Print Friendly

Svenska medier mot botten

Av Johan Tralau | 30 december 2010

Vi har under året fått uppleva ett antal så kallade skandaler som i princip uteslutande handlar om vissa personers sexliv och familj. Sverige har snabbt närmat sig botten på den publicistiska dasstunnan. Det skriver Johan Tralau om svenska medier under 2010.

Ett vansinnigt år närmar sig sitt slut. Ursäkta om det låter dramatiskt, men jag tror inte att någon har påpekat hur radikalt annorlunda Sverige och den svenska offentligheten är nu jämfört med helt nyligen. Under det senaste året har vi fått en ny sorts medieoffentlighet – gränslös och ohämmad.

Sverige har nu fått uppleva ett antal så kallade skandaler som i princip uteslutande handlar om vissa personers sexliv och familj. Sven-Otto Littorin fick avgå efter lösa anklagelser om sexköp. Prinsessan Madeleines fästman fick se uppgifter om ett pikant privatliv cirkulera runt, runt i de medier som inte hade självaktning nog att avstå. Ett känt skådespelarpars skilsmässa har vikts ut i kvällspressen. Och slutligen har naturligtvis påståenden om kungens sexliv varvats runt till leda och övermättnad.

Det gemensamma med alla dessa sorgliga eller lustiga historier är att medier har valt att offentliggöra delar av kända personers privatliv som dessa själva har försökt hålla hemliga. Och det vi ser här är faktiskt nytt. Tidigare har svenska medier inte känt sig tvungna att publicera varje sanning eller lögn om offentliga personers könsliv som kan tänkas sälja lösnummer eller böcker. Nu kan däremot, som Niklas Ekdal påpekar i en insiktsfull artikel i senaste Axess (9/2010), ”vilken offentlig person som helst … få se sitt familje- och sexliv som en följetong på löpsedlarna”.

Sverige har snabbt närmat sig botten på den publicistiska dasstunnan. Vi får förmoda att Aftonbladet och Expressen snart kommer att uppleva sig ha rätt att gillra den sorts fällor för ”kändisar” som brittisk press använder – alltså av typen ”här vill kändisen X (fyll i vilket namn som helst och visualisera en bild från dold kamera) köpa knark (eller vara otrogen, eller köpa sex)”. Det är en sorts medial motsvarighet till brottsprovokation – en möjlighet som den svenska polisen talande nog inte har, men där medier nu framträder som åklagare, domare och bödel.

Det är, med förlov sagt, en totalitär marknadsdriven genomlysningsideologi som inte känner några gränser, och som behandlar varje perversion, varje personligt misslyckande som ”allmänintresse” om allmänheten är beredd att betala för att läsa om dem. I en sådan medieoffentlighet skyddas man inte av lagen, bara av att leva i det fördolda, under mediernas radar och röntgen.

Det finns ett möjligt anständigt sätt att argumentera för genomlysning av offentliga personers könsliv. Ett sådant argument skulle handla om att bristande sexual- och familjemoral skadar samhällets sköra moraliska ekosystem. Det är ett högst rimligt antagande. Men vi bör minnas insikten om politikens gränser och individers rätt att i många fall fatta även omoraliska beslut.

Så det principiella svaret på frågan om medierna och ”allmänintresset” bör ha två delar. För det första att det som personer själva försöker hemlighålla i allmänhet inte bör offentliggöras – bristande sexualmoral bör helt enkelt inte avslöjas av medier om de offentliga personer som ägnar sig åt det själva i så hög grad som möjligt försöker avskärma den från offentligheten.

Det finns förvisso en medial demimonde som gärna offentliggör sitt eget köns- och privatliv, men det betyder inte att alla andra bör behandlas på samma sätt. En skilsmässa i en kändisfamilj hör alltså rimligen inte alls till mediernas rike; och personer med bristande privatmoral som inte döljs tillräckligt väl bör i tysthet sorteras bort innan de får en ställning i partier och ledande familjer. En perversion eller ett personligt misslyckande som verkligen döljs och avskiljs från insyn är därför, i ordets verkliga mening, privat. Men för det andra har den här principen om vad medier bör ägna sig åt en given inskränkning: Om sexuella lojaliteter, förbindelser eller nätverk påverkar en persons gärning i förhållande till staten eller någon annan organisation innebär det en sorts korruption, alltså att man missbrukar sin ställning. Och då hjälper det förstås inte att man försöker hemlighålla sina avvikelser – tvärtom. Att mindre nogräknade medier väljer att offentliggöra det som verkligen är privat, till skillnad från den här sortens korruption, är därför ett dubbelt svek.

Kan vi enas om ett sådant principiellt svar på frågan om vad medierna bör betrakta som ”allmänintresse” kan vi också bedöma de ibland svåra fall vi har sett under de senaste året, liksom kommande fall. Men det finns inga särskilda skäl att tro att den här sortens moralistisk mediehysteri inte kommer att återkomma igen och igen – inte så länge allmänheten vill känna den lägsta sortens kittling och internet fylls av pikanta lögner och avslöjanden som ingen tidning kan tävla med. Mer troligt är alltså att vi får ett ganska obehagligt, ont nytt år. Ett samhälle som inte försvarar rätten till en sluten, inre fästning i livet, till hemligheter, är ett samhälle som börjar förlora känslan för friheten.

Johan Tralau är docent i statskunskap vid Uppsala universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner