Print Friendly

Sven Rydenfeldt; Management i liberalismens anda

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MANAGEMENT I
LIBERALISMENS ANDA
SVEN R YDENFELDT
1968-vänsterns kritik av kapitalismen och privata företag grundade sig delvis i den själlösa syn
som företagare hade på de anställda. De nya managementidealen tar till skillnad från då fasta
på människans behov av delaktighet och skapar en ny arbetsmiljö. Ar grunden därmed också
lagd för socialismens undergång även i västvärlden?
nder hela 1800-
talet och ett gott
stycke in på 1900-
talet var roretagarna en privilegierad
grupp i ohelig allians med de politiska makthavarna. Det innebar bland
annat att deras makt över de anställda
var stor, och eftersom all makt frestar
till missbruk, utnyttjade de ofta sitt
övertag på ett hänsynslöst sätt. Arbetarna upplevde sig som rättslösa och
kom i många fall att hata både sina
arbetsgivare och det kapitalistiska systemet.
Ur dessa känslor växte både den
socialistiska drömmen om ett rättvist
och klasslöst samhälle, och behovet
av fackliga sammanslutningar som ett
forsvar mot arbetsgivarens övermakt.
Det skulle vara mycket nyttigt om
dagens foretagare allvarligt begrundaSVEN RYDENFELDT är nationalekonom och professor.
lO
de foljande tre teser:
1. Socialism och fackforeningar har
foretagen fått for sina och fädernas
synders skull.
2. Det andliga kapitalet- fortroendekapitalet, som inte syns i boksluten
– är den ojämforligt viktigaste av foretagens tillgångar.
3. En yrkesgrupp som inte uppfor
sig så att den vinner uppskattning
och fortroende hos allmänheten
kommer i ett demokratiskt samhälle
ofta att drabbas av fientliga lagar och
regleringar.
Sedan denna viktiga historiska bakgrund tecknats, forflyttar vi oss till
vårt lyckliga svenska kvartssekel
1945-1970. Sedan krigsårens regleringsväsen avvecklats, fick vi inte bara en fri varumarknad utan också en
fri arbetsmarknad (utan så kallad arbetsrättslig lagstiftning). Och tack var
dessa for privat näringsliv omistliga
friheter kunde fåretagamas dolda
krafter och kreativitet frigöras och
snabbt skapa full sysselsättning. Plus
invandrare omgående fick jobb. De
svarade själva for sin fOrsärjning och
alla upplevde att de behövdes.
Dagens kritiska attityder mot arbetslöshetssamhällets bidragsfOrsörjda,
olyckliga och missanpassade invandrare, var då okända.
Den fulla sysselsättningens lyckliga
kvartssekel tog slut 1970 och foljdes
av en arbetslöshet som på 1990-talet
exploderade i massarbetslöhet. En social pest med hårda prövningar for de
drabbade som berövas sitt självfortroende, sin mänskliga värdighet och ofta blir så djupt olyckliga att både hälsa och familjerelationer allvarligt skadas.
Till synes hade foretagarna skött sig
utomordentligt väl under nämnda
kvartssekel genom att skapa den fulla
sysselsättningen som är något av en
önskedröm i alla samhällen. Hur kan
man mot den bakgrunden forklara att
nämnda period slutar med 1968 års
ungdomsrevolt, ett hatfyllt angrepp
mot det kapitalistiska samhället och
en sådan brist på arbetskraft att även de privata foretagen?
SVENSK TIDSKRIFT
En förklaring till ungdomarnas entusiastiska kamp för socialismen, inklusive marxism och leninism, var
givetvis Sovjetunionens avgörande
insats för nazismens nedkämpande.
En insats som imponerade och som
kraftigt höjde socialismens anseende.
En annan förklaring var att företagarna, trots sina framgångar under perioden 1945-1970, själva omedvetet
skapade grogrunden för de fientliga
attityderna.
Orsaken var att finna i människouppfattningen, i den syn på de anställda som tog sig uttryck i taylorismens materialistiska managementteori. Våra företag var vid denna tid
nerlusade av tidsstudiemän som, utrustade med tidur och tumstockar,
närgånget granskade arbetarnas metoder och rörelsescheman. Genom
att föreslå vissa ”rationella” justeringar kunde de med sina metoder ibland
öka den anställdes prestationer med
10-20 procent.
Själlösa robotfigurer
Synen på de anställda som själlösa robotfigurer var givetvis djupt förnedrande för de utsatta, något som förklarar arbetarnas aversion mot dessa
studier. Endast materiella ting låter
sig mätas. Den anställdes känslor och
andliga behov, det viktigaste av allt,
lämnades utanför kalkylen.
Sedan 1968 är dock en segerrik revolution på gång som kommer att få
världshistoriska konsekvenser. Den
materialistiska amerikanska managementteorin har undan för undan ersatts av den andliga japanska. Ett av
människans starkaste behov är att tillhöra en gemenskap, en så kallad primärgrupp. Utanför arbetet framför
allt en familj. I yrkeslivet ett arbetslag
som gemensamt ansvarar för vissa
uppgifter och projekt.
Ett väl fungerande självstyrande arbetslag producerar inte bara en viss
vara eller tjänst. Alla strävar mot ett
gemensamt mål och använder i denna strävan hela sin kreativa potential
till att föreslå förbättringar av produkten. Och till att undan för undan
förbättra sina arbetsmetoder.
Att vara uppskattad medlem i ett
sådant gäng styrker självkänslan mer
än något annat. Man gör sitt allra bästa och är glad och stolt över valje
framgång. Chansen att valje morgon
kunna gå med glädje till jobbet och
kompisarna är en av livets högvinster.
Den nya arbetsmiljön innebär en så
radikalt förbättrad livskvalitet för de
anställda, att flertalet arbetsgivare
skulle upplevt det som en plikt att sö-
ka skapa den – även till priset av försämrad produktivitet. Det fantastiska
är att nämnda nyordning ökar produktiviteten på ett närmast mirakulöst sätt. Medan tidsstudierna i bästa
fall kunde öka prestationerna med
10-20 procent, kan ökningen med
den nya arbetsorganisationen uppgå
till 100-200 procent.
I vårt land har t ex SAF-tidningen
gjort sitt bästa för att sprida det nya
evangeliet genom att i vart och vartannat nummer publicera solskenshistorier om företag som lyckats med
omställningen.
Och sist men inte minst- varje anSVENSK TIDSKR.IFT
ställd berättar för alla stolt och glad
om vilket fantastiskt fint företag hon
eller han arbetar i. Något som på ett
avgörande sätt förvandlar den privata
företagens tidigare badwill till goodwill i den allmänna opinionen. Och
därmed öppnar möjligheter för reformer som eliminerar de tusentals fientliga förbud och restriktioner som
likt tvångströjor idag hindrar våra
privata företagare att utveckla sin potential och klart demonstrera sin
överlägsenhet.
Välfärdssocialismens fiasko
Vår offentliga vård, omsorg och skola fungerar som alla socialiserade sektorer dåligt och kommer – så snart fri
konkurrens tillåts – att successivt ersättas av privat företagsamhet. En förändring som tidigare hindrats av det
privata näringslivets dåliga anseende.
Till samma socialistiska system hör
den svenska så kallade generella välfärdsstaten. En av det demokratiska
systemets akilleshälar är frestelsen för
de politiska partierna att ”köpa” röster vid valen genom löften om förmåner och bidrag åt olika grupper.
Till en böljan riktade sig löftena mot
de verkligt nödställda och behövande. Men de utgjorde en minoritet –
säg 1Oprocent av befolkningen – och
när det fåltet var avbetat, kom samma
politik att successivt utsträckas även
till grupper som ingen hjälp behövde. Men som tacksamt tog emot erbjudna gåvor och betalade med sina
röster vid valen. Politikerna tog över
den tidigare privata välgörenheten
och framstod som alla goda gåvors
11
l’
<
>
r
o
givare. En önskeroll for politiker.
Alla partier kände sig tvingade att
deltaga i konkurrensen och vaije val
fungerade som en auktion med bud
och överbud. Högst bjöd nästan alltid socialdemokraterna, och partiets
imponerande framgångar under
1900-talet vittnar om det ”rationella”
i nämnda politik.
Systemet var ytterst kostsamt och
krävde successiva skattehöjningar.
När höjningarna till slut stötte mot
taket – vi var då världens högst beskattade land – klarade man sig ytterligare några år med hjälp av lånade
pengar. Men även här fanns en gräns,
och infor en hotande statsbankrutt
tvingades s-regeringen 1995-1998 till
en sanering av statsfinanserna via radikala besparingsåtgärder.
Lämnats i sticket
Saneringen var i och fOr sig absolut
nödvändig. Men eftersom det regerande partiet som ett av sina ideologiska hjärtebarn slog vakt om det
orimligt dyrbara generella välfardssystemet – där hundratals miljarder
fanns att hämta från grupper som
ingen hjälp behövde – kom de generella besparingarna att på ett upprö-
rande sätt drabba de allra svagaste och
mest hjälpbehövande grupperna.
Dagligen ser, hör och läser vi om
nödlidande människor och grupper
som på det mest hjärtlösa sätt lämnats
i sticket. Det är inte bara en skandal
att sådant far ske i ett land som vårt.
Det är samtidigt ett vittnesbörd om
välfardssocialismens bankrutt.
Socialdemokraterna har alltid forst
12
och främst slagits for de svagaste i
samhället. I alla fall enligt sin sociala
retorik och i teorin. Men i praktiken
har den socialistiska politiken här
som på alla andra områden misslyckats. Borde inte det fiaskot vara en utmaning for borgerligheten och moderaterna? Borde de inte gripa chansen att ta över den roll socialdemokraterna inte klarat av?
Låt oss till sist kasta en blick på den
partipolitiska utvecklingen efter
1968. Det enda parti som inte sökte
vända kappan efter de nya socialistiska stormvindarna var moderaterna
med Gösta Bohman som ledare
(1970-1981). Under svårast tänkbara ·
forhållanden tog han inte bara upp
den ideologiska kampen. Med entusiastiskt stöd från partiets ungdomsrö-
relser- plantskolor for blivande liberala politiker – fOrvandlade han moderatpartiet till ett liberalt parti.
Och sedan folkpartiet forslösat sitt
liberala arv genom att söka övertrumfa socialdemokraternas välfardssocialism blev moderaterna i realiteten det i särklass mest liberala partiet.
Märkligt nog belönades Gösta
Bohman av väljarna for sin djärva
motvallspolitik. När han böljade var
moderaterna det minsta borgerliga
partiet. När han slutade det största.
Tyvärr kom efterträdarna inte att
forvalta det liberala arvet särskilt väl.
Alltfor mycket kompromissande och
räddhågade socialistiska eftergifter.
Vilket fOrklarar att partiet i fortsättningen kom att stå och stampa på
samma 20-procentsnivå som Gösta
Bohman uppnått.
SVENSK TIDSKRIFT
Slutsatsen utifrån här presenterat
material är att alla odds talar till fOrmån for ett konsekvent liberalt parti.
Socialismens fosterland, den forra
världsmakten Sovjetunionen, ligger
sedan 1989 i ruiner. Under mer än
70 år hade socialismens ideer där
prövats i praktiken. Med minst sagt
skrämmande resultat. Samtidigt sprider sig liberalismens ideer om de fria
marknadernas överlägsenhet med ljusets hastighet över världen och tränger oemotståndligt in även i socialismens sista stora bastion, Kina.
Vinst for friheten
Och det viktigast av allt – detsamma
gäller om demokratin, den konsekventa liberalismen på det politiska
området. En oerhörd vinst for friheten och freden, eftersom två demokratiska stater aldrig hittills gått i krig
med varandra.
Det privata näringslivet håller tack
vare en ny revolutionerande arbetsmiljöteori – som bryter med den syn
på anställda som var en bidragande
faktor till händelserna 1968 – på att
vinna sympatier och uppskattning i
den offentliga opinionen som aldrig
forr.
Aldrig någonsin har chanserna till
framtida triumfer for ett liberalt parti
varit större än idag. Men segrar vinner sig inte själva. Djup ideologisk
övertygelse och modig och konsekvent kamp är vad som mest av allt
krävs. I Gösta Bohman, en kämpe
med mod, entusiasm och humor, har
moderaterna – och borgerligheten –
en förebild att se upp till.
m
m
<
>
r
o
m
>
-l
-l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner