Print Friendly

Susanne Hellberg; Tjeckoslovakiens kollektiva identitetskris

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

SUSANNE HELLBERG:
Tjeckoslovakiens
kollektiva identitetskris
Friheten för Tjeckoslovakien har
lett till en kollektiv identitetskris.
Många söker sin identitet i de
nationella rötterna och nu ser vi
resultatet härav.
Alltsedan kommunisternas
makttillträde 1948 var det i Slovakien som de industriella nysatsningarna gjordes samtidigt
som den gamla fungerande
jordbruksstrukturen ersattes av
ineffektiva kollektivjordbruk.
Men det var tung industri som
dominerade och den slås nu ut.
Om och när beslutet om en
delning av Tjeckoslovakien fattas väntar svåra tider för såväl
tjecker som slovaker.
Susanne Hellberg var utrikesreporter för Aktuellt under revolutionen och har även senare
bott i Tjeckoslovakien.
E
fter 70 år som en gemensam stat
ser det nu ut som om Tjeckoslovakien kommer att delas. Det var
få som trodde att det verkligen skulle gå
så långt men nu, när separationen mer eller mindre är ett faktum, är det många
som knappt kan vänta tills processen är
avslutad. Det var slovakerna som startade
den, men det blir sannolikt tjeckerna som
sätter punkt.
Liksom i så många andra länder i det
gamla Östeuropa är det nationalismen
som ligger till grund för den förestående
delningen av Tjeckoslovakien. I retoriken
heter det förstås att det är ekonomisk och
politisk oenighet som är boven. Men skrapar man på ytan finns det andra skäl.
Efter år av förtryck vann tjeckoslovakerna äntligen sin frihet. Men friheten
förde med sig andra problem. Många
drabbades av identitetskris; så många att
man kan tala om en kollektiv identitetskris. Många hade vigt sitt liv åt att tjäna
det gamla systemet, andra hade ägnat hela
sitt liv till att bekämpa det. När så regimen
föll förlorade de flesta, både regimtrogna
och dissidenter, sin livsuppgift- sin identitet. De stod där med sin frihet men tomhänta. De visste inte vad de skulle fylla friheten med. Sin livshistoria har de flesta
förträngt, den hör så intimt samman med
den forna regimen – på ett eller annat sätt
har de ju alla livnärt sig på den. När de
dessutom också förlorar sin uppgift i livet,
sitt yrke, är det svårt att tänka framåt. Åtminstone är det lättare att tänka bakåt. En
identitet är en livsnödvändighet; man
måste vara någon. Många började söka
sin identitet i sina nationella rötter.
Men varför nationalismen? Varför inte
söka sin identitet i personligt självförverkligande? I väst trodde man att östeuro- –
peernas nyvunna frihet skulle leda till en
explosion av individualism, så blev inte
fallet och egentligen är inte det så märkligt. Förverkligar sig själv gör man oftast
genom att nå så högt man kan inom sitt
yrke. Den sociala statusen betyder mycket
för identiteten. I Tjeckoslovakien vet alla
att de som nått högt inom sitt yrke eller
har en hög social status i samhället har
lyckats därför att de gick den kommunistiska regimen till mötes. Den identiteten
kan ifrågasättas.
Skall Tjeckoslovakien nå framgång
är det ofrånkomligen så att slovakerna får betala det högsta priset.
Att skapa sig en identitet genom att tillhöra en samhällsklass förknippas också
med negativa känslor. Klasstillhörighet är
så intimt förknippat med kommunismen.
Kvar finns nationaliteten. Den identiteten
kan aldrig ifrågasättas; den är man inte
själv skyldig till. Man är helt enkelt bara
tjeck eller slovak från födseln, det går inte
att påverka.
Det är framförallt slovakerna som låtit
nationalismen bli grunden för det nya
livet. Tjeckerna har ett bra utgångsläge
både historiskt och materiellt och har därför lättare för att finna tröst i framtiden.
Historiskt har de på papperet oftast styrts
av andra riken men i praktiken har de alltid lyckats bevara sin självständighet. Och
de har lyckats utveckla en hög materiell
och kulturell standard. Med slovakerna är
det tvärtom.
Under större delen av sin historia har
slovakerna levt under förtryck. De har utnyttjats som arbetskraft, deras språk har
varit förbjudet och sin kultur har de
291
tvingats förneka. Fattigdom har också
varit deras lott. Deras behov av en stark
självkänsla är stort. Men för dem är det
idag, med en arbetslöshet som stiger för
varje vecka, svårt att finna tröst och en
identitet i framtiden. Nationalismen blir
deras enda utväg.
Gammalt löfte om autonomi
Ända sedan 1918 när Första Republiken,
Tjeckoslovakien, bildades har det funnits
en slovakisk önskan om åtminstone autonomi. Slovakien var underutvecklat och
fattigt; det var som bäddat för tjeckisk
dominans. Det var slovakerna medvetna
om och krävde därför autonomi när
republiken skulle bildas. De fick också
löfte om autonomi av den blivande presidenten Tomas Masaryk. I verkligheten
ledde det löftet endast till att ett särskilt
slovakiskt ministerium bildades. Men det
dröjde inte länge -bara något år- förrän
ministeriet upplöstes och Slovakien bara
blev ett av fyra länder (Böhmen, Mähren,
Schlesien, Slovakien).
Den tjeckiska dominansen var ett faktum. Och därmed var också utvecklingen
av en stark slovakisk militant nationalism
det också. Inte för att tjeckerna förtryckte
slovakerna, tvärtom, Slovakien utvecklades som aldrig förr. Men det var hela
tiden på ~eckernas villkor. Den slovakiska utvecklingen var en följd av beslut
som fattades i Prag, av tjecker, och som
verkställdes av tjeckiska tjänstemän som
bosatt sig i Bratislava.
Den slovakiska nationalismen kulminerade under trettiotalet. Det dåvarande
Slovakiska Folkpartiet var till en början,
under ledning av Andrei Hlinka, för ett
tjeckiskt-slovakiskt samarbete, men under Josef Tisos ledning gjorde partiet helt
292
om och krävde självständighet. I samband
med Miinchen-avtalet 1938 vann slovakerna sin autonomi och 1939 fick de
med hjälp av Hitler sin självständighet.
Men det var en självständighet som kontrollerades av nazisterna.
I slutet av andra världskriget slogs dock
tjecker och slovaker ännu en gång för en
gemensam stat. Efter krigets slut återuppstod Tjeckoslovakien men återigen förde
slovakerna fram krav på autonomi. Först i
slutet av 60-talet fick de igenom sitt krav
– men ännu en gång blev det bara en formalitet.
Att slovakerna efter regimskiftet 1989
återupptagit sina självständighetssträvanden är inte märkligt. Behovet av att fatta
beslut och kontrollera sin egen framtid
har växt. Men ändå var många tjecker till
en början förvånade över med vilken kraft
kraven framfördes. Varför självständighet? Vad har de att vinna? Förvåningen
hos tjeckerna ersattes snart av sorg och
besvikelse. Varför? undrade de. Har vi inte alltid försökt hjälpa er, gett er fördelar,
subventioner, etc? Slovakerna började
betraktas som otacksamma.
Banden -mellan tjecker och slovaker
har aldrig haft karaktär av blodsband
trots att man har haft mycket gemensamt.
Men det har aldrig funnits någon önskan
från tjeckernas sida att förtrycka slovakerna. Snarare har det funnits en uppriktig önskan om ett samarbete på lika villkor. Tjeckerna har varit omedvetna om att
slovakerna har känt sig toppstyrda. Så det
som tidigare var besvikelse över slovakernas inställning har förbytts till ilska. Och
idag är tjeckerna hjärtligt trötta på slovakernas hojtande om självständighet. De
ser slovakerna enkom som en käpp i hjulet för det fortsatta reformarbetet.
När självständighetskravet hördes som
högst var det egentligen mycket få slovaker som stod bakom det. Opinionsundersökningar som gjordes under sommaren
1991, då demonstrationerna var många
och högljudda, visade att endast 30 procent av slovakerna önskade en delning av
landet. De allra flesta förhöll sig avvaktande eller sa definitivt nej till en separation. Trots detta var det nationalisten Viadimir Meciar som vann slovakernas förtroende i sommarens val. Och idag har
Slovakien utropats som en självständig
stat.
De slovaker som röstade fram Meciar
är inte alla militanta nationalister som
önskar en delning av landet. Frågan är om
ens Meciar själv verkligen önskade sig
denna utveckling. Väljarna var medvetna
om att Meciar slogs för en långtgående
autonomi men det var knappast därför de
lade sin röst på honom.
Svåra ekonomiska problem
Allt sedan kommunisternas makttillträde
1948 var det i Slovakien som de industriella nysatsningarna gjordes. Slovakien
förvandlades från ett fungerande jordbruksområde till ett industriområde som
domineras av tung industri: försvarsindustri och :;tålverk som förser försvarsindustrin med råmaterial. Idag är det den
försvarsindustrin som först får stryka på
foten av såväl ekonomiska som moraliska
skäl. Jordbruk hade kanske kunnat vara
en alternativ näringsgren men den gamla
fungerande strukturen slogs sönder under
kommunisterna och ersattes med ineffektiva kollektivjqrdbruk. Idag räknar ekonomerna med att cirka 90 procent av de
slovakiska gårdarna går med förlust.
Med en arbetslöshet på 12 procent (arbetslösheten i de tjeckiska länderna är cirka 4 procent), en generellt lägre lönenivå
än i de tjeckiska delarna och med endast
en bråkdel av de utländska investeringar
som förlagts till Tjeckoslovakien hade
slovakerna inte något annat val än att
rösta på den politiker som bäst kan tillvarata deras intressen; deras behov är en
stark politiker.
På lång sikt har ingen något att vinna på en delning.
Meciar är en tuff politiker.Han må inte
alltid agera för folkets bästa men i en paniksituation är många beredda att överse
med det. Meciar vann för att han var den
som högst och ljudligast bland annat lovade att 70 procent av Slovakiens industri
skulle stanna i statlig ägo och att han inte
tänkte genomföra det tuffa ekonomiska
reformprogram som de tjeckiska politikerna påbörjat och som lett till den höga
arbetslösheten. Meciar lovade stoppa
arbetslösheten. Att han också skulle kunna vara den som delade landet ansåg nog
hans väljare vara föga troligt. De flesta
trodde att lösningen skulle bli en lös federation där Slovakien skulle få behålla en
del av de nödvändiga subventionerna.
Men tjeckerna valde att rösta fram
Vaclav Klaus. Och han hade inga planer
på att tillåta en särbehandling av Slovakien. Han gick till val på att genomföra
systemskiftet så snabbt som möjligt. Fortsatta subventioner till Slovakien skulle
vara ett hinder.
Skall Tjeckoslovakien nå framgång är
det ofrånkomligen så att slovakerna får
betala det högsta priset. Men slovakerna
293
har tröttnat på att betala det högsta priset
för att tjeckerna skall få det bättre så
någon kompromiss är inte att vänta. En
delning tycks oundviklig. Men innan
separationen är ett faktum återstår en
lång och svår process.
För att delningen skall bli ett faktum
krävs det ett konstitutionellt beslut från
det federala parlamentet. Problemet är att
det federala parlamentet är ur funktion.
Där råder endast fullkomligt kaos. Dessutom finns det inte en majoritet i det federala parlamentet för Meciars och Klaus
gemensamma beslut att dela landet. Och
de krafter som arbetar för att behålla den
gemensamma staten är inte tillräckligt
starka för att få igenom sitt beslut.
Ingen vinnare
Så länge inget beslut om landets framtid
fattas kan inte heller några beslut fattas
som är avgörande för reformarbetets fortskridande. Idag finns endast provisoriska
lagar vad gäller till exempel skattelagstiftningen och grundlagen är ännu inte, nästan tre år efter regimskiftet, skriven. Men
om och när beslutet om en delning av landet är fattat väntar svåra tider, för såväl
tjecker som slovaker. För på lång sikt har
ingen något att vinna på en delning.
För Slovakiens vidkommande talas det
om en massiv devalvering av den slovakiska valutan efter en delning, en skyhög
inflation och ökad arbetslöshet. Den nyvunna stoltheten över sin handlingskraft
att förklara Slovakien självständigt lär
knappast räcka till för att täcka det missnöje som kommer då den ekonomiska
verkligheten visar sig. För arbetslösheten
kommer inte att kunna stoppas – möjligen kan den förhalas. Men kanske finner
l
\
l
294
slovakerna det lättare att acceptera en
svångremspolitik om den påbjuds av politikerna i Bratislava och inte av politikerna
i Prag.
I Slovakien hoppas emellertid många
på att ökade skatteinkomster – som uppstår då slovakiska företag flyttar sina kontor från Prag (där de beskattas idag) till
Bratislava – skall kompensera de förlorade subventionerna från Prag. Men mest
troligt är ändå att Slovakiens framtid beror på hur väl de kan behålla de starka
ekonomiska banden med de tjeckiska länderna. Möjligen kan de också utnyttja det
faktum att all tjeckisk oljeimport än så
länge går via Slovakien.
Och så länge det råder ovisshet om vilka EG skall fortsätta att förhandla med;
vem som skall överta de nuvarande
tjeckoslovakiska platserna i FN, ESK etc;
vem som skall betala Tjeckoslovakiens utlandsskuld; hur separationen påverkar
alla internationella överenskommelser
med till exempel Världsbanken, EG och
GATT, så länge kommer också reformarbetet i de tjeckiska länderna att halta.
Cirka 90 procent av de slovakiska
gårdarna går medförlust.
Och det betyder stora förluster för tjeckerna. Det reformarbete som påbörjats
kommer att försinkas och frukterna av de
umbäranden som folket tvingas leva med
kommer att dröja. Och kanske kommer
därför också tjeckernas tålamod att tryta
och tvinga även den hårdnackade Vaclav
Klaus att dra ned på reformeringstempot

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner