Print Friendly

Sven Fagerberg; I sommarens sköna

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN FAGERBERG:
I sommaren sköna
Var finns en V.:iclav Havel eller
en Mario Vargas L/osa i Sverige? Varför är det så ont om intellektuella i svensk politik?
Sven Fagerberg försöker ge
ett svar på frågan i denna artikel
med novellistiska inslag. Det har
blivit en sommarbetraktelse med
känslans seger över förnuftet
som röd tråd.
Författaren Sven Fagerberg utkommer i höst med en ny bok:
Sankte Pers Nattklubb.
l
B
jörnbär och klätt har någonting
gemensamt, liksom varg och lo.
Alla fyra har någonting gemensamt med sunda förnuftet.
Vad kan det vara?
2
”Varför blir ingenting som man tänkt
sig?” frågar Malin Blåvinge, en miljöpartist från Blekinge. ”Hur kommer det sig
att Socialdemokraterna inte längre är ett
arbetarparti utan ett självändamål för
byråkrater och partiellt?”
Låt oss titta i idrottens spegel. ”En
sund själ i en sund kropp” var ett aktuellt
motto kring sekelskiftet. Genom idrott
skulle man lära sig att fair play var ett högt
mänskligt värde och som en följd därav
spela rent i livets alla skiften. I England
hade man till och med ett talesätt på det
temat. Om någon bar sig illa åt i vardagslivet sade man att ”det inte var cricket”.
Spelets ide gick förlorad om man fuskade.
Trevnaden och stimulansen hade sin rot i
spelets regler.
Att fuska när man lägger patiens förstör likaledes nöjet.
Malin och jag har i 1V beskådat några
matcher från fotbolls-VM. Våra intryck
domineras av glädje över friska fläktar
som Kamerun och Egypten, men dessutom av foul play, från filmning till krokben och fula glidtacklingar. Man skrämde
leklusten ur motståndaren. Skottland
knäckte Sverige genom en rad brutala
fällningar i matchens början. Vårt lag var
inte berett på ett byslagsmål och blev nattståndet.
Herrarna på planen hade sålunda inte
uppfostrats till några gentiemen av sin
idrott. På läktarna härskade som vanligt
en nationell hysteri: det enda som räknades var seger. En annnan tanke om den
sunda själen, att inte segern utan den goda
kampen är det viktiga, hade likaledes gått
förlorad. Någon uppskattning av motståndaren var det inte fråga om. Efter
Englands nederlag mot Tyskland rusade
folk i engelska städer ut på gatorna och
vandaliserade tyska bilar.
Den sunda kroppen fick sin illustration
av dussintals skadade spelare som låg på
marken och vred sig iplågor. Skador är ett
av de stora samtalsämnena inom fotboll,
tennis etcetera. ”Jag är så bra i idrott att
jag kommer att bli skadad,” säger Malins
dotter Pernilla.
Varför gick det inte som man hade
tänkt sig? Svaret på den frågan är väl att
man inte alls hade tänkt. I stället för
tankar hade man fromma önskningar,
som inte klarade kontakten med den
mänskliga verkligheten.
Idrotten blev snabbt ett publiknöje.
Äntligen kunde instängda stamkänslor på
nytt flamma upp, maskerade som intresse
för klubb och nation. Sluga politiker insåg
att idrotten kunde användas som propaganda, både internt och externt. Nazityskland, DDR, Sovjet, Rumänien etcetera
satsade hårt. Titta bara så duktiga vi är i
idrott. Alltså är vårt politiska system och
våra ledare också av högsta klass.De lurade folken ”tänkte” fel med sin känsla.
I väst upptäckte man likaledes att en
sysslolös och uttråkad människomassa
kunde roas genom idrott, vår tids gladiatorspel. Stora pengar fanns att tjäna. Ett
segrande lag lockade en stor publik, och
därför blev segern, oavsett medlen, det
enda viktiga i såväl öst som väst. Gentlemen göre sig icke besvär.
315
3
”Idrotten är en tvålopera för impotenta
farbröder,” säger Malin, som varit med i
en feministklubb i Karlskrona och sällan
försummar en chans.
Visst har hon rätt. Den som saknar personlig framgång identifierar sig med
segraren och blommar ut i segerruset, det
primitiva stamlivets höjdpunkt. Speciellt
avslöjande var reaktionerna efter Sveriges
nederlag mot Costa Rica. Våra bollsparkenarbetare gjorde ett hyggligt men
glanslöst jobb; Nacka Skoglund och
Kurre Hamrin är ju ett minne blott. I mitten av andra halvlek bytte Costa Rica in
den svarte snabblöparen Medford, som
sprang ifrån det svenska försvaret med
två mål som följd.
En verklig idrottsman skulle nu gratulerat Medford och Costa Rica till en utmärkt prestation, men i stället vrålade
man ut sin besvikelse. En rykande storm
av protester svepte genom massmedia.
Det fosterländska hjärtat var sårat och
förolämpat, den ena litanian följde den
andra. Ut med Olle Nordin! Det var en
skam, en nesa, en obeskrivlig förnedring
att vara svensk.
”Bara en impotent farbror kan ta
idrotten på så blodigt allvar,” säger Malin
förtjust och plockar fram glasspinnar ur
frysen.
4
Socialismen började, liksom idrotten,
med de bästa föresatser. Vi kan betrakta
socialism som ett försök att införa fair
play i samhällslivet. Det var en from förhoppning, som inte klarade kontakten
med den mänskliga verkligheten. Sluga
politiker upptäckte att de välmenta parollerna omjämlikhet och broderskap kunde
316
användas för att behärska en lättlurad
massa. Resultatet blev en rad socialistiska
stater med tydligt markerad apartheid: en
partielit i välmåga och en förslavad massa
i armod. Sverige ligger någonstans mitt
emellan Bulgarien och en livskraftig
marknadsekonomi, men det socialistiska
stryphalsbandet fungerar allt effektivare.
Sverige konkurrerar om jumboplatsen på
OECD:s listor.
”Menar du,” frågar Malin, ”att arbetarna nu vet att socialismen är ett stärbhus
och därför går över till m?”
En intelligent arbetare förstår att höjda
löner åt alla inte gynnar honom. Antag att
en firma under ett år betalar ut en löneförhöjning på 14.000 kronor. Ungefår 4.000
går till arbetsgivaravgifter. Av den synliga
höjningen på 10.000 går mer än hälften
bort i direkt skatt och moms. För att arbetaren skall öka sin köpkraft med ungefår
4.000 måste firman höja sina priser så att
intäkterna ökar med 14.000. Det betyder
att lönehöjningen är skadlig, den resulterar i ökade priser och ökade skatter. De
sistnämnda slösas bort med känd bravur
utan glädje för arbetaren.
Om moderaterna med skärpa förde
fram argumentet att arbetamas situation
kan förbättras endast om det totala skattetrycketsänks skulle det ljusna i svenskpolitik.
”Så klyftig är ingen moderat,” säger
Malin. ”Moderaten kan inte tänka längre
än till den marginalskatt som drabbar
honom själv. Ingen moderat kan tala till
en arbetare. Och därför har vi andra en
chans.”
Det är för övrigt tveksamt om det verkligen sker en överströmning av arbetare
från s till m. Opinionssiffror mellan valen
har ingen betydelse. Man tar inte frågan
på allvar, det händer att man taktikröstar.
Trogna socialdemokrater väljer m för att
invagga m i säkerhet och skrämma de tvehågsna med högerspöket, för att samtidigt
stimulera de egna till skärpt insats.
I stället finns det goda skäl som talar
för att många går från s till v. Att s under
Ingvar Carlsson är ett fiasko upplevs av
alla, inte minst av partiets egna. Men
analysen om vaC: som är fel har sällan
gjorts. I stället reagerar man känslomässigt och går åt vänster, mot ännu värre
stolligheter. Är man fattig och underbetald efter skatt, som svenska arbetare i
regel är, säger ju det invanda mönstret att
man behöver mer vänsterpolitik Att
socialistiska stater kollapsat upplever
man inte med sin känsla. Man fortsätter
att drömma om samoamånens sken.
”Vänsterpartiet Knasbollarna!” säger
Malin.
5
Jag läser i en engelsk tidning att vissa
stater i öst betecknas som ”Stryparsektens Idiotsamhällen”, eller SSIS. Det har
lyckats kommunistiska regimer att strypa
människornas arbetslust och livsglädje
med resultat vi numera alla känner till.
Det mindre smickrande ordet idiot syftar
på dem som inte kan genomskåda propagandan.
Också Sverige är ett SSIS. Här har vi
Kajsa Barck och Malena Flink, som vill
öppna ett privat daghem. Båda är kompetenta, båda älskar barn. Som egna företagare måste de göra ett gott arbete,
annars förlorar de sina kunder. Men vår
daghemsminister, Bengt Lindqvist, och
SSU:s nye ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, två pubertetsynglingar som
lever kvar i sin socialistiska romantik, kan
inte tänka sig något så hemskt som ett
privat daghem.
Stryp Kajsa Barck!
Stryp Malena Flink!
Stryp Hans Alvgard!
Så går det till i ett SSIS.
Stackars svenska barn. Den som inte är
socialist före tjugo har inget hjärta, den
som är socialist efter trettio har inget huvud. Vi styrs av Ingvar Carlssons topless
generation.
6
”Du hamrar in,” säger Malin, ”att allt bestäms av grumliga känslor. Sunda förnuftet är en utrotningshotad art, som björnbär och lo. Men är det verkligen så illa? I
öst har intellektuella, som Vaclav Havel,
haft stor betydelse. Jag tänker också på
Giinter Grass och Mario Vargas Llosa.
Varför finns det ingen intellektuell opposition hos oss? En lugn och saklig analys
skulle kunna föras fram på ett språk som
var begripligt för de flesta.”
Det kan man tycka, men den som försökt vet att det är svårt, mycket svårt att
komma till tals för en icke-socialist. Radio
och TY, praktexempel på the topless generation, är helt stängda, genom dem skulle
arbetarna kunna nås, och det vore livsfarligt för s och v. De viktiga dagstidningarna
är föga bättre. Partiets grindvakter, ”de
nyttiga idioterna”, finns överallt och är
mycket effektiva, också på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Bara den ofarliga
kritiken släpps fram, för syns skull.
Många utlänningar har sagt att vi
svenskar är världens mest likriktade folk.
Det är svårt att ta sig in i vårt vinterbonade psyke, vi vågar inte öppna oss för
mänskliga och lekfulla kontakter. Att följa
flocken är vår trygghet.
317
Det finns alltid individuella variationer,
men enligt min erfarenhet är svensken
mer osjälvständig än andra. Just bristen
på självförtroende ligger bakom våra
nationaldygder slutenhet och avund. Man
vågar inte visa sig som man är, inte ta ställning på egen hand. I stället för att satsa
djärvt visar man sin avund, den feges
ansikte.
Enligt uppgifter i en tidningsartikel är
den fackliga anslutningen i Sverige ungefår 90 % medan den i ett framgångsrikt
industriland som Västtyskland ligger under 30 %. Tydligare kan vår hjordmentalitet inte illustreras. Fornlämningen vid
Norra Bantorget skulle sjunka ihop om
Sverige anslöts till EG. Följaktligen fasar
LOförEG.
Ju starkare fack desto sämre ekonomi.
Våra intellektuella är i regellika osjälvständiga. Ett eget tänkande finns naturligtvis, men man tar det inte på allvar. I
stället säljer man sig, naivt och troskyldigt, till utifrån kommande impulser som
tyskjudisk marxism eller litterära modenycker från Frankrike. Man anpassar sig
till ”den rådande meningen” och prisar
beskäftigt de makthavande i stället för att
nagelfara dem. Man vill visa att man förstått vad som gäller, och givetvis har man
dessutom en önskan, ofta beviljad, att få
sitta med vid köttgrytorna.
Den som tänker fritt får respekt för sig
själv, behöver inte hjordens välsignelse
och känner ingen avund. Men den sortens
intellektuella är en utrotningshotad art i
Sverige.
7
I ett 1V-program konstaterade Annika
Hagström och Anna-Greta Leijon att det
318
finns en speciell socialdemokratisk moral.
I klartext betyder det att allt är tillåtet om
det gagnar Partiet. Man ljuger och baktalar, man undanhåller sanningen. Vid tillsättning av tjänster är det Partiboken och
inte meriterna som gäller.
Det märkliga med denna scen var det
djupa allvaret hos de båda damerna, helt
övertygade om sin status som bättre människor än de otrogna.
Minst 90 % av landets litteraturkritiker
är socialister. När de bedömer en meningsmotståndare är ingen låghet för låg,
ingen tarvlighet för tarvlig. Sanning är
detsamma som lojalitet.
Ibland slår jag upp en sida på måfå i
bibeln. I dag råkade det bli Kolosserbrevet, ett lika pinsamt som innehållslöst
trams. ”Den fulla förståndsvisshetens hela
rikedom” innebär att Kristus är bäst medan andra vishetslärare bör förvisas med
en välriktad spark.
”Den skånska gåsen är en gås från Skå-
ne,” sjunger Pernilla på en smittande
melodi från My Fair Lady.
Pilla-Nilla har träffat rätt. Det räcker
med gruppkänslan som självändamål, i
politik och idrott. Lyckan är att vara
samma gås.
Och nu sjunger vi alla: Den skånska
gåsen är en gås från Skåne!
Visst känns det skönt.
8
Ett val är ett SM i bondfångeri. Man vinner genom att utnyttja språket på det rätta
sättet.
Vår språkhjärna arbetar mycket med
mönster. Det enklaste är att det ena ordet
ger det andra. Gris i stian, häst i stallet,
kalv i kätten. Biskopen har sin kräkla,
samerna sina kåtor. Limhamn och
Dragör, Livland och Kurland. Tripp trapp
trull, ritsch ratsch filibombom!
”Duvan kuttrar,” säger Pernilla. ”Grodan kväker, ugglan säger klävitt och
katten mjau.”
”Potemkin och kuliss, vårdtecken och
trohet,” säger Malin som är ensamförälder.
Sådana kopplingar mellan ord är ofta
positiva. De kan underlätta kommunikationen, berika med associationer och
innehålla kunskap. I reklamen upprepar
man envist önskade kopplingar: IKEA
och lågpris, Volvo och säkerhet, Rörstrand och kvalitet. En inarbetad och
positiv koppling är en stor tillgång. Men
missbruket ligger nära, i synnerhet när
mänskliga värderingar kommer med i
spelet. Tungus och tråkmåns, tattare och
tjuv är negativa exempel.
Den socialdemokratiska agitationen
bygger i dag på språkliga kopplingar, som
förlorat sin sanning. I ett tidigare skede
kunde de vara sakligt motiverade och uttrycka ett reformbehov, i dag är de bara
ett tomt skrammel.
Katarina den Stora beordrade att en av
henne älskad rosenbuske skulle bevakas
av en soldat från slottsvakten. Busken
med de röda rosorna dog så småningom,
men posten stod kvar i många år efteråt,
av gammal vana. Lika ståndaktiga och innehållslösa är våra dagars socialdemokrater.
För moderaterna är situationen den
omvända. Man har de ideer, som skulle
vara bäst för alla, i synnerhet för arbetarna, men man saknar slagkraftiga kopplingar. ·
Ett partiprogram förstås endast av ett
fåtal, i stället reagerar man på enkla och
känslomässigt förankrade kopplingar.
Välfård, människovärde och kultur hör
sålunda ihop med socialdemokraterna,
medan arbetslöshet, social nedrustning
och stora klasskillnader förknippas med
moderaterna. Att verkligheten är den rakt
motsatta spelar ingen roll, den språkliga
kopplingen sitter där ändå och styr
röstandet.
Genom idogt spottande har s lyckats
ladda ord som privat och profit med förakt. Privat verksamhet är något fult, den
syftar ju enbart till att den verksamme
skall rikta sig på andras bekostnad. Hur
det gått i stater där det privata ägandet
varit förbjudet låtsas man inte om.
Under en längre tid har m vunnit debatten men förlorat valen; man har saknat
känslomässigt slagkraftiga argument. Intellektuella analyser, om än aldrig så
klara, hjälper inte. Troligtvis går det lika
illa nästa gång. En gammal ravaillac som
Sten Andersson kommer att få in några
fullträffar på negativa känslor, som
avund, och loppet är kört. De just nu vilsna ställer mangrant upp i den gamla fållan. En Rhapsody in blue blir det inte.
Som samhällsbyggare är Ingvar Carlsson en mossbelupen romantiker, men
som destruktör är han mycket skicklig.
Han ser sin chans i en splittrad borgerlighet. Han vet att Kameleonten ändrar fårg
för att få visa sig i rutan, att Kameliadamen är till salu.
Bokstaven K är ingalunda borta i
svensk politik.
”Du tror väl ändå inte att de borgerliga
partierna vill regera,” säger Malin. ”Att
regera är jobbigt och utskälld blir man.
Men att sitta i opposition är bekvämt och
ansvarsfritt. Splittring är bäst; var och en
kan vara påve i sin lilla församling.”
319
Om b~rgarna verkligen ville regera
skulle de enas och hamra in lämpliga
argument. Vi försöker att hitta kopplingar
som vädjar till känslan och samtidigt är
sanna:
Socialism leder till fattigdom. Tag lärdom avöst!
Socialism är ett stryphalsband på livsglädjen. Tag lärdom av öst!
Socialistiska hyllor är tomma hyllor!
Det är inte lönen som är för låg, det är
skatten som är för hög!
Offentliga sektorn slösar bort arbetarnas pengar!
En lat byråkrat äter från arbetarens fat.
En stygg byråkrygg jagar mygg. En dum
byråkrum skapar slum.
”Om m hade något vett skulle man använda fabeln om Frisörstyrelsen,” säger
Malin.
Bara en bra skola, med krav på eleverna, ger arbetarbarnen en chans!
”Arbetarpartiet moderaterna,” säger
Pernilla.
Just precis. Thatcher hade som mest
30 %av arbetarnas röster.Utan de intelligenta arbetarnas stöd hade hon stått sig
slätt. Det som är bra för arbetarna är bra
för Sverige.
Vi ger upp, vi saknar talang för att
skapa slagord. Men ett frö har såtts hos
Pernilla, som snart skall visa sig.
Logiska formuleringar är mycket enklare än slagord. Det gäller för moderaterna att redan nu anlägga moteld. Preventiva medel och profylax! Ett viktigt argument för s i den kommande valrörelsen
blir den låga arbetslösheten i Sverige. M
måste göra klart, under hela det till valet
återstående året, att svensk isolering, ett
överflöd av byråkrater etcetera leder till
arbetslöshet. Kopplingen mellan socia- 320
lism och låg levnadsstandard skall obarmhärtigt nötas in.
Den grova språkliga lögnen att arbetsgivaravgiften inte är en skatt som betalas
av den anställde måste avslöjas. Skatten
efter reformen är visst inte 30 % för de
flesta. En avgift på cirka 40 %tillkommer.
Den omskrutna förbättringen äts upp av
ökade kostnader för bostad, resor, service. Århundradets reform är bara en omfördelning inom SSIS till arbetamas nackdel. En verklig reform måste ”finansieras”
genom skattesänkning och leda till förbättringar för alla.
9
Några veckor har gått. Malin är en smula
upprörd. ”Det slösas något förskräckligt
med energi,” säger hon. ”Gittan
Rehnström diskar i rinnande varmvatten.
Hon säger att det är en lyx hon kostar på
sig, men i själva verket är det ju jag och de
andra hyresgästerna som får betala nästan
alltihop. Och Horatius Hasselskog står en
halvtimma i duschen. Strålen är så stark
den kan bli. Den masserar så skönt, säger
Horatius.”
”Det mest vansinniga slöseriet är förstås Bron,” fortsätter Malin. Givetvis är
hon motståndare till en bro mellan Skåne
och Själland. En bro skulle gynna näringslivet och sarnfårdseln, men just därför är
den av ondo. Ju mer näringsliv desto sämre miljö och desto sämre trivsel. Turister
är en pest, ett ökat slitage på den redan
slitna naturen.
”Erik Penser har alldeles rätt,” säger
Malin. ”En bro skulle vara en enorm kapitalförstöring. Och vi kan vara övertygade
om att naturvänner skulle spränga en bropelare då och då.”
”Vill du inte bila till Danmark och kontinenten?” ”På sommaren vill jag ha tid
med mig själv. Jag föredrar en friggebod
med smultron utanför knuten.”
”Efter en vecka på landet blir man en
ko,” säger jag.
”Visst inte, man kan sy eller måla. Man
kan studera sanskrit eller rätoromanska.
Det som inte är nödvändigt har en oerhörd charm.”
”Jag håller med mamma,” säger Perrulla. ”På min månadspeng kan jag inte
resa till Tyrolen eller Tunisien. Maldiverna och Seychellema ligger ännu längre
bort. Visst vill jag ut och resa, men finns
det inte en oerhörd egoism i resandet?
Globetrottern är en parasit som smutsar
ner luften med sitt flygande och bilande.
Denaturerad luft är vad han åstadkommer. Turister är enbart störande för den
inhemska kulturen. Den förflackas till
lusten att tjäna pengar. Hit har det kommit gapiga tyskar och gapiga amrisar. Vad
har jag haft för glädje av det? Jag kunde
fått sommarjobb på ett hotell för att städa
efter dem, men vad skulle det vara för ett
liv?”
Ofta uppträder Pemilla som ett tioårigt
barn, men hon läser mycket och ibland
kommer hon med observationer, som
hedrar hennes sexton år. Nu tar hennes
rörelsebehov överhand, hon börjar jonglera med tre pingpongbollar, hon mjukar
upp sig med stretching och dansar en
samba medan hon mimar en turist på
sightseeing.
”Gärna en telefax och en laserskrivare,” säger Malin, ”men absolut inte en
bro.”
Plötsligt plingar en timer och Pernilla
försvinner. Hon har lockats av eri trailer
till ett rafflande 1V-drama, och nu är det
dags.
”Medge,” säger Malin, ”att hundra fabriker inte går upp mot Pemilla. Varför
skulle vi bygga en bro och asfaltera hela
Skåne till ett industriområde?”
Jag medger att också jag håller på Perrulla, som inte är ett similismycke.
”Hon har ritat och skrivit i sommar,”
säger Malin, ”hon ser med sådana obarmhärtiga ögon. Hon är blyg, hon vill inte att
någon skall se vad hon gör. Men du måste
få se. Hon har läst Cervantes och dragit
paralleller till vad hon sett i Rapport och
Aktuellt. Och dessutom har hon tagit
fasta på vad du sagt om kopplingar.”
Malin letar fram ett ritblock och ett
manuskript. Varje blad visar två ryttare,
på skranglig hästkrake respektive präktig
åsna. Don Quixote har samma anletsdrag
och samma kropp som Ingvar Carlsson.
På några blad är Kjell-Olof Feldt Sancho
Panza, på andra är det Odd Engström. I
det senare fallet är åsnan större och ryttaren mindre.
”Pernillas handstil är litet jobbig, jag
skallläsa texten för dig,” säger Malin som
förberett sig med en honungsgul pastill.
”Slutrepliken är helt underbar, den är ett
direkt citat och så optimistisk. Du tror att
allt blir vid det gamla, att vårt SSIS kan
revolutioneras bort bara om det blir tomt
på butikshylloma, som i öststaterna. Men
det tror inte jag.”
10
Ett ädelt par
Partiets Reklambyrå har en huvuduppgift: nästa val. Chefen, Don Quixote
Carlsson, och hans kreatör, Odd Sanko
Panka, som fått sitt huvud möblerat på
IKEA, diskuterar problemet varje dag.
Sanko Panka har en lysande ide: en
affisch med tjugo bäbisar, alldeles nakna,
321
så att deras ljusröda hy är fullt synlig. Don
Quixote är förtjust, han ser affischen i sin
fantasi. Bäbisarna är runda och glada, de
viftar med feta armar, de utstrålar hälsa
och optimism, man riktigt känner hur gott
det doftar.
Själva grundtanken är förstås att det
betagna leende som bäbisar lockar fram
hos de flesta skall överföras till Partiet och
fast förknippas med Don Q och Sanko P.
Räcker det med tjugo för att illustrera
kollektivets lycka? Kanske vore det bättre
med trettio. Men Odd avråder. Huvudena
på affischen får inte bli för små. Man måste tydligt se lyckan speglad i ansiktsdragen.
Don Quixote är en smula osäker på
texten. Odd har föreslagit Daghem och
livshem. Blir det inte för mycket hem?
Folkhemsölet säljer dåligt. Dagis på livstid! Där har vi det. Bättre kan tanken på
vård och omsorg livet ut inte formuleras.
Den stora dagen för fotograferingen
har kommit. Tjugo ambitiösa mammor
har lockats av Reklambyråns fantastiska
erbjudande, författat av Odd själv och tillställt några utvalda:
Kära vänner,
Ställ upp i vår bäbisfotografering för en
valaffisch och bäbisen får som belöning fritt
medlemskap i Partiet på livstid! En lysande
karriär är säkrad redan från första stund.
Det ideologiska värdet av er insats får inte
heller glömmas. Enligt den store Goebbels
kommer den friska livsglädjen hos er bäbis att
träffa väljaren ihans hjärta och göra Partiet till
hans självklara favorit.
En vit duk av finaste damast ligger utbredd på golvet. Odd Sanko Panka ger order om avklädning. De nakna bäbisarna
placeras på duken, i ett vackert rut- 322
mönster, som emellertid skulle se alltför
arrangerat ut. Tanken är att de små om
någon minut skall ha placerat sig själva i
positioner som ger intryck av spontan
samvaro.
Fotografen gör sig redo. ”Alla säger
omelett!” ropar han av gammal vana, och
varför inte? Kanske har fördelen av att
göra sig bra på bild redan blivit till en instinkt att reagera på omelett.
Lille Karl-Emil Kronblom har emellertid hunnit att sticka ett finger i ögat på
Blenda Takman. Blenda ger upp ett illvrål. Av sympati börjar alla de andra, inklusive gärningsmannen, att illvråla.
”Lugn, det här klarar jag,” säger Don
Quixote Carlsson. Han ställer sig framför
barnen och gör sitt berömda väderkvarnstrick. Han vevar så skickligt och så
snabbt med armarna att han ser ut som en
väderkvarn med fyta vingar. Den mogna
säden mals till mjöl och föder folket.
Illusionen är fullständig, men resultatet
blir att Sverre Stjernstedt kryper upp på
Majalisa Engberg och bajsar på henne.
Majalisa säger bah, bahbah av belåtenhet,
men Odd är framme med en kall och fuktig svamp och torkar av. ”Hur effektiv är
inte den offentliga sektorn,” säger Odd,
men Majalisa blir gramse på honom, och
Kraka Majbäck från Porjus fårgar sin del
av duken vackert gul. Den tilltänkta goda
babydoften liknar mera en odör, men det
kommer inte att synas på bilden.
Don Q ger sig inte, han gör ett nytt försök. Än en gång håller han sitt berömda
tal vid majstången i Korpilombolo. Han
inser att bäbisarna inte förstår vad han
säger, men det gjorde mötesdeltagarna i
Korpilombolo inte heller. I stället greps
de av en demoni i rösten som vädjade till
deras önskelista. De bubblade av förtjusning, som hörde de en rockkonsert, men
bäbisarna reagerar inte enligt Goebbels
teori. Det blir mera brr och grr än det belåtna gurglande Don Q hoppats på.
Under tiden har Odd Sanko Panka
hämtat sin åsna Pulcinella, fallen efter
Molle Mineral och Molle Mineral, i Stallet vid Norra Bantorget Odd bestiger
åsnan och gör sitt förnämsta trick: Pulcinella reser sig på bakbenen och skriar.
Auditoriets förtjusning har aldrig uteblivit, menjust nu försvinner auditoriet. Alla
de små bäbisarna kryper bort från duken
för att söka skydd i sina vårdares famn.
Don Q är nedslagen och bedrövad.
Den jordnäre Sanko ser en lösning, man
skulle kunna fotografera bäbisarna en och
en, individuellt, och fejka en lycklig
grupp. Men hur skulle Don Q kunna
smälta ett sådant åsidosättande av riddarromantiken? Det skulle bryta ner honom
totalt.
Odd Sanko Panka tar på sig sin djupsinniga min; den har lurat de flesta. Han
söker i sitt minne efter en gnom, ett av de
tänkespråk han brukar strö omkring sig.
Don Q blir lugnad av dessa mystifikationer, hans sinne vänds bort från det aktuella eländet och han tycker sig ana en smula
tröst i det okända. Men just i dag hugger
Sanko fel och hittar motsatsen till tröst:
”Ers Nåd,” säger Sanko. ”I fjolårsnästen finns inga fåglar i år.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner