Sven Otto Littorin; Den skapande kapitalisten


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


DEN SKAPANDE KAPITALISTEN
SVEN OTTO LITTORIN
Det talas mycket om investeringar i det krisdrabbade Sverige. Men vad är det som styr irtvesteringama? Svaret på den frågan är sannolikt betydligt mer komplicerat än vad de11 svenska
debatten ger intryck av. Investeringsklimatet påverkas såväl av skatter, räntor och arbetskraftskostnaderna men också av vad man skulle kunna kallaför den ”kulturella miljön”.
D
en Dramatenaktuella
Ibsenpjäsen John Gabriel
Barkman är inte bara en
underbart framförd
klassi-ker utan också ett tämligen tidstypiskt exempel på en stark bild av en
entreprenör som skapar djupa känslor hos
betraktaren.
John Gabriel Barkman sviker i Ibsens
pjäs sin älskade Ella Rentheim för egen
vinnings skull. Han överger henne och
länmar henne till den man som har makt
att göra honom till bankdirektör.
Barkman äktar istället Elias tvillingsyster
Gunbild och lever med henne i ett allt
bistrare äktenskap. slutligen åker han i
fangelse för sina svindlande affarers skull.
Väl i frihet väljer Barkman att tillbringa
åtta år i frivillig isolering på övervåningen
i sitt hem.
Egen vilmings skull
Pjäsen visar en människa, en företagare,
som gör sig av med det dyraste han äger,
SVEN OTTO LITTORIN är kot1sult oclt statiouerad
på det av Kreab ägda Strategy i New York.
kärleken mellan honom själv och sm
älskade, för egen vinnings.skull; för att få
del av makten.
Ibsens Barkmanspjäs togs sent i höstas
som utgångspunkt för ett mycket intressant seminarium om ledarskap och ledarfilosofier som Dramaten ordnade för
såväl kulturfolk som näringslivsföreträ-
dare.
Seminariet ställde den grundläggande
frågan – är Barkman representant för en
ledarstil som måste falla?
Annat än kontraktet
Det första man måste fråga sig är naturligtvis om en sådan ledarstil över huvudtaget längre finns. Vi som har fönnånen
att arbeta med intellektuellt spännande
uppdrag i en livlig och inspirerande miljö
svarar naturligtvis nej på en sådan fråga.
Det är inte arbetskontraktet som primärt
binder oss bakom skrivbordet utan lojaliteten mot arbetsgivaren och engagemanget för arbetsuppgifterna.
I en sådan miljö är inte avsuttna
tinm1ar måttet på god arbetsinsats utan
SVENSK TiDSKRIFf 85
den mäts istället i termer som kundnytta, l ältades problemen innan drivkraften att
kreativitet och social förmåga. Och for skapa på nytt tog överhanden. Borkman
att dessa funktioner skall fungera krävs har i Ibsens pjäs inte hunnit dit ännu.
såväl chefer som medarbetare som lever
hela liv, med dimensioner utanfor företaget.
Pappledighet
Men vi är nog lyckligt lottade, vi som går
med glada steg till jobbet varje morgon.
Andra, med smalare karriärstegar och
med trängre passager mot toppen, upplever en annan foretagskultur. Där etableras lättare en miljö där det fina är att
sitta över längst eller ha flest uppdrag.
Pappaledighet är inte att tänka på. Att gå
hem kl 17 for att hämta barnen på dagis
är ett tecken på svaghet. Därmed blir till
exempel en obligatorisk pappamånad ett
bra sätt att hjälpa männen mot en annan
ledarstil. W esterberg blir ett redskap mot
Borkman.
Så gick resonemangen på Dramatens
senunanum.
Den förverkligade entreprenören
Lorentz Lyttkens, en av föredragshållarna
vid seminariet, resonerade annorlunda.
Borkman är inte primärt en ledarstil utan
en entreprenörssjäl i sin renaste form – en
person vars oerhörda vilja att skapa
springer över i en lust att göra något
verkligt, att förverkliga. Entreprenören
blir verkligare genom sitt skapande och
han går i baklås när förverkligandet går
om intet.
Lyttkens tog sin egen far som exempel
och pekade på det tjugotal år det hade
tagit för honom att komma över ett
större misslyckande. Två decennier
Självdestruktiv förstörelse
skapandet kräver också förstörelsen, som
redan den österrikiske ekonomen Joseph
Schumpeter konstaterade i början av
seklet. Förstörelsen kan ta sig rent självdestruktiva former som hos Borkman
eller hos Lyttkens far. Men samtidigt är
forstörelsen en obönhörlig del av skapelseprocessen. I naturen är det självklart.
Hösten är ju en enda lång bekräftelse på,
och en forberedelse for, vårens ankomst.
I ekonomin finns samma förstörande
drag. När Astra presenterade sin magsårsmedicin Losec innebar det samtidigt att
tiotusentals magsårskirurger och annan
vårdpersonal världen över riskerade sina
arbetstillfållen.
Dödsstöten
Men vem kunde för den skull haft rätten
att forhindra utvecklingen av Losec? När
IKEA utvecklades innebar det dödsstöten
for huvuddelen av den gamla möbelhandeln. Telefonautomatiken gjorde tusentals växeltelefonister arbetslösa i det korta
perspektivet.
Bakom alla dessa innovationer står
oftast en eller ett par personer som
genom sitt entreprenörskap, sitt totala
engagemang, rätt mycket liknar
Borkman. Den totala hängivenheten hos
en entreprenör matchas förmodligen bara
av en forskare vid sitt mikroskop eller en
Dramatenregissör med sin ensemble.
Och det är det engagemanget som gör att
den utveckling vi andra är en del av inte
86 SVENSK TIDSKRIFf
stannar upp. Utan Borkman ingen de starkaste filmerna med en en särdeles
Einstein, som Lyttkens uttryckte det. ond och gemen fabrikör som representant for förtrycket.
Bilden av företagaren
Alla gillar skapandet men ra gillar forstö-
relsen som är forknippad med den.
Förstörelsen blir ett hot mot dem som
har allt att vinna på det gamla. Man vet
vad man har, men inte vad man rar.
Sannolikt är det därmed ekonomins
forstörande drag som givit oss den bild av
fåretagaren eller entreprenören som så
tydligt dominerar inte bara den allmänna
uppfattningen, utan allt ifrån litteraturen
till nationalekonomin. Det är annars inte
så många gånger som Ibsen har något
gemensamt med Keynes.
Utsugande sluskar
konsten och litteraturen är bilden av
företagaren nästan alltid den mörka, den
onda. I Timbros nya antologi Skapare,
skojare och skurkar (Timbro, 1994) är
exemplen legio. I Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget (1982) framträder
den liderlige handelsmannen och utsugaren Karl Orsa. I Sven Delblancs
Samuels döttrar (1982) utnyttjas kvinnors
beroendeställning av snart sagt varje makthungrig arbetsgivare. Per Wästberg,
Jaques Werup och Klas Östergren är
andra forfattare som nämns
Timbroantologin för sina beskrivningar
av utsugande sluskar till kapitalister.
Gemen fabrikör
Tragiska människoöden har också dramatiserats for filmduken. Den enfaldige
mördaren med Stellan Skarsgård och
Hasse Alfredsson i huvudrollerna är en av
Entreprenören i ekonomin
Österrikaren Joseph Schumpeter kom
redan 1911 ut med sin bok Den ekonomiska utvecklingens historia. Det var här
som entreprenören, företagaren, for
forsta gången sattes i centrum av ekonomin. I Ratios nya antologi – Schumpeter –
Om skapande förstörelse och entreprenörskap
(Ratio, 1994) beskriver Schumpeter
ingående processen.
Resonemangen om entreprenören i
centrum landar hos Schumpeter i teorin
om konjunkturcykler. För att introducera något nytt under normal jämvikt
måste entreprenören utmana traditioner
och v1sa både mod och styrka.
Innovationer ger oftast en ekonomisk
vinst som lockar andra att följa i hans fotspår. Snart finns en hel kärna av entreprenörer som sätter igång en vågrörelse
genom ekonomin.
Kapitalismens kärna
För att denna vågrörelse skall kunna fortplantas och växlas in i ekonomiskt välstånd krävs det som Schumpeter kallar
”kreativ förstörelse”. Schumpeter menar
att marknadens process är organisk (Ur
Capitalism, socialism and democracy,
återgiven i Ratioantologin):
Öppnandet av nya marknader,
utländska eller inhemska, och den organisatoriska utvecklingen från verkstaden
och fabriken till företag som US Steel
belyser samma process av industriell
mutation (…) som oupphörligen revoluSVENSK TIDSKRIFr 87
tionerar den ekonomiska strukturen inifrån, oupphörligen forstör den gamla,
oupphörligen skapar en ny. Denna skapande destruktionsprocess är kapitalismens kärna.
Den kreativa forstörelsen är så betydelsefull att den är kärnan i hela ekononlin. Utan Borkman blir vi inte bara l
en Einstein fattigare utan också rent
materiellt fattigare, hur illa vi än tycker
om Borkmans privatmoral eller hans
ställningstaganden i livet.
Keynes på villovägar
Schumpeters analys skiljer sig på ett radikalt sätt från till exempel den keynesianska. Keynes och hans efterfoljare har
alltid haft svårt for kopplingen mellan
makro, de aggregerade arbetslöshets-,
inflations- och tillväxttalen, och nlikro,
de enskilda aktörernas aktivitet på marknaden. Det finns for det mesta en residua!
i keynesianska eller neokeynesianska analyser, en liten svart ”låda” som givet
nationalekononlins favorituttryck ceteris
paribus – allt annat lika – löser de problem
som uppstår när man forsöker rationalisera bort entreprenören.
Banbrytande verk
Den keynesianska synen på ekononlins
funktionssätt håller nu sakta på att
omvärderas. I en liten skrift från Institute
of Eecnonlic Affairs, The End of MaeroEconomicsl (IEA, 1994), skriver den brittiske ekononliprofessorn David Simpson
engagerat om vad som gick fel med den
keynesianska makroanalysen av ekonornm.
såväl synen på nationalekononD som på
politikens möjligheter och skyldigheter.
Den gantia politiken, resonerade såväl
allmänhet som politiker, måste varit nlisslyckad eftersom den djupa depressionen
inte kunde forhindras, eller (vad man
ansåg) ens lindras, med ~älp av de gantia
metoderna.
Det var i den nliljön, präglad av massarbetslöshet, stillastående, ja till och med
sjunkande priser och i teoretisk osä-
kerhet, som Keynes banbrytande verk
General Theory kom till.
Keynes teorier kom, omsatt i praktisk
politik, i korthet att gå ut på att genom
olika åtgärder stimulera den aggregerade
efterfrågan for att därigenom ra upp produktionen och sysselsättningen. Med den
höga arbetslöshet och brist på trånga sektioner som då rådde var det billigt att öka
produktionen. Inflation var det nlinsta av
de problem som Keynes konfronterades
med.
Återupprättade hedern
Därfor forefoll det också möjligt och
riniligt att stimulera efterfrågan genom en
expansiv finanspolitik. Keynes teorier
kom att framstå som, forutom politiskt
tilltalande, också som något nytt, något
som återupprättade nationalekononlins
heder i allmänhetens ögon. Detta är
några av orsakerna till att den keynesianska analysen fick så stort genomslag
efter andra världskriget.
I en berömd studie från 1958 påvisades vad man tolkade som ett samband
mellan inflation och arbetslöshet. Genom
denna s k Pllillipskurva sökte man påvisa
Trettiotalsdepressionen forändrade att stigande arbetslöshet är inflationsbe- 88 SVENSK TIDSKRIFT
kämpningens pris och omvänt: med ett länder som däremot sökt strukturella lösvisst mått av inflation kunde arbetslös- n.ingar har belönats med bättre konjunkheten hållas låg. turer.
Smörgåsbord?
Slutsatsen for politiker och ekonomer
under perioden som följde efter att
Phillipskurvan presenterades var att där
fanns, som S-E-Bankens nuvarande chefekonom Klas Eklund skrev 1981, ett
”stort ekonomiskt-politiskt ’smörgåsbord’, där de kunde välja precis den kombination av inflation och arbetslöshet som
för tillfållet – av konjunkturpolitiska, l
sociala eller politiska skäl – var önskvärd.”
l SAFs nya strukturrapport Välståndets
grunder – strukturrapport 95 (SAF, 1994)
skriver författama med adress till konjunkturfokuserade ekonomer:
Fine-tuning
”Många har uppfattat den ekonomiska
politiken som en maskin med ett kontrollrum i finansdepartementet. Med
hjälp av det som på ekonomspråk kallas
”fine-tun.ing”, finjustering, skall lågkonjunkturer vändas i uppgång och allt bli
som förr igen. Vad det egentligen
innebär är en anpassning till krafter man
inte rår över. Därmed blir man lätt både
marknadens och storpolitikens fange.
Under snart tre decennier är det sådan
politik som svenska regeringar, med
korta undantag, sökt driva. Resultatet är
nedslående.”
strukturella lösningar
Tvärtemot syftet har de länder som försökt konjunkturpolitik fatt såväl strukturella som konjunkturella problem. De
Därmed verkar managementgurun
Northcote Parkinson ha fatt rätt.
Parkinson sammanfattade redan 1957 sina
slutsatser i ett antal universella lagar där
framför allt den första är välkänd: Arbete
expanderar alltid så att det fyller anslagen
tid.
Parkinsons svenska lag formulerades i
ett anförande inför SAF-kongressen
1980: Sikta på välstånd och Du far sysselsättning.
Sikta på sysselsättning och Du far allt
annat än välstånd.
Det sades för snart 15 år sedan. Idag är
det mera rätt än någonsin.
Det förvaltande kapitalet
Riskkapital, eller snarare den upplevda
bristen på detsamma, har varit i centrum
av den ekonomisk-politiska debatten i
årtionden. Jag vill hävda att det i en
grundläggande mening inte råder någon
som helst brist på kapital i sig. Men det
råder betydande brist på incitament för
kapitalet att vara här, just nu, och investeras i långsiktiga projekt som utvecklats
här i landet.
Det finns flera förklaringar till detta,
men i grunden bygger de alla på det
faktum att riskkapital inte är en homogen
massa av pengar som flyter från investeraren till investeringsobjektet. Istället
torde kapitalet utan svårighet kunna delas
upp i åtminstone en förvaltande del och
en skapande. Det förvaltande kapitalet
kännetecknas av ett längre avstånd mellan
investeraren och själva investeringen och
SVENSK TIDSKRIFT 89
ett visst mått av ointresse, ja, ibland är
ointresset för själva investeringsprojektet
till och med centralt.
Kapitalägarens köpkraft
Finansiella investeringar som till exempel
banksparande är ett typexempel. Spararen
är oftast ointresserad av i vilket specifikt
projekt hans sparmedel investeras och
även om han vore intresserad är det trots
det omöjligt att urskilja person A:s investerade medel från person B:s. Det naturliga mätvärdet på det förvaltade kapitalets
avkastning mäts i kronor och ören eller
som andel av investeringen. Sådant
kapital blir sannolikt också mera känsligt
för sådana skatter och regler som förändrar nettoavkastningen efter skatt och
avgifter eller, för att gå ett steg längre,
som ökar eller minskar kapitalägarens
köpkraft.
Högsta möjliga avkastning
Traditionell finansanalys bygger mycket
på detta förvaltande kapital och hur
informationen på marknaden sprider sig
lika snabbt som elektronerna rusar
genom dataledningarna. Stora kapitalströmmar blir t ex resultatet av mycket
små ränteforändringar eftersom marknaden hela tiden jagar högsta möjliga
avkastning.
Riskfria statspapper
Men detta räcker inte som förklaringsmodell för ett lands investerings- och
produktionsmönster. I den ovannä.mnda
strukturrapporten från SAF konstateras
att det varje år sedan 1974 har varit mera
lönsamt att köpa riskfria statspapper än att
investera i produktionen. Det är sannolikt en bidragande orsak till att det ackumulerade nettoutflödet av investeringar
mellan 1982 och 1994 uppgår till hela
240 miljarder kronor.
Förväntan om framtiden
Men trots detta har det ju skett investeringar i Sverige. Det visar att den totala
nettoavkastningen inte är det enda mått
som far investeraren att placera sitt kapital
här. Förväntan om framtida avkastning
kan vara en orsak till investering, men
givet Sveriges dåliga historiska resultat
kan det trots allt inte vara en dominerande förklaring.
Det verkar alltså finnas ytterligare en
typ av kapital, som man skulle kunna
kalla det skapande kapitalet. Det är sådant
kapital där själva projektet är nära investeraren och där avkastningen i monetära
termer är mindre intressant, utan att vara
ointressant. Här finns den typiske småfö-
retagaren som med alla företagsekonomiska modeller skulle göra allt annat än
att pantsätta sin villa för att köpa en ny
svarv. Ändå sker det dagligen, utan annat
tack än en hög marginalskatt och krångliga regler. Ur det perspektivet är det ett
under att vi har så många småföretag som
vi trots allt har.
Det kulturella kapitalet
Men mellan dessa ytterligheter finns det
andra svånangade investeringsströmmaL
Låt mig ta USA som exempel. Det förefaller som om investeringar – åtminstone
där – har låg elasticitet, det vill säga nettoersättningen är mindre intressant än
vad vanliga modeller far oss att tro. USA
90 SVENSK TIDSKRIFT
är JU ett land med en gemensam valuta
och välutvecklade finansmarknader, där
även små skillnader i avkastning annars
borde ra ett stort genomslag i investeringsviljan.
Vad är det då som förklarar de stora
skillnaderna i investeringar mellan stater
som t ex Kalifornien och Wyoming? För
slags mäklararvode för att mäkla pengar
från investeringens avkastning till staten.
Med skatter i den klassen far den skapande, kulturella eller sociala dimensionen litet utrymme.
Låt Barkman leva!
Hos Schumpeter börjar den ekonomiska
det första är skattekilarna och marginal- aktiviteten hos enskilda människor.
skattema låga och skillnaden i skatt mellan två stater är så liten, att det alltså sannolikt inte räcker för att avskräcka investeringar i sådana stater som, relativt de
andra har sämre nettoavkastning efter
skatt. Småföretagarnas envisa förbiseende av dessa företagsekonomiska
modeller kan dock inte ensamt förklara
vad som sker. Det finns något annat – ett
kulturellt kapital, där drivkrafterna är
andra än entreprenörskapets envishet
eller finansiärens jakt på avkastning.
Fingervisning
Hos denne investerare är det mera intressant att se till sådant som för oss andra kan
förefalla irrationellt. Enkla intervjuer av
investerare skulle kunna ge en fingervisning. Närheten till golfbanor, naturuppAggregat och nationella heltal är lika ointressanta som andra medeltal eftersom de
inte säger någonting om alla de till synes
irrationella val som träffas hos var och en
av alla individer på marknaden.
Vi kan som ovan skilja mellan en
”vanlig” företagare och en entreprenör,
mellan en investerare med förvaltande
eller skapande kapital. Men vi kan också
ana att det finns rader av investerare däremellan, med andra individuella val och
drivkrafter. Utan dem hade Norrland
varit avfolkat och Wyorning ett enda
stort stödområde.
!ca-handlaren i Skänninge
Alla företagsledare eller entreprenörer är
inte som John Gabriel Borkrnan. En och
annan av dem är snarast att likna vid
levelser, familjeförhållanden eller helt näringslivets små Einsteinar. Däremellan
enkelt ett nästan altruistiskt sarnhällsenga- återfinns till exempel den lokale Icagemang styr sannolikt investeringar i handlaren i Skänninge och alla, främst
högre omfattning än vad vi tror.
Detta perspektiv har kommit i skymundan i Sverige. Och det är inte underligt. Under en lång följd av år har en
investerare erhållit drygt tio procent av
avkastningen och staten har tagit resten i
skatt. Då kan man knappast tala om
avkastning utan som SAFs strukturrapport hellre kallar nettoersättningen; ett
kvinnor, som nu startar eget som
avknoppningar från den offentliga sektorn. Vi kan visserligen ha synpunkter på
somligas moral eller uppförande. Men för
att bilden skall bli hel måste vi också ge
dem ett erkännande för vad de faktiskt
skapar. Det är de som gör det möjligt för
oss andra att faktiskt ha råd att då och då
gå på Dramaten.
SVENSK TIOSKRIFf 91