Print Friendly

Svensk frihet

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVENSI( FRIHET
Av professor F REDE CASTBERG, Oslo
FoR et par år siden utgav professor Nils Herlitz et skrift: Svensk
frihet, preget av den dype innsikt i og hengivenhet for nedarvet
svensk retts- og frihetstradisjon som er karakteristisk for skriftets forfatter. De betraktninger jeg nedenfor skal tillate mig å
knytte til professor Herlitz’ skrift, har ikke karakteren av en
anmeldelse av skriftet. Det dreier sig snarere om noen strötanker,
som dette innholdsrike skrift har gitt stötet til.
Mot professor Herlitz’ fremstillingsform kunde man kanskje
rette en innvending. Det er som om hans omhu for å få alle sider
av et spörsmål med i sin argumentasjon, undertiden kan före til
at de skarpe konturer viskes ut. De mange overgangsformer mellem demokrati og diktatur, frihet og tvang kan undertiden komme
til å overskygge de prinsipielle motsetuinger i de samfundsfenomener han behandler. Herlitz er ikke de enkle og rigoröse generalisasjoners manu. Karakteristisk er hansinngående dröftelse av
maktfordelingens problem i den moderne stat. Han later ikke til
å interessere sig meget for den klassiske Montesquieuske teori om
statsmaktens inndeling i lovgivende, dömmende og administrativ
myndighet. Hans fremstilling av den svenske offentlige retts
myndighetsfordeling söker ikke noen slik enkel, prinsipiell ledetråd i bestemmelsenes brogede virvar. Men til gjengjeld gir han
et nyansert og levende billede av det omskiftelige spill av kompetanser og samvirke i beslutningsvirksomheten; og han viser det
kompliserte utredningsvesen som er så karakteristisk for svensk
statsliv. Vi står her overfor et trekk ved statsvirksomheten i
Sverige som ikke kan unnlate å slå f. eks. en norsk iakttager: den
grundige forberedelse, de omstendelige utredninger som hele tiden ledsager viljedannelsen i svensk politikk og forvaltning. Ofte
synes man unektelig at hele dette tungvinte maskineri må virke
hemmendepå han~lekraften. Men det gir selvsagt garantier som
fra borgernes synspunkt er av höi verdi: som Herlitz sterkt fremhever, gir all statsvirksomhet ved kollektive organer anledning
til et fengslende spill mellem de forskjellige og ofte höist for- 619
Frede Gastberg
skjelligartede personligheter som disse organer er sammensatt av.
En enkelt personlighet kan få en maktstilling som rekker langt
ut over hans juridiske kompetanse. Vi står vel igrunnen her overfor et av de store, undertiden tragiske probierner i alt offentlig
liv, ikke minst i demokratiets. Man har folk med karakter, innsikter, begavelse. Og man har folk med pågangsvilje, trang til
selvhevdelse, agitatorisk kraft. Det blir ofte den siste type av
mennesker som preger de beslutninger samarbeidet og kampen innen statsorganene munner ut i. Ingen statsforfatning, i det hele:
ingen lovordning i verden, kan hindre at vitalitet, suggestiv kraft
og ubekymret hensynslöshet kan feie en dypere innsikt og et
finere livssyn tilside.
Et vesentlig trekk- ja man kunde si: det elementrere prinsipp
i en fri forfatning, er norm-messigheten. Og med norm-messighet
forstår man spesielt dette at all utövelse av statens makt overfor
borgerne foregår overensstemmende med generelle bestemmelser,
normer. Det var allerede för krigen en höist betenkelig tendens
også i demokratienes lovgivning- ikke minst i Norge og Sverige
– til å ville overlate avgjörelsen av borgernes rettsstilling i det
konkrete forhold til forvaltningsorganenes frie skjönn. Det er så
fristende for den som skal forme en lov, å spare sig for möien
ved å tenke igjennem i detalj de situasjoner som staten skal ta
stilling til i fremtiden. Det er så meget lettere å overlate det til
forvaltningsorganene – undertiden domstolene – å löse de fremtidige spörsmål efter et fritt skjönn. Man må ikke glemme at
loven skal skape den beregnelighet for fremtiden som er en vesentlig forutsetning for et fritt kulturliv. Og loven skal sikre mot
tilfeldighet og vilkårlighet i den enkeltes liv i staten. Forkjrerligheten for det konkrete skjönn er en direkte fare, som ikke minst
vi borgere av de okkuperte land efter krigen må vrere på vakt
mot. Som det turde fremgå av mange uttalelser i mine egne tidligere skrifter, er jeg hjertens enig i ord som disse: »Över huvud
måste man vara på sin vakt mot de mångahanda alltför bekväma
resonemang som, i full samklang med den principiella antinormativismen, gå ut på omöjligheten eller svårigheten att förutse på
förhand, att planlägga på längre sikt. Man har av lagstiftaren
rätt att kräva ett förutseende, som går så långt som mänsklig förmåga räcker; om det brister härutinnan, kan han ej fullgöra sin
uppgift att i möjligaste mån trygga friheten och säkerheten i
människornas sammanlevnad.» (Herlitz, side 67-68.)
620
S1Jensk fri.het
I visse henseender gir forövrig det svenske forfatningssystem
efter norsk opfatning en noe mindre betryggende garanti for rettssikkerheten enn det norske. J eg sikter til det forhold at domstolskontrollen overfor lovgivning og forvaltning i Sverige ikke rekker
så langt som i Norge. Det er sant at man i Sverige har et mere
utviklet »besvärsinstitut» innen forvaltningen selv, enn vi har
efter Norges offentlige rett. Det er også ubestridelig at lovgivningen i Norge har et vidt spillerum, når det gjelder å lrngge en
avgjörelse definitivt i forvaltningsorganenes hånd. Men ingen lov
kan efter den norske statsforfatning frata domstolene retten til
overfor en hvilkensomhelst forvaltningsakt å pröve spörsmålet
om selve lovmessigheten av forvaltningsakten. Er den enkelte
blitt rammet av et inngrep, som ikke er hjemlet i lov·en, kan han
alltid i en eller annen form söke beskyttelse hos domstolene. Selv
lovgiverens bestemmelser i lovens form står under domstolenes
kontroll, forsåvidt som den enkeltes grunnlovmessige rettigheter
oprettholdes av domstolene, om nödvendig mot loven selv.
J eg tror at de fleste nordmenu vilde anse det for en ulykke om
dette trekk ved norsk samfundsliv skulde forsvinne. Jeg tror heller ikke det er noensomhelst farc for at så vil skje, når det frie
samfundsliv på grunnlag av vår nedarvede forfatning igjen skal
tas op efter befrielsen. Nettop rettlösheten i Norge i de siste år,
under et regime av helt motsatt type, har vrnrt en anskuelsesundervisning i verdien av vår egen ordning.
Men det å oprettholde alle disse formelle rettsstatsprinsipper er
allikevel ikke nok. At staten utöver sin makt i streng overensstemmelse med normer, er et elementrnrt frihetskrav. Men normene selv kan vrnre slik at resultatet blir i strid med hvad vi
anser for höiere rett og rettferdighet. Herlitz går ikke forbi rettferdsproblemet. Hans lösning er imidlertid ikke fullt tilfredsstillende efter min opfatning. Som så mange andre moderne juridiske
videnskapsmenu og rettsfilosofer mener Herlitz at man ikke kan
konstatere hvad som er rettferdig, men bare hyilke farestillinger
menneskene faktisk har om rettferdigheten. Og den opgave lovgiveren kan stille sig, er bare å organisere menneskenes samliv
efter slike normer at såvidt mulig alles rettsbevissthet stilles tilfreds. Jeg tror ikke en slik relativisme er holdbar. Og den er
ikke det grunnlag en kamp for rettens og frihetens verdier kan
föres på, når disse verdier er i ytterste nöd og fare. Men hos Herlitz er allikevel rnrbördigheten for den nedarvede rettsbevissthet
621
Frede Gastberg
i hans folk vidnesbyrd om hans egen rettspatos, som er nöie forbundet med kjrerligheten tillarrdet og dets historie. Jeg vil citere
noen kloke ord, som jeg synes er karakteristiske: »För att man
rätt skall kunna uppfatta vad fosterlandet kräver, fordras det att
man vet att lyssna, att man gör levande för sig, så långt man förmår, hela den samlade fond av erfarenheter och tankar, behov och
strävanden, som tillhopa utgör vårt folks själ. Man måste i förståelse och hänsyn famna allt det skiftande som nu rymmes däri.
Man måste också känna det levande sambandet med gångna släktens strävan och verk och med dem som skola komma efter oss.
Så står man icke ensam; den stora gemenskapen lever och talar
sitt mäktiga språk i den enskilda människans hjärta, och detta
fulltonigare och fullödigare, ju rikare samlivet mellan fria människor gestaltar sig.» (S. 253.)
Svensk frihet. Den er som en gammel, rerverdig ek. Den har
vrert i svrer storm i disse årene. Og i stormen har eken böiet sine
grener, – ofte så rueget at vi, som holder av den, har sett det med
engstelse og bekymring. Men eken står der fremdeles. Det vilde
vrere et tap for hele menneskeheten om den noengang skulde falle.
622

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner