Print Friendly

Storm över Marienlyst

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

88
STORM ÖVER MARIENLYST
l
l
l
l
l
l ett stort upplagt specialnummer har den norska konservativa kulturtidskriften Minuva riktat allvarlig kritik
mot den norska radio/TV för
den politiska slagsida- åt radikalt håll – som råder inom
medarbetarstaben. sekreterare Lena Norberg refererar här
Minervas undersökningar, och
framhåller att diskussionen
på sikt kan få nordiska följdverkningar. Tidskriften drar
nämligen konklusionen att fri
konkurrens i etern troligen är
bästa sättet att ge väljarna
valfrihet och samtidigt stimulera producenterna till att
göra bättre program. Skulle
de norska borgerliga göra gemensam sak med sina meningsfränder i Danmark och
Sverige ökas avsevärt möjligheterna att få konkurrens i
etern till stånd.
Av sekr. LENA NORBERG
Det är ofta man med beklagande
får konstatera att förbindelserna
över Kölen fungerar dåligt. Av den
ofta mycket intressanta norska kulturella och politiska debatten når
oss bara ekon av en Mykle-, en Miller-, en ”Uden en trå”-skandal. Så
har man också från svenskt håll
undgått att notera en diskussion,
som förmodligen kommer att få
nordiska konsekvenser: frågan om
objektiviteten i NRK – Norges
Rikskringkastning.
Det har alltså stormat kring Marienlyst, den norska radions hemvist. Ett av de tyngst vägande inläggen i diskussionen har presenterats av Minerva, den kvalificerade konservativa kulturtidskriften
med Lars Roar Langslet som redaktör, som i ett stort specialnummer
behandlat radio/TV utifrån de flesta aspekter, estetiska såväl som politiska.
Radikal slagsida
Helt naturligt har två artiklar om
den politiska hemvisten för radions
medarbetare väckt den största uppmärksamheten. Vem släpps fram i
etern, har två universitetsstuderande frågat sig och systematiskt gått
igenom medarbetarna inom tre pro- 89
gramavdelningar: ”Lördagskåse- emellertid de 26 klart politiska böcrier”, ”Dagens bok” och samtalsoch diskussionsprogram. Personerna har uppdelats i ”radikaler” –
socialdemokrater och den borgerliga vänstern – ”konservativa” och
”obestämbara”. Det är givet att en
sådan klassificering blir relativt
godtycklig, men minervaskribenterna har ”hellre friat än fällt” och
fört tveksamma fall till den neutrala gruppen. Trots att man så-
lunda fått en tämligen stor politiskt ointressant grupp blir resultatet ganska anmärkningsvärt. Av
de politiska ”lördagskåsörerna” (ca
% eller 24 stycken) karaktäriseras
19 som radikaler och bara fem som
konservativa. Samma politiska färg
dominerar bland programledarna
för samtals- och diskussionsprogrammen: under undersökningsperioden på ett halvår sändes in
allo 28 sådana program och bland
programledarna kunde 19 klassificeras som radikala och bara två
som konservativa. En restpost på
sju personer var politiskt obestämbar.
Politiska recensioner
I sin tolkning av recensionsverksamheten har Minerva intresserat
sig för såväl anmälare som de presenterade böckerna. Det är naturligt att en programserie av typ ”Dagens bok” kommer att famna ett
betydligt större område än det politiska, och materialet visar också
att var tredje recensent var politiskt obestämbar. studerade man
kerna återfann man mönstret från
debattprogrammen: 19 anmälare
var radikala, två konservativa och
fem ”övriga”.
Det är uppenbart att en undersökning av detta slag inte går fri
från kritik vad metod beträffar. Indelningen i ”radikaler” och ”konservativa” klingar onekligen polemiskt i svenska öron, speciellt som
”radikal” är ett ord med positiv
värdeladdning för en stor grupp
av våra liberala skribenter. Minervas indelning innebär emellertid
bara att man drar en gräns mellan
å ena sidan socialister och ”Dagblads-venstre” – en relativt klart
avgränsad grupp som här ansetts
ha mest gemensamt med vänstergrupperna – och å andra sidan
horgerliga i övrigt. Ännu en invändning kan göras mot bokprogramsundersökningen: en viss slagsida är
här oundviklig med tanke på att
det radikala förlaget Pax under det
senaste året utgett ett stort antal
mycket debatterade skrifter. Det
måste dock anses diskutabelt att
NRK inte bara ger radikala författare möjlighet att recensera sina
meningsfränder, utan att man dessutom låtit vissa Pax-medarbetare
anmäla andra Pax-böcker. Slutligen kan man säga att en undersökning av programledares och kåsö-
rers politiska hemvist inte säger
något om programmens utformning, men då Minerva avsiktligt
valt program med dels hög lyssnarfrekvens, dels utpräglad ”tyckar”-
90
karaktär måste skevheten i medarbetarurvalet betecknas som olycklig.
Den radikala ”idyllen”
När det gäller radions medarbetarstab i stort är den stora massan
”älskvärda och duktiga, men i frå-
ga om politisk inställning fullständigt bestämbara”, konstaterar fil.
mag. Tore Lindbekk i en betraktelse över den ”radikala idyllen på
Marienlyst”. Ser man till de nyanställdas tidigare arbetsplats, finner man att såväl den socialistiska
som den borgerliga och oavhängiga
pressen fått bidra med medarbetare. Ändå är det allmänt känt att ca
15-20 man inom NRK :s programavdelningar öppet engagerat sig i
arbeiderpartiets politiska verksamhet, medan ingen på motsvarande
sätt associeras med ett borgerligt
parti.
Orsaken till denna slagsida finner Lindbekk inte i en medveten
anställningspolitik utan i ett rekryteringssystem, som successivt utvecklats under 1950-talet. För det
första vänder sig ofta NRK-medarbetare inofficiellt till personer inom
sin bekantskapskrets med tips om
tjänster som skall tillsättas; ett system som passar utmärkt för nä-
ringsliv och organisationer men
som onekligen är en smula diskutabelt för ett monopolföretag med
halvofficiell ställning. Metoden leder alltså till att en politisk slagsida inom producentkåren efter
hand accentueras. För det andra
har personer med försänkningar på
Marienlyst stora möjligheter att
meritera sig för tjänster genom
att ”praktisera” på vikariat, som
inte behöver utannonseras utan
ofta går till bekantas bekanta.
Gärna ideer av skilda slag
På samma sätt som den svenska
radioledningen, har den norska vissa objektivitetsregler, som den måste följa. Lindbekk tror inte heller
att medarbetarna nonchalerar reglerna. Den fara han anar ligger snarare i att de inte kan förutse de
politiska motsättningar, som kan
komma att uppstå, det vill säga,
problemet är inte vilka ställningstaganden NRK kan rekommendera
utan de underliggande värdepremisser som präglar programmen.
Boten ligger dock inte i en skärpning av objektivitetsreglerna. Personligt engagemang från en programproducents sida är en tillgång
och inte en belastning. En helt neutral radioverksamhet vore ointressant. Snarare bör engagemanget utnyttjas, brytas mot andra synpunkter, så att en tidsmedveten, stimulerande programverksamhet kan
uppstå. Men skall man uppnå det
målet måste den idylliska ”oss-vänner-emellan”-miljön utbytas mot en
mer spänningsfylld, där människor
med ideer och åsikter ingalunda är
bannlysta men väl rekryterade från
så många grupper och miljöer som
möjligt.
Attack mot monopolet
Ur svensk synvinkel är det emellertid inte Minervas undersökningar, som har det största intresset,
utan de slutsatser som tidskriften
lägger fram i en kommentar: ett
klart ställningstagande för monopolets avskaffande. Väljarna måste ges möjlighet att välja mellan
flera program, och en konkurrens
mellan NRK och privata holag skulle förmodligen stimulera samtliga
parter till att producera bättre program. Detta är ett anmärkningsvärt öppet språk i den norska debatten, där de flesta politiker undvikit att ta ställning i den ömtåliga monopolfrågan. Det är troligt
att Minervas undersökningar och
slutsatser kanuner att tas upp av
åtskilliga borgerliga politiker under
den radio/TV-diskussion som är att
vänta under våren.
Liksom Sveriges Radio/TV i Sverige har NRK i Norge ”monopol” i
etern. Under hösten 1965 kringgick
Färgrådet (informationsrådet för
färgbranschen) bestämmelserna genom att på försök sända TV-sändningar över nät på ungefär samma
91
sätt som vissa varuhus i Stockholm.
Framgången blev så stor att man
för ett år sedan skapade ett kommersiellt tråd-TV-företag. Tittarnas förtjusning var emellertid större än myndigheternas och under
våren tillsatte ecklesiastikministern
en utredning som skulle studera reklamfinansiering av sändningarna
och de juridiska aspekterna på privata tråd-TV-sändningar. Ett betänkande är att vänta under en
nära framtid, och då torde frågan
om monopolets vara eller icke vara
komma i förgrunden. Från borgerligt håll har man antytt intresse för
en förutsättningslös diskussion, och
därmed förefaller det inte otroligt
att de borgerliga partierna på sikt
kan förena sig med sina meningsfränder i Danmark och Sverige i derus engagemang för konkurrens i
etern. Med tanke på att monopolets
försvarare alltid kunnat visa på behovet av en gemensam nordisk linje – som man inte trott skulle
kunna skapas för fri konkurrens
– kan den norska debatten komma att få stor betydelse för utvecklingen i Danmark och Sverige.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner