Sven Fagerberg; Abderas nyare historia

SVEN FAGERBERG:
Abderas nyare historia
Vilka faktorer resulterar i bildandet av missnöjespartier?
För att besvara den frågan
från Svensk Tidskrift valde Sven
Fagerberg att utgå från Christoph Wielands satir ”Abderiternas historia” som utgavs första
gången på svenska 1799.
Att skriva i klartext om
dagens viktorianska Sverige
vore opassande, det skulle
chockera alltför mycket om sanningen visades naken. l stället
ger Fagerberg några glimtar
från Abderas nyare historia.
Sven Fagerberg är författare.
”D et är besynnerligt tomt i Sverige,” säger en arg ung man. ”Vi
har inte ens ett missnöjesparti. I
Danmark finns Mogens Glistrup, i Norge
Carl I Hagen, men här hos oss är det
tomt.”
För dem som är litet äldre går tankarna
gärna tillbaka i tiden. Vi har haft gedigna
och ibland lysande personligheter som
Per Albin Hansson, Tage Erlander, Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz. Men i
dag har Sverige ingen statsminister, inte
heller någon opposition. Dagens Nyheter
har ingen chefredaktör, LO ingen ordförande. Ryktet att det skulle finnas en
finansminister är överdrivet; den beryktade devalveringen var en ytlig kosmetik
eftersom ingenting, absolut ingenting, har
gjorts för att undanröja de verkliga orsakerna till det höga kostnadsläget. Snart
är vi där igen.
Javisst, det är tomt i Sverige. Hur kommer det sig, och kan vi hoppas på en ändring?
2
Abderiternas historia, en satir, utgavs på
svenska första gången 1799. Författare
var Christoph Wieland, född i Wurttemberg och vän till Goethe under Weimartiden. Ar 1935 kom en ny svensk översättning, utförd av fil kand A von der Post.
För unga läsare kan jag omtala att Post
i verkligheten hette Anders Örne och var
generaldirektör för Postverket. Herr Örne, salig i åminnelse, lät sina tankar flyga
högt och starkt, men också här går den
moderna tomheten igen. En sentida efterträdare, Ove Rainer, grävde i stället en
svart grop i jorden genom att avskaffa
trycksaksportot Rainer frågade sig inte
ens varför det i en kulturnation bör finnas
ett trycksaksporto.
Anders Örne inledde sin översättning
med ett företal. Han pekade på märkliga
likheter mellan antikens grekiska Abdera
och det nutida, i Sverige belägna Grönköping. Ett studium av Abdera var inte
bara roande utan kunde också ge oss
svenskar en ökad självkännedom.
Mängder av storstilade projekt har
satts i verket, men i samtliga fall har
det underliggande källsprånget inte
hållit måttet.
Vid mina försök att besvara den ovan
ställda frågan, om det obefintliga missnöjespartiet, har jag valt att följa herr Örnes metod. Att skriva i klartext om dagens
viktorianska Sverige vore opassande, det
skulle chockera alltför mycket om sanningen visades naken. I stället följer några
glimtar från Abderas nyare historia. Jag
har besökt den trakiska staden åtskilliga
gånger. En präktig parabolantenn ger mig
möjlighet att följa dess television.
De av Wieland skildrade händelserna
tilldrar sig omkring 400 år före Kristus.
Framställningen är byggd på ett uttömmande studium av gamla urkunder, och
det kan dessutom tänkas att den blivit nå-
got influerad av förhållandena i Weimar
på 1700-talet. Trots dessa väldiga tidsgap
konstaterade herr Örne att läget i stort
sett var oförändrat 1935. Ocksåjag är förbluffad; mer än femtio år efter Örne tycks
den mänskliga naturen helt oförändrad,
trots all trycksvärta, alla betatroner, takistoskop och laptops.
——– – – –·—
555
Planen för den följande framställningen är enkel. Jag redogör för situationen i
Abdera långt före Kristi transfiguration
och pekar sedan på likheterna i dagsläget.
3
Vill man leva sig in i såväl det svunna som
det nuvarande Abdera är det nödvändigt
att känna till myten om Leto och grodorna, berattad av Wieland.
• Själva överguden Zeus gav sig ofta ut
på vift. Inte mindre än fyra av hans barn är
födda utom äktenskapet med argbiggan
Hera. Två av dessa, tvillingarna Artemis
och Apollon, hade som mor den sköna
och våldtagna Leto. Hera vredgades på
Zeus men vågade inte gå till attack. I stället avbröstade hon sin ilska på den stackars Leto, vars enda synd var skönhet.
Hera skickade den väldiga ormen Python
på jakt efter Leto.
Under sin flykt undan Python kom
Leto till Teos, en atensk koloni i Jonien.
Hon var törstig och bad om vatten, men
de förskrämda lykiska och meliska bönderna vågade inte hjälpa henne. Zeus blev
vred och förvandlade dem till grodor.
Andra bönder, mera mänskliga och
mindre ogina, bevittnade sina kollegers
förvandling. De greps av medlidande och
tog hand om de stackars grodorna. Så
småningom gav sig dessa bönder, medförande Letos grodor i vattenfyllda urnor,
ut på en vådlig seglats som förde dem till
Abdera. Där byggdes ett tempel åt Leto
och en helig damm grävdes åt grodorna,
just intill det nuvarande regeringskansliet
Grodorna vårdades väl på stadens bekostnad. Det var till och med så att stadens näst arkonten högste ämbetsman
bar titeln grodvårdare och ansvarade för
556
grodornas välfärd. Grodorna trivdes och
förökade sig. Det blev trångt i den heliga
dammen. Fågellivet dog ut, bara någon
enstaka svärta nickade sig fram i vimlet av
Rana agilis, den sydliga och värmeälskande långbensgrodan. Luften stod tät av de
heliga djurens lika vackra som eviga Brekekek koax koax.
Alla insåg att något måste göras. En
väldig damm, Stora Skrådammen, byggdes vid Västra Järnvägstorget, och hälften
av de heliga grodorna flyttades dit. Andra
dammar byggdes också. Speciellt berömda är Landstingets dammar med mosaik
av marmor och porfyr, diabas och dolomit, trapp och karneol. Så länge vattnet är
klart har dessa dammar en stor skönhet.
Tyvärr utsöndrar grodorna vissa sekret
som förmörkar sikten.
Nu ligger det i mytens natur att grodorna givetvis är grodor men också något annat. Vi vet att de började som människor,
snåla och fega, omänskliga och formalistiska. Att mytdiktaren på detta sätt velat
skildra byråkrater står helt klart. Formellt
tillhörde vattnet sina ägare och inte den
törstande Leta. Något formellt fel begicks
icke.
Redan under antiken var försörjningen
av den stora grodpopulationen ett för
Abdera livshotande problem. Det löstes
tillfälligt av en flock hungriga storkar.
Grodorna hämtade sig emellertid efter sin
decimering. J dag är problemet värre än
någonsin. Dammarna är överfulla. Drakmer att bygga nya dammar saknas. Många
grodor har tvingats upp på torra land, där
de utgör ett allvarligt hot mot trafiken.
Ingen vågar ju trampa på de heliga djuren
eller köra över dem. De gående koncentrerar blicken nedåt och krockar därför
ofta med varandra. Asa-Nisse och Bengt
slår ihop med Carl. Framför varje bil går
en tjänsteman med röd flagga. Bara om
flaggan hålles sänkt får bilen krypa fram.
Den röda fanan högt! – och allt står stilla.
Det intressanta och avgörande i situationen är abderiternas vördnad för de
heliga grodorna. Rationella, av förnuftet
betingade lösningar är otänkbara.
4
Wieland berättar många anekdoter som
visar oss abderiternas begåvning och kynne. Den första, och kanske mest karakteristiska, handlar om byggandet av en
fontän. Abderiterna hade fått veta att
andra städer pryddes av vackra fontäner
och ville inte vara sämre. I stadens centrum fanns en liten artesisk brunn, över
den ville man bygga en fontän. En känd
bildhuggare tillkallades och snart växte
konstverket fram. Nymfer och tritoner,
delfiner och sjöhästar trängdes med
varandra. stadens befolkning samlades
till den högtidliga invigningen. Men källsprånget var för svagt, inget vatten sprutade upp i luften ur figurernas öppna munnar. I stället droppade vattnet fram, som
snuva.
Abderiten går sålunda med glatt mod
till verket, men han är inte särskilt skarptänkt. Svensk uppslagsbok definierar
”abderitisk” som avvita, förvänd, dum. Jfr
Kälkborgare.
En typisk abderit består av hugskott,
fördomar och en storm av oanalyserade
känslor. Allra bäst passar han på en fotbollsläktare, där hans speciella begåvning
kommer till sin rätt. Bara på fotbollsläktaren visar han livsglädje, bara där, styrkt av
gemenskapen, är han i sitt esse. Hemmalaget vinner alltid eftersom domaren är
mutad.
I dagens Abdera fungerar den ståtliga
fontänen utmärkt tack vare en import från
Flygts Pumpar. Men detta glädjande faktum får inte förvilla oss. Själva grundprincipen består. Mängder av storstilade projekt har satts i verket, men i samtliga fall
har det underliggande källsprånget inte
hållit måttet. Skolöverstyrelsen är ett
exempel. Den aktningsvärda planen var
att göra alla till filosofie doktorer. Läroplaner utarbetades en gros, genomlysta av
Abderiten drivs framåt så snabbt av
sin känsla.
den högsta idealitet. Nya pedagogiska
knep tänktes ut vid tusentals skrivbord.
För att de nya metoderna inte skulle
tyngas av gammalt grums fick endast personer som saknade praktisk erfarenhet
deltaga i utformningen. Trots alla föresatser blev resultatet på nytt en wielandsk
snuva. Det droppar men det strålar icke.
Professor Xarmon Zoriasis vid universitetet i Kalkona har till och med konstaterat att den funktionella analfabetismen
kraftigt ökat. Med den konstnärliga uppfattningsförmågan är det lika illa ställt.
Ingen abderit kan, enligt av Xarmon utförda prov, skilja mellan målningar av
Zorn och Degas, såvida inte namnen utropas i museets högtalare.
Verklig bildning förutsätter ett källsprång hos byråkraterna så att de inte
korkar igen det naturliga flödet hos lärare
och elever. Xarmon har emellertid en
annan förklaring till den sänkta abderitiska bildningsnivån. Dagens Grodor,
Abderas populäraste dagstidning, har enligt honom en förorening i sin trycksvärta.
Vid läsningen blir man, som alla vet, svart
557
om händerna. Ett okänt ämne tränger in i
huden och förpassas via blodet till hjärnan, där det lägger sig som alfabetablackerare mellan synapserna.
Hur glädjande vore det inte om Xarmon hade rätt!
Ett annat exempel på abderiternas planeringsförmåga är deras löntagarfonder.
Meningen var att arbetarna skulle få inflytande på sin arbetsplats, men fonderna
satsade sina välfyllda kassor på aktiespekulation så att börskurserna drevs upp.
En dyster natt i mitten av februari upptäckte Abderas småsparare att de måste
betala förmögenhetsskatt på sina luftslott.
Det är inte precis källvatten, som flyter
fram ur löntagarfondsdirektörerna.
Minnesvärt är också det abderitiska
Rådets beslut att sjukfrånvaro skall betalas lika högt som arbete. Denna behjärtansvärda reform fick en oväntad följd:
sjukfrånvaron steg på ett alarmerande
sätt. Återigen denna snuva! En utredning
har fått i uppdrag att efterforska orsaken.
Man hoppas på ett första betänkande vid
sekelskiftet.
5
Abderiternas historia består av fem
böcker. I de tre första behandlas tre stora
män i tur och ordning: filosofen Demokritos, atomismens grundare, några tusen år
i förväg, den store läkaren Hippokrates
och skådespelsförfattaren Euripides.
Wielands syfte är i samtliga dessa fall
att belysa kontrasten mellan en begåvad
man och folket i Abdera. Demokritas var
född i Abdera. ”Ingen luft är så tjock, intet
folk så dumt, ingen .ort så obetydlig, att
icke understundom en stor man kan utgå
därifrån,” säger Juvenalis enligt Wieland.
558
Demokritos, en man med starka naturvetenskapliga och praktiska intressen,
gjorde vad han kunde för att avstyra
abderiternas värsta dumheter. Han på-
pekade snällt och vänligt vilka resultat de
föreslagna åtgärderna skulle få, att avstyrkande och avslag vore att föredra. Men
abderiter vill inte höra något annat än beröm, de tror fullt och fast att den som inte
delar deras åsikter är galen. Med blekaste
allvar skrevs det i den ena ledaren efter
den andra i Dagens Grodor av chefredaktören själv, Iros Luminosus, att Demokritas var galen och borde landsförvisas.
Han hade ju inte ens fattat att sjukvården i
Abdera var gratis, att vanligt folk inte
hade någon glädje av snillrika ingenjörer.
Attacken mot Demokritas var inte enhällig. För att få ett opartiskt utlåtande
tillkallade man den store Hippokrates,
som emellertid konstaterade att Demokritas var klok och abderiterna stollar.
Som botemedel anbefalldes väldiga doser
av den i Antikyra framställda prustroten,
ett nyspulver. Måhända tänkte sig Hippokrates att de av Xarmon långt senare upptäckta synapsblockerarna skulle skakas
bort av häftiga nysattacker.
Abderiten drivs framåt så snabbt av sin
känsla att förnuftet inte hinner med, konstaterar Wieland.
6
Teaterlivet blommade i Abdera. Pjäser av
de stora atenarna sattes upp, men också
lokala förmågor trädde fram. Speciellt
lyckosam bland de sistnämnda var Thlapsos, vars stycken väckte en oerhörd hänförelse. Thlapsos gjorde rent hus med
gamla traditioner och fyllde scenen med
”ärliga hembakta abderiter, så som de
framträdde i sina dagliga sysslor … De
goda abderiterna sågo sig här för första
gången som de voro … utan lejonhud,
klubba, spira och diadem, i sina vardagskläder, med sitt vanliga språk.”
I det moderna Abdera är thlapsoiderna helt dominerande. Skulle man nicka till
under en föreställning kan man vid uppvaknandet känna sig vilse: befinner man
sig i en buss och lyssnar på passagerarnas
samtal, är man månne på kalas eller i
bubbelpoolen?
Nyhetsprogrammen i abderitisk TV
produceras av en statlig reklambyrå. Ingenting stör det ideologiska
lugnet.
·”Teatern är ett medel att främja lugnet
och bereda massan tidsfördriv så att den
inte bryr sig om vad de styrande gör eller
inte gör,” framhöll redan arkonten Onalaos.
Abderas television visar i huvudsak
thlapsoider, i 248 delar eller så. Abderiten är generös, han tittar på allt som rör
sig, och känner sig road. Praktiskt taget
varje medborgare skriver pjäser, allt
duger. överheten har dock ett viktigt krav:
den typiskt abderitiska moralen måste
komma till uttryck. Överheten har ställt
upp dessa satser som rättesnöre:
l. Alla är lika, en ann är så god som en
ann.
2. Överheten vet bäst eftersom Letos grodor är heliga.
Ingen har kommit på tanken att det kan
finnas en motsägelse i detta budskap.
Kanske är det bäst så. Känslan att man
själv är av hög klass parad med bekvämligheten att vara omhändertagen är för
abderiten en oslagbar njutning.
Nyhetsprogrammen i abderitisk 1V
produceras av en statlig reklambyrå.
Ingenting stör det ideologiska lugnet.
7
Rättsväsendet är högt utvecklat. Wieland
beskriver i fjärde boken den uppslitande
processsen om åsnans skugga. En tandläkare hade hyrt en åsna för att bege sig
till en marknad, där han ville utöva sin
konst. Solen gassade, tandläkaren ville
svalka sig, steg av åsnan och satte sig för
att vila i den enda skugga som fanns, nämligen åsnans. Inte den minsta tamarind
eller tamarisk fanns inom synhåll.
Nu påpekade åsnedrivaren att tandläkaren hyrt endast åsnan, inte hennes
skugga. Extra betalningför rätten att nyttja skuggan måste därför krävas. Tandläkaren avslog denna begäran i bryska
ordalag, men åsnedrivaren stod på sig. situationen var utan tvivel intrikat och svårbedömd. Den efterföljande processen
väckte allmänt intresse. Befolkningen delades i två läger som gick bröstgänges tillväga mot varandra i många år.
Också i våra dagar processas det i
Abdera. Den berömda pil- och slangbågsfabriken hade arbetat upp en betydande
export. Varor sändes till Toga och Tchad,
till Uganda och Botswana, Andalusien
och Aragonien, till CaJgary i Canada och
Arnritzar i Punjab, givetvis under förutsättning att vapnen skulle användas till
oskyldigt målskytte. Abderitiska Plumsoch Självplågarföreningen upptäckte
emellertid att vissa slangbågar, försedda
med kikarsikte, hade använts för att krossa fönsterrutor, vilket var olagligt. Hade
559
vederbörande direktörer känt till det onda syftet och ändå exporterat? Långvariga processer pågår.
Vem som kan bli vinnare i dessa processer är svårt att säga. De orättfärdiga
ute i världen skjuter numera med bågar
från en konkurrerande fabrik i Djibouti.
Abderiternas tro att deras moral skalllysa
som en fyrbåk för världen är just abderitisk.
8
Jag har nu ingående beskrivit abderiternas karaktär och brist på självständighet.
Det framgår att de är mycket nöjda med
sig själva, att de uppfattar sig som världens salt. En berlinermur skyddar deras
inre Zuidersee mot främmande inflöden.
Inte finns det någon anledning att vara
missnöjd. Enstaka tvivlares röster drunknar i Brekekek koax koax, Brekekek koax
koax.
Kritisk analys är inte abderiternas sak,
de vill bevara sin vackra dröm. En analys
måste bygga på fakta, men trots att dagens
abderiter är mycket beresta kan de inte
uppfatta något utländskt som efterföljansvärt. Redan i garnmal tid ”hyste abderiterna en utomordentligt hög tanke om
sig själva och sin samhällsform … denna
löjliga överskattning gjorde att de inte
kunde tänka sig att något kunde vara riktigt och anständigt och gott om det var
annorlunda än i Abdera.”
Träffar man någon av Abderas rådsherrar (Rådet är en motsvarighet till Islands allting och Israels knesset) faller talet snabbt på trevliga resmål. Man järnför
Tongaöarna med Tahiti, man berättar om
sina studier av solljus och badvatten på
Oahu, Maui och jämväl Molokai. Det
— — —-
560
framgår att man också besökt mörkare,
mindre lyckligt lottade kvarter, och inte
heller restaurangnäringen har blivit bortglömd. Trots all berömvärd energi har
man inte funnit något värt att ta efter.
Tvärtom, man vill i stället exportera den
egna idevärlden. Man planerar sålunda
att anlägga koncernfackliga groddammar
i omvärlden, med en första början i Ankara, Tessaloniki och Dresden. Syftet är trefaldigt: att göra omvärlden en tjänst, att
skaffa fram nya resor på andras bekostnad och att lätta på trycket i groddammarna.
Vi snuddar nu på nytt vid Abderas
största problem: att föda det växande antalet grodor. ”Grodorna ha verkligen tilltagit i antal på ett obegripligt sätt, medgåva några av abderiterna,” säger Wieland. På detta svarade Korax, som studerat filosofi i Aten: ”Det obegripliga ligger
icke i att de tilltagit under all den protektion, som ägnas dem i vår stad, det obegripliga ligger i att abderiterna kunna vara
nog enfaldiga att fortfarande vidta åtgärder för deras ökning.”
Till och med arkonten Onokradias,
”säkerligen det minst klyftiga huvud, som
befunnit sig vid statens roder,” blev orolig.
Han gav Abderitiska Akademin i uppdrag att utreda frågan. Svaret blev överraskande: Låt oss äta upp grodorna!
Grodlår är en läckerhet.
Akademjns utslag var inte enhälligt.
Tre av dess mest berömda ledamöter avgick i protest, och nu inträffade något för
Abdera typiskt. Intresset försköts från
sakfrågan till en juridisk spetsfundighet:
var det enligt stadgarna möjligt för en
akademiledamot att avgå? Inga praktiska
åtgärder vidtogs sålunda. Den nämnda
storkinvasionen tillkom på eget initiativ.
Också i våra dagar har samma förslag
framförts: Låt oss införa kannibalismen
och äta upp grodorna! Men de flesta tar
avstånd och visar sin avsky. Man talar om
avskum och utskum, om avskrap, stöv och
birbucklarpack.
De sålunda angripna gradätarna in spe
har retirerat en smula. Varför inte införa
kannibalismen på försök åtminstone under julmånaden? Vanligt folk har inte
längre råd till skinka. De feta grodorna
skulle bli en fullgod ersättning. De magra
och avtacklade, tanorna, skulle kunna
blötläggas på Annadagen och serveras
som lutfisk på julafton.
Abderiternas tro att deras moral
skalllysa som en fyrbåk för världen
ärjust abderitisk.
Den nuvarande arkonten, Onogarvus,
har kommit med ett motförslag, som han
kallar århundradets skattereform. ”Vi
sänker marginalskatten för de högavlönade,” sade han i ett TV-tal. ”Då lockar vi
dem att arbeta mer, för att öka sina förmögenheter, för att ännu mer njuta det
goda livet. De lågavlönade får sin ekonomi försämrad genom högre hyror, moms
på hårklippning och bensin etcetera, etcetera. De lågavlönade måste alltså arbeta
ännu mer för att klara livhanken. Alla
kommer att arbeta mer. skatteintäkterna
ökar och ännu fler grodor än nu kan fö-
das.”
”Genialare än så kan en politik inte bli,”
avslutade Onogarvus sitt bejublade tal.
Ingen abderit hade förstått vad han sade,
alla hade glatts åt hans vänliga leende.
Är århundradets skattereform en ny
abderitisk fontän utan pump? Det håller
jag för troligt, det blir nog mest snuva. En
verklig lösning kräver en sinnesändring.
Den heliga glorian måste tas bort från
grodorna så att man vågar minska deras
antal. Bara genom att grodkostnaderna
och därmed skatterna sjunker kan de lågavlönades köpkraft ökas.
Finns det skäl att hoppas på en sinnesändring? Nästan allt vad jag ovan sagt
tyder på motsatsen.Det finns dock tecken
på att man börjar ta intryck av omvärlden.
Dagens abderit spelar dart och tar en öl
på puben. Han Jäser visserligen inte undergroundpoesi men han ser en western
eller någon annan actionfilm och äter
sedan med välbehag en whopper hos
MacDonalds. Han gläds åt synt och bongotrumma, han svänger sig med uttryck
som deadline och tajma, han skrattar åt
yuppies och kan skilja mellan playback
och playoff.
Allt detta är förstås ytligt flimmer. En
561
verklig sinnesändring, mot den kreativa
dynamism som sveper genom världen,
förutsätter en djupgående förvandling.
Övertron på grodorna måste bort och ersättas av en generös attityd mot verkligt
arbete och verklig fantasi.
En rationell person måste tvivla på att
en sådan förändring är möjlig. I djupet av
sitt hjärta älskar abderiten sina åkerbär
och sitt pitabröd, allt som är gammalt och
vant. Missnöjespartier göre sig icke besvär.
Men ändå. Leto är inte längre på flykt
undan Python. Hennes son, ljusguden
Apollon, ställde sig i vägen för den väldiga ormen, som förfärad flydde in på helig, åt grodorna helgad mark. Apollon
följde efter, utan respekt för platsens
helgd, och dödade Python.
Apollon är en fruktansvärd motståndare, men ännu har han inte tagit sig an
abderiternas sak.