Print Friendly

Suhonens myter om välfärden

Av Karin Svanborg-Sjövall | 31 januari 2014

I Daniel Suhonens värld är kopplingen mellan dagens konkurrensutsatta välfärd och Gulag glasklar. Men att vi är på väg in i en valrörelse ursäktar inte vilka övertramp som helst, skriver Karin Svanborg-Sjövall.

Två dagar före Förintelsens minnesdag, den 27:e januari, publiceras en recension av Erik Palms bok Caremaskandalen- riskkapitalets fantastiska resa i äldreomsorgen i Aftonbladet. Recensenten, den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen, är uppenbart tagen.


”Det som kommit mig till del är av samma djupa människoförnedring som det den sovjetryske författaren Alexandr Solzjenitsyn avklädde i Gulagarkipelagen. Palm avslöjar en svensk Vanvårdarkipelag”.

Visserligen, medger Suhonen, är den offentliga statistiken över boenden och ägande knapphändig. Men vad han nu tycker sig ha fått bevisat är ändå inte mindre än en vanvårdsindustri för värnlösa åldringar, som efter kommunal behovsprövning skickas vidare till skattefinansierade koncentrationsläger.

Gulaglägren räknas, som bekant, till några av de värsta förbrytelserna mot mänskligheten som någonsin har begåtts. Sett över hela Sovjeteran kom omkring 28 miljoner människor att slussas in i ett mardrömssystem av slavarbete, tortyr och institutionaliserad förnedring. Lägren var en förutsättning för att den totalitära Sovjetkommunismen skulle kunna överleva och upprätthålla diktaturen så länge som den gjorde, även om experter idag har visat att de i sin helhet aldrig förmådde bära sina egna kostnader.

I Suhonens värld är kopplingen till dagens konkurrensutsatta välfärd glasklar.


”Vad företagen levererar till politikerna är lägre kostnader så att skatten kan sänkas eller hållas oförändrad. Som tack får de ta ut så mycket vinst de kan krama ur personalen.”

Det finns förstås en viss mörk komik i att en person som verkar vakna varje morgon med en allt annat överskuggande uppgift för ögonen- att förhindra människor att välja något annat än den välfärd som politikerna har dikterat – gör den här typen av jämförelser. Att Suhonen dessutom gör det på en kultursida vars chef stolt kallar sig kommunist (även om hon föredrar Lenin framför Stalin, som Linderborg har ” svårt för”) är förstås en pikant detalj i sammanhanget.

Som Rysslandskännaren Gudrun Persson stillsamt påpekar i den nätta skriften ”Gulag” kan en ”lägerekonomi synas ha en given plats” i en planerad ekonomi ”där marknadskrafter, priser och löner inte ska spela någon roll”. I liberala marknadsekonomier behövs mer raffinerade metoder – ett äldreboende ”Persikan” eller ”Solkatten”, till exempel, för att skapa samma typ av brutal och organiserad exploatering.

Men kanske ska man vara lite försiktig med vilka storheter man ställer mot varandra. Att vi är på väg in i en valrörelse ursäktar inte vilka övertramp som helst. Ändå talar det mesta för att vi har åtta månader av intellektuell, moralisk och politisk ökenvandring framför oss.

Låt oss därför ta utgångspunkt i Suhonens jämförelse för att rekapitulera hur verkligheten i välfärden faktiskt ser ut.

För det första: om Suhonen nu prompt vill tala om ett äldre-Gulag borde han rikta blicken mot de kommuner som har behållit ett offentligt monopol på äldreomsorg. I en studie publicerad 2012 visade professor Mats Bergman och Sofia Lundberg att brukardödligheten är lägre i de kommuner som har konkurrensutsatt äldreomsorgen i förhållande till dem som har hundra procent i egenregi.

Dessa kommuner är också fler än vad många tror. Inte ens en femtedel av den svenska äldreomsorgen bedrivs idag av privata aktörer. Hur stor andel av dessa som är riskkapitalägda debatteras med jämna mellanrum. Faktum är att det inte finns någon enhetlig legal definition av vad ”riskkapital” egentligen är – vilket i sig gör det vanskligt att förbjuda denna ägarform.

För det andra: risken för vanvård eller allvarliga misstag är egal mellan driftsformerna (och i vilket fall låg). Med hänsyn till marknadsandelar är det ingen skillnad i antalet lex Maria eller lex Sarah-anmälningar mellan privata och offentliga aktörer, enligt Socialstyrelsen. Samtidigt finns det forskning som beskriver underrapporteringen som ett utbrett problem. Den offentliga regin dras ofta med betydligt mer primitiva kvalitetssäkringssystem (löspapper år 2014!) och sämre förankrade anmälningsrutiner.

För det tredje: Båda de bolag som i kraft av storlek och ägarform återkommer oftast i den mediala hetluften, Attendo och Vardaga, har mer nöjda kunder än det nationella genomsnittet i brukarundersökningar. För Attendo låg brukarnöjdheten på 82 procent. På Vardagas (tidigare Carema) boenden i egenregi svarar 84 procent ja på frågan ”kan du tänka dig att rekommendera din närståendes boende till någon annan?”.

Detta är, för det fjärde, knappast en slump. Jobbhälsobarometern visar att privat anställd personal är mer nöjda med sin arbetssituation än vad deras kommunala eller landstingsanställda kollegor är. Enligt SCB är utbildningsnivån högre i den privata omsorgssektorn, och personalen tjänar något bättre. Sjukskrivningssiffrorna är lägre. Ändå är just personalpolitiken en av de faktorer som gör att Suhonen lyckas förväxla ett Caremaboende med det sovjetiska dödslägret Kolyma:


”En annan del ligger i hur företagen skapar drivkrafter för personal även långt ner i kedjan att ”tjäna på” sänkt kvalitet. Med aktier och bonusar finns det mellanchefer som tjänar pengar på att vanvårda äldre. Vad är detta om inte ett slags koncentrationsläger?”

Ja, vad sägs om en sådan arbetsplats? Där man har en annan personalmix med fler mellanchefer och något färre undersköterskor därför att det är lättare att involvera personalen nedifrån och upp, än uppifrån och ned, som alltid är fallet i offentlig sektor? Verkar det inte väldigt egendomligt att 84 procent av de anhöriga som kommer för att hälsa på sin vanvårdade förälder eller bättre hälft skulle kunna rekommendera denna fasansfulla lägerverksamhet för vänner och grannar?

Om Suhonens recension inte hade varit så symptomatisk för den överspända debatt som har utspelat sig de senaste åren så hade jag viftat bort den som ytterligare ett magstarkt, men tramsigt exempel på hur vänstern använder riskkapitalbolagen som val-voodoo. Men vi har nu kommit till en punkt när lögner och mytbildning inte bara förekommer, utan bildar själva grundvalarna för välfärdsdebatten. Där varje försök att nyansera eller korrigera uppenbara stolligheter – till exempel i den till stora delar hemsnickrade Caremaskandalen – möts med hysteriska utfall om att näringslivet ”försöker tysta” sanningssägarna.

Det är ett påstående som får mig som projektledare för Cecilia Stenshamns utmärkta, och minutiöst researchade bok Lögnen om Koppargården- Skandalen bakom Caremaskandalen (2013) att häpna. Dels därför att det har varit genuint obehagligt att se vilka konspiratoriska anklagelseakter som delar av vänstern riktar mot alla som inte följt regin och utmanat den etablerade berättelsen, med Kommunals utredare Hans Kilsved, och SKL-ägda Dagens Samhälle som två illustrativa exempel. Dels därför att den ilska, och det motstånd vi har mött när vi har påtalat brister och fel i inte minst Stockholmsmedier är förbluffande hårt, särskilt som vår kritik på punkt efter punkt backas upp av officiella dokument och källor.

Att välfärdsfrågorna väcker ideologisk debatt är inte i sig något problem – tvärtom. Det går alldeles utmärkt att föra en debatt baserad på fakta, även om man har starka politiska åsikter. Inte heller är den höga konfliktnivån i sig ett problem, om samtliga debattörer får komma till tals, och håller sig inom anständighetens gränser.

Den passerade vinstdebatten långt innan Suhonen började yra om Gulag.

Karin Svanborg-Sjövall är projektledare för Timbros välfärdsprogram.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner