Print Friendly

Svensk inrikespolitk i världskrisens skugga

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSK INRIKESPOLITIK
I VÄRLDSKRISENS SKUGGA
Av docent GUNNAR HECKSCHER, Uppsala
EJ ENS den bittraste motståndare till 1933 års »kohandel» och
den nuvarande regeringskoalitionen kan bestrida, att den omgruppering i svensk inrikespolitik, som ägde rum för fem år
sedan, till en början medförde en stark ökning av det inrikespolitiska intresset. Genom övergången till vad som i realiteten
var majoritetsparlamentarism drogs intresset från de svårfattliga
utskottsuppgörelserna till de mera enkla – och förenklade –
striderna mellan en ständigt segrande regering och en ständigt
underlägsen men oföränderligen lojal opposition. Det hela blev
ytligt sett lättare att begripa, och den demokratiska väljarkåren
visade också ett ökat intresse, som nästan uteslutande blev till
vinst för de framgångsrika partierna, om man bortser från folkpartiets naturliga återhämtning 1936 efter det överdrivna bakslaget vid 1932 års Kreuger-val.
De sakliga motsättningarna mellan 1933 års segervinnare och
deras belackare äro alltför söndertjatade för att åter upptagas till
diskussion. Åtskilligt tyder på att det var en tillfällighet vilken
sida som tog hem spelet, och att vilken konsekvent och intelligent
genomförd regeringspolitik som helst skulle ha kunnat uppnå
samma goda resultat på det ekonomiska området. Däremot råda
knappast några delade meningar om, att den svenska demokratien
vid denna tidpunkt hade större behov av just en konsekvent och
intelligent genomförd regeringspolitik än av något annat. Därförutan skulle parlamentsledan lätt ha kunnat ta sig utomordentligt farliga uttryck och den ekonomiska krisens sociala motsättningar ha brutit ut i öppen konflikt. Ögonblicket krävde ledning,
likgiltigt varifrån, och det är den socialdemokratiska partiledningens heder och förtjänst om svensk politik att den så snabbt
och skickligt anpassade sig efter ögonblickets krav.
För denna gång har sv-ensk inrikespolitik gått över den kritiska punkten. Ä ven om den korta högkonjunkturens topp synes
477
Gunnar Heckscher
vara passerad och den svenska exportindustrien redan haft stark
känning av en begynnande försämring i läget, vill det knappast
förefalla som om denna skulle antaga en tillnärmelsevis så krisartad karaktär som förra gången, bland annat därför att näringslivets män i så gott som alla länder tagit lärdom av den bittra
erfarenheten och visat större försiktighet. Våra inrikespolitiska
problem ha därmed förlorat, ingalunda sin betydelse, men vad
man skulle kunna kalla det omedelbara spänningsmomentet.
Ännu vid höstens val ha partiorganisationerna i stort sett lyckats få fram sina skaror till valurnorna, men de politiskt
opinionsbildande individerna och medborgargrupperna i både
»arbetarklassen» och »medelklassen» börja vända sin uppmärksamhet åt andra håll. En liten grupp intellektuella radikaler
har visserligen ännu ej hämtat sig från den första förtjusningen över möjligheterna till fritt och obehindrat experimenterande med den svenska socialpolitiken, men flertalet av de politiskt intresserade har fäst blickarna på det drama som utspelas
utanför våra gränser, visserligen icke utan mycken undran över
hur lång tid som ännu återstår tills även Sverige måste gå att
intaga sin mer eller mindre ansvarsfyllda plats på scenen.
De inrikespolitiska återverkningarna härav äro betydelsefulla
och förtjäna större uppmärksamhet än hittills kommit dem till
del. När det gäller utrikespolitiken gå nämligen dc politiska
åsiktsmotsättningarna alls icke efter samma linjer som i de
socialpolitiska spörsmålen. Herrar Rickard Sandler, K. G. W estman, Gustaf Andersson i Rasjön, Gösta Bagge och Riitger Essen
företräda olika schatteringar och olika uppfattningar om de
lämpligaste medlen, men målet – att så långt som det är möjligt
bevara Sveriges neutralitet och politiska handlingsfrihet – är
för dem alla gemensamt. Vad som gäller ledarna, gäller i betydande grad även deras mera ansedda partivänner, och av allra
största vikt är att hos många av dem håller på att utbilda sig
den uppfattningen, att denna gemensamma strävan är av större
betydelse än några inrepolitiska meningsskiljaktigheter, ej minst
därför att det här gäller möjligheten att över huvud få bedriva
en självständig svensk reformpolitik.
I en akut konflikt, d. v. s. krig eller omedelbar fara för ett så-
dant, skulle denna gemensamma övertygelse finna sin naturliga
utlösning i en allmän nationalregering, icke främst för att de
personligen dugligaste krafterna skola kunna användas på
478
Svensk inrikespolitik i världskrisens skugga
ledande poster, utan för att i alla kretsar skapa största möjliga
f.örtroende för ledningen och dess åtgärder. Ett sådant perspektiv
kan ur många synpunkter förefalla tilltalande för både socialdemokratien och högern, kanske också för folkpartiet. Dessa grupper skulle komma att bli de dominerande, åtminstone sakligt
sett. Regeringsarbetet skulle i hög grad få sin prägel av den
nationella utrikespolitikens krav, något som måste tilltala de
konservativa, medan å andra sidan statsverksamhetens utbredning över det ekonomiska fältet säkerligen skulle fortgå med en
snabbhet, som icke kunde vara annat än tilltalande för socialdemokraterna, i synnerhet som den nationella samlingen skulle
försvåra eller rentav utesluta ett verksamt motstånd från företagarvärldens sida. Mellanpartierna åter ha icke samma anledning att motse en sådan utveckling med optimism. Deras inflytande skulle – i den mån icke personliga förhållanden ökade det
-bli synnerligen ringa, och deras möjligheter att spela ut ytterlighetsgrupperna mot varandra vore helt försvunna. Bortsett
från fundamentala åsiktsmotsättningar, som i ett kritiskt läge tillfälligt skjutas åt sidan, finnas nämligen till följd av den svenska
politikens traditionellt fridsamma karaktär inga hinder för ett
nära och förtroendefullt samarbete mellan högermän och socialdemokrater. Tvärtom: dessa båda· grupper, som i den svenska
parlamentarismens hittillsvarande historia burit en väsentligt
större del av regeringsansvaret än mellanpartierna, ha redan
därigenom en gemensam känsla för den starka regeringens värde
och uppgifter, de ha i grund och botten en viss ömsesidig respekt,
som följer av att de alltid, mer eller mindre frivilligt, måst företräda egna åsikter i stället för att låta sin position bestämmas av
ett medeltal mellan andra stridande gruppers ståndpunkter, och
båda torde vid det här laget ha gripits av en viss leda vid sina
påtvungna bundsförvanter. Liksom många inom socialdemokratien förlorat all respekt för ett parti med så låg personlig standard som bondeförbundet, råder inom det större oppositionspartiet ett visst bekymmer över folkpartiets tendenser att snegla
efter en »vänstersamling», vilka ge intryck av att vissa grupper
där högst av allt åstunda att få intaga bondeförbundets plats i
regeringskoalitionen. A andra sidan har folkpartiet proportionsvis ett större antal »ministrabler» än något annat parti och torde
sålunda på rent personlig väg ha möjlighet att utöva ett stort
479
Gunnar Heckscher
reellt inflytande, vilket knappast kan bli resultatet av dess nuvarande riksdagspolitik.
Det har därför sin betydelse att i förväg söka precisera, under
vilka förhållanden en allmän koalition från högern till socialdemokraterna skulle vara önsklig. Säkerligen komme den utan
vidare till stånd, om Sverige arrfölles eller på annat sätt direkt
indroges i krig. Men även ett par andra fall skulle kunna medföra nästan lika stort behov att avkoppla de inrikespolitiska motsättningarna. En väpnad konflikt annorstädes i Europa, som
hotar att vidgas till ett allmänt krig, innebär sannolikt så starka
påfrestningar på vår neutralitet, att alla politiska riktningar i
god tid måste underkasta sig gemensamt ansvar för fredens bevarande. Slutligen är det långt ifrån osannolikt, att vårt land oavsett krig eller omedelbart krigshot av en eller annan främmande
makt utsättes för starka politiska påtryckningar, vilka måste
mötas genom en kraftig manifestation av fullkomlig nationell
enighet, ej minst för att beröva främmande makter en efterlängtad möjlighet att spekulera i våra inre tvister. Även då
synes en allmän koalitionsregering vara den enda utvägen.
Men också endast under dylika förutsättningar. Ty det måste,
bland annat till undvikande av all~ missförstånd, eftertryckligt
framhållas att ett sådant försök därförutan icke blott är osannolikt utan även skulle vara utomordentligt farligt för de samverkande grupperna och den svenska demokratien över huvud.
Så länge de ekonomiska problemen faktiskt om också ej psykologiskt dominera, går en klar skiljelinje mellan socialdemokratien
och det nuvarande bondeförbundet å den ena sidan, högern och
det nuvarande folkpartiet å den andra. Inom båda oppositionsgrupperna stå inflytelserika element, förmodligen de inflytelserikaste, mycket långt ifrån en negativ ståndpunkt till statens
verksamhet på det ekonomiska området, liksom varken socialdemokratien eller den socialistiska bonderörelsen helt accepterar
kravet på produktionsmedlens förstatligande. Men klyftan är
likväl tillräckligt djup mellan dem som önska ett ö-vervägande
fritt näringsliv och dem som önska förbehålla de mest betydelsefulla ekonomiska avgörandena åt regering och riJ-:sdagsmajoritet. Likaså inom socialpolitiken: det är lika orimligt att beskylla
oppositionen för en negativ ståndpunkt till sociala reformåtgärder som att beskylla regeringen för att helt negligera sakens ekonomiska sida; och likväl möter det ingen svårighet att konstatera
480
Svensk inrikespolitik i världskrisens skugga
den nästan oöverkomliga motsättningen mellan dem som önska
binda sig för så stora sociala utgifter som vi i bästa fall kunna
komma att få råd till och dem som vilja nöja sig med vad vi
kunna vara någorlunda säkra på att få råd till. slutligen: även
om alla partier »accepterat demokratien» betyder ordet mycket
olika saker för dem: de ena mena därmed ett statsskick där majoritetsgruppen eller -grupperna utöva en ohämmad makt till sin
egen ekonomiska fördel, de andra allas gemensamma medverkan
i statens styrelse till allas gemensamma bästa, under vederbörligt
hänsynstagande till olika berättigade minoritetsintressen. Formler av denna art täcka naturligtvis alls icke fullständigt de stridiga syftemålen i enskilda fall, men de ge åtminstone någon föreställning om de verkliga motsättningar som ligga bakom »den
svenska idyllen». Om de ledande politikerna utan trängande skäl
av utrikespolitisk natur sökte bilda en allmän koalitionsregering
oaktat dessa fundamentala konflikter, skulle därur framväxa ett
missnöje mod demokratiens »korruption», som, därest icke koalitionen hastigt sprängdes, logiskt skulle föra fram till diktaturen:
deras eller någon annans.
Vad som nu innebär en så stark komplikation i vårt inrikespolitiska läge, är omöjligheten av att med ens ett minimum av
sannolikhet förutsäga, om läget inom den närmaste tiden blir
sådant att inrikespolitiken fortfarande dominerar, eller om den
skall lämna plats för utrikespolitiken. Ingen önskar i själ och
hjärta en utrikespolitisk kris. Men det betyder så oändligt litet
vad man önskar i Sverige, och med världspolitikens nuvarande
sensationella karaktär kan konflikten till synes komma när som
helst, liksom den också, under förutsättning av tillräcklig undfallenhet från endera stormaktsgruppens sida, kan dröja länge
eller kanske möjligen rentav helt ställas på framtiden. Det är
dessutom ur förevarande synpunkt ganska likgiltigt om den
europeiska krigsfaran verkligen är så stor som den allmänt antages vara. Huvudsaken är att politikerna i Sverige liksom i
andra länder behärskas av en känsla av krigsfara. Ty denna
känsla är tillräcklig för att hindra dem från att ägna ett tillräckligt mått av uppmärksamhet åt de betydelsefulla problem,
med vilka de ha att syssla i sin praktiska verksamhet. Denna
brist på intresse yttrar sig hos makthavarna som slarv och planlöshet vid reformernas utarbetande, hos dem som stå utanför som
bristande skärpa i kritiken mot den slarviga och planlösa re- 481
Gunnar Heckscher
formverksamheten. Hur skulle man också kunna samla sig till
att planera ett socialt reformarbete på lång sikt, som kanske blir
avbrutet inom några månader; och kan det löna mödan att sätta
in hela sin kraft på att kritisera åtgärder, som inom samma tid
kunna bli betydelselösa till följd av händelsernas egen logik~
. Möjligen visar sig även en annan effekt, i den mån de politiskt
ledande bli övertygade om behovet och sannolikheten av en kommande regeringskoalition. Harold Laski har i sin omdiskuterade
skrift »Democracy in Crisis» bjärt utmålat farorna för att överklassens sociala lojalitet skulle taga slut, därest en socialistisk
politik verkligen genomfördes i England. Riktigheten av hans
prognoser är säkerligen ytterst diskutabel, men så mycket kvarstår i alla fall, att människor och sociala grupper, såvida de ej
behärskas av något enande religiöst eller politiskt trossystem,
kämpa mycket bittert för sina ekonomiska fördelar och ofta,
kanske oftast, stå beredda att sälja sig till »påven, turken eller
Satan, bara han betalar bra». I allmänhet räcker det förresten
om han lovar att betala. Det är den betydelsefulla realitet som
ligger bakom den ofta förlöjligade fruktan för att kommunistiska eller nationalsocialistiska ytterlighetsriktningar skulle få
makt över någon huvuddel av svenska folket. Den politiska idyllen i Sverige har den förtjänsten att vi ännu ej haft några allvarliga påfrestningar av detta slag, och det är även detta som
gör att man med sådan säkerhet kan tala om möjligheten av
nationell samling, om en sådan visar sig erforderlig. Ingen vet
dock hur länge detta kommer att vara. Åven den planlösaste
socialisering utlöser förr eller senare en kamp om samhällslivets
ekonomiska fundament, en kamp som kan taga sig blodiga uttryck. Kan enighet icke uppnås i ett yttre krisläge, hotar för
varje europeiskt land den största faran genom inbördeskrig.
Vågar man hoppas att regering och opposition, därest de i varandra se blivande medarbetare i en nationell koalition, även i
fortsättningen skola låta sig angeläget vara att icke uppväcka
eller utnyttja krafter som en gång kunna komma att spränga
sönder det svenska samhället~
Till slut också några ord om den svenska demokratiens framtid
överhuvud taget. Vare sig vi ha att vänta en nationell samlingsregering eller ett fortsatt regemente av samma slag som det nuvarande, förefaller det uppriktigt sagt icke särdeles troligt, att
någon verklig parlamentarisk partiväxling av samma slag som
482
Svensk inrikespolitik i världskrisens skugga
under 1920-talet återkommer inom det eller de närmaste årtiondena. Detta betyder en fredligt genomförd men därmed icke
mindre genomgripande förändring i hela det demokratiska systemets natur: parlamentarismens avskaffande. De som gjort sig
skyldiga till den vanliga förväxlingen mellan parlamentarism
och demokrati få därmed en god åskådningsundervisning, men
viktigare är problemet hur det nya systemet kommer att gestalta
sig. De två alternativ, som ligga närmast till hands, kunna
karakteriseras med uttrycken det danska och det estniska. Det
förra betyder regering genom en eller flera olika vänsterkoalitioner, alla under socialdemokratisk ledning, med ett permanent
oppositionsparti: högern. Såsom det danska exemplet visar, hotar då
faran av att regeringspolitiken blir så hänsynslös och utmanande,
att oppositionsgruppen får svårt att bevara känslan av lojalitet
mot demokratien hos sina anhängare. Den andra utvägen betyder, att man även formellt avstår från det parlamentariska spelet,
söker samla så starka krafter som möjlig_t i ett statsparti och
bevarar en opposition – låt vara inom ett högst begränsat utrymme – blott som garanti för den hälsosamma kritiken. Med
det estniska exemplet för ögonen kan man i så fall kanske sätta i
fråga, hur pass verklig denna kritik kommer att bli, och därmed
hur mycket verklig självstyrelse som kan räddas över i det nya
systemet. Å andra sidan medför detta tillvägagångssätt sannolikt mindre risker för samhällets lugn och fred än det danska.
Och under alla omständigheter torde man på borgerligt håll böra
erinra sig- vad även det danska exemplet redan nu visar- att
en praktiskt taget allsmäktig socialdemokrati säkerligen kommer
att begagna varje anledning att inskränka eller i praktiken omintetgöra opponenternas handlings- och yttrandefrihet.
Det har här ingalunda varit fråga om att skissera något program för svensk politik, vare sig ur partisynpunkt eller därförutan. Men det ligger en viss fara i att, låt vara av grannlagenhetsskäl, blunda för de verkliga problem som i närvaran,de läge
föreligga utanför den ekonomiska och internationella politikens
ram. Åtminstone enligt författarens mening skulle det vara hälsosamt, om något av den tid som efter höstens uppriktigt sagt ganska
intresselösa valrörelse kan bli över för fundamentalf!. frågor
ägnades åt en mer än hittills öppenhjärtig diskussion om sannolikheten av en framtida nationell koalition för att möta en utrikespolitisk kris, om de hänsyn denna möjlighet kan ålägga de
483
Gunnar Heckscher
stridande partierna redan under nuvarande förhållanden, och om
den framtida gestaltningen av det demokratiska- men knappast
parlamentariska – styrelsesättet i vårt land. Kanske skulle ur
en sådan diskussion kunna utkristallisera sig något som kunde
förtjäna att kallas både ide- och handlingsprogram.
Denna artikel var i huvudsak utarbetad och uppsatt före landstingsvalen. De anförda synpunkterna kunna förmodligen just nu
knappast påräkna någon förståelse hos en segerdrucken socialdemokrati, som mer än någonsin blivit övertygad om sin egen
förträfflighet och förmåga att praktiskt taget ensam styra det
svenska folket. Åven oppositionen torde efter detta resultat vara
mycket främmande för tanken på någon allmän samlingsregering. Men tiden rider fort. Det ligger icke i någons intresse att
skärpa motsättningarna i svensk politik så mycket, att förtroendet för vår utrikesledning allvarligt rubbas vare sig utomlands
eller i inflytelserika svenska kretsar. Ej ens i detta val företräder
socialdemokratien för övrigt mera än drygt hälften av valmanskåren. Åven de 43% som ej röstat med något av de röda partierna tillhöra svenska folket, huru lätt detta faktum än kan bli
glömt. I varje fall är icke världsläget sådant, att ett mer eller
mindre tillfälligt valresultat kan överskugga de avgörande problemen för svensk demokrati.
484

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner