Svend Dahl; Liberal kris
1995
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
vända sig till. Det forefaller vara likadant
i Sverige. Men kanske det inte handlar
om partier utan snarare om generationer.
Vilka blir den tredje vågens forsta politikergeneration. Blir det femtio- eller sextiotalisterna? Föm1odligen handlar det
om vilken generation som vågar ge mer
makt, och samtidigt mer ansvar, till medborgarna. Och vilka av fyrtiotalisterna
vågar ta steget?
Suifingsupplevelser
Tredje vågen far inte bara bli elitens egen
intellektuella hjärngympa. Flera hela
generationer måste formås lämna industrisamhället. Eller som boken slutar –
”Like the generation ofthe revolutionary
dead, we have a destiny to create.” Då
kan tredje vågen möjligen erbjuda surfingupplevelser – inte bara via Internet.
SVEND DAHL:
LIBERAL KRIS
I
flera länder i Västeuropa brottas de
liberala partierna med allvarliga
problem i form av sviktande väljarunderlag. Bland partierna med
problem återfinns såväl de tyska fridemokratema, FDP, som folkpartiet liberalerna. FDP har fallit ur flertalet delstatsparlament och lyckades endast med nöd
och näppe klara sig kvar i forhundsdagen
vid valet forra året. Lika illa har det ännu
inte gått for folkpartiet, även om man nu
har en rad forlustval bakom sig, och inte
Liberal stagnatiotJ, av Johan Ernestam och Andreas
Bergh, Timbro 1995.
”Kunskapsexplosio
nen kommer även
påverka miljön.
Tojjlers påpekar att
vansinnet med att
frakta olika råvaror
runt jordklotet i
mångt och mycket är
en brist på kunskap
att förvandla lokala
råvaror till användbara substitut.
”
att forglömma ett Europaparlamentsval
där man hamnade farligt nära fyraprocentspärren. Denna, de liberala partiernas
kris äger paradoxalt nog rum i en tid då
den normala uppfattningen är att liberalismen har segrat; en tid då man inte utan
anledning kan instänm1a i Fukuyamas
påstående om att det idag inte finns något
övergripande idesystem som kan utmana
de liberala ideerna.
Emellertid tycks det forhålla sig så att
denna utveckling är en viktig orsak till de
liberala partiernas kris; För om alla är
liberaler, vad skall då liberalerna göra?
Om samtliga partier är mer eller mindre
SVENSK TIDSKRIFT 353
liberala kan de dessutom rubricera sina
forslag som liberala, vilket ställer det traditionellt liberala partiet infor ytterligare
problem; Vi är riktiga liberaler, inte konvertiter, men vilka åsikter är liberala på
riktigt?
Folkpartiet har fOrsökt finna lösningen
på dessa två dilemman genom att dels
söka konfrontation med både moderater
och socialdemokrater (vem minns inte
affischerna om for mycket (s) och (m) i
politiken), dels genom att definiera den
verkligt liberala åsikten som den for tillfåilet intagna partiståndpunkten.
Dagsländeverk
Att vara pragmatisk i det politiska spelet
är inte alltid fel, om man strävar efter att
forverkliga sitt program. Snarare torde
det vara så att den som dogmatiskt håller
fast vid sin ideologiska ståndpunkt knappast kommer att nå framgång. Däremot
hjälper pragmatism foga när den ideologiska basen är att karakterisera som ett
dagsländeverk. I en sådan situation leder
pragmatismen istället till att bilden av
partiet blir så otydlig att knappast någon,
kanske inte ens de egna partiaktivisterna,
vet vad det är for ett program som skall
forverkligas.
I boken Liberal Stagnation ger sig ett
antal yngre folkpartister och den socialdemokratiske idedebattören Stig-Björn
Ljunggren i kast med partiets problem
och lösningar på dessa. Utan tvekan kan
man instämma i många av de kloka synpunkter som framfors i boken. Detta
gäller exempelvis Jesper Strömbäcks bild
av ett liberalt samhälle. I mina ögon sätter
Strömbäck i sitt bidrag fingret på den for
såväl folkpartiet som moderaterna, viktiga punkten – behovet av en positiv
vision, i stället for att som idag definiera
sin ståndpunkt utifrån socialdemokraternas politik. Likaså finns det hos ett par
skribenter tydliga ambitioner att diskutera välfärdspolitikens utformning samt
ett avståndstagande från tendenserna att
bli ett sekteristiskt parti med endast for
dagen politiskt korrekta åsikter på dagordningen.
Sammantaget blir dock intrycket att skribenterna inte kommer särskilt mycket
längre på vägen mot problemets lösning.
Visserligen är de eniga om behovet av
ideologisk fornyelse. Men oformågan att
omsätta denna tanke till konkreta fOrslag
är slående. Till sist faller de, allt som
oftast, platt till marken och konstaterar
att folkpartiet även fortsättningsvis skall
stå med ett ben till höger och ett till vänster, eller om man vill vara elak, vingla
fram och tillbaka och inte riktigt veta vad
man vill.
Folkpartiet behövs
Jag delar knappast den uppfattning som
vissa debattörer framfort, att det vore lika
bra om folkpartiet forsvann och uppgick
i moderaterna. Tvärtom känner jag i vissa
frågor, exempelvis invandring och statens
neutralitet i fråga om individens val av
livsstil, stor sympati for folkpartiet. Något
som foranleder mig att hoppas att folkpartiet klarar av att reda ut sin nuvarande
354 SVENSK TIDSKRIFT
kris – for svensk politik vore trots allt
betydligt fattigare utan ett liberalt parti.
Däremot behöver svensk politik knappast
ett parti som utger sig for att vara liberalt,
men som tycks uppleva det som sin
främsta roll att positionera sig gentemot
moderater och socialdemokrater, i stället
for att fora en tydlig liberal politik.
Tre vägar
Som Cecilia Malmström visar i sitt bidrag
kan folkpartiet i den nuvarande situationen välja mellan tre vägar. För det
forsta att fortsätta som inget hänt, vilket
torde leda till att partiet utraderades. För
det andra att bli en verklig tredje kraft,
som kan tänka sig att ingå i koalition med
såväl socialdemokrater som övriga borgerliga partier. Denna strategi, som prö-
vats av tyska FDP, torde leda till att partiet överlever, men som en aktör balanserande på fyraprocentspärren. För det
tredje att forsöka göra liberalismen till en
viktig och självklar kraft i svensk politik.
Att välja den sistnämnda strategin, ter ·sig
definitivt som det mest tilltalande. Som
forebild skulle man kunna välja de danska
liberalerna i Venstre som lyckats etablera l
sig som ett parti som samlar en femtedel
av väljarna. Om man valde denna väg
skulle man säkerligen kunna attrahera en
rad liberala krafter ur moderaterna, då
detta parti i allt högre utsträckning l
kommit att betona sitt konservativa
idearv.
Folkpartiet skulle mycket väl kunna
bli det parti som sanliar de väljare som är
for marknadsekonomi, men vill rösta på
ett parti som även betonar sociala frågor.
Parentetiskt bör påpekas att jag med detta
inte menar att folkpartiet nödvändigtvis
måste forsvara dagens välfärdssystem.
Men det är ändå ett faktum att den
huvudsakliga konkurrenten om de aktuella väljama – moderaterna – saknar socialpolitisk profil. Att det är möjligt for
folkpartiet att inta denna roll visar inte
minst Bengt W esterbergs framgångar i
valet 1985.
Men for att detta skall lyckas krävs atc
man reder ut vad man egentligen menar
med liberalism. Förhoppningsvis kan den
intressanta uppsats om moderna socialliberala ideer, som Ulf Öfverberg bidrar
med, hjälpa till i strävan att hitta tillbaka
till den liberala ideologin.
Vilken som är den mest sannolika strategin for folkpartiet är dock for tidigt att
sia om. En sak är dock säker; partiledarbytet har knappast inneburit någon ideologisk fornyelse. Inte heller har det inneburit några opinionsmässiga framgångar,
snarare tvärtom. Detta bådar inte gått for
folkpartiet och den svenska liberalismen.
”Svensk politik vore trots
allt betydligtfattigare utan ett
liberalt parti. Däremot
behöver svensk politik knappast ett parti som utger sig för
att vara liberalt, men som
tycks uppleva det som sin
främsta roll att positionera sig
gentemot moderater och socialdemokrater, i ställetför att
föra en tydlig liberal politik
”
SVENSK T!DSKRIFr 355
i Sverige. Men kanske det inte handlar
om partier utan snarare om generationer.
Vilka blir den tredje vågens forsta politikergeneration. Blir det femtio- eller sextiotalisterna? Föm1odligen handlar det
om vilken generation som vågar ge mer
makt, och samtidigt mer ansvar, till medborgarna. Och vilka av fyrtiotalisterna
vågar ta steget?
Suifingsupplevelser
Tredje vågen far inte bara bli elitens egen
intellektuella hjärngympa. Flera hela
generationer måste formås lämna industrisamhället. Eller som boken slutar –
”Like the generation ofthe revolutionary
dead, we have a destiny to create.” Då
kan tredje vågen möjligen erbjuda surfingupplevelser – inte bara via Internet.
SVEND DAHL:
LIBERAL KRIS
I
flera länder i Västeuropa brottas de
liberala partierna med allvarliga
problem i form av sviktande väljarunderlag. Bland partierna med
problem återfinns såväl de tyska fridemokratema, FDP, som folkpartiet liberalerna. FDP har fallit ur flertalet delstatsparlament och lyckades endast med nöd
och näppe klara sig kvar i forhundsdagen
vid valet forra året. Lika illa har det ännu
inte gått for folkpartiet, även om man nu
har en rad forlustval bakom sig, och inte
Liberal stagnatiotJ, av Johan Ernestam och Andreas
Bergh, Timbro 1995.
”Kunskapsexplosio
nen kommer även
påverka miljön.
Tojjlers påpekar att
vansinnet med att
frakta olika råvaror
runt jordklotet i
mångt och mycket är
en brist på kunskap
att förvandla lokala
råvaror till användbara substitut.
”
att forglömma ett Europaparlamentsval
där man hamnade farligt nära fyraprocentspärren. Denna, de liberala partiernas
kris äger paradoxalt nog rum i en tid då
den normala uppfattningen är att liberalismen har segrat; en tid då man inte utan
anledning kan instänm1a i Fukuyamas
påstående om att det idag inte finns något
övergripande idesystem som kan utmana
de liberala ideerna.
Emellertid tycks det forhålla sig så att
denna utveckling är en viktig orsak till de
liberala partiernas kris; För om alla är
liberaler, vad skall då liberalerna göra?
Om samtliga partier är mer eller mindre
SVENSK TIDSKRIFT 353
liberala kan de dessutom rubricera sina
forslag som liberala, vilket ställer det traditionellt liberala partiet infor ytterligare
problem; Vi är riktiga liberaler, inte konvertiter, men vilka åsikter är liberala på
riktigt?
Folkpartiet har fOrsökt finna lösningen
på dessa två dilemman genom att dels
söka konfrontation med både moderater
och socialdemokrater (vem minns inte
affischerna om for mycket (s) och (m) i
politiken), dels genom att definiera den
verkligt liberala åsikten som den for tillfåilet intagna partiståndpunkten.
Dagsländeverk
Att vara pragmatisk i det politiska spelet
är inte alltid fel, om man strävar efter att
forverkliga sitt program. Snarare torde
det vara så att den som dogmatiskt håller
fast vid sin ideologiska ståndpunkt knappast kommer att nå framgång. Däremot
hjälper pragmatism foga när den ideologiska basen är att karakterisera som ett
dagsländeverk. I en sådan situation leder
pragmatismen istället till att bilden av
partiet blir så otydlig att knappast någon,
kanske inte ens de egna partiaktivisterna,
vet vad det är for ett program som skall
forverkligas.
I boken Liberal Stagnation ger sig ett
antal yngre folkpartister och den socialdemokratiske idedebattören Stig-Björn
Ljunggren i kast med partiets problem
och lösningar på dessa. Utan tvekan kan
man instämma i många av de kloka synpunkter som framfors i boken. Detta
gäller exempelvis Jesper Strömbäcks bild
av ett liberalt samhälle. I mina ögon sätter
Strömbäck i sitt bidrag fingret på den for
såväl folkpartiet som moderaterna, viktiga punkten – behovet av en positiv
vision, i stället for att som idag definiera
sin ståndpunkt utifrån socialdemokraternas politik. Likaså finns det hos ett par
skribenter tydliga ambitioner att diskutera välfärdspolitikens utformning samt
ett avståndstagande från tendenserna att
bli ett sekteristiskt parti med endast for
dagen politiskt korrekta åsikter på dagordningen.
Sammantaget blir dock intrycket att skribenterna inte kommer särskilt mycket
längre på vägen mot problemets lösning.
Visserligen är de eniga om behovet av
ideologisk fornyelse. Men oformågan att
omsätta denna tanke till konkreta fOrslag
är slående. Till sist faller de, allt som
oftast, platt till marken och konstaterar
att folkpartiet även fortsättningsvis skall
stå med ett ben till höger och ett till vänster, eller om man vill vara elak, vingla
fram och tillbaka och inte riktigt veta vad
man vill.
Folkpartiet behövs
Jag delar knappast den uppfattning som
vissa debattörer framfort, att det vore lika
bra om folkpartiet forsvann och uppgick
i moderaterna. Tvärtom känner jag i vissa
frågor, exempelvis invandring och statens
neutralitet i fråga om individens val av
livsstil, stor sympati for folkpartiet. Något
som foranleder mig att hoppas att folkpartiet klarar av att reda ut sin nuvarande
354 SVENSK TIDSKRIFT
kris – for svensk politik vore trots allt
betydligt fattigare utan ett liberalt parti.
Däremot behöver svensk politik knappast
ett parti som utger sig for att vara liberalt,
men som tycks uppleva det som sin
främsta roll att positionera sig gentemot
moderater och socialdemokrater, i stället
for att fora en tydlig liberal politik.
Tre vägar
Som Cecilia Malmström visar i sitt bidrag
kan folkpartiet i den nuvarande situationen välja mellan tre vägar. För det
forsta att fortsätta som inget hänt, vilket
torde leda till att partiet utraderades. För
det andra att bli en verklig tredje kraft,
som kan tänka sig att ingå i koalition med
såväl socialdemokrater som övriga borgerliga partier. Denna strategi, som prö-
vats av tyska FDP, torde leda till att partiet överlever, men som en aktör balanserande på fyraprocentspärren. För det
tredje att forsöka göra liberalismen till en
viktig och självklar kraft i svensk politik.
Att välja den sistnämnda strategin, ter ·sig
definitivt som det mest tilltalande. Som
forebild skulle man kunna välja de danska
liberalerna i Venstre som lyckats etablera l
sig som ett parti som samlar en femtedel
av väljarna. Om man valde denna väg
skulle man säkerligen kunna attrahera en
rad liberala krafter ur moderaterna, då
detta parti i allt högre utsträckning l
kommit att betona sitt konservativa
idearv.
Folkpartiet skulle mycket väl kunna
bli det parti som sanliar de väljare som är
for marknadsekonomi, men vill rösta på
ett parti som även betonar sociala frågor.
Parentetiskt bör påpekas att jag med detta
inte menar att folkpartiet nödvändigtvis
måste forsvara dagens välfärdssystem.
Men det är ändå ett faktum att den
huvudsakliga konkurrenten om de aktuella väljama – moderaterna – saknar socialpolitisk profil. Att det är möjligt for
folkpartiet att inta denna roll visar inte
minst Bengt W esterbergs framgångar i
valet 1985.
Men for att detta skall lyckas krävs atc
man reder ut vad man egentligen menar
med liberalism. Förhoppningsvis kan den
intressanta uppsats om moderna socialliberala ideer, som Ulf Öfverberg bidrar
med, hjälpa till i strävan att hitta tillbaka
till den liberala ideologin.
Vilken som är den mest sannolika strategin for folkpartiet är dock for tidigt att
sia om. En sak är dock säker; partiledarbytet har knappast inneburit någon ideologisk fornyelse. Inte heller har det inneburit några opinionsmässiga framgångar,
snarare tvärtom. Detta bådar inte gått for
folkpartiet och den svenska liberalismen.
”Svensk politik vore trots
allt betydligtfattigare utan ett
liberalt parti. Däremot
behöver svensk politik knappast ett parti som utger sig för
att vara liberalt, men som
tycks uppleva det som sin
främsta roll att positionera sig
gentemot moderater och socialdemokrater, i ställetför att
föra en tydlig liberal politik
”
SVENSK T!DSKRIFr 355