Print Friendly

Sven Fagerberg; Det mänskliga uppdraget

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEN FAGERBERG:
Det mänskliga uppdraget
Svensk Tidskrift inleder hiirmed en serie
politiska noveller medfåifattaren Sven
Fagerberg somfarste skribent.
l. Barbarguden
”Nu när jag hunnit förbi 60 är min tanke
modigare, uppfinningsrikare och mycket
gladare än förr,” sa Igor Yannis. ”Ändå är
du utom all fara.”
”I dag är jag på mitt seriösa humör,” svarade Jenny Hassel och hjälpte honom att
sitta upp i sängen. ”I dag måste du glömma
dinjuvenila romans.”
”Jag är väl snarare en gammal vädur,” sa
Igor. ”Men varför inte?”
”Hur vill du ha mig?” frågade Jenny och
svängde runt i sin rapsgula jumper och svalt
gröna kjol. ”Gammaldags kokett eller för tidigt sofistikerad?”
”Det är ditt mjuka oberoende jag älskar,”
sa Igor.
Jenny försvann ut l köket och återvände
med en lunchbricka. Igor följde henne med
ögonen, hjälplös mot hennes vispiga charm.
En flicka från arbetsförmedlingen, tillkallad
av nödtvång, efter stor tvekan, för att ta
hand om honom under hans konvalescens –
och från första stund hade han älskat henne.
Hans fantasi skulle aldrig släppa taget.
Igor var trött på den fiskdiet läkaren föreskrivit: kolja och spätta, piggvar och slätvar.
Nu såg han kokt vitling i mjölksås på sin
tallrik, men han visslade marseljäsen av pur
livsglädje, som han ofta gjort i sin ungdom.
Jenny satte brickan i hans knä och hällde
upp ett glas porter. Åt sig själv hade hon
dukat på ett bord bredvid.
”Du nästan skrämmer mig,” sa Igor. ”Bara
du finns i rummet tappar jag fotfästet och
seglar i väg till Bagdad på en flygande matta.
Ingen har svept mig som du.”
”Jag tar upp kollekt efter maten,” svarade

236
Jenny, ”men i dag tänker jag trotsa läkarens
order att inte anstränga din hjärna. Igor
Yannis …”
Mer behövdes det inte för att han skulle
lägga ifrån sig sitt leende och lystra. Det var
sällan hon använde hans fulla namn, och då
alltid som en reprimand.
”Igor Yannis, vad skall motivera människorna i överflödets samhälle? Brödfödan är
uppnådd och Gud finns inte.”
”Jenny,Jenny,” skrattade Igor. ”Minns du
inte att Yeats bebådade en ny gud strax efter
första världskriget? Och sedan dess har han
hunnit komma. Du möter honom varje
dag.”
”En ny kyrkogård har jag sett,” sa Jenny,
”ett hektar med skrotade bilar, men ingen
ny gud. Jag är trött på talet om standard.
Mera bensin, en större garderob, mer pengar att satsa på tips och lotterier – det är vad
vi slåss för. Jag skulle mycket hellre vilja ha
en bättre stämning, en vitalitet i luften, som
ozon.”
” Minns du sextitalet?” sade han. ”Aldrig
har det vårats som då, men på sjuttitalet
greps vi av förtvivlan. Ungdomsrevolten
hade sin rättmätiga vrede, men den saknade
alternativ och skapande förmåga. Det blev
ingenting av den, i stället mörknade det
ännu mera mot våld ute i världen. Och här
hemma hade vi de kanske sämsta regeringar
vi någonsin haft. Socialdemokraterna totalförstörde våra kreativa möjligheter, och sen
kom de förlamade och skräckslagna mellanpartierna.”
”Jag satt i en församling av mellanpartister,” sa Jenny. ”Efter någon timma kom det
in två socialdemokrater i rummet, och jag
märkte hur alla stramade upp sig, som ville
de betyga sin vördnad. Det kom en ton av
kryperi och inställsamhet i samtalet. Man
böjde sig för de verkliga herrarna, dem man
ville efterlikna.”
”Nej, det finns ingenting att hoppas på,”
sade han. ”Varken det ena eller det andra
duger. Och därför dyker barbarguden upp
ur det omedvetna. Det var honom Yeats
såg.”
”Det har förvånat mig,” sa Jenny, ”att jag
gång på gång har sett den där dikten av
Yeats citerad i utländsk press, nu, sextio år
efter att den skrevs. The Second Coming, den
andra inkarnationen, vilddjuret som kryper
mot Betlehem för att födas som gud.”
”Allt fler drömmer om främmande bajonetter. De är trötta på systemet, på käbblet,
på de rikas försök att bli ännu rikare, på
LO:s försök att agera helig ko. Någon annan
lösning än barbarernas anlopp, med bortsopning av hela skräpet, finns inte i det
omedvetna.”
”Men varför kan vi inte tänka medvetet,
inspireras medvetet?”
”Det finns en önskan efter rått och naket
liv. Som Yeats säger: falken lyder inte längre
falkeneraren, centrum brister, de bästa saknar all övertygelse och de sämsta har gripits
av passion. En best, med en människas huvud och ett lejons kropp, krälar mot Betlehem för att födas.”
Jenny bredde några bleka kex med margarin och gav honom. ”Jag vet att protokollet mest består av plumpar,” sade hon. ”Vad
jag söker är just en övertygelse.”
”Några gånger har jag frågat mig vad jag
egentligen håller på med: i tidig ungdom,
när jag blev änkling, och nu på sjukhuset.
Jag låg länge i ett rum för döende, tillsammans med en bankdirektör, som hade samma sjukdom. Vi hade fått vår dom: vi skulle
väck och sopas ner i krematoriet. Vi hade
ordnat det praktiska och talade om döden.
Han kände sig fångad, som målningen på
duken.”
”Det har jag aldrig tänkt på,” sa Jenny,
”men det är sant, målningen sitter fast, den
kommer ingenstans. Va~t det en man med
principer?”
”Han hade levat efter mall, i bolagets
yänst. Nu ångrade han att han inte älskat
fler kvinnor, inte berusat sig fler gånger.
Han drömde om ett rent animalt liv, och det
gör väl de flesta. Att leva – det är att älska,
dricka, kalasa, slänga sig ut i skidbacken.”
”Det räcker inte,” sa Jenny. ”Mannens register är egendomligt begränsat, men det
innehåller också jakten och dödandet. De
gamla jägarna vördade rovdjuret. De hade
djurnamn som samlande symboler för stammen och klanen. De sökte i allt efterlikna
rovdjuret: i list, snabbhet, styrka, grymhet.”
”Och därför är det barbarguden som
dyker upp oförstådd, ur det oförstådda, hos
avundsamma kommunister, hos intellektuella, hos kallbröstade bankdirektörer.”
”För mig är det tvärtom,” sa Jenny. ”Livet
har en högre intensitet, en hetare glöd i det
som är medvetet.”
”Du är en ovanlig kvinna,Jenny. De flesta
intellektuella föraktar i sitt omedvetna sig
själva och sin teoretiska livsform. Därför
dras också de till det råa, nakna livet. J u
mindre handlingsförmåga, desto hetare
dröm om Sovjet.”
237
”Och du själv?”
”Chaplin var i ungdomen min stora favorit, kanske var det därför jag så småningom
blev teaterdirektör. Chaplin är framförallt
dansör. Hans konst består i att ramla omkull, att fly med en utomordentlig grace, så
att människan också i dessa förnedrande situationer blir ett instrument som spelar mozartmusik. Handlingen i sig är jordisk, men
människan kan förädla den. Chaplin visar
oss att vår förnedring endast är skenbar, att
en försonande grundprincip alltid är närvarande.”
”För all del,” sa Jenny, ”att ramla omkull
med värdighet är inte det sämsta.”
”Chaplin hade en älsklingstanke, och det
var att upphäva den skenbara förnedringen
hos en kvinna. I den film som är hans testamente, Grevinnan av Hong Kong, möter vi
en fattig och missaktad kvinna. Hon håller
sig vid liv på en dansbordelL Men hon blir
genast förälskad i Chaplin, och han älskar
henne så mycket att han tar henne med sig
till Amerika och ger henne en miljon dollar.
Chaplin tar fram hennes rätta natur, och
även den trögaste åskådare måste förstå att
hon varit en madonna hela tiden.”
”På porträttet från din ungdom, inne i
vardagsrummet, liknar du Chaplin. Du är
något längre, något kraftigare och din ansiktsfärg är något blåare, men plommonstopet sitter i den rätta vinkeln. The howler hat,
the bowl, Buddhas tiggarskål.”
”Före inspelningen arbetade Chaplin i
månader med Sophia Loren för att lära henne hur man springer ut och in genom dörrar
i en timme utan att trötta publiken. Själv
kunde Chaplin uttrycka sin essens på det
238
sättet, men Sophia kunde det inte. Hon blev
ett offer för hans älsklingstanke.”
”Vet du varför man offrade till gudarna i
den gamla tiden?” frågade Jenny.
”Nej, det har jag aldrig förstått. Varför
skall man döda till gudens ära?”
”Allting var heligt. Människan fick inte
döda villebrådet för sin egen skull. Gudinnan var så starkt närvarande i djuret att det
bara fick dödas som en hyllning till henne.”
”Människan fick köttet, gudarna hud och
ben och detjägaren kallar ränta.”
”Just så.”
”Den känslan vill du ha tillbaka – att naturen är helig?”
”Ja, men min fråga till dig står kvar. Hur
skall vi ge människorna de känslor de behö-
ver?”
”Min vän bankdirektören hade seglat i
smulvatten hela livet. Ändå hade något fallit
över bord. Var det hans barndom?”
”Hur ger vi glöd åt dem som inte har?”
”För mig har livskänslan sin grund i mångfalden, den bekräftas och stärks av en skapande handling. Jag saknar inte sinne för
systematik, man måste alltid systematisera
sin vardag så att den blir hanterlig, men man
måste inse att systemet inte är mer än ett
tillfälligt verktyg. Man måste balansera systemet med sin livskänsla, och livskänslan säger
att det alltid finns ett annat sätt, en ny möjlighet att följa Chaplin.”
”Är inte livet sin egen belöning?” fortsatte
han efter en stund. ”Natur och kärlek, arbete och visdom.”
”Och barbarguden?”
”När en tid är genomskådad störtar den i
avgrunden. Eller räcker inte det? På trettitaJet, när jag växte upp, var socialismen det
stora löftet. Nu känns tiden död omkring
mig. Socialismen – pratmakarnas och sadisternas – är genomskådad. Det finns inte
längre någon magi hos den, ingen förväntan, inga löften. Vad som återstår är makt,
rutin, kramp och våld. Jenny, jag vet inte.
Jag tror att jag behöver sova en stund, nu
när jag spisat min lunch.”
2. Drömmen
En fjäril flög in genom det öppna fönstret,
snuddade vid Jennys hand och satte sig på
den sovande mannens hjässa.
Jenny diskade, kilade ner till butiken och
köpte några specerier. Hon satte ihop en
meny till middagen: en kopp klar buljong,
tunnbröd med mesost, en sparrisomelett.
Kummel och gös fick vänta.
Jenny tog det ena tillfålliga jobbet efter
det andra för att samla material till sitt skå-
despel Pygmalion Il eller ]enny uppfinner en
man. Nu satte hon sig i arbetsrummet och
skrev på andra akten.
Mannen drömde. Han mindes ofta sina
drömmar, och det hade på senare tid förvå-
nat honom att de var fulla av människor han
aldrig förut sett. Ett charterplan med turister landade varje natt i hans hjärna. Hundratals främlingar med särpräglade ansikten visade sig för honom. Oftast var det fest, vinglasen glittrade, människor i högtidsdräkt
trängdes med varandra. Levde han för ensam sedan hustrun dött?
Men nu drömde han om sitt förflutna, om
människor han känt. Han hade börjat sitt yrkesliv som kontorist hos en speditör, men han
var tekniskt intresserad och hade ideer om en
förbättrad vulkaniseringsprocess. Gummit
skulle bli starkare, smidigare, mera beständigt
– och hårdare. Han fick anställning på ett stort
bolag för att utarbeta sin metod.
I drömmen var han tillbaka hos det stora
bolaget. Det var lunchdags, han gick in till sin
kollega Christian för att fråga om de kunde äta
tillsammans, men han studsade i dörren. Verkställande direktören och styrelsens ordförande
var på besök hos Christian. ”J ag gissar,” skulle
Jenny säga när han berättade drömmen för
henne, ”att Christian var en spion, en svikare.
Han skvallrade om dig för bolagets ledning.
Det är vad den scenen betyder.”
Och det skulle slå honom att Jenny hade
rätt. Han hade aldrig tyckt om Christian, en
tunn teoretiker, med ambitionen att avancera
utan att göra en konkret insats. Det fanns något
slipat, undanglidande och innehållslöst hos
Christian.
Strax efteråt kom direktören på besök också
till den drömmande mannen. Skulle han avskedas? Men i så fall hade han väl blivit kallad till
direktörens rum. Han gissade att direktören,
som han både tyckte om och respekterade, ville
visa honom en vänlighet.
Direktören räckte fram en sida som rivits ur
en illustrerad tidskrift. Han pekade på en bild
som visade ett kvadratiskt stenblock med rundade hörn. En sittande man var skulpterad i
relief på blocket. Runt honom löpte i fyfkant en
bård av bokstäver, den tryckte honom samman, böjde hans huvud nedåt. Fången gud,
tänkte drömmaren och försökte att läsa texten,
som var skriven i fyra sammanslingrade rader.
Han förstod inte språket. Namn på konstspråk
239
fladdrade förbi: volapyk, ido, esperanto. Han
försjönk i bilden, den hade en spänning som
tilltalade honom. Fången gud.
Han vände på den utrivna sidan och såg ett
högt torn, som svävade avskuret och fritt i luften. Det hade en svag krökning och påminde
honom om en flughåv, smalnande mot sin
spets. Både insida och utsida bestod av gula,
sexkantiga celler, sådana som han trodde sig
veta att bin och getingar framställde.
Tornet ledde hans tanke till Barcelona. Han
mindes breda, palmbevuxna avenyer i hednisk
sol. På nytt besökte han den heliga familjens
kyrka, ofullbordad men i drömmen ännu mera
sällsamt skön. Dess torn hade samma form som
tornet på bilden.
Plötsligt visste han vad som skulle göras med
den utrivna tidningssidan; den skulle skickas
till Venezuela för ett expertutlåtande. Han
småsprang till direktörens rum, som hade tiodubblats i storlek. Nu var det en balsal, fylld av
dansande, som alla var handikappade. En man
utan händer höll sin dam med järnkrokar.
Överallt proteser, kryckor, rullstolar. Paren på
golvet gungade fram och tillbaka, stelt och mekaniskt, med ben och överkropp som två linjaler.
Han trängde sig fram till direktören, som
satt vid sitt skrivbord längst in i salen, fick sin
plan godkänd och fortsatte till postrummet, där
han frankerade ett redan adresserat kuvert.
När han vaknat förbryllades han av tanken
på Venezuela. Vad mindes han från sitt besök
där för tiugofem år sedan? Han såg motorvägen
från kusten upp till Caracas med stora siffror i
vitt som angav den lämpliga hastigheten i de
två filerna. Höghusen tornade upp sig inne i
city, de rikas villor låg på kullarna, man talade
240
om hur mycket de steg i värde varje år. Han
mindes ridturer i klar, mild morgonluft och en
ständigt återkommande fråga: ” Hur kan du bo
i Sverige? Allt är fel , klimatet, tungsinnet, skatterna som suger till sig 39% av den tillgängliga
psykiska energin.”
Han hade rest öster ut från Caräcas, genom
djungler och flodområden, ångande av urtid.
Han kände sand mot fotsulorna och mindes en
strand, där han badat, ” lika vacker som Waikiki Beach”.
Bäst mindes han en fård med motorcykel till
negerslummen i Caråcas, på andra kullar. Vä-
gar som stigar, hus hopsnickrade av tomlådor,
exkrementer överallt, flugor svärmande. Han
hade aldrig sett en fattigare miljö men inte
heller en gladare. Barn, tonåringar och vuxna
dansade omkring, i karnevalsstämning, nyfikna, med händer som måste röra vid de nykomna. Hur skulle han beskriva deras blickar?
Han tänkte på oskuld, på blänket från fiskfjäll,
i forsar. Men problemet behövde inte lösas, om
den sortens upplevelser kunde man inte tala i
Sverige.
3. Det ogripbara
”Kanske är det frihetslängtan som är mitt motiv,” sade han till J enny när han vaknat. ”Att
sova, äta, ha det skönt i solen räcker inte. Jag
drivs av en längtan att fungera, göra upptäckter, förflyttas. Jag vill höra en röst tala
genom mig, och för den skull måste jag ut i det
fria. Men kanske är det så att de flesta inte vill
ha frihet. Man älskar ringen runt sitt finger, det
trygga jobbet, småhuset som står i Kramfors.”
”Jag har svårt att förstå människorna,” sa
Jenny. ”De klamrar sig ängsligt fast vid vad dr
har, så som du sade, men varför är de då intr
nöjda? Varför måste de bedöva sig med alkohol, kvällspress, TV? De tittar på sport i stället
för att utöva.”
”Och de sitter där med sin lektyr i stället för
att älska. Hur lär sig mannen att älska en kvin·
na?”
”Du frågar just den rätta,” sa Jenny, ”men
finns det inte någon som heter Afrodite? Jag
såg henne i bussen, på väg till diskoteket, ma·
lande sitt eviga tuggummi. Jag tror förstås au
man dessutom behöver en tradition för att kun·
na älska romantiskt och personligt. Utan
dikter, sånger, musik blir det bara instinkt.
Tristan, Romeo och Eros måste manas fram i
den som älskar.”
”Kanske är det poesi vi behöver,” sade han.
”Poesin ställer ett sådant krav på kvalitet. Vem
kan vara slapp i form eller tanke, i sitt utseende
efter att ha upplevt en dikt? J ag har en dikt om
friheten, fast den är på prosa.”
”Du tänker på de hela talen, utmärkta längs
en tallinje,” sa Jenny. ” De är oändligt många
men gripbara för tanken eftersom vi förstår den
princip efter vilken de bildas. Jag har hört det
där femton gånger sedan jag kom hit.”
”Och mot de hela talens oändliga mängd
ställerjag antalet matematiska satser. Man kan
bevisa att de är oändligt fler än de hela talen,
att de bildar en oändlighet av större mäktighet.
Och man kan visa att det inte finns någon
princip efter vilken de matematiska satserna
kan bildas. Deras oändliga mängd är icke gripbar för tanken. Man måste söka dem med sven
och möda, med sin skapande fantasi.”
”Just det, och så har vi de två människot\’-
perna, först den som tror att världen är en
gripbar oändlighet. De drar upp sin linje och
kallar den kristendom, judendom, upplysningsfilosofi, marxism, socialism. De tror att vissa
tankar är de bästa, att det finns en bästa religion, ett utvalt folk, en bästa kultur, en bästa
samhällsform. Och så strävar de mot den, som
tåget på sin räls, mot förutbestämda mål.”
”Du får pluspoäng,Jenny, det är nog inte så
dumt med femton gånger. Idealisterna hör till
den forsta sorten, de vill så väl, så väl. Men
sadisterna hör också dit, de söker sig till den
härskande linjen för att i dess namn kunna
begå sina grymheter. Då kan de tortera utan
skuldkänsla.”
”Hur många är sadister?”
”Långt fler än man tror, vi tycks alla ha det
anlaget, som vi behärskar mer eller mindre.
Det finns så många erfarenheter och experiment, som visar vår dubbelhet. Nyligen delades en grupp människor slumpmässigt i två
hälfter. Den ena skulle vara fångar, den andra
fångvaktare, och experimentet gick ut på att
under fjorton dagar studera relationerna mellan dem. Man fick låna lokaler och satte i gång.
.len efter sex dagar måste experimentet avbrytas. Fångvaktarna hade blivit så grymma att de
inte längre kunde tillåtas att spela sina roller.
Ger man en människa makt att handla efter en
gripbar linje, en norm, är risken stor att hennes
sadism blommar ut. Tänk på vårdare, poliser,
politiker, myndighetspersoner.”
”Du vill ta bort de skarpa linjerna?”
”Vi behöver linjer som tillfälliga verktyg,
men vi måste förstå att en policy är en approximation i nuet och inte har absolut karaktär.
Tror vi att linjen eller läran innehåller absoluta
krav griper vi snart till våld för att tvinga de
motsträviga, även om vi började som idealister.
241
Och så har vi tvångsutbildning, som i Sverige,
tvångsarbete och livegenskap som i Sovjet.”
”Mycket talar för linjen,” sa Jenny. ”Det
finns stora värden i en livslång relation, i beprövad tradition, i kärleken till den mark där
man vuxit upp. Men beskriv nu den andra
människotypen, den som inte ständigt vill fårdas på räls utan ger sig ut i det fria, i den
ogripbara mäktigheten. ”
”Bara den ogripbara mäktigheten ger en
sann bild av verkligheten. Vi behöver skapande
handling för att komma vidare. Människor av
den hithörande typen har sin glädje i den kreativa handlingen. De strävar inte efter makt eftersom man kan ha makt bara över linjen, inte
över det ogripbara. Därför söker de inte makt
över människor, de är i stället odlare, uppfö-
dare, de vill se andra utvecklas omkring sig. De
spelar inte tennis mot en vägg utan mot en
levande människa, som genom sitt motstånd
lockar och tvingar dem till större insikter och
större prestationer. De är generösa och låter
den andre och den andra vara sig själva. De
anser att en infödingsby på Madagaskar är ett
lika genuint och värdefullt uttryck för mänsklig
kultur som ett universitet i New England. Världen är natur och inte en fransk trädgård där
man kämpar mot ogräs. l naturen har allt sin
plats.”
”Och politiken?”
” Linjens människor börjar ofta som demokrater, i opposition mot en annan, fortryckande
linje. De kallar sig alltid demokrater, men lyckas de störta den härskande linjen och ersätta
den med sin egen slutar de alltid i despotism.
Demokrati är möjlig endast om man inser verklighetens ogripbara natur och respekterar den.
Om svensk socialdemokrati skaffar sig både
242
politisk och ekonomisk makt, via löntagarfonder eller någon annan form av socialisering,
upphör den att vara en demokrati. Vill vi behålla Sverige som ett demokratiskt land måste
vi ha ett någorlunda fritt näringsliv med många
oberoende maktcentra. Socialisering inifrån,
genom monopol, överdriven roretagskoncentration etcetera är givetvis lika skadlig som socialisering utifrån. Tänk om vår linjegalna ungdom
kunde forstå detta: att demokrati är möjlig endast om vi får behålla vår ekonomiska frihet.
Yttrandefriheten vilar på ekonomisk grund.
Det finns ingen yttrandefrihet utan ekonomisk
pluralism.”
”Frihet i sig har inte något värde,” saJenny.
”Frihet att fcirlöjliga, slå ut, konkurrera ihjäl.”
” Du talar om våld, inte om frihet, och våldet
utövas alltid av linjens män, de doktrinära
inkvisitorerna. Menjag forstår din invändning,
det behövs någon form av moral.”
”Och då är vi tillbaka vid en linje.”
” Det behöver inte bli så. Mitt resonemang är
enkelt. Vi vet i regel vad som är rätt, det finns
en instinkt, men den är fOr allmän, for oklar. Vi
sade att kärleken behövde en kulturtradition
fOr att bli något annat än genpool och blindhet,
och detsamma gäller friheten. Vi behöver
mönster som inspiration och forebild, och det
finns mönster i den större mäktigheten, den
innehåller inte bara framtiden utan också det
forgångna: erfarenheter, forhoppningar och
tankar från alla dem som gått fcire oss. Till den
historiska verkligheten hör självfallet också
konsten . Orestes, Hamlet, Stephen Dedalus
och mannen i guldhjälmen vinkar till oss från
den större mäktigheten.”
”Inte många ser dem,” saJenny. ”Jag läste
just en undersökning som visar att ungdomen
är modlös. Den har ingen framtidstro.”
”Socialdemokratins stora brott är att den
berövat ungdomen dess livsmod. Man har tagit
bort alla krav, alla utmaningar – och vem har
livslust om ingen handling krävs? Man har forstört kvalitetskänslan, men utan kultur, bildning, historiska rötter har livet ingen mening. I
stället har man kommit med sin egen gråa linje,
där allt i princip är färdigt, där den unga människan är ett vårdobjekt att ömka och inte en
sökare, vandrare, upptäckare. Har man fOrstått
den större mäktighetens ofulländliga natur
skimrar livet av möjligheter. Humorn är en
intuitiv insikt om det ogripbaras hegemoni, och
konsten är ett uttryck for att det ogripbara
aldrig kan tömmas, att det varje dag måste
erövras på nytt. Och det blir allt lättare att ha
livsmod. Gandhis bild gäller: kunskapen är
som ett klot med sin yta mot det okända. J u
mer kunskapen växer, ju längre fram i tiden vi
lever, desto större blir klotets yta och kontaktmöjligheterna med det okända.”
”Det stora honnörsordet är trygghet,” sa
Jenny. ”Det är väl därfor så många svenskar,
inte minst bland de intellektuella, drömmer om
att Sverige skall bli en socialistisk diktatur.”
” På den socialistiska linjen är tryggheten
skenbar, där finns ingen fornyelse. Människan
lever någorlunda säker, någorlunda psykiskt
frisk endast om hon håller sig ung genom ständiga utbrytningar, från linjen in i den större
mäktigheten. Barnet fods med livskänsla, med
kärlek till mångfalden och visshet om att det
kan växa, men Sverige är gammalt och sjukt.
Unga politiker låter som senila gubbar i sina
krav på socialismens falska och trötta trygghet.
Utlänningar kommer inte längre for att studera
oss som fcirebild. I stället har vi blivit ett avskräckande exempel, ~n provkarta på förfallets
mekanismer.”
”Det har blivit dags för medikamenter,” sa
Jenny och droppade en färglös vätska i en sked.
”Jaja, en gång hadejag en släng av malaria,
och det rycker ännu i handen efter mitt kinin.
Visst behöver vi trygghet,” fortsatte han och
svalde. ”Det finns en fruktbar spänning mellan
trygghet och nyskapande, men vi har blivit
ensidiga med vårt pjosk och pjoller. Balansen
måste återställas.”
”Din instinkt säger dig att möjligheter
finns?”
”Med styrka. Och erfarenheten visar att den
instinkten är förtroende värd.”
4. Prometeus
”Den langne guden i din dröm,” saJenny, ”är
förstås Prometeus, fjättrad i en ring av bokstä-
ver, av literalism.”
”Du är njugg med nojs i dag. Vad är literalism?”
”Det är att tolka allt efter bokstaven, en
benhård linje om du vill. Vad minns du om
Prometeus?”
”Han stal elden från gudarna och gav den
till människorna.”
”Lägerelden gav värme och tankar. Man
kröp ihop runt elden och den muntliga berättelsen kom till.”
”Prometeus var också den förste industrimannen,” sade Igor Yannis. ”Hans eld brann i
smedjan, och det var i den det började. Visste
du att ingen här i Norden, i gammal tid, kunde
ställas till svars för vad han sade i smedjan?
Det fanns en sådan livsglädje där. Men var
verkligen Prometeus en gud?”
”l begynnelsen fanns himlen, en manlig
243
kraft, och jorden, en kvinna som hade kunskap.
De födde barn av två slag, odödliga titaner och
dödliga kabirer. Titanerna födde i sin tur gudar
och kabirerna människor. Prometeus var odödlig efter sin far, en titan, men sårbar och lidande efter sin mor, en kabir.”
”I min religion sägs det att Gud skapade
människan.”
”Det är ett misstag, en linje. Gudar och
människor är ursprungligen frukter av samma
skapelse. De behöver varandra. Vet du vilket
straff Prometeus fick för sin stöld?”
” Han naglades fast vid en klippa på Kaukasus, korsfäst som Kristus. Var det därför jag
drömde om Christian?”
”Om honom och treenigheten.”
”Jag minns också att en örn varje dag kom
till Prometeus och hackade i sig en bit av hans
lever. På natten växte levern ut igen, och såret
läktes.”
” Örnen kom inte varje utan var tredje dag.
Ett hopp skulle tändas – och svikas.”
”Så raffinerat. Vi talade om sadister.”
”Tyranner, byråkrater, gudar – rovdjuret
som förebild. När Prometeus kom med elden
var det för att bryta den djuriska linjen.”
”Som vi ännu följer,” sade han. ”Atenaren
Lycidas stenades till döds av upplysta demokrater, medan kvinnor hackade hans hustru
och barn till slarvsylta.”
”Nattens barn är döden. Den som levt på
linjen !ar sin själ uppslukad av en flodhäst, som
frat och gorr, i dödens sjö.”
”Och sedan är det slut?”
”Avfall från linjen återföds inte. Kan du se
den breda munnen, de små ögonen, den platta
pannan? Och avsmak och avsky i uttrycket?”
”Jag har sett belåtna flodhästar någonstans.
244
Jaha, här ligger jag och tänker på attjag behö-
ver ett nytt bandage kring min fot, som jag
vrickade när jag fubblade omkull, och att jag
ändå mer behöver en virolog och en kotknackare for mina allvarliga krämpor. Jag
oroar mig i onödan – när flodhästen ändå blir
mitt öde.”
”Solen är ny varje dag.”
”Och morgonen har sina vingar.”
”Du är inte fårdig än, du måste formulera
dig klarare – och mångtydigare.”
”Här ligger jag på mitt läger som en ländbruten krake. Resten av mitt liv kan jag både
ha och mista. Mitt saldo är for dåligt, men inte
blir det bättre av att jag sätter upp ännu en
foreställning.”
”Du borde muta m en ny fyndighet i den
stora mäktigheten.”
” Och bli serverad mört och musserande
Porla.”
”Din dröm ställer ett krav på dig: att lösa
upp bokstaven som binder.”
”Jaja,” sade han. ” Bokstaven binder. De
stora hindren ligger i språket. Alla verkliga
revolutioner är språkliga. Kanske är en sådan
revolution på väg, från det entydiga till det
mångtydiga. Finnegans Wake är ett steg åt det
hållet. Men drömmen uppfattar jag som ett
döende och arkaiskt språk.”
”Du misstar dig, drömmen är ett arbete med
nya språkliga former. Du sover, och framtidens
språk skapas i din hjärna. Det är ett språk av
lockande, mångtydiga bilder, från den stora
mäktigheten. Ännu är det otydligt, fragmentariskt. Människan utvecklas långsamt, Prometeus skall hållas fångslad i trettitusen år innan
han blir befriad. Men ibland har drömspråket
redan nu pregnans: fyrdubbel bokstavsring
kring den fångne guden, det avskurna tornet,
kryckornas dans.”
”Med dig som foljeslagare kundejag bli fri.”
”Det var inte om kurtisaner i tunnaste muslin du drömde.”
”Kanske är det människa och gud som skall
fcirenas? Du sade att Prometeus var till hälften
gud, till hälften människa?”
”Ungefår.”
”Och de trettitusen åren har ännu inte
gått?”
”Naturligtvis inte.”
” Då kan man tänka sig att befrielsen är en
forsoning mellan gud och människa. Att de ska
leva tillsammans i en kropp.”
”De kan vandra i den större mäktigheten,
som vänner. Gudarna slipper sitt trista Iii’,
människorna blir skapare i stället fcir sadister.”
”Vet du,” sade han och strök med handen
över ärmen på sin flanellpyjamas. ”jag har faktiskt länge talat med mina gudar på ett respektlöst sätt. Vi gnabbas och gnatar, i lek och gamman. Vi sätter varandra på det hala, vi påminner varandra när vi är glömska. Vi gendriver
varandras dumheter och tänder en glödlampa
när vi kan. Vi mönjar varandra röda när vi
blivit for bleka.”
”Och älskar varann från hjässan till fotabjället.”
”Sådant är drömmar i det vakna. I verkligheten närmar vi oss gehenna. Kvinnor och
barn massmördas i Afganistan, men världens
tioåringar springer och hoppar tresteg som om
ingenting hänt.”
”Ja, Prometeus hänger kvar, men på en
punkt ger jag idrottsmännen rätt,” sa Jenny.
”Varfor skulle just de genomfora en bojkott?
Varfor inte affårsmän, vetenskapare, konstnärer? En verklig bojkott skulle vara ekonomisk, teknisk, kulturell.”
”Ingen är seriös i Europa. Fransmännen har
sin cynism, engelsmännen sin utlevade aristokrati. Tysken är kommersiell, skandinaven vrä-
kig. Hitlers Anschluss i andra upplagan pågår
för fullt: Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Ungern, Ukraina, Afganistan, bland annat –
men alla sviker. Våra egna små löjliga radikaler har inte ens tid att ladda sina musköter.”
”Beskriver du inte också dig själv? Din passivitet har varat länge nog, det är på tiden att du
övervinner din flegma, även om väglaget skulle
vara kärvt.”
”jaja, kanske borde jag dansa hambo en
gång till. Någon brådska med att ända mina
dagar behöver jag inte ha, det är ju inte precis
rn välkomstapplåd som väntar på andra sidan.
Kan vi börja en ny fas med en grapefrukt, som
mellanmål?”
”jo, jag köpte några stycken på din vän hö-
karens inrådan.”
”Han känner min smak, jag har handlat
länge hos honom. En hedersknyffel, och han får
sig som en grand av Spanien.”
jenny hämtade en grapefrukt, skar den mitt
itu och lossade varje klyfta med en smal, böjd
kniv. ”Vad du är flink och fårm. ” sade han,
”utan dig skulle jag stå mig slätt.”
”Låter du så där planerar du ett fuffens.”
”Åh, jag fick bara lust att göra något, men
här liggerjag och möglar. Och ingen annan gör
något. Linje 3 i all ära, men varfår gör man
ingenting? Varfår startar man inte seriös forskning om alternativ energi? Det överlåter man åt
japanerna. Och varfår bildar man inte kommuner och lever enkelt och energisnålt? Men
man fortsätter att kalasa och slösa som de bort- 245
skämda borgarbarn man är. Ingen har vilja,
allt är prat. Man slutar inte ens upp att gynna
en pösig energislukare som DN.”
” Kanske har jag fått svar på min fråga,” sa
Jenny och åt sin halva dubbelt så fort som han.
”Det finns en lockelse i den större mäktigheten.”
”På linjen är det kiv och split, men därute i
det fria finns det plats får alla. Själva grunden
är yttrandefrihet och demokrati, och det kan vi
ha om vi tillåter många ekonomiska maktcentra – men bara då. I Sovjet finns ingen yttrandefrihet. Om den politiska och ekonomiska
makten samlas på en hand är yttrandefrihet
otänkbar.”
”Ändå vill de flesta svenskar, arbetare och
intellektuella, att Sverige skall fårvandlas till en
centralstyrd, socialistisk stat. Man tror på
planhushållning.”
”Det är nödvändigt att tänka mer än ett drag
framåt. Central planering gör människan
slapp, slösaktig, njutningslysten. Ingenting dö-
dar så som tron att man är trygg. Själva livsgnistan tonas bort. Det enda som återstår är att
fårdriva sitt liv – med alkohol, sport och
schack. Du kan erinra dig var sporten och
schacket står högst.”
”Du hönsar inte får överheten.”
”Det har aldrig varit min sak. Linjen har en
riktning, men i den stora mäktigheten finns
varken riktning eller mål. Ögonblicket är sin
egen herre, själva resan det väsentliga.”
”När Prometeus en gång befrias får han sina
bojor bytta mot en blomstergirland.”
”Så säger Aiskylos i ett bevarat fragment
från ett förlorat skådespel. Det är ute i det fria
som vänskapen och gemenskapen finns, generositeten mot det som är annorlunda.”
246
”Men än så länge är Prometeus ensam på sin
klippa. Utan den andre, den andra.”
”Goethe skrev i sin ungdom några fragment
till ett skådespel om Prometeus. I det är Prometeus fri , han tillverkar människor i sin verkstad, men de har inget liv, de är döda statyer.”
”Och han stiäl eld åt dem?”
”Nej, allt är annorlunda. De får liv inte av
eld utan av en källa. Och vägen till källan är
inte stöld utan gåva. Någon kommer och visar
honom vart han skall gå – det är Goethes
centrala erfarenhet som diktare.”
” Vem är det som kommer?”
” Det får du gissa. Prometeus – och Goethe
– säger om sig själva och henne:
So ein, so innig.
Ewig meine Liebe dir.”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner