacksamma uppgifter,
som kunna läggas på svaga människors skuldror.
Till Svenska akademiens äldsta traditioner hör att årligen slå
en minnespenning över någon svensk storman och i samband därmed låta utarbeta en minnesteckning över denne. Denna tradition vidhålles alltjämt, och här kan man verkligen säga, att utvecklingen gått till det bättre. Medan den första tidens »äreminnen>> uteslutande och den följande tidens minnesteckningar övervägande voro vältalighetsprov och panegyriker, ha dessa levnadsteckningar i senare tid utvecklats till gedigna biografier, vilande
på grundlig forskning och av ofta stort både vetenskapligt och
litterärt värde. Här må endast nämnas Karlfeldts levnadsteckningar över Lucidor och C. F. Dahlgren, Hallströms över Strandberg och Snoilsky, Schiicks över Messenius och Wedbergs över
Poppius, för att ge en •antydan om, vilka värdefulla saker som
gömmas i Svenska akademiens handlingar. Det är bara synd, att
de där föra en så obemärkt tillvaro. Det hör inte till Svenska
akademiens väsen att göra reklam för sig, men litet av den varan
skulle ändå inte skada. Och skulle man inte kunna tänka sig, att
akademien utvidgade sin biografiska verksamhet till att söka förYerkliga planen på ett fullständigt svenskt biografiskt lexikon~
Våra mindre grannländer ha här visat sig dugligare än vi. Vårt
rikaste bokförlag ansåg sig inte ha råd att fullfölja detta nationella standardverk, men kanske skulle Svenska akademien trots
sina blygsammare resurser vilja upptaga den fallna manteln7
Sin språkvårdande uppgift har Svenska akademien aldrig förlorat ur sikte. Ordboksarbetet fortsättes– med på senare tid ökad
fart och intensitet. Ett utomordentligt betydelsefullt initiativ tog
akademien, då den för ett antal år sedan uppdrog åt professor
Erik Wellander att utarbeta en »Antibarbarus», en normativ stilistisk handbok. Resultatet av detta arbete torde inte länge låta
vänta på sig. Åtgärden visar, att akademien är medveten om sin
plikt att inverka normerande och reglerande på språkutvecklingen
i vårt land. Torsten Fogelqvists direktörstal vid akademiens
senaste högtidssammanträde lämnade också ett klart vittnesbörd
i samma riktning. Den som något befattat sig med svenska språkfrågor och svensk språkundervisning vet fuller väl, vilken jätteuppgift som här föreligger. »Tid och sansning kämpade hans stri- 178
Svenska akademien
der», sjöng Tegner förhoppningsfullt om den förkättrade Leopold,
men den förhoppningen kan ingen hysa, som i vår tid kämpar för
ett korrekt och enkelt men på samma gång smidigt, uttrycksfullt
och vackert språk. Han måste finna, att han seglar i hård motvind, att han har emot sig så gott som alla makter och maktägande
i tiden: press, film och radio, demokrati och byråkrati, jäktet, hetsen och ytligheten, tillgjordheten och smaklösheten, liknöjdheten
och okunnigheten. En ljusning är visserligen det i rätt vida kretsar vaknade intresset för språkfrågor, men hur skall man få detta
att övergå från teoretiserande prat och platoniska sympatier till
handling, praktiska reformer och flammande protest mot allt som
är förvänt och avskyvärt i den nuvarande språkutvecklingen~ Det
är med detta som med Ni-reformen: kampen måste tagas upp på
många fronter på en gång. Man vill gärna hoppas, att Svenska
akademiens initiativ till en Antibarbarus skall bli resultatrikt och
bidraga till vårt språks räddning ur barbariet.
Man har också svårt att undertrycka en stilla tro på att Svenska
akademien allt fortfarande skulle ha en mission att fylla såsom
normgivande även i litterärt hänseende. Väl kan man ej önska
tillbaka de tider, då akademien slöt sig samman till en exklusiv
krets, med murar resta åt alla håll. Ännu gälla de visa och vidsynta ord, som en av akademiens verksammaste och noblaste ledamöter i alla tider, Bernhard von Beskow, en gång skrev: »Akademien bör så mycket som möjligt undvika att bliva skrå, vare sig
fransyskt, tyskt, engelskt eller svenskt. Hon bör till ledamöter
kalla män, vilka vår litteratur räknar bland sina ypperste, lika
gott till vad skola de höra.» En sådan vidhjärtenhet är dock ingalunda detsamma som ytlig eklekticism eller vacklande opportunism. »Litteraturens frihet» hotas i våra dagar icke från akademiskt håll eller från dem, som sätta anspråken på god litteratur
högt, utan tvärtom från sådana, som icke blott själva föredraga att
uppträda »utan krage» utan även anse »kraglösheten» såsom det
allena saliggörande – för att använda Torsten Fogelqvists drastiska uttryckssätt i hans direktörstal förra året. Mot dylika anspråk måste Svenska akademien, om dess valspråk »snille och
smak» inte skall vara tomma ord, sätta ett obönhörligt motstånd.
Gentemot det krystade, larviga och oäkta maneret måste den nu
som fordom hävda kraften och klarheten, mot unkenheten måste
den sätta friskheten, mot kulturlösheten den litterära kulturen.
Sviker akademien här sin uppgift, så kan på den tillämpas den
179
Gustaf Jacobson
hårda dom, som en av akademiens nuvarande medlemmar en gång
uttalade över en idelös och irrande generation: »Huru många
halvgamla genombrottsmän se vi inte irra omkring som flarn på
tidens böljor, rädda att inta en orubblig ställning, rädda att vara
föråldrade och förbigångna, ängsligt bekymrade att inte ständigt
Yara i täten. Deras rättesnöre är den ytliga, rent formella satsen
om ungdomens, ‘utvecklingens’ och ‘det nyas rätt’ – svårigheten
är tyvärr bara att veta, vad som är utveckling och vad som är det
nya, ty historien visar, att det ibland är det gamla, och att Kant
utformade sin ungdomligaste framtidstanke i gubbåldern. De inbjuda genom hela sin trevande och kaotiska osäkerhet till intimidering, och de förtjäna i grund och botten icke något bättre än att
bli duperade, att falla offer för första bästa företagsamma och
terroristiskt anlagda ungdom, som slår näven i bordet till tecken
att den har rätt.» Karakteristiken saknar inte sin aktualitet för
vissa företeelser inom våra daga.rs litterära kritik. Måtte den inte
visa sig passa in på Svenska akademien och dess ledamöter! Det
150-årsminne, akademien snart gå.r att fira, bör vara ägnat att
kraftigt erinra den om de förpliktelser, som dess ~irorika historia
medför.
1150

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner