Print Friendly

Studentrevolten

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

———————
studentrevolten
Sedan några år har studentdemonstrationer hört till de alldagliga händelserna i
många länder på båda sidor om järnridån. studenterna har härvid framträtt
som talesmän för en ung generation, som
rest sig till protest mot bestående samhällssystem- vare sig dessa är kapitalistiska eller kommunistiska. Så långt har
det varit fråga om uttryck för en gemensam humanitär idealism och ett behov att
hävda broderskaps- och frihetsideal mot
samhällen, som synts ungdomen präglade
av stel byråkratism, själsdödande teknik
och materialistisk konsumtion.
I väst har demonstrationerna särskilt
tagit sikte på rasiststater som Sydafrika
och Rhodesia, syftat till höjd u-landshjälp eller gällt USA:s politik och krigföring i Vietnam.
Även om metoder, som legat betänkligt nära våldsaktioner, ibland använts
har dessa demonstrationer dock varit begripliga. De har också uppfattats som uttryck för en mer engagerad än genomtänkt välmening. Ungdomen är alltid radikal, har man tröstat sig med; den bör
få ge utlopp för sin känslastyrka och
idealitet.
I demonstrationerna mot USA har det
dock kommit till synes en agitation, som
alls inte har med humanitär idealism att
göra – utan tvärtom är klara tecken på
att en del av demonstranterna i själva
verket bedriver en välregisserad psykologisk krigföring och lyckats draga med
sig aningslösa kamrater i denna.
Varje tvekan om vad som hänt och
håller på att hända är överflödig efter
studentrevolterna i Frankrike och nu
också i Stockholm. På samma sätt som
nazisterna på sin tid utnyttjade den tyska ungdomens nationalistiska idealitet
till att förföra dem till våldsaktioner, på
samma sätt exploaterar den nya – på
grund av dess likhet med nazismen även
kallad den ”bruna” – kommunismen
den humanitära idealiteten hos dagens
ungdom i de västerländska demokratierna – för att förleda den till vålds- och
terrormetoder. Taktiken innebär ett
ohyggligt bedrägeri mot godtrogna unga
människor. De ”bruna” kommunisterna
representerar genom sin ytterliga hänsynslöshet en lika farlig kriminell rörelse som naz1smen.
Det gäller alltså att noga skilja mellan
offren för dessa beddigliga aktioner och
de verkliga ledarna, yrkesrevolutionä-
rerna. Kan det verkligen ha gått så långt
också i Sverige att vårt lilla fredliga välfärdssamhälle blivit en tacksam marknad för den ”bruna” kommunismens
agenter? Studentrevolten i Stockholm
ger klara belägg härför. Parallelliteten i
tid och taktik är påfallande. Aktioner av
sådan storleksordning tillkommer inte
spontant – det måste finnas tänkande
och dirigerande hjärnor och villiga ordnande händer, samt – inte minst – ett
ekonomiskt stöd. Från Paris kommer
upplysningar härom av intresse. studentrevolten där har regisserats bl.a. genom
olagliga tidningar, framställda på fotografisk väg och sända i slutna kuvert. På
det sättet har man kringgått den franska
tryckfrihetslagstiftningen. Kostnaderna
för tidningsframställningen och distributionen beräknas till 100.000-tals francs.
Var kommer pengarna ifrån? Det har
kunnat fastställas att väldisciplinerade
skaror av professionella revolutionärer
lett aktionerna – med användande av
de raffinerade metoder för provokation
och desinformation, som handböckerna i
ämnet föreskriver. Var kommer de
ifrån?
Efter studentrevolten i Stockholm
har vi i Sverige anledning ställa liknande
frågor. Alldeles särskilt har hrr Erlander
och Palme anledning till det. De har förmodligen redan upptäckt att det var ett
misstag av dem att engagera sig i personliga diskussioner med människor, vars
enda avsikt var att sabotera och bryta
ned demokratin i Sverige. Särskilt hr
Palmes uppträdande är förvånande. Han
försvarar sig med att ingen får hålla sig
för fin för att gå i öppen debatt med demonstrerande ungdomar. Nej, sannerligen om hr Palme bör anse sig vara för
fin för att umgås i det sällskap av onda
andar, som han genom fjäskig partitaktik varit med om att frambesvärja. Men
han är ändå utbildningsminister, och en
minister har en ämbetsauktoritet att upprätthålla. Den auktoriteten får inte lättsinnigt förspillas – den kan behövas i
verkligt kritiska situationer. Hur illavarslande studentockupationen av kårhuset än var så låg dock aktionen på ett
plan, där det var universitetsmyndigheternas och polisens uppgift att reda upp
situationen. Hr Palme hade helt enkelt
inte där att göra.
235
Revolten hade sin upprinnelse i en uppenbarligen väl organiserad demonstration mot en universitetslärare i statskunskap, betecknande nog i delämnet internationell politik och sammanföll på ett
förunderligt sätt med studentoroligheter~
na i Paris. En liten grupp vietconganhängare, av vilka somliga inte torde ha
varit studenter, avbröt i en av fyra grupper läraren – som ingalunda var marxist-leninist- ideligen med missfirmelser
och tillrop av olika slag. Sedan den överväldigande majoriteten av studenterna
hotat att kasta ut de störande elementen,
avbröt läraren föreläsningen. Saken blåstes upp till orimliga proportioner av Dagens Nyheter och Aftonbladet, som följaktligen bär sin dryga del av ansvaret för
det inträffade. Därefter följde en större
debatt på kårhuset om litteratururval
och studentinflytande. Det passade emellertid uppenbarligen dåligt Sorbonneplagiatörernas avsikter att nöja sig med att
i fredliga former diskutera med sina lä-
rare. I stället igångsattes en ny demonstration, denna gång med UKAS förslag
om bunden studiegång vid de filosofiska
fakulteterna som formell skottavla. Det
skall observeras att flera av ledarna för
störandet av ordningen under statskunskapsföreläsningarna och för studentupploppet senare var desamma, och det
förtjänar uppmärksammas att det var
kommunister och/eller vietconganhängare som i samtliga fall gick i spetsen. Det
är också intressant att notera att utländska studenter spelade en föga hedrande
roll i sammanhanget, varvid inte minst
236
en spansk kommunist gjorde sig uppmärksammad.
UKAS förslag har mottagits med
skarp kritik både av universitetslärare
och studenter. Det är ett exempel på en
baklängesreform, när universiteten i själva verket behöver reformeras så att behoven av flexibilitet samt tvärvetenskaplig forskning och undervisning bättre kan tillgodoses. Men reformerna måste och skall tillkomma på demokratisk
väg- gärna i nära kontakt med en ansvarskännande och upplyst studentopinion. Sabotörerna och revoltmännen har
ingen talan; att oskadliggöra dem är i
första hand helt enkelt en polisiär uppgift, i andra hand en uppgift för universitetsmyndigheterna, som ju har disciplinära medel att använda.
Polisen har skött sin uppgift utmärkt,
den har visat både fasthet och tålamod.
Men det är uppenbart att den behöver
större resurser. Man har från statsmakternas sida hittills alldeles underskattat
de svårigheter, som en polismakt i en demokrati ställs inför, då den skall skydda
den lagliga ordningen mot fanatiska minoriteter, som tillgriper vålds- och provokationsmetoder. Det minsta man kan
begära är att säkerhetspolisen får kraftigt förstärkta möjligheter att utvidga
den spaning, som behövs för att i detalj
kartlägga revoltörernas personliga bakgrund och arbetsmetoder. Samtidigt måste ordningspolisen få de förstärkningar,
som rikspolischefen begärt. Alla demokratiskt sinnade har skäl att vara tacksamma för att vi har en väl och humant
fungerande polismakt. Vore det inte på
tiden att visa större förståelse för dess
behov av förstärkta resurser?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner