Print Friendly

Sveaborgs fall – ett hudnrafemtioårsminne

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SVEABORGs FALLETT HUNDRAFEMTIOÅRSMINNE
PÅ VARGSKÄRENs sju holmar utanför Helsingfors ligger sjöfästningen
Sveaborg, i dag ett krigsmuseum
och ett omtyckt utflyktsmål för sommarturisterna men en gång själva
stödjepunkten i Finlands försvar.
År l 743 – efter det nya katastrofala
nederlaget mot Ryssland – hade
den snillrike Augustin Ehrensvärd
utarbetat en ny försvarsplan för
Finland. Försvaret mot öster skulle
koncentreras till den finska sydkusten, där vägsystemet och vattenförbindelserna möjliggjorde större
militära operationer. En särskild
skärgårdsflotta av roddfartyg skulle
byggas för att samverka med armen. Utanför Helsingfors rekognoscerade Ehrensvärd platsen för
den mäktiga sjöfästning, som skulle
utgöra själva hörnstenen i försvaret
och där både skärgårdsflottan och
örlogsflottan vid behov skulle kunna
övervintra.
Det ehrensvärdska försvarsprogrammet genomfördes åtminstone
delvis och under stora ekonomiska
uppoffringar av det förenade svenskfinska väldet. En roddarflotta byggdes, och under Ehrensvärds ledning
Av fil. doktor ALFABERG
började man uppföra de planerade
försvarsanläggningarna utanför den
finländska huvudstaden. Fästningen
Sveaborg tog långsamt form men
blev aldrig helt fullbordad. Den
försvarsplan för Finland, som gällde
ännu vid 1800-talets början, var
helt i överensstämmelse med då-
tidens militärteoretiska uppfattningar. I händelse av ett ryskt anfall
skulle den finländska armen under
uppehållande strider dra sig tillbaka till försörjningsmagasinen och
där invänta förstärkningar från Sverige. Under återtåget skulle stora
delar av hären samlas bakom Sveaborgs murar i avvaktan på hjälpen
västerifrån, samtidigt som roddarflottan – den s. k. Armens flotta –
skulle utföra störande operationer i
fiendens flank och rygg.
Med tanke på den centrala roll
som Sveaborg spelade i försvarsplanen var naturligtvis valet av
fästningskommendant där synnerligen betydelsefullt. I december
1801 blev den då 45-årige viceamiralen Carl Olof Cronstedt utnämnd
till kommendant på fästningen.
Hans bana hade dittills varit fri
460
från överraskningar. Efter lärotiden
som »midshipman» på en engelsk
fregatt under det nordamerikanska
frihetskriget hade han tillbragt
många år som energisk och karriärlysten stabsofficer på skilda expeditioner. Samtiden hyllade honom
som segerherren i slaget vid Svensksund år l 790, och denna åsikt
levde segt kvar, ända till dess amiralen Gunnar Unger i en amper artikel år 1945 definitivt avförde den
ur diskussionen. Cronstedt var en
ambitiös och detaljintresserad expeditionskarl, en kylig och förbehållsam realist, som saknade politisk självständighet och ömt vårdade den egna lyckan. Sedan han
efter det ryska krigets slut utnämnts
till sjöminister, förvånade sig hans
gamla vänner hur snabbt han tillägnade sig det kungliga programmet. Han hyllade enväldet och
blev ett smidigt och effektivt instrument i konungens hand. I all sin
servilitet var han ändå en human
och vänsäll man, som gärna hjälpte
sämre lottade officerskamrater. Utnämningen till kommendant på
Sveaborg kunde förefalla som ett
hedrande slut på hans officersbana.
I slutet av februari 1808 bröt en
rysk arme utan föregående krigsförklaring in över den finska gränsen i söder. Eftersom den svenska
militära sakkunskapen endast räknat med möjligheten av ett sommarfälttåg, kunde flottan inte omedelbart ingripa och förstärkningar
överskeppas från Sverige. Det gällde
därför för den i Finland stående
armen att med stöd av fästningarna
uppehållande försvara landet till
vårens ankomst. Sedan överbefälhavaren Vilhelm Mauritz Klingspor
avdelat en stor del av trupperna till
garnisonstjänst i Sveaborg, företog
han under våren ett återtåg som
förde återstoden av armen ända
upp till Österbotten. Hans reträtt
har blivit hårt bedömd av eftervärlden, men som docenten Sture
W aller visat i en mycket klarläggande uppsats i »Scandia» (1948-
1949) följde Klingspor endast givna
order. Ingen ledande officer opponerade sig, ja själve Döbeln ansåg
att den borde få ett rum i krigshistorien! Att återtåget skedde så
brådstörtat som fallet blev, var inte
i första hand Klingspors fel. Ansvaret härför vilar på det dåligt fungerande svenska underrättelsevä-
sendet, som lämnade de mest överdrivna uppgifter om storleken av
de ryska anfallsstyrkorna. Anmärkningsvärt är ändå den goda moralen
och bristen på desertörer hos denna
arme, som återtågade genom hela
Finland och lämnade hembygden
och familjerna bakom sig. Det
är ett under att de bestod provet,
och i någon mån måste väl det
goda resultatet tillskrivas krigsledningen.
I närheten av Uleåborg avbröt
Klingspor sin reträtt och gjorde sig
beredd att gå till anfall, samtidigt
som man på rikssvensk sida diskuterade olika alternativ för sommarfälttåget. Men planerna på en åter-‘
erövring av Finland blev grymt spolierade. I början av maj nåddes
de kämpande trupperna av ett otroligt rykte, som snart blev bestyrkt
av soldater som anlände från Sveaborg. Detta »Nordens Gibraltar»,
försvarat av 6 000 man med 900
kanoner på vallarna, hade kapituleratför en underlägsen rysk belägringsstyrka efter endast några veckors blockad. Förutom den som
ointaglig betraktade granitfästningen
övertog ryssarna också hela den
finländska eskadern av skärgårdsflottan – inalles över hundra fartyg
med välutbildade båtsmän – och
väldiga förråd av vapen, ammunition och livsmedel. Försvarsplanen
var totalt uppriven. Sveaborgs fall
var en militär katastrof, som fick
krigsavgörande betydelse.
Vad var det som skett? För armen i Österbotten framstod Cronstedts handlingssätt som rent landsförräderi. Somliga av hans officerskamrater trodde att han mottagit
mutor av ryssarna, andra att han
skrämts att kapitulera. Så obegripligt föreföll hans uppträdande, att
det också gick rykten om att han
blivit sinnessjuk under blockaden.
Också för 1800- och 1900-talets
svenska och finländska historiker
har Sveaborgs kapitulation tett sig
som en svårlöst gåta. De flesta har
nöjt sig med att acceptera Runebergs
anatema över den olycklige Cronstedt i »Fänrik Ståls sägner» – den
fruktansvärdaste dom som en nordisk diktare utslungat över en död
människa. Ånnu så sent som år
1956 avvisade fil. doktor Eirik
30-583446 Svensk Tidskri/l H. 8 1958
461
Hornborg i sin utomordentliga bok
»När riket sprängdes» som meningslösa alla försök att klarlägga
Cronstedts verkliga motiv. Vilka
kommendantens bevekelsegrunder
varit, förklarar Hornborg, har »endast ett visst psykologiskt intresse».
I fortsättningen hänvisar han till
ondskans makter: »Hans förräderi
var så kolossalt, att det trots mannens uppenbara ynklighet får en
prägel av demonisk storhet – en
prägel av väldigt men negativt
ansvarsmod.»
Att man kunde nå väsentligt
längre med historikerns beprövade
forskningsmetoder, hade fil. doktor
Wilhelm Odelberg redan då visat i
sin avhandling om »Viceamiral Carl
Olof Cronstedt», som utkom år 1954.
I dagarna har han på nytt återkommit till frågan i sin mycket klarläggande skrift »Sveaborgs gåta»
(Svenska historiska föreningens
småskrifter nr 16).
Det framgår klart av Odelbergs
utredning vilket kapitalt misstag
den svenska regeringen begick, när
den utsåg Cronstedttill kommendant
på nyckelfästet i Finlands försvar.
Redan kungens beslut att entlediga
Cronstedt från den centrala administrationen och placera honom i
en av rikets gränsposter, måste ha
kommit som en chock för den osjälvständige viceamiralen. Tillfälliga
stadsbesökare kunde beskriva Sveaborg som en idyll, där officerarna
vegeterade bland sina bekvämt installerade familjer och där alla –
tjänstemän och köpmän – skodde
462
sig på kronans bekostnad. För
Cronstedt, van vid större förhållanden, måste Sveaborg ha framstått
som ett trist, blåsigt och isolerat
förvisningsställe, ett koncentrat av
intriger och motsättningar mellan
officerarna och inte minst officersfruarna. På sitt vanliga energiska
sätt sökte Cronstedt påskynda
de återstående befästningsarbetena,
men en konstant penningbrist dämpade hans vällovliga ansträngningar.
Han fick i stället utlopp för sina
humanitära intressen, grundade en
skola för medellösa barn och sökte
förbättra straffångarnas trista tillvaro på fästningen.
Fjärran från den kungligagunsten
blev den missmodige Cronstedt
snart gripen av de defaitistiska stämningar, som rådde bland ämbetsmännen och officerarna i stora delar av Finland. Redan före kriget
var försvarsviljan och segertron
undergrävd hos överklassen i den
östra riksdelen, och med sin fatala
brist på politisk ryggrad föll också
Cronstedt offer för den allmänna
misströstan och undfallenheten.
Utanför fästningens isolerade
värld utspelade sig väldiga händelser, och Cronstedt följde ivrigt
den politiska utvecklingen. Napoleons härar stövlade fram genom
Europa, och med varje segerfred
steg kommendantens beundran för
fransmännens kejsare. »Kanske
mista vi Pommern, det gör intet i
det hela», skrev han i ett fruktansvärt avslöjande brev i januari
1806 till en god vän. »Den starkaste
får alltid rätt.» De preussiska fästningarna kapitulerade utan motstånd. Året efteråt utrymde Sverige
Pommern, och Napoleon blev vän
med Ryssland. Cronstedt delade
den finländska överklassens tro:
»Så länge vi äro goda vänner med
Ryssland är ingen fara». År 1807,
när katastrofen närmade sig, gav
han uttryck åt hopplöshetens anda:
»Vad månde blir vår lott? Dålig
styrka att motstå Ryssland och
Frankrike. Intet lär vi få vara som
vi är nu.»
Cronstedt var en slagen man, redan innan ryssarna överfallit landet. När de svenska trupperna våren
1808 drog sig tillbaka mot norr,
blev Sveaborg isolerat från yttervärlden. Cronstedt kände väl till
förutsättningarna i försvarsplanen,
enligt vilka förstärkningar skulle
komma från Sverige, så snart isarna
bröt upp. Trots detta sände han i
väg ett sista klagande brev till en
vän, innan förbindelserna bröts:
»Armen går åt Tavastehus. Jag blir
lämnad åt eget öde.»
Den ryske befälhavaren, general
Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, lät snabbt besätta Helsingfors
och avdelade därefter 4000 man för
att belägra eller hellre bevaka Sveaborg. I sina rapporter till tsaren såg
han myeket mörkt på möjligheterna
att eriivra fästningen, innan havet
gick upp och omöjliggjorde en fortsatt belägring. En lösning var att
utsätta Sveaborg för en fruktansvärd
oeh oavbruten kanonad, men man
borde också använda andra krafter
än den rena vapenmakten. Man
skulle utnyttja missnöjet hos trupperna i fästningen, försätta garnisonen i skräck och förtvivlan och
underminera försvarsviljan genom
»oss tillgivna personer» innanför
fästningsmurarna. Han hade redan
använt alla tänkbara påtryckningar,
»såsom pengar, löften, hotelser genom förberedelse till stormning,
olika skenmanövrer för att till synes
öka antalet av blockadtrupper» och
han försäkrade: »jag skall fortsätta
efter denna handlingslinje med desto
större iver som den helt står i överensstämmelse med vår härskares
vilja».
I Buxhoevdens högkvarter ingick
en s. k. diplomatisk avdelning för
den hemliga underrättelsetjänsten i
Finland. Den leddes av generalen
Jan Pieter van Suchtelen, som senare
skulle bli rysk minister i Stockholm.
Till avdelningen var knutna flera
väl kvalificerade svenska högförrädare, bland dem anjalaoffieeren
Gustaf Wilhelm Ladau oeh hovrådet
Johan Samuel Hagelström. Suehtelen blev tidigt på det klara med
att fästningens svaga punkt var
kommendanlen själv. Han visste,
att Cronstedt ogillade den politik
Sverige förde, att han tvivlade på
fästningens styrka och att han ömmade för det öde som kunde drabba
invånarna på Sveaborg. Me<l ledning av dessa värdefulla uppgifter
inledde Suchtelen en psykologisk
krigföring mot kommendanten.
Den skickligt upplagda kampanjen fick genast resultat. Vid det
463
första sammanträffandet mellan
Suchtelen och den människovänlige
Cronstedt diskuterade man bara
humanitära frågor. För att skona
helsingforsborna – och därmed
indirekt de inkvarterade ryssarna
-lovade Cronstedt att inte beskjuta
huvudstaden mot att ryssarna utfäste
sig att inte anlägga några batterier
mellan Helsingfors och Sveaborg.
Suchtelen fortsatte sin krigföring
efter denna humanitära linje som
visat sig så lyckosam. För att göra
kommendanten mjuk, satte ryssarna
först i gång med några dagars oavbrutet bombardemang, som visserligen inte fick någon militär eHekt
men skapade gynnsamma förhandlingsmöjligheter.
Den övergivne och osjälvständige
Cronstedt anammade villigt ry~;?-
sarnas förslag om ett längre still!>
stånd för att skona invånarna i
Sveaborg. Under förhandlingarna
preparerades han med falska nyheter: armen hade kapitulerat, kungen var tillfångatagen och fransmännen hade landstigit i Skåne.
Man kom överens om en månads
vapenvila. Cronstedt fick löfte om
att skicka ett par kurirer till Stoekholm med hud om överenskommelsen, men givetvis blev de uppehållna på vägen.
Under vapenvilan hade ryssarna
fritt spel i fästningen. Befäl oeh
manskap fick löfte om stora förmåner efter en kapitulation. Officerarnas fruar i Helsingfors anlände sorn »fredsduvor» oeh orsakade deserteringar och försvars- 464
ovilja inom granitfästet Ryssvänliga officerare omgav Cronstedt och
rådd~ honom att ge upp. Alla dessa
omständigheter – isolering, misströstan, falska rykten och dåliga
rådgivare – förklarar varför Cronstedt bröt mot givna order och överlämnade fästningen till fienden.
Förklaringen är att söka i hans egen
osjälvständighet och bristande tillförsikt, men skulden till Sveaborgs
fallligger naturligtvis också hos den
svenska regeringen, som utsåg en
klart olämplig befälhavare över
hörnstenen i Finlands försvar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner