Print Friendly

Sven Hammarström; En ny skolreform

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN HAMMARSTRÖM:
En ny skolreform
Vi behöver en ny skolreform, skriver rektor
Sven Hammarström i Matfors i denna artikel, men inte den som SIAföreslagit. Vi behö-
ver en reform som bygger på pedagogiska
realiteter och inte på grumligt politiskt tänkande bemängt med skönmålade sociala
aspekter på sko!frågorna. Han menar att
man bör kunna tillvarataga åtskilligt i tidigare läroplaner och på detta sätt radikaltförbättra I 969 års läroplan. Särskilt pekar han
på möjligheterna till differentiering och ämnesval. Den shola, han länher sig, stämmer
inte med nuvarande sko/politik, men den
stämmerförmodligen bättre med vadföräldrar, elever och lärare önshar, menar han.
Tankar inför en stencil, skrev en känd stockholmsprofessor för några år sedan som rubrik till något, som handlade om över-, mellan- och underbyråkraternas samhälle, som
minst av allt motsvarar det valfrihetens samhälle, som en gång var idealet. Funderingar
av liknande slag kunde med skäl göras inför
den digt·a produkt av högre skolpolitiskt tänkande, som kallas SIA, som en längre tid Ya·
rit föremål för en omfattande remissprocedur landet över.
Tankarna går både framåt i tiden och ett
antal år tillbaka. Försöksverksamheten med
enhetsskola, som pågick hela 50-talet, introducerade nyheten au samla alla elever under samma tak. Den bjöd på åtskilliga \almöjligheter mellan såväl teoretiska som
praktiska ämnen och medgav även linjedelning redan från årskurs 7, byggd på val mellan det andra främmande språket och praktiska ämnen. Samtidigt ivrade skolpolitikerna för likställighet mellan teoretisk och praktisk studiegång.
I elen skolreform, som följde på enhet
skolan och bär beteckningen l962 än
gnmdskola, markerades detta syfte än mer
elen rikhaltiga uppsättning av valmöjlight·
ter, som stod till buds för eleverna. Det ble
tyvärr en ganska snårig djungel av val mef
lan ämnen och ämneskombinationer i år~
kurserna 7 och 8, \ artiii anslöt sig ett omfat
tancle system av linjer i årskurs 9, inte mindre än 9 sådana, 5 teoretiska och 4 praktiska
l\lan strävade efter sammanhållna klasser
men eleverna var sällan samlade. Skolan
blev också helt naturligt mycket dyrbar. U
detta kom stora be k\ mmer med disciplinupplösning och ständigt påtalade brister~
kunskapssidan .
Alltnog, redan 1969 var man mogen för
en ny skolreform, och den gick i jämlikhetens och, bör det tilläggas, i jämnstrukenhetens tecken. Valmöjligheterna blev nu i det
torftigaste laget. Först och främst bortföll
li1~evalet i åk 9. Sedan begränsades valmöjligheterna alla tre klasserna igenom till fyra
alternativ, ett teoretiskt (det andra främmande språket), de övriga praktiska, men åtminstone två av dem, teknik och ekonomi,
med starka teoretiska inslag, samtliga med
3-4 timmar per årskurs. En tröst i olyckan
rar, att språken och matematik blev nivå-
grupperade med en svårare och en lättare
kurs.
En ledande tanke i denna 1969 års skolplan har varit att utjämna skillnaden mellan
olika val, ett synsätt som står unde1· intryck
av den nu allt mer aktuella jämlikhetspolitiken och den allt mer markerade sociala synen på skolfrågorna. Det är inte längre likställighet mellan teoretisk och praktisk studiegång, som eftersträvas, utan likställighet
mellan eleverna. För vissa val till praktiska
ämnen, som ofta inte lockat de högp,·esterande, hade termen negativt val kommit att
användas, varigenom av skolpolitikerna
klart röjdes (kanske omedvetet), att de teoretiska valen betraktades som ”finare”. Genom
l’issa yttre anstalter i fråga om studiegången
hoppades man kunna nå målet, en likartad
studiegång för alla. Men verkligheten har talat ett annat språk. Från elevhåll har försports missnöje med bl a att de praktiska linjerna i åk 9 avskaffades, och elevorganisationen Seco påyrkade häromåret återinförande
av dem med motiveringen, att denna studie- 339
väg för många elever gav det mest meningsfyllda utbytet av undervisningen. Lärarnas
syn på denna fråga behöver knappast diskuteras.
Ett nytt experiment
Det senaste tillskottet till reformfloran, SIA,
innebär organisatoriskt, att nivågrupperingen i språk och matematik föreslås bli avvecklade som en föUd av den flexibla klassenheten, alltså en avgjord försämring. Med obligatoriskt genomförande av arbetslagsprincipen och upplösning av klassenheterna avser
man att förbättra ordningsförhållandena
och studieresultatet. Pen omväxling i arbetet, som de fria och frivilliga aktiviteterna
syftar till, förväntas ge samma positiva effekt. Det har blivit många kritiska kommentarer både på grund av kravet på obligatorisk tillämpning av allt, som SIA föreslår,
och kostnadsaspekter med hänsyn till utökat
behov av lokaler och personal. Därtill kommer de befarade återverkningarna på det
administrativa planet i form av mer organisationsarbete, fler konferenser i samband
med den komplicerade undervisningssituationen, mer byråkrati.
Vi står följaktligen inför en reform, vars
genomförande i vida kretsar uppfattas som
ett högst tvivelaktigt experiment. Samtidigt
befinner vi oss i en pedagogisk situation,
som av få erkännes som acceptabel och värd
att bygga på för framtiden. Det borde under
sådana förhållanden finnas anledning nog
att tänka om i en hel del och framför allt fundera över om inte sinnet för pedagogiska
realiteter skulle få vara mer vägledande, när
340
undervisningen skall ordnas, än allsköns
grumligt politiskt tänkande bemängt med
skönmålade sociala aspekter på skolfrågorna.
I diskussionen kring skolpolitiken de senaste åren är det framför allt två synpunkter, som spelat en framträdande roll, klassernas storlek och den heterogena sammansättningen av dem. I det mycket omskrivna Rå-
sunda-projektet, som blivit ett betydelsefullt
debattinslag i SIA-diskussionen, har man
sökt lösa problem förknippade med de förhållandevis stora och heterogena klasserna
genom att utnytua tillgängliga resurser för
uppdelning av en årskurs i flera och mindre
enheter. Här är inte avsikten att gå in på och
närmare bedöma denna försöksverksamhet,
som säkert föruänar att ytterligare prövas.
Så mycket kan väl ändå sägas, att kvar står
skolans konstruktion med det föga varierade
utbudet av ämnesval, den genomgående teoretiska inriktningen och som en föUdverkan
av det totala utnytuandet av resurserna, att
den goda tillgång vårt skolväsen förfogar
över för att bemästra svagklientelet, nämligen speciallärarna, endast i begränsad omfattning kommer till sin rätt. De får ju rycka
in som vanliga klasslärare.
Den heterogena klassen
Här är avsikten att i ett förslag, som närmast
får uppfattas som ett diskussionsunclerlag,
presentera synpunkter på problematiken
kring den heterogena klassen. Det råder väl
ingen tvekan om att ett sammanförande av
elever med de mest skilda anlag och förutsättningar försvårar eller omöjliggör en effektiv unelervisning och blir ett hinder för
många elever att utvecklas efter sin säran.
Lägger man därtill de få valmöjligheterna.
ökas problemen ytterligare. Den i det före·
gående lämnade historiken uppvisar en
gradvis skeende försämring av skolans möj·
ligheter i dessa avseenden. Följden har blivit
sjunkande kunskapsstandard bland elevka·
tegorier, som skulle ha kunnat prestera be·
tydligt bättre resultat i mer effektiva arbetsformer, samt tilltagande olust hos de elever.
som inte fått sin skolgång bättre avpassad ef.
ter sina intressen och möjligheter. För au inte tala om mängden av välutbildade lärare
som hämmats i sitt arbete och fått sin arbetslust spolierad av det rådande tillståndet.
Ett bättre tillvaratagande av de teoretiskt
begåvade och ett bättre tillgodoseende a\ olika former av praktisk begåvning måste
framstå som den mest angelägna uppgiften
för våra dagars skolpolitik. Gymnasiet och t
sista hand högskolor och yrkesliv är i allra
högsta grad avhängigt av standarden pl
grundskolans högstadium. Ytterst är det pl
lång sikt en kulturfråga, i vilken utsträck
ning man under skolticlen ger chansen at
dem, som har de bästa kvalifikationerna an
föra kulturarvet vidare. Flykten från de t~
retiskt krävande linjer na på gymnasiet cd
avtappningen från universiteten, som m
oro uppmärksammats på senare tid talarsil
tydliga språk. Den sociala dominansen
skolpolitiken skapar stora problem. Det kB
inte förväntas bli bättre, om SIA-förslag!l
går igenom, snarare sämre. Åtgärderna~
skolans problemfall, som saboterar en ~
dem olämplig undervisningsform, lägger!Je.
slag på orimligt mycken tid och skapar
många håll en olidlig arbetsbörda för skolledningen.
Det är rätt intressant att notera, att skolpolitiken i början av 50-talet vägleddes av en
!strävan att differentiera klientelet och att
detta en följd av år skedde med skolpolitikernas goda minne. Man hade vid denna tid
en mer kunskapsinriktad målsättning. Men
allteftersom jämlikhetstanken växte sig stark
och lade beslag på intresset, uppluckrades
kunskapskravet, och en nivellering framstod
som åtråvärd. Det bör också hållas i minnet,
at! redan starten av elen nya skolan innebar
el! markant avsteg från den gamla skolans
ordning genom elevernas egna val (utan betvgskrav), fri flyttning och avskaffande av
examina, även på teoretisk studiegång.
I dagens läge torde det få anses som helt
orealistiskt att påyrka återgång till det gamla
lskolväsendet, som givetvis också var behäftat
med brister. Däremot borde man inte kunna
resa invändningar mot att det undersökes, i
vad mån tidigare läroplaner från den nya
skolan tid rymmer element, som är av så positiv art, att de rätt använda kan tjäna som
underlag för en radikal förbättring av den
nuvarande läroplan 1969 inom ramen för
1ad som kan anses realistiskt och genomförbart. Sådana elem nt finns otvivelaktigt och
kan utnyttjas, blott fördomar och politiskt
skråtänkande övervinnes. Man kan peka på
differentieringsft·ågan och vissa ämnesval i
tidigare planer, som senare ur politisk synpunkt ansetts inopportuna.
341
elska skolor, avser man en uppdelning efter
kunskapsresultatet, såsom det avspeglar sig i
betygen (ability streams). ågot av detta fanns
i vårt gamla parallellskolesystem (folkskola
– realskola – yrkesskola). Men inom den
typ av realskola, som kallades den praktiska
realskolan, tillämpades en linjedelning efter
intresseriktning (allmän= gymnasial, teknisk, handels-, huslig linje etc). Det var denna linjedelning, som fick ett genomslag i årskurs 9 av 1962 års grundskola. Enligt denna differentieringsmodell har man möjlighet att med hänsyn till de praktiska linjerna
uppfånga olika praktiska intressen och ge
undervisningen en samlande tyngdpunkt i
dem. Självklart bör dessa ämnen omfatta
sammanlagt rätt många timmar och vara organiskt samhöriga (som i 1962 års plan och
praktiska realskolans). På motsvarande sätt
domineras en teoretisk linje av teoretiska
ämnen. Den homogena sammansättningen
av elever med gemensamt studiemål bör ha
utsikter att skapa en bättre stueliemotivation
och en effektivare arbetsmiljö än vad nu är
fallet.
Man skulle förslagsvis kunna tänka sig
följande differentieringsmodell för åk 9:
l. Allmän linje (motsvarande elen tidigare
gymnasielinjen) med sikte på 3-årig
gymnasielinje.
2. Teknisk linje
3. Handelslinje
4. Huslig-ekonomisk linje
5. Allmän praktisk linje
l anslutning tilllinje 2 med verkstadsarbete som dominerande inslag kan nämnas, att
Differentiering och ämnesval på åtskilliga ställen skolverkstaden fonfat·an- :-.Jär man talar om differentiering i t ex eng- de är användbar för denna verksamhet,
342
emedan man avstått från att sälja de maskiner, som blev överflödiga vid övergången till
1969 års läroplan med tanke på att förhoppningsvis ämnet verkstadsarbete skulle komma tillbaka i undervisningen igen.
Om man ej vågar sig på linjedelning längre ner än sista klassen, bör elevernas skilda
önskemål och anlag tillgodoses i övriga klasser som nu och tidigare genom ämnesval ett
begränsat antal timmar, men ett ämnesval
med klart teoretisk eller praktisk inriktning.
Ämnesvalen bör för eleverna framstå som
nyttighetsbetonade och åtdvärda alternativ
och vara klart målbestämda på så sätt, att de
kan i möjligaste mån underbygga och förbereda linjevalet i sista klassen. Även i detta fall
ger de föregående läroplanerna mer användbara uppslag än den nuvarande. Följande modell för ett ämnesval omfattande 7
veckotimmar kan presenteras som en tänkbar anordning:
l. Tyska/franska+ ett par timmar i annat
teoretiskt ämne
2. Verkstadsarbete
3. Maskinskrivning och kontorsteknik
4. Hemkunskap och sömnad
Möjligheten till s k slussning efter 1-2 terminer skulle eliminera följderna av olämpliga val. En önskvärd förutsättning för elevernas val i syfte att garantera ett så säkert så-
dant som möjligt skulle vara, att de lärare,
som känner eleverna, tillerkändes en rådgivande funktion.
I övriga ämnen skulle klasserna vara sammanhållna med undantag för de fall, då nivågruppering praktiseras, såsom nu i språk
je fall skulle den rekommenderas i svenska.
åtminstone partiellt, va1’igenom vissa mera
krävande moment kunde komma in, som
bleve av betydelse för fortsatta studievägari
gymnasiet.
Det finns säken anledning att även i andra
teoretiska ämnen överväga extra anordning·
ar för elever, som utan att vara direkt hjälpklassmässiga ej kan bli studiemotiverade och
därför skulle må väl av byte i någon form.
Redan den nuvarande planen räknar med
dylikt förfarande unde1· formen jämkad studiegång. Den bör tillämpas i större utsträckning än nu, få en mer stadigvarande karaktär och planeras in före ett läsårs början pa
grundval av erfarenheter under föregående
läsår. Det förefaller riktigare, att dessa elever får en någorlunda stimulerande sysselsättning än att de blir störande inslag i undervisningen bland studieintresserade kamrater. Tidigare avgång och placering i internatskola av folkhögskolekaraktär är också en
utväg, som borde sanktioneras och få tilllämpning inte endast i enstaka undantagsfaR
utan som en ganska normal anordning för
skoltrötta elever, som skulle må väl av att blta miljö. Avbrott med skyldighet att återuppta studierna vid senare tidpunkt är en lö~
ning, som många gånger förts på tal.
För stärkande av den personliga ansvarskänslan i allmänhet hos eleverna borde det
inte betraktas som orimligt att föreslå återinförande av ordnings- och uppförandebell·
gen.
och matematik. Starka skäl talar för en lik- En ny skolpolitik
nande anordning även i andra ämnen. I var- De åtgärder och den organisation, som hår
öreslagits, har självklart brister ur social
1npunkt, om man nämligen bedömer efter
e doktriner, som nu bestämmer vår skolpolitik. Det är dock min tro, att de mest berörda parterna, lärare, föräldrar och elever
unde förväntas reagera övervägande positivt. Den uppfattningen delas säkert av
1ånga, att den eftergiftspolitik, som bedriits i vårt skolväsen en längre tid, och den
alska humanitet, som kommit till uttryck,
ållat skolan obotlig skada. Därför ser man
fram mot en skola, befriad från de sedan
343
många år sanktionerade skolpolitiska dogmerna. Det viktigaste är, att sådana arbetsförhållanden skapas, att lärare och elever
kan finna arbetet meningsfullt och stimulerande. Så är i stor utsträckning ej fallet med
den nuvarande skolan och kan säkerligen ej
heller förväntas bli förhållandet i den skola,
som föreslås av SIA-utredningen.
Behöver vi en ny skolreform? Svaret på
den frågan måste bli: Ja, vi behöver en ny
skolreform – men inte SIA.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner