Print Friendly

Sture Eskilsson; Ronald Reagans ekonomiska politik

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STURE ESKILSSON:
Ronald Reagans ekonomiska politik
Målet får president Reagans politik är att
bekämpa inflationen, lätta den offentliga
sektorns press på den övriga samhällsekonomin och att åter göra USA till världens
starkaste nation. Inte sedan president Roosevelts New Deal1932 har USAs ekonomiska
politik genomgått en så kraftig kursändring
skriver direktör Sture Eskilsson. Ronald
Reagan har genomfort enframgångsrikfårsta rond i sin kamp for att räta upp den
amerikanska ekonomin. Hejdas inflationen i
USA kommer det att få stor och positiv
inverkan på hela världsekonomin.
Är det de fattiga låginkomsttagarna som
gänar på inflationen?
Kan höga marginalskatter ge en sådan
omfördelningseffekt att den rättfärdigar
frånvaron av ekonomisk tillväxt i ekonomin?
Ronald Reagan svarar ett emfatiskt nej
på båda dessa frågor. Kampen mot inflationen och ett bortlyftande av den offentliga sektorns press på den övriga samhällsekonomin är hörnpelare i hans politik. En
tredje är strävan att åter göra USA till
världens starkaste nation. Det betyder
uppbyggnad av den militära slagkraften
som förutsätter en stark ekonomi. Därför
är ekonomin Ronald Reagans prioritet nr
ett.
Bakgrunden
USA har liksom flertalet industriellt utvecklade västländer gått in i 80-talet med
ett ekonomiskt dåligt decennium bakom
sig. Svag produktivitetsutveckling, hög inflationstakt har gett dålig levnadsstandardutveckling och hög arbetslöshet.
Som en följd därav har de federala utgifterna för olika sociala program stigit
snabbt. I än snabbare takt har den federala byråkratin tillvuxit. Två orsaker till detta kan iakttas framför andra: lagstiftning
som reglerar företagens liv och kräver stora offentliga organ; automatisk tillväxt av
byråkratierna till följd av den ” nya klassens” egenintresse. Det sistnämnda fenomenet är påtagligt i alla utvecklade länder
(dessvärre också i många u-länder) men
438
har studerats speciellt i USA av ”public
choice”-skolan.
Medvetenheten om dessa problem i det
amerikanska samhället är inte någon senpåkommen insikt. Jimmy Carter vann
1976 års presidentval på en anti-Washington-propaganda som inte saknar likheter
med Reagans förkunnelse fyra år senare.
Carter misslyckades som president därfår
att han i alla frågor hade svårt att bestämma sig men framfår allt därfår att hans
regim saknade ett sammanhängande ekonomiskt program som tog hänsyn till problemens faktiska natur. Carter gjorde insatser i fråga om avregleringen (viktigast
luftfarten) men han gjorde halt inför politiskt känsliga områden (prisregleringen på
olja) och han såg ingen annan väg än att
låta det kostnadsslukande sociala programmet fortsätta. Trots önskemålet om
en balanserad budget – något som närmast tillhör ekonomisk konvenans i USA
– stod hans regim fast på keynesiansk
grund.
Ungefår som fn i Sverige framförde ekonomer och samhällsdebattörer i USA krav
på en radikal kursförändring: stram penningpolitik får att hejda inflationen och en
radikal nedskärning av skatterna för att få
igång produktionsutvecklingen i privata
sektorn. ldeerna mötte samma öde som i
Sverige: protestrop, föga motargumentation, endast ett konstaterande av den ”politiska omöjligheten”. På detta sakernas
tillstånd har Ronald Reagan gjort ett radikalt slut.
Att göra det politiskt omöjliga möjligt
Reagan vann presidentvalet på fårslag om
kraftiga skattereduktioner, besparingar i
den federala verksamheten men också ökade militärutgifter får att åter göra USA
starkt i fårhållande till Sovjet. Därtill utlovade han att det stora budgetunderskottet
skulle vara borta till 1984. Ett omöjligt
program menade många storpolitiska observatörer. På ett sådant vinner man inga
val. skeptikerna fick fel, men tröstade sig
med att säga: när han kommer till makten
kommer han att ändra sig.
är Reagan installerat sig i Vita Huset
och det visat sig att han inte ändrat sig
blev kommentarerna – han kommer aldrig att ha en chans att få detta genom
kongressen. Historien är full av presidenter med högtflygande planer, de har
alla blivit varse att den lagstiftande makten tillhör kongressen och deras radikala
ändringsfårslag har i praktiken blivit marginella justeringar. Speciellt omöjligt har
det visat sig vara att genomdriva budgetnedskärningar. Kohandel med olika utgiftshöjningar till fårdel får vissa grupper
eller landsändar går får sig men inte att
medverka till fårmånsnedskärningar som
drabbar de egna väljarna.
Republikanerna kontrollerar senaten
men däremot har demokraterna majoritet
i representanthuset. Detta gör givetvis livet svårare får en republikansk president
Det visade sig dock att den konservativa
vinden över USA i hög grad påverkat ävea
demokraterna. Deras alternativa budgetförslag kom därfår att ligga ganska nära
Reagans. Han avvisade trots detta möjliga
kompromissalternativ under vårens budgetbehandling och utkämpade i stället en
rad framgångsrika voteringsstrider.
I den sista, och som den i fårväg bedömdes svåraste, omröstningen om skattesänkningen i representanthuset röstade 48
demokrater på det republikanska forslaget. Reagans seger över hela linjen var
därmed ett faktum.
Under valkampanjen hade Reagan ofta
jämfört sin önskan att ge USA en ny start
med Franklin Roosevelts ”New Deal”.
När kongressen skildes får sommarferier
och Reagans budgetnedskärningar var beslutade var det många kommentatorer
som använde sig just av den jämförelsen.
Inte sedan 1932 hade den amerikanska
ekonomiska politiken genomgått en så
kraftig kursändring, inte sedan dess hade
en amerikansk president så lyckats samla
folk och kongress bakom sig.
Budgetpolitiken
Sommaren 1981 tillhör nu historien och
det har visat sig att Reagans dramatiska
fårsta politiska triumf endast var en fårsta
rond i en lång kamp får att genomfåra det
som har döpts till Reaganomics. Kritikerna har samlat näring från det faktum
att budgetunderskottet nu beräknas bli
större än tidigare och att räntan ligger
kvar på en rekordhög nivå.
Låt oss se litet närmare på de centrala
problemen i den amerikanska ekonomiska
politiken och på de åtgärder Reagan hittills vidtagit.
Målet får Reagans budgetpolitik är dels
439
att få fart på den ekonomiska utvecklingen, dels att åstadkomma balans i den federala budgeten. Innan vi redovisar de konkreta beslut som hittills tagits bör det understrykas att samtliga avser det budgetår
som börjar den l oktober 1981. De som
redan före detta datum efterlyst resultaten
av Reagans politik har alltså varit ute väl
tidigt. Den strama penningpolitiken pågår
men de expansiva effekterna från budgetpolitiken kan inte slå igenom får fullt fårrän 1982 även om redan ändrade förväntningar har sin roll i den ekonomiska händelseutvecklingen.
Jimmy earters budget får 1982 omfattade utgifter om 729 mrd dollar, varav
militärutgifterna uppgick till 182 mrd. Inkomsterna beräknades till 702 mrd och
budgeten hade alltså ett underskott på 27
mrd dollar. Reagans budgetfårslag innebar en nedskärning av de civila utgifterna
med 38 mrd, en ökning av militärutgifterna med 5 mrd och skattesänkningar på
sammanlagt 50 mrd. Den sammanlagda
effekten av dessa fårändringar innebär ett
beräknat budgetunderskott om 45 mrd.
Det bör understrykas att nedskärningarna
är beräknade i fårhållande till den tidigare
antagna, preliminära budgeten får 1982. I
jämfårelse med 1981 är det även i den
bantade versionen fråga om en viss fortsatt
ökning av de federala kostnaderna.
De ovan redovisade siffrorna var de som
presenterades i mars månad och de stod
sig i stort sett oförändrade under budgetbehandlingen. Den senaste prognosen
över utgiftsutvecklingen har emellertid
gjort att budgetunderskottet i september
440
kan uppskattas bli ca 15 mrd större om
inte ytterligare nedskärningar vidtas. Reagan har därför startat kongressens höstsession med att framlägga förslag om ytterligare prutningar om sammanlagt 13 mrd
dollar.
Det kan här vara på sin plats att skjuta
in en erinran om den relativa storleken på
de budgetproblem som diskuteras i USA
resp Sverige. Det amerikanska underskottet, som med rätta vållar stor oro, är alltså
av storleksordningen 6-7% medan det
svenska är 70 mrd kr av en totalbudget om
210, alltså 30%. När detta skrivs pågår en
debatt om vilka ökningar av de svenska
statsutgifterna som är mest angelägna,
momshöjning eller ökade pensioner och
barnbidrag. Detta som en uppföljning av
en devalvering som i sig ökar ränteutbetalningarna till utlandet med någon miljard.
skattesänkningarna
Den största debatten har Reagans skattesänkningsprogram vållat. Under valkampanjen anslöt sig Reagan till ett lagförslag
av kongressmännen Kemp-Roth som innebar sänkningar av den personliga inkomstskatten med 10 procent per år under
tre år. Under intryck av den försvagade
budgetsituationen som förelåg när han tillträdde som president ändrade Reagan sitt
förslag till 5+ lO+ 10. Det blev också det
som beslutades av kongressen tillsammans
med skattesänkningen för företag och på
kapitalavkastning. Sammantaget innebär
förändringarna en kraftig minskning av
gällande skattesatser, men likafullt är den
sannolika sluteffekten inte skattesänkning
utan endast ett förhindrande av den kraftiga ökning av skatterna som annars skulle
komma till stånd. Orsakerna till detta är
givetvis effekten av inflationen som vid
progressiva skatteskalor träder in som den
outtröttliga och effektiva skattehöjaren.
Reagans skattesänkning är närmast en
motsvarighet till de svenska Haga-uppgö-
relserna, ehuru mer helhjärtad. En parallell till den svenska skattepolitiken finns
även såtillvida som en indexering av de
amerikanska skatteskalorna skall inträda
efter det att treårsperioden avslutats.
Den amerikanska skattesänkningen sker
likformigt för samtliga inkomstlägen. Det
innebär att större inkomsttagare får en
större skattelättnad än låginkomsttagarna.
Det demokratiska motförslaget innebar en
omfördelning därvidlag och man fårsökte
utnyt~a detta i den debatt som föregick
den slutliga omröstningen genom att hävda att det genom sin ”låglöneprofil” var
gynnsammast för flertalet ”vanliga inkomsttagare”. Detta välkända argument
från den svenska skattetabellen möttes
emellertid från republikansk sida med
konstaterandet att eftersom höginkomsttagare betalar mer skatt måste också en
sänkning bli större för dem. Dessutom
kommer den dynamiska effekten av
skattesänkningarna att bli till fårdel inte
minst för låginkomsttagarna. Med Ronald
Reagans ord: ”Det demokratiska fårslaget
ger mest endast för den som bara tänker
leva i två år till.”
Bakom Reagans skattesänkningsprogram ligger övertygelsen att lägre skatter
och framför allt lägre marginalskatter
kommer att leda till ökade arbetsinsatser,
ökat sparande, till en expansion av hela
ekonomin och därigenom också ökade
statsinkomster. Detta är vad s k utbudsekonomer brukar hävda och främst bland
dem Arthur Laffer, mannen med kurvan,
som visar att staten kan höja sina inkomster genom att sänka skatterna. Debatten
kring ‘Reaganomics’ har till stor del handlat om huruvida denna tes är rätt eller fel.
Många har därvid uttalat uppfattningen
att utbuds-medicinerna kan leda till förvärrat budgetunderskott och därmed ökad
inflation. I själva verket är, som inte minst
Arthur Laffer framhållit, Reagans politik
med de stora budgetnedskärningarna i
grunden en ganska försiktig, konservativ
politik. Gör vi åter en jämförelse med den
svenska situationen måste det konstateras
att den föreslagna momssänkningen utgör
en vida djärvare satsning i Laffers anda.
Åandra sidan torde Sverige befinna sig
betydligt längre ner i Laffer-kurvans utförsbacke än USA och vi har inte mycket
annat att välja på än att hitta vägar att
stimulera ekonomin för att åstadkomma
ökad produktion.
Den höga räntan
Den viktigaste punkten i Reagans ekonomiska program heter inflationsbekämpning. Han är anhängare till Milton Friedmans monetaristiska syn och menar alltså
att inflationen beror på för snabb ökning
av penningmängden i förhållande till den
reala tillväxten av ekonomin. Botemedlet
441
heter en stram penningpolitik. Den centrala amerikanska övervakaren av penningsystemet är ”Federal Reserve Board”.
Den är en från regering och kongress fristående instans som dock driver en politik
helt i linje med Reagans intentioner. Det
har inneburit en hård åtstramning och
som följd därav ett mycket högt ränteläge.
Utlåningsräntan för alfårslån med fullgoda säkerheter (‘prime rate’) har under
året pendlat kring 20% och ligger när detta skrivs (slutet av september) på 19,5 %.
Ränteproblematiken har kommit som
en obehaglig överraskning för Reagan-administrationens ekonomer. Det finns vanligen ett samband mellan pågående och
förväntad inflation och ränteläge, som nu
borde leda till en avsevärd sänkning. Inflationstakten i USA har sjunkit från ca
15% i början av 1980 till under lO% under 1981 och en ytterligare nedgång till
7,5% inom kort förutspås. Den positiva
realräntan i USA är alltså av storleksordningen lO%, vilket torde vara ett unikt
fenomen.
En förklaring till den uteblivna räntesänkningen kan vara att finansmännen på
Wall Street inte delar den förhållandevis
optimistiska bedömningen av inflationsutvecklingen. De oroas av de stora budgetunderskotten och befarar att kongressen
kan komma att sätta käppar i hjulen för
Reagans budgetpolitik. I så fall ökar inflationen igen och ränteläget är motiverat.
Det har också påpekats att den stora federala upplåning, som budgetunderskottet
medför, innebär en konkurrens om det tillgängliga kapitalet som pressar räntan
442
uppåt. Å andra sidan har det höga amerikanska ränteläget medfort en stark kapitalström in i landet från Europa och Opecländerna. Det har stärkt USA-dollarns
ställning men borde också leda till en lättare penningmarknad. Så har dock alltså
hittills inte blivit fallet. Däremot har dollarns stigande värde betytt lägre importpriser och därmed bidragit till inflationsbekämpningen.
En bidragande orsak till de penningpolitiska problemen på olika håll i världen är
att penningmyndigheterna inte forfogar
över de tekniska verktygen for att åstadkomma de eftersträvade resultaten. Definitionerna av de penningmängdsbegrepp
som man använder sig av är ännu inte
tillräckligt förfinade och störs av den dynamiska utvecklingen i kreditväsendet.
Detta har i USA lett till svängningar i
efterfrågetrycket månad från månad som
Federal Reserve Board inte har kunnat
prognostisera och därmed inte heller
möta. Man har dock ingalunda gett upp
utan avser att de tekniska problemen inom
överskådlig tid ska vara lösta. Alltjämt synes dock gälla att monetarismen fungerar
bättre i teorin än i praktiken.
En nedgång i ränteläget inom kort har
varit väntad alltsedan försommaren. Den
blir också allt angelägnare. Framfor allt
bostadssektorn och kapitalsvaga småforetag drabbas hårt. En oundviklig följd är
också att finansiella placeringar gynnas på
bekostnad av produktiva investeringar. En
av presidentens ekonomiska rådgivare,
Charles E Walker, anger i mitten på september att en ordentlig räntesänkning
måste inträffa senast inom ett halvår, om
inte allvarliga realekonomiska effekter ska
inträda. Det sannolika är emellertid att
räntesänkningen kommer dessförinnan,
antingen genom det marknadsmässiga
trycket i den riktningen eller därfor att det
politiska trycket tvingar fram en lättnad i
Federal Reserves åtstramningspolitik.
Ett starkt USA
Reagan är otvetydig 1 sm inställning till
USA som den fria världens ledare och forsvarare mot riskerna for rysk aggression.
Carter sparade i sina budgetar framför allt
på den militära sidan och det ledde till att
USA förlorade sin tidigare odiskutabla
ställning som världens militärmakt nr l.
Detta tänker Reagan ändra på. Han anser
att endast en rysk medvetenhet om att
man inte kan vinna ett krig mot USA är
garanti för att inget världskrig utbryter. l
den ekonomiska femårsplanen ingår därfor en kraftig upprustning. Detta har oroat
inte bara dem som tror att varje rustning
ökar faran for krig utan också de ekonomiska bedömare som menar att de ökadr
försvarsbeställningarna ökar inflationstrycket i ekonomin.
Givetvis forsvårar de ökade militärutgifterna också uppnåendet av budgetbalans.
Det måste emellertid observeras att den
militära utgiftsexpansionen i själva verket
tas i ganska forsiktig takt. När detta skrivs
har Reagan föreslagit en neddragning av
ökningen i militärutgifterna som synes betyda att kostnaderna for budgetåret 1982
endast med någon miljard kommer att
överstiga earters ursprungliga förslag.
Reagan – politikern och ledaren
Den politiska situationen för Ronald Reagan är alltså långtifrån problemfri – och
då har ändå inget sagts om de utrikespolitiska problemen. Pågående och kommande konflikter kan dock inte undanskymma det faktum att president Reagan
har gjort en succe under sina första nio
månader som överraskat de flesta bedö-
mare och som det inte minst mot svensk
bakgrund kan ha sitt intresse att försöka
analysera.
För det första är det uppenbart att ~ca?-
gan har fångat in en kraftig politisk vind.
Han är en ” main-stream conservative”
som formulerar det flertalet amerikaner
tycker är riktigt. Han är själv en ”selfmade man” och anknyter till klassiska
amerikanska ideal.
Föga uppmärksammade är de påfallande likheterna med John F Kennedy. Det
var som bekant han som formulerade sentensen: ”Fråga inte vad USA kan göra för
dig utan vad du kan göra för USA.” Det
var också Kennedy som genomförde den
enda stora skattesänkningen i modern tid
och fick uppleva att statsinkomsterna steg,
inte sjönk som kritikerna varnade för.
Ronald Reagan har också som Kennedy
en utpräglad känsla för presidentskapets
krav på värdighet och stil. Detta låter sig i
praktiken väl förena med hjärtlighet i umgänget med nationens folk.
Reagan har en unik förmåga att kom- 443
municera, att föra fram sina åsikter så att
de blir förstådda och omfattade. Denna
talang uppfattades till att börja med som
mediaskicklighet, naturlig för den som
haft till yrke att agera framför kameran.
Framgångarna i Washington, förmågan
att övertala kongressmän med annan politisk fårg har gett vid handen att den förklaringen inte räcker. Det förefaller som
om nyckelordet är kommunikation, vilket
som bekant är en tvåvägsprocess. Reagan
har förmågan inte bara att framföra ett
budskap utan också att lyssna. Den egenskapen har gjort honom till talesmannen
för det amerikanska folket och på kort tid
skapat positiva relationer till kongressen,
som hans företrädare inte var i närheten
av.
En del av förklaringen till Reagans
framgång som politiker ligger i hans koncentration till ett begränsat antal centrala
punkter. Hans politiska karriär började
med ett TV-tal till förmån för Barry Goldwater i valkampanjen 1964. Det innehöll
samma budskap som han 17 år senare blev
president på. Han har under hela sin karriär blivit kritiserad för förenklingar av
komplicerade sammanhang. ”Mina kritiker säger att det inte finns enkla lösningar
på komplicerade problem. Mitt svar är att
det finns enkla lösningar, men de är ofta
svåra, obekväma for politikerna.”
Många kommentatorer, inte minst
svenska, utgick från att president Reagans
politik skulle bli en helt annan än presidentkandidaten Reagans retorik angav.
De har inte blivit besannade. Reagan
har tagit itu med just de frågor han anser
444
viktigast på just det sätt han hela tiden
angivit. Kraftsamlingen kring de ekonomiska frågorna har medfort en dynamik i
det politiska livet i Washington som medfört en mycket påtaglig klimatförändring.
En högt uppsatt tjänsteman har formulerat det så här: ”Reagan har inneburit ett
slut på det ändlösa beundrandet av problemen.” I stället för utredningar har
kommit handlingsprogram och beslut. Begränsat regerande, men effektivt regerande är målet for Reagans administration.
Reagan är uppenbarligen inte en man
som lägger ner mycket tid på att sätta sig
in i detaljspörsmåL Det betyder att han i
hög grad är beroende av sina rådgivare.
Redan från guvernörstiden i Kalifornien
omvittnades hans förmåga att samla högt
kompetenta medarbetare till effektiva arbetslag. Framgångarna i Washington beror till stor del på detsamma. Edwin
Meese, James Baker, David Stockman,
Murray Weidenbaum, Donald Regan har
under detta år blivit kända som ytterst
kompetenta administratörer och ekonomer. Det ligger inget märkligt däri, det
finns all anledning att förmoda att Vita
Huset lyckas attrahera de bästa krafterna.
Det anmärkningsvärda ligger i deras förmåga till samordnade effektiva insatser
mot gemensamma mål. Reagan kan inte
mest men han leder arbetet och fattar besluten. Hans framgång som teamledare
står i bjärt kontrast mot föregångarnas
misslyckanden.
Reagans arbetsmetod har liknats vid
styrelseordförandens i ett stort bolag. Han
har hittills varit besparad internationella
kriser och de ytterligt svåra beslut som i
samband därmed kan erfordras av USAs
president. Det har ifrågasatts om inte hans
relativa okunskap i internationella frågor
kan vara ett allvarligt problem. I andra
vågskålen ligger just hans arbetsmetod:
vanan att lyssna till kompetenta rådgivare
och träffa beslut i enlighet med på forhand
utstakade riktlinjer. Förutsägbarhet är ett
säkerhetspolitiskt nyckelord och Reagan
har även på den punkten ett forsteg framfor sina företrädare.
Om inte vi, vem? Om inte nu, när?
Ronald Reagan har genomfört en framgångsrik fårsta rond i sin kamp for att räta
upp den amerikanska ekonomin i den rikt·
ning han tror är den rätta. Resultatet av
hans ansträngningar kommer att få utomordentlig betydelse får hela den utvecklade
världen. Dels direkt, ekonomiskt: lyckat
USA hejda inflationen får det stor och poo
sitiv inverkan på hela världsekonomin.
Dels politiskt: lyckas Reagan bryta dea
offentliga sektorns tillväxt och åstadkomma bestående skattesänkningar och en tiJ1.
växt i den privata ekonomin, blir det ett
exempel som mer kluvna regimer i EuroJa
kommer att följa.
Det råder knappast något tvivel om
han kommer att göra vad som står i h
makt får att fåra in USAs ekonomi på
kurs som leder till framåtskridande u
inflation. När regeringen återsamlades
ter sommaruppehållet och ställdes in&;
kravet att vidta ytterligare impopulära
budgetnedskärningar för att kunna klara
balansmålet var hans kommentar: ”Can
anyone here say that if we can’t do it,
someone down the road can do it? And if
no one does it, what happens to the
445
country? All of us here know the economy
would face an eventual collapse. I know
it’s a hell of a challenge, but ask yourselves: If not us, who? If not now, when?”
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 70:- kronor för år 1982. (Prenumerationspris
för pensionärer: 60:-)
~—~-J

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner