Print Friendly

Sven Stolpe; Polen visar vägen

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN STOLPE:
Polen visar vägen
Mycket av forklaringen till höstens utveckling i
Polen ligger i den katolska kyrkans starka
ställning i landet och iforhållandet att det aldrig
funnits några motsättningar mellan Kyrkan och
arbetarklassen. Polens historia är identisk med
Kyrkans. Detfinns 30 miljoner katoliker i Polen
men på sin höjd JO 000 aktiva stalinister, skriver
författaren,fil dr Sven Stolpe. Han tecknar ett
initierat porträtt av påvenJohannes Paulus IIden tidigare polske kardinalen Wojryla – som är
av oerhörd berydelse for polackerna.
Den engelske historikern Macauly skrev om
påvestolen, att ”den såg begynnelsen av alla de
regimer och kyrkliga institutioner som nu existerar i världen; och vi har ingen anledning tro
att den inte också skall se slutet på dem alla.
Påvestolen var stor och vördad, innan saxarna
hade satt sin fot i England, innan frankerna
hade gått över Rhen, när grekisk vältalighet
ännu stod i sin blomstring i Antiokia. .. Och
detta påvedöme kommer säkert att fortfarande
äga full livskraft när en resenär från Nya Zealand mitt i en oändlig tystnad skall ta plats på
vad som en gång varit ett valv under London
Bridge och forsöka göra en skiss av ruinerna av
St Paul’s”.
Att detta är sant har knappast många trott.
Men i och med den polske kardinalen Wojtylas
upphöjelse till påve under namnet Johannes
Paulus II, har världen plötsligt med egna ögon
fått se: det finns en makt starkare än t o m den
sataniska ryska världsterrorn.
Han har öppnat våra ögon fOr någonting vi
aldrig rätt förstått: världens enda sant kristna
land är det förtryckta, terroriserade Polen.
Varför? Därfor att inget folk lidit mera.
Man fOrstår inte den polske påvens insats –
som redan är av världshistorisk betydelse- om
man inte känner vad han och hans folk gått
igenom.
De nazistiska bödlarna
Nazismens hat mot katolska kyrkan tog sig i
Polen fruktansvärda uttryck. I en autentisk
skildring heter det:
”För ett par dagar sedan kom en transport
med polska präster och ordensbröder till lägret. Det var en tidigare värdshusvärd Mathe- 448
sius, nu Sturmbahnftihrer i SS, som tog emot
dem. ”Alla prällar ut!” kommenderade han.
De kom fram. ”Först de frivilliga!” Mathesius tar en tjurpes i handen. Ett ögonblicks
väntan – så stiger fram den unge kaplanen
Stefan Freilichowski. Man fäller honom
framlänges över bocken, en SS-man håller
fast huvudet, en annan benen. Mathesius
står bredbent och gör några uppmjukningsövningar med tjurpesen. Ett gällt skrik skär
genom luften. De andra prästerna måste räkna slagen. ”Nästa!” De går fram mot bocken: den gamle kyrkoherden Niemira, dekanen Piechowski, pater Downar, kanonikus
Kisskurno, rektor Kiguda, professor Szujaski . ..”
En annan bild, från Dachau. I november
blev bland andra kanonikus Wojsa från Lublin
misshandlad. Så småningom fick han olidlig
huvudvärk. Han anmälde sig då på lägrets
sjukhus. SS-läkaren Heiden lät binda fast honom på operationsbordet och började sedan –
utan skymten av bedövningsmedel – såga igenom hans skalle – han var vid fullt medvetande. Utan förbarmande grävde han i den blottade hjärnan. Ett vittne till ”operationen”, en
gymnasist från Lodz, berättar: ”Så den arme
mannen skrek! Trots att man gett honom munkavle, trängde hans tjut upp ur halsen. När
Heiden ansåg att han var färdig, gav han ho- . nom en dödsspruta. Han avled strax efteråt.”
En salesianprovincial berättar om sina medbröders lidanden i Auschwitz:
”Dödsblockets ledare frågade Johann
Swierc om hans yrke. Han svarade: ‘Katolsk
präst’. SS-mannen greps då av raseri, sparkade honom i magen och slog honom med
t—-p-is-k-an i ansiktet: ‘Ni förbannade prällar! Ni
ska dö hela bunten! Svinhundar, ni ska hamna i ugnen!’ Den sönderslagne och blödande
mannen tvingades sedan med till arbetet i en
gruva och ramlade där omkull under skottkärran. SS-mannen trakterade honom med
sparkar, slog sönder hans ansikte till en
oformlig massa och kastade honom till sist så
våldsamt upp på kärran att han bröt ryggraden. De kringstående SS-männen skrattade
våldsamt åt detta skådespel och applåderade
bödeln, medan prästen under misshandeln
bara kunde be: ‘Jesus, Maria- fårlåt dem!’ ”
Det mest kända exemplet på de polska prästernas lidanden är franciskanen Maximilian
Kolbe som frivilligt erbjöd sitt liv får att rädda
en medfånge, vilken var familjefar, och som
sedan tillsammans med andra utvalda svältes
ihjäl.
I tre polska stift mördades hälften av alla
prästerna. Alla professorer och studenter vid
Jagelloniska universitetet i Krakow fårdes till
koncentrationsläger. I Pelpin ställde man hela
domkapitlet mot väggen. Det katolska universitetet i Lublin har utgett ett verk i fyra band
med uppgifter om de präster och teologer som
mördades eller fängslades. (Se hänvisningarna
i Helmut Holzapfel: ”Reise in das dritte
Reich”, Wiirzburg 1979.)
Den nazistiske generalguvenören Hans
Frank förklarade, att polackerna är ” undermänniskor”, som skall bli ”slavar i Tyska riket”. Hitler själv uttalade fåre kriget:
”Polackerna är speciellt lämpade får enklare kroppsarbete .. . Det kan inte bli tal om
någon fårbättring av deras villkor … Generalguvernementet skall av oss användas endast som en reserv av oskolade kroppsarbetare … Prästerna skall predika vad vi vill att
de skall predika. Om någon präst handlar i
motsättning mot detta, skall vi göra processen kort med honom. Hans uppgift är att
hålla polackerna lugna, stupida och tjockskalliga …”
Han tillade: ”Alla representanter för polsk
intelligens skall utrotas.”
Guvernören Frank skrev i sin dagbok:
”Alla i Polen som kan betraktas som ledare skall likvideras. De som träder i deras
ställe måste i sin tur elimineras. Det finns
ingen anledning att skicka sådana element
till koncentrationsläger i Riket …”
Kardinal Wyszinski sade i ett av sina tal, att
tyskarna under sina bödelsår i Polen praktiskt
taget utrotade hela den polska kulturen: tre
tusen präster mördades, hela denjudiska intelligentian försvann, författare, konstnärer,
lärde, lärare, högre ämbetsmän och officerare
slaktades, universitet och bibliotek stängdes,
konst bortfördes, arkiv brändes …”
De ryska ”befriarna”
Kriget var äntligen slut. Men oron kvarstod:
det visade sig att det inte var tyskarna utan
bolsjevikerna som i Katyn hade avrättat alla
fångna polska officerare .. .
Wojtyla – som arbetat som kroppsarbetare
och sedermera hölls gömd i furstbiskopen
Adam Sapiehas hus och var med bland dem
som ordnade ett underjordiskt universitet på
närmare tiotusen platser i landet – väckte stor
undran i världen då han valdes till påve. Men
alla initierade visste orsaken. Han hade stått
Paulus VI mycket nära, han var den egentlige
författaren till encyklikan ”Humana: vita:”, och
ingen kardinal har efter konciliet gjort mer för
449
att i sitt land förklara och sprida konciliets nya
insikter och erfarenheter. Han höll sig alltid
diskret bakom Polens primas kardinal Wyscynski men gjorde en lika stark insats som
denne i den nya kamp som den polska Kyrkan
måste föra.
Ty Polen var återigen ockuperat – om inte i
yttre mening så i andlig. I alla epoker hade
landet och Kyrkan i Polen varit förenade. Polens förste konung var den som först kristnade
polackerna. Under alla förödmjukelser, delningar, ockupationer fanns det kvar en enda
orubblig instans – Kyrkan. Det för en västeurope nästan obegripliga är att Polen därför aldrig känt av en motsättning mellan arbetarklassen och Kyrkan. Det visade sig då de strejkande arbetarna i år ständigt gick till mässorna
och då strejkledarna inledde den nya fria fackföreningscentralen med att på väggen hänga
upp ett krucifix och inleda förhandlingarna
med att stämma upp en katolsk hymn. Till de
heliga vallfartsorterna, särskilt den ”svarta madonnan” i Czestochowa, vandrade valje år inte
hundratusentals utan millioner människor. Nazisterna tillät gudsgänster men inte hembesök
eller andra möten. Radio och TV var stängda
för prästerna. Kännare menar att de aktiva
stalinisterna i landet är på sin höjd tiotusen
personer – av vilka ingen skulle överleva om
ryssarna tvingades bort – medan katolikerna
är över 30 millioner.
Ett exempel på kardinal Wojtylas kamp:
Utanför Krakow, där han hade sitt biskopssäte, skulle ett väldigt kommunistiskt järnverk
byggas, Nowa Huta. Så skedde. Verket sysselsätter omkring l00 000 människor. Där fanns
en liten kyrka, som var alldeles otillräcklig för
alla katolska arbetarna. De låg på knä i regn
l
450
och snö runt kyrkan for att höra mässan. De
kommunistiska undermänniskorna rasade och
beslöt att rasera kyrkan. Då arbetarna kom
släpande på ett väldigt kors, fick de order att
fora bort det. Ingen lydde, tusentals arbetare
marscherade hotfullt upp. Efter mer än tio års
stridigheter lyckades Wojtyla få tillstånd att
resa en ny kyrka. Den är byggd i Le Corbusiers
stil, i tre våningar. Gudstjänsterna – mer än
tio om dagen – fyller kyrkan till bristningsgränsen. Flera tiotusentals barn får sin undervisning och sina gudstjänster där. Ett dussin
präster har fullt arbete.
Kyrkan byggdes av frivilliga krafter och med
gåvor. Arbetarna fungerade utan lön, i ett extra
skift på kvällen. Moderna redskap – lastbilar,
grävskopor, utlagdajärnvägsräls-allt var forbjudet. Platsen grävdes upp for hand – de
tillåtna verktygen var spadar och skottkärror.
Det förekom i Nowa Huta en explosion som
kastade omkull en staty av Lenin och krossade
hundratals fönsterrutor. De katolska arbetarna
fick skulden men nekade. De menade att det
var myndigheterna själva som arrangerat
sprängningen – får att bevisa arbetarnas illojalitet. En stålarbetare svarade på en fråga av
undersökningspolisen: ”Ånej, du kan vara så
säker på att om vi hade gjort jobbet, skulle hela
Leningubben nu ligga i småbitar …”
Kyrkan krävde år efter år normala mänskliga villkor: frihet att bekänna sin tro, att hålla
möten, att ha egna tidningar och tidskrifter, att
få begagna radio och TV, att få bygga hundratals nya kyrkor- ständigt samma nej. Till sist
arresterades kardinal Wyszynski. Rätt att tala i
radio och TV fick Kyrkan forst nyligen – detta
var ett av de många frihetskrav som arbetarna
ställde som villkor for att avblåsa strejken.
Man bör göra en jämförelse med förhållandena i Norden. Tänka sig norska eller svenska
arbetare som frivilligt och under livsrisk skulle
bygga kyrkor! Och som villkor for en strejknedläggelse kräva elementära rättigheter får Kyrkans folk!
Pravda fårsöker inbilla sina läsare att de
sista polska strejkerna är inspirerade av
skumma kapitalistiska agenter. De anar inte
sammanhanget. I alla ockuperade eller terrorbehärskade satellitstater är läget detsamma –
en överväldigande majoritet i Östtyskland,
Ungern, Tjeckoslovakiet, Rumänien skulle på
få dagar krossa vaije skymt av det kommunistiska partiet – om inte ryssarna stod med sina
trupper marschfardiga vid gränserna.
Från denna värld av lögner och övergrepp,
från detta torterade folk hämtade Kyrkan sin
ledare. Vilken glädje for polackerna att under
ett och samma år finna att påven är en polack,
nobelpristagaren i litteratur polack och den
amerikanske och franske presidentens kanske
viktigaste rådgivare polacker!
Människan Wojtyla
I Vatikanen finns sedan påven Johannes
XXIII:s dagar en audienssal som rymmer
lO000 personer. Den räcker inte for Johannes
Paulus II. Han föredrar att direkt möta de
hundratusentals katoliker som samlas på Petersplatsen. Det går så till att han i en öppen bil
sakta körs omkring och då och då stiger ur för
att tala med enskilda troende.
Wojtyla är full av humor och muntra infall.
En gång skulle han inför en stor fårsamling tala
till Ungerns primas, kardinal Lazlo Lekai. Han
böljade: ”Ett gammalt polskt ordspråk säger:
‘Polacker och ungrare är som bröder .. .’ Men
sedan skall jag citera mer . . .” Hela salen brast
i gapskratt; alla visste att fortsättningen lyder:
”… när de slåss eller dricker …”
När han under sitt första besök i Polen efter
påvevalet hörde massan hylla honom med
sången: ”Sto lat, sto lat” dvs må han leva i
hundra år, lyfte han handen, äskade ljud och
sade i högtalaren:
”Om den här påven skall leva så många år,
så kommer era barnbarn att få råka honom,
men vad skall de göra med en så gammal påve?
Jag ser bara en lösning: han får smita och
gömma sig i något kloster.”
I Polen talade han sammanlagt till 13 millioner landsmän. studenterna sjöng timme efter timme utanför hans sovrum. När han mötte
den kommunistiske statschefen J ablonski, darrade många av oro: högste representanten för
den sataniska regimen i landet, en polsk Quisling! Men Wojtyla visste: han är ändå polack,
på sitt sätt tror han väl att han gagnar Polen.
Varför han inför TV-kamerorna böjde sig fram
och kysste kommunisten först på ena kinden,
sedan på den andra. Häpen och skakad visste
Jablonski ingenting annat att göra än att buga
sig och – kyssa påvens händer.
Mer om påven säger följande berättelse.
Under hans tid som ärkebiskop i Krakow
måste han en gång ta itu med en svårhanterlig
eller uppstudsig ung präst. Efter att ha talat ut
med honom, bad han honom följa med ned i
domen.
Inkommen gick han fram till en biktstol och
sade:
”Jag vill bikta mig för dig” .
Så skedde.
Naturligtvis fick han för livet en vän i den
unge prästen.
451
Den nya politiken
Med kraft har kardinalerna Wyszinski och
Wojtyla gjort klart för den kommunistiska minoriteten i landet att Polens historia är identisk
med Kyrkans, att det är meningslöst att fira 35-
årsminnet av kommunismens gripande av
makten när ett viktigare jubileum är Polens
invigning till Guds moder – ”Regina Polonire”
– vilket gjordes av kung J ohan Kasimir som
tack för segern över svenskarna under Karl X
Gustaf år 1665.
Ur svensk synpunkt är övergivandet av belägringen av klostret Czestochowa en ren bagatell, som bestämdes av helt andra skäl än ett
par munkars tapperhet. Men för polackerna är
detta en avgörande politisk händelse, ett underverk som tillskrives ett direkt ingripande av
Guds moder: ”den svarta madonnan” i Czestochowa. Polackerna kallar sitt land ”Polonia
semper fidelis”; de hävdar med all rätt att det
enda som i tusen år hållit samman den polska
staten och det polska folket är Kyrkan.
När nu de polska arbetarna – inte det polska
borgerskapet – kräver, att Kyrkan skall återfå
sin frihet, och när detta inte föranledde en invasion av ryska och östtyska trupper, så är det
frågan om ett världshistoriskt faktum.
Johannes Paulus II inskärper under sina
många resor – till Mexico, Förenta staterna,
Irland, Brasilien, Frankrike – alltid denna
grundsanning: regimer är förgängliga, terror
straffar sig själv, tyranner försvinner – men
kvar står sanningen.
I ett stort – delvis vetenskapligt – författarskap har han utvecklat sin syn på människan
och människans värde. En av hans böcker hette
på tyska ”Von der Königswiirde des Menschens”. Denna värdighet är för en ”modern”
452
marxistisk syn löjlig – människan är ju ett
socialt djur, betingat av framfOr allt sociala
fOrhållanden. Johannes Paulus hävdar motsatsen: genom att vara en Guds skapelse, återupprättad av och fOrenad med Kristus, äger
människan en värdighet som är oberoende av
alla sociala förhållanden.
Med häpnad har han under sina resor gjort
samma erfarenhet som Solsjenitzyn, nämligen
att Västerlandet i stor utsträckning inte längre
vet någonting om livets sanna källor och därfOr
– med barnamord (aborter) , skörlevnad, trolöshet, självförstöring (knark), vanvettiga upprustningar och hänsynslös utsugning och fOrgiftning av den skapade naturen – fOrsvarslöst
lägger sig i händerna på den ryska världsterrorn, som är principiellt inhuman.
Påven ställer alltså upp den kristna människans ”värdighet” mot marxismens avsjälade
robot. Men hur ser han politiskt? Önskar han
– som Solsjenitzyn tycks göra- att Västerlandet snarast militärt slår ut mänsklighetens fiende nummer ett, Sovjetryssland?
Nej. Hans och Roms ”östpolitik” innebär att
Kyrkan accepterar den kommunistiska statens
nyordning – på villkor att Kyrkan och de
kristna garanteras skydd fOr sina mänskliga
rättigheter. Det har gått så långt, att Gierek
begärt audiens hos påven i Rom. Kyrkan vill
fOrvisso besegra den marxistiska bilden av
människadjuret men aldrig med sympatier for
våld. Kampen kommer, ja den är i full gång.
Men den utkämpas på ett annat plan än terrorn och fOrföljelserna – på samvetenas och
det andliga livets mark. I Sverige och de flesta
länder finns i arbetarrörelsen inte skymten av
respekt för dessa områden, den andliga verkligheten. Det enda målet är: strejk till det yttersta
fOr lönefOrhöjning.
Polen framstår i våra dagar som det katolska
mönsterlandet, där arbetarrörelsen aldrig förgiftats av marxismens groteska människoförakt
utan respekterar och älskar den Kyrka som
ensam i tusen år kämpat för och räddat det
heliga, det omistliga i polsk – och europeisk –
kultur.
Polen visar vägen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner