Print Friendly

Sture Eskilsson; Den offentliga inkompetensen och dess konsekvenser

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STURE ESKILSSON:
Den offentliga inkompetensen
och dess konsekvenser
De offentliga institutionerna kan
inte längre sköta sina uppgifter.
Exemplen härpå blir allt fler.
Svenska folket är tålmodigt
intill förtvivlan, men det finns
trots allt en gräns. En praktisk
proteströrelse mot den offentliga
oförmågan håller på att ta fart.
Det gäller att lösa problemen
innan den offentliga sektorn
tömts på sina bästa krafter.
Sture Eskilsson är ordförande i
AB Timbro.
U
tredningen av mordet på Olof
Palme är ett typiskt tidens tecken. Det har spekulerats mycket
kring bristen på rimligt polisagerande i
sammanhanget. Men det troligaste är
dock att de många frågetecknen inte har
sin grund i någon fantasieggande konspiration utan handlar om inkompetens av
större djup och bredd än vad vi kunnat
föreställa oss. Från den första, elementära
bristen på åtgärder till den tragiskt parodiska konflikten mellan polis och åklagare och den högsta statsledningens oförmåga att rätta upp skeendet är inkompetens den gemensamma nämnaren.
Den offentliga sektoms inkompetens
har många ansikten men man kan identifiera två huvudriktningar. Den första är
de offentliga institutionernas successivt
förvärvade oförmåga att sköta sina uppgifter. Polisen klarar inte ut brott. Sjukvårdens köer ökar snabbare än kostnaderna. Socialvården klarar inte av klienterna, man har nog med sina egna problem. Cash-management blir amatörmässig spekulation med skattebetalarnas
pengar. Generellt gäller att administrationen växer och att varje besparingsförsök
går ut över verksamheter men aldrig över
byråkratin.
Det andra huvudspåret handlar om en
försämring av kvaliteten på de politiska
besluten. Vi finner det på alla nivåer.
Kommunerna bygger ishockeyhallar men
har inte råd att ge skolbarnen bra mat.
Alla vill ha en bättre miljö – stoppa försurningen som dödar skog – politikerna
beslutar att satsa på kolkraft. Vår tids
farsot – aids – utlöser många lamentationer, så småningom en annonskampanj,
men man ryggar för de svåra åtgärdsbesluten. I bostadspolitiken satsar man på
de välkända, utsiktslösa regleringarna.
De stora politiska besluten går påfallande ofta mot en känd folkvilja. Sju av
tio svenskar ville inte ha löntagarfonder.
Det fick vi. En majoritet av folket vill
stärka försvaret. Så blir det inte. Barn och
föräldrar vill ha betyg i skolan. De tas
bort. Folket vill ha sänkta skatter. De
höjs.
Omvandlingen har börjat
Svenska folket är som bekant tålmodigt
intill förtvivlan. Men en praktisk proteströrelse mot den offentliga oförmågan
håller på att ta fart. Det handlar om privatisering. Sophantering, barndaghem,
socialvård, fastighetsförvaltning, datahantering – gamla tabuföreställningar är
nedrivna och vi ser dagligen nya exempel
på den rörlighet som bara för några år
sedan hade varit otänkbar. Alltjämt är
det marginella företeelser i förhållande
till den gigantiska offentliga sektoms totala storlek. Men det är en rörelse med
morneotum och den kan snart sätta oss i
en helt ny situation.
Vi kan nog lita på att de verksamheter
som går över i privat regi blir bättre
skötta. De kommer också att dra mindre
kostnader trots att löneläget än bättre än i
den offentliga verksamheten. Som alltid i
nya skeenden blir det ett positivt gallrat
urval av personer som söker sig till de nya
verksamheterna. Bekymret blir att den
offentliga sektorn dräneras på sina bästa
krafter och kvaliteten sjunker ytterligare.
Krisen oundviklig
De offentliga facken kommer att försöka
motverka denna utveckling genom att
175
stoppa privatiseringen och höja alla
offentliga löner. Dammluckan har redan
öppnats och går inte att stänga med nuvarande tryck. skattebetalama kommer inte
att acceptera höjda kostnader för att ge
högre löner åt offentliganställda som drar
på sig allt mer av deras berättigade missnöje. Därför är det sannolikt att proletariseringen av de offentliganställda kommer
att fortsätta. En fördjupning av den
offentliga sektoms kris är ofrånkomlig.
Detta är naturligtvis ett mycket bekymmersamt perspektiv. Ett bra samhälle
kan inte fungera utan ett väl fungerande
rättsväsende, ett välbemannat försvar, ett
skolsystem som erbjuder våra barn den
utbildning de har rätt att kräva – detta
bara för att nämna några centrala verksamhetsområden för den offentliga sektorn. Och offentligt anställda som gör en
god insats bör naturligtvis ha lika bra betalt som privatanställda.
Problemen går inte att lösa med höjda
anslag. Den socialdemokratiska svenska
modellen har kommit till vägs ände. Det
krävs ett politiskt nytänkande för att undvika en långdragen fördjupning av den
offentliga sektoms inkompetenskris. Må-
let måste vara att göra den så kortlivad
som möjligt. Det gäller att så snabbt som
möjligt söka uppnå en ny balanspunkt där
de totala offentliga verksamheterna reducerats till en nivå som gör att man har råd
att satsa på kvalitet i den kärna som finns
kvar.
Vägen ur krisen
Vägen fram mot detta mål kommer inte
att bli enkel. De offentliga facken kommer att göra allt motstånd de är mäktiga
och det är möjligt att de kommer att lyc- 176
kas få med sig hela arbetarrörelsen i en
sista ideologisk försvarsstrid för den gamla välfärdsmodellen. På förnyarnas sida
kommer dock att stå inte bara privatanställda skattebetalare utan också de
offentliganställda som ser större personliga möjligheter i en omvandling än i en
ändå bristfälligt tryggad, illa betald
offentlig sysselsättning. Bestående hinder
mot privatisering kan i ett sådant läge
innebära att de anställda söker sig till helt
andra områden och resultatet blir luckor i
samhällets försörjning med viktiga tjänster. Välfärden i samhället måste tryggas
genom att omstruktureringen sker så
snabbt som möjligt.
Hur ska då detta gå till? Vilken beredskap finns hos partier, hos allmänheten?
Ja beredskapen är väl ungefär som inför
andra världskriget – inte god om sanningen ska fram, men inte helt obefintlig
heller. Faktiskt har vi numera en skattedebatt som handlar om sänkningars möjlighet och önskvärdhet och det var mycket länge sedan någon politiker hördes
tala om behovet av att vidga den offentliga sektorn. Och t o m socialdemokraternas partisekreterare vinnlägger sig om en
marginell förståelse för privatiseringssträvanden. Men honnörsordet som vinner anklang i massmedierna är alltjämt
”slå vakt om” inte ”förändra”. Och det är
alltså fel. Ju längre vi slår vakt om välfärdsstaten i nuvarande utformning desto
djupare kommer den offentliga sektoms
kris att bli.
Välfärd med kvalitet
Skälet till den påtagliga försiktigheten när
det gäller en öppen diskussion om bebovet av systemförändringar ligger i erfarenheterna från den senaste valrörelsen.
Socialdemokraternas grovt demagogiska
angrepp på moderatema för att vilja ”rasera välfärdsstaten” eldade inte bara de
egna valarbetarna utan lyckades också få
en hel del borgerliga väljare att bli betänksamma. Och fp:s anslutning till ”slå
vakt om”-falangen gjorde naturligtvis sitt.
Till en väsentlig del handlar det om
den inte ovanliga konflikten i politiken
mellan det kortsiktigt attraktiva och det
långsiktigt nödvändiga. Dagens problem
beror i hög grad på att politikerna odlat
det ”politiskt möjligas” konst. Men politik består nu inte bara av exempel på att
kortsiktig taktiskhet ger utdelning utari
också på att en konsekvent linje lönar sig.
För min del tror jag också att där ligger en
växande jackpot och väntar som belöning
för den som har modet och förmågan att
ge den osminkade sanningen om dagens
problem och visionen av den möjliga,
goda framtiden.
Semantiken har som bekant sin stora
betydelse i politiken. Det är viktigt att
arbetet på att bryta den offentliga sektoms kris ges en konstruktiv rubricering.
En ny mix av personligt ansvarstagande,
privata lösningar och förbättrad offentlig
service skulle exempelvis kunna sammanfattas i orden välfärd med kvalitet.
1976 försökte den första borgerliga regeringen driva socialdemokratisk politik
bättre än socialdemokraterna. Det misslyckades man med. Nu är tiden inne att
bedriva borgerlig politik. Det borde kännas som en angelägen utmaning för de
borgerliga partierna att bli bäst i <,len grenen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner