Print Friendly

Svend dahl; Vart är Tories på väg

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VART ÄR TORIES PÅ VÄG?
SVEND DAHL
John Major lämnade efter sig ett parti i kris. Efter 18 vid makten präglas Tory av skandaler och
interna stridigheter. Men frågan är hur länge Tony Blairs regering undgår britternas missnöje. Snart kommer
den dag då Blair måste säga annat än innehållslösafraser som alla kan hålla med om.
I
det brittiska parlamentsvalet
den l maj förlorade de konservativa 171 platser i underhuset. Att det skulle gå
dåligt för tories hade de flesta väntat sig- efter 18 år vid makten
var partiet både oinspirerande och
korrupt. Men ra hade nog förväntat
sig ett valnederlag i samrna skala som
det som drabbade de konservativa
och Winston Churchill vid valet
1945.
Inte nog med att labour- och liberaldemokraterna – gjorde rejäla inbrytningar i de tidigare så starka toryfastena i södra England, där en missnöjd medelklass för första gången på
länge lade sina röster på labour.
Tories utraderades fullständigt i
Skottland och Wales, som numera
inte har en enda konservativ parlamentsledamot.
SVEND DAHL är frilansskribent ochf
d redaktör för Svensk Linje.
24
Valresultatet innebar också att en
av de givna kandidaterna att efterträ-
da John Major, som valde att avgå
som partiledare direkt efter valet,
fick se ett abrupt avbräck i den politiska karriären. Försvarsminister
Michael Portilla föll offer för taktikröstning i sin tidigare säkra valkrets
och blev utan plats i parlamentet.
Fem kandidater
Det är med andra ord ett illa sargat
parti som i slutet av juni skall välja
partiledare. I skrivande stund har fem
kandidater tillkännagett sitt intresse,
och det mesta talar för att någon av
dem kornmer att stå som vinnare när
de konservativa parlamentsledamö-
ternas röster räknats. Oavsett vem
som blir vald till partiledare kornmer
alla fem att spela betydelsefulla roller
under de kommande åren i opposition. Till stor del är det dessa personers agerande som kornmer att avgö-
ra om de konservativa har någon
chans att vinna det parlamentsval som
skall hållas om fem år. Att ta en titt på
SVENSK TIDSKRIFT
de fem kandidaternas egenskaper sä-
ger oss därför en hel del om tories
framtid.
Först ut att deklarera sin intention
att bli John Majors efterträdare var
den förre finansministern Kenneth
Clarke. Clarkes styrka är framförallt
hans stora erfarenhet av regeringsarbete. Dessutom har han en folklig
framtoning, vilket gör honom till
den torypolitker som anses ha störst
chans att besegra Tony Blair. Men
popularitet hos folket har föga betydelse när de konservativa parlamentsledmöterna skall välja partiledare.
Halva partiet avskyr nämligen
Clarke. Han anses vara alltför starkt
förknippad med John Majors regering och många på partiets högerkant
anklagar honom för att ha orsakat
valnederlaget genom sin alltför BUpositiva hållning. Risken är alltså att
tories under Kenneth Clarkes ledning skulle fortsätta att präglas av inbördeskrig i EU-frågan. Men samtidigt är Clarke en skicklig politiker,
som skulle ha förutsättningar att vara
både en konstruktiv oppositionsledare och en röstmagnet för tories. Det
skulle kunna göra honom till en enande figur för partiet och i längre
perspektiv till premiärminister.
När John Major sommaren 1995
utlyste nyval till partiledarposten utmanades han av den dåvarande ministern för Wales John Redwood.
Redwood förlorade, men har sedan
dess byggt upp en ställning som ledare för partiets högerfalang, en position som stärkts nu när Michael
Portillo är ute ur leken. Sedan han
·avgick ur regeringen 1995 har han
också skaffat ett starkt stöd bland partiets gräsrötter. Att han lämnade
Majorregeringen och därför inte behöver försvara det förflutna är också
ett av hans främsta argument i partiledarstriden. Politiskt är han uttalad
euroskeptiker och således avskydd av
mitten och vänstern inom tories.
Dessutom har han en akademisk och
euroskeptiska högern. Att någon
skulle kunna se Howard som en
kompromisskandidat är egentligen
märkligt. Han står för samma hårdfö-
ra anti-EU-linje som Redwood, och
slog i en artikel i The Sunday
Telegraph fast att han som partiledare
skulle se det som sin främsta uppgift
att motverka det federalistiska hot
han ser i labours EU-politik. Att
Tony Blairs EU-politik i själva verket är i det närmaste identisk med
John Majors, säger en hel del om
Howards åsikter. Dessutom är han
motsatsen till Kenneth Clarke när det
gäller folklighet. Budskap som nej till
federalism och hårdare kriminalpolitik, skulle visserligen kunna tilltala
väljare, och utgöra grunden för ett
populistiskt toryparti. Men Howard
klarar inte av att tala med väljare.
Och populism utan folklig förankring är ingen vidare lyckad kombination. Howards chanser att bli vald har
framåtsyftande förslag. T ex låg han
bakom en av tories fa nya ideer i valrörelsen – en privatisering av stora
delar av pensionssystemet.
Ung fornyare
Den kandidat som kanske fatt mest
uppmärksamhet är William Hague,
minister för Wales hos John Major.
Det som lett till att Hague lyfts fram i
media är främst hans ungdom – han
är 36. Den ideologiska profilen är
emellertid otydlig. Men han framstår
som en förnyare, och de opinionsmätningar som gjorts bland toryaktivister visar att många vill se honom
som näste partiledare. I en artikel i
tidskriften The Spectator understryker
han behovet av modernisering av det
konservativa partiet. Politiskt måste
partiet återigen bli förknippat med
det frihetsbudskap som det gick fram
med på 80-talet, och inte med makt,
korruption och interna strider. Det
synnerligen ofolklig framtoning. minskat ytterligare efter att ha blivit gäller att kunna tänka sig in i vanligt
Men som en av hans anhängare,
Norman Tebbit, konstaterade i en
artikel i The Sunday Times: även
Margaret Thatcher ansågs sakna förmåga att attrahera väljare innan hon
blev partiledare
Kompromisskandidat
Strax efter valnederlaget framstod
Michael Howard, inrikesminister i
John Majors regering, som en mycket stark kandidat. Några bedömde
honom till och med som en möjlig
kompromisskandidat om valet skulle
stå mellan Kenneth Clarke och exempelvis John Redwood från den
anklagad av en tidigare medarbetare
för att ha ljugit för underhuset.
En stark kandidat är däremot Peter
Lilley, före detta socialförsäkringsminister. Lilley anses framförallt kunna
hålla samman partiet. I den tidningsartikel i The Daily Telegraph där han
tillkännagav sin kandidatur, pekade
han särskilt på sammanhållningen i
Europafrågan. Han motsätter sig visserligen fortsatt integration, men
samtidigt tar han avstånd från det
närmast xenofoba BU-motstånd som
finns inom delar av tories. Dessutom
var han en av de fa ministrar i den
förra regeringen som bidrog med
SVENSK TID SKRIFT
folks situation, konstaterar Hague.
Det som talar mot Hague är att han
skulle bli en svag ledare. Klarar han
av att leda en regering full av starka
personer som Kenneth Clarke,
Michael Hesseltine, Michael Howard
och John Redwood. Många resonerar därför som så att Hague bör vänta
ytterligare ett antal år innan han blir
partiledare.
Den uppgift som väntar den nye
partiledaren är knappast enkelt. Ett
besegrat, splittrat och desillusionerat
parti skall fas på fötter igen och göras
berett för ett val om fem år. Det kan
tyckas naivt att tro att tories har en
25
chans att vinna nästa val. Men om
det var något det senaste valet lärde
oss var det att väljama är extremt rörliga. De medelklassväljare som fram
till i år röstat på de konservativa kan
alltså mycket väl återvända vid nästa
val. För att tories skall kunna besegra
Tony Blair krävs det emellertid att de
utmanar honom på hans hemmaplan
– det politiska mittfält där stora grupper medelklassväljare återfinns och
där valen avgörs. Att bli forknippad
med extremism i EV-frågan är med
andra ord knappast en fordeL
18 år i opposition
Mycket tyder dock på att tories kommer att agera på ett sätt som gör en
valseger omöjlig. Det är lätt att dra
parallellen med labour efter valet
1979.
Thatchers regering var aldrig –
med undantag for strax efter
Falklandskriget – särskilt populär.
Labour agerade emellertid på ett sätt
som gjorde att de inte kunde dra fordel av regeringens impopularitet. De
valde en partiledare som kunde tillfredsställa extremisterna bland partiaktivisterna, i stället for att välja en
som tilltalade väljarna. Politiskt rörde
sig labour åt vänster, vilket ledde till
att partiet splittrades och fick tillbringa 18 år i opposition.
Historien ser ut att kunna upprepas.
Blairs regering lär heller inte forbli
populär så länge till. Den dagen
kommer då Tony Blair måste sluta
uttrycka sig i politiska sound-bites
som alla kan hålla med om, och då
26
kommer många väljare börja tvivla
på labours politik.
Det var knappastJohn Majors politik som väljama sade nej till, det var
ett toryparti som uppvisade alla de
tecken som brukar utmärka en organisation på dekis. Korruptionsskandaler, oförmåga att ta intryck av omvärlden och ovilja att forändra sig.
Därfor röstade folk på labour som
framstod som ett ”tory-light-parti”:
ungefår samma politik, men en ny
fräsch förpackning och utan 18 års
maktinnehav.
Vad tories nu behöver är en egen
Tony Blair som kan fornya partiet.
Det handlar om att bygga upp den
sönderslagna lokalorganisationen (inte minst Skotdand och Wales), att
formulera ett budskap som väljama
kan identifiera sig med och att fa slut
på striderna i Europafrågan. William
SVENSK TIDSKRIFT
Hague skulle kunna bli denne förnyare. Han har insikten om behovet av
förändring, men har han styrkan att
göra verklighet av ideema eller blir
han en marionett åt John Redwood?
Kenneth Clarke skulle säkerligen
kunna föra tillbaka partiet till politikens mittfält och utmana Blair, men
formodligen till priset av inre splittring. Peter Lilley skulle också kunna
bli en fomyare, men frågan är om
han har styrka och karisman som
krävs.
Förnyelse är svårt att genomfora.
Så kanske far tories vänta lika länge
på sin förnyare som labour fick vänta
på Tony Blair. Under tiden finns det
många frestande – och mycket enklare – alternativ: euroskepticism, populism, löften om stora ofinansierade
skattesänkningar. Men utan förnyelse
lär väljama stanna hos Tony Blair.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner