Print Friendly

Storm över Asien

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STORM ÖVER ASIEN
Då radikalerna i vårt land betraktar Viet-Cong som en nationell befrielserörelse, gör de
sig skyldiga till samma fel,
som de vilka på sin tid gav de
österrikiska och sudettyska
nazisterna rätt. Det skulle
vara bekvämt för USA att
göra upp med Mao Tse-tung,
men ett sådant asiatiskt Miinchen skulle lätt föra till ett
nytt 1938, skriver i denna artikel dr Laszlo Hamori, som
gör en genomgripande analys
av syftet bakom den kinesiska
aggressiviteten.
Bomberna, som amerikanska militärplan fäller på broar, vägar och
militäranläggningar i Nord-Vietnam, och landsättningen av amerikanska trupper i Syd-Vietnam
har plötsligt koncentrerat uppmärksamheten på situationen i
Asien. Sedan Korea-krigets slut,
händer det också nu för första
gången att våra patenterade radikaler låter höra sina protester i
samband med någon händelse i
Asien. Och i samma fotspår marscherar också de långhåriga antiatomisterna, dock utan att bland
271
Av dr LASZLO HAMORI
transparangerna föra en enda
mot Kommunist-Kinas atombombsprängning. Men bortsett från de
yrkesmässiga radikalerna och de
ensidiga atomhatarna märks det
från hela svenska opinionen en
viss olust och kritik gentemot Amerikas militära åtgärder i SydöstAsien, som av många betraktas som
onödig aggressivitet.
Det är märkvärdigt, hur bristfälligt svenska allmänheten informeras om händelserna och situationen i Asien av tidningarna, radion
och televisionen. Är det inte kuriöst, att våra välutvecklade massmedia inte har en enda korrespondent på den asiatiska marknaden?
Därför är det egentligen inte så
underligt att när sådana dramatiska händelser förekommer som
Förenta Staternas direkta militära
engagemang i sydöstasien, man i
vida kretsar reagerar negativt –
och fel. Med undantag av de få, som
yrkesmässigt sysslar med världspolitiska frågor, har människorna
i Sverige ingen aning om vilken
fara som hotar världsfreden från
den asiatiska sidan, vilken oavbruten följd av stormar som rasar över
denna kontinent, och att världens
öde för den närmaste framtiden avgörs i Asien.
272
Förändrad situation
Andra världskriget förintade den
enda asiatiska militärmakten, den
japanska, och underminerade de
tre europeiska kolonialmakternas,
England, Frankrike och Holland
ställning på den asiatiska marknaden. Under det följande decenniet
tvingades alla europeiska stater att
uppge sina asiatiska besittningar,
och bortsett från Englands fotfäste
i Aden, Hongkong, och skyddsförpliktelsen mot Malaysia, upphörde
europeernas inflytande i Asien.
Sovjetunionen kunde behålla
rikets asiatiska del, men även
Moskva var tvunget att dra sig tillbaka från Mandchuriet, Inre Mongoliet och Sinkiang-provinsen
Centralasien och förlorade senare
också sitt kortlivade inflytande i
Nord-Korea och Nord-Vietnam.
Trots dessa förluster räknas naturligtvis Sovjetunionen fortfarande
som en stormakt även i Asien, till
och med den starkaste, men i alla
fall en stormakt i försvarsposition
och under försvagningstillstånd.
I stället för den japanska och
koloniala dominansen uppstod ur
Kinas kaos en ny stormakt, t. o. m.
världsmakt: den Kinesiska republiken, och i dag är det Peking, som
bestämmer politiken i Asien, och
det kommunistiska partiets ‘ledning,
med Mao Tse-tung i spetsen, har
initiativet. De två andra världsmakterna, Sovjet-Unionen och Förenta staterna är tvungna att följa
de riktlinjer, som dras upp av den
nya världsmaktens härskare, \Vashington och Moskva vidtar bara
motåtgärder, åtgärderna planeras
och genomförs av Peking.
Ingen som känner de kinesiska
kommunisternas uttalanden och
som följt de senaste femton årens
händelser omkring Kina, kan tvivla på att de åtgärder som Peking planerat och genomfört, bär
den aggressiva erövringslustens och
maktutjämningens kännetecken.
Här är en kort lista över de kinesiska krigsresultaten under de senaste femton åren:
1950 oktober: invasion av Tibet
1950 november-1951 juni: Korea-kriget
1954, 1958, 1960: angrepp mot
öarna Quemoy och Matsu
1959 mars: krossandet av revolutionen i Tibet
1962 oktober: angrepp mot Indiens nord-öst-territorium.
Rent formellt hade den kinesiska folkrepubliken eller den kinesiska armen inga förbindelser med
Viet Minh-rörelsen, som kämpade
mot franska armen i Indokina, inte
heller med Vietcong-trupperna
som började sina attacker redan
1958 i Syd-Vietnam, eller med kommunistiska armen i Laos, den s. k.
Pathet Lao som erövrade landets
norra hälft från regeringstrupperna. I verkligheten däremot stod och
står alltjämt den kinesiska partiledningen och regeringen bakom
alla beväpnade och militärt organiserade kommunistiska försök till
maktövertagande Sydöstasien.
Från kinesiskt håll förkunnas ständigt och ihärdigt att Peking-regeringen stöder alla folks ”befrielsekamp” mot imperialisterna och deras lakejer. Det faktum att de olika
guerilla-armeernas officerare fått
sin utbildning i Kina, att rörelsernas politiska ledare står i nära kontakt med particentralen i Peking,
och att en stor del av vapnen och
utrustningen härstammar från
Kina, bevisar att vad Mao Tse-tung
regimen säger om stöd åt de s. k.
befrielserörelserna inte alls bara är
tomma propagandafraser.
Den kinesiska ideologin och dess
metoder
Kommunist-Kina är fortfarande,
trots vissa framgångar, ett ekonomiskt underutvecklat och fattigt
land och står långt efter Förenta
Staterna och Sovjetunionen vad
den militära kraften beträffar.
Trots att den kinesiska regimen
skulle ba all anledning att koncentrera landets alla resurser till
den ekonomiska utvecklingen för
den i stället en äventyrlig och i
högsta grad aggressiv politik. Den
kommunistiska regimen i Sovjetunionen hade efter det misslyckade kriget mot Polen och fram till
1940 avhållit sig från alla krigiska
äventyr, och rädslan för kriget gick
så långt att Stalin sträckte ut vänskapshanden även till Hitler.
Man kan inte med bästa vilja i
världen betrakta Kinas aggressioner
mot t. ex. Tibet eller Indien som
något slags försvarskrig, inte hel- 273
ler kan initiativtagandet till och
understödjandet av den kommunistiska krigföringen i sydöstasien
ens med dialektikens alla konster
betraktas som framtvingad motåtgärd. Skillnaden mellan de ryska
kommunisternas hållning mellan
1920 och 1940 och Peking-regimens
aggressionspolitik under regimens
första sexton år får sin förklaring
om man undersöker de två partiernas olika beskaffenhet.
Det ryska kommunistiska partiet
grundades och leddes av intellektuella, med nästan uteslutande borgerlig bakgrund och med långa utlandsvistelser bakom sig. Själva
partiet var en på ideologiska grunder uppbyggd, utpräglat politisk
organisation, med målsättningen
att förbereda och genomföra en revolution. Alla dessa yrkesrevolutionärer var i grund och botten
anti-nationalistiskt och pacifistiskt
inställda, de trodde på Marx’s profetia om att arbetarklassen skall
överta makten från de bankrutta
kapitalisterna genom massdemonstrationer och allmän strejk. Allt
militärt hyste de ryska kommunisterna avsky för. När Lenin letade
efter någon, som skulle organisera
och leda Röda Armen mot de angripande vita armeerna, tillbakavisade alla hans närmaste medhjälpare uppdraget, och endast under hårt tryck och påminnelser om
sitt anti-leninistiska förflutna åtog
sig Trotskij uppdraget. Det är
ganska karakteristiskt att Sovjetunionens främste militärchef aldrig
274
tidigare varit soldat. Hurudana redan från början en kommunistisk
känslor Lenin hade mot militären,
framkom också vid Kronstadtmatrosernas uppror. Det underkuvades genom ett förfärligt blodbad, som senare endast förekommit
under Stalin-tiden. Inte heller mot
bönderna var de ryska kommunisternas inställning allt för vänlig. I
det ÖYervägande agrara Ryssland
måste Lenin naturligtvis skaffa
stöd för revolutionen även från
lantbefolkningen, men som bärande kraft och pålitliga revolutionä-
rer betraktades endast storstädernas industriarbetare.
Mao Tse-tung härstammar från
en bondefamilj. Han hade ingen akademisk utbildning och hade aldrig
varit utomlands, när han valdes
till det kinesiska partiets ledare,
och han talar fortfarande inget
annat språk än kinesiska. I den
enda, autentiska självbiografin
av Mao Tse-tung, som publicerats
ay Edgar Snow under titeln ”Red
star OYer China”, säger den kinesiske kommunistledaren själv, att
det var de kinesiska storgodsägarnas och penningutlånarnas utsugning av bönderna och utländska
makters underkuvande av Kina
som drev honom till att bli revolutionär. Han byggde upp det kinesiska partiet inte i storstäderna eller bland industriarbetarna
utan i en utpräglad lantbruksprovins och bland bönderna. Han förberedde aldrig en revolution och
trodde inte mycket på arbetarnas
strejker, i stället organiserade han
arme, för att kämpa mot Kuomintang-regimens trupper. Den stora
bravad, som kinesiska K. P. omger
med legendarisk glans är en militäroperation, den kommunistiska
armens ”långa marsch” från det
hotade sydkinesiska Kianshi till
Shansi-provinsen, nära den mongoliska gränsen. Det blev aldrig nå-
gon revolution, folkresning eller
massdemonstration i Kina; den
kommunistiska armen, som bestod
av tvångsrekryterade bondpojkar,
besegrade militärt regeringstrupperna på slagfälten.
Det är sant, att K. P. lyckades få
en stor del av bondebefolkningen
i de erövrade provinserna på sin
sida genom den hurtigt genomförda jordreformen (som efteråt annullerades genom kollektiviseringen) och genom avskrivning av
gamla skulder – men först och
främst med löftet att befria Kina
från utländska inkräktare.
Det kinesiska partiet fick redan
från begynnelsen en militär prägel
och dess ledare militära hjälteglorior. Det är karakteristiskt att
Mao Tse-tung och ministerpresidenten Chou En-lai fortfarande
uppträder inför offentligheten i
militäruniform.
Det ryska partiets metoder på
det internationella fältet blev desamma, som visat sin effektivitet
i själva Ryssland mot den tsaristiska och efteråt mot den borgerligtrevolutionära regimen, alltså organisation av det egna partiet och
fackföreningsrörelsen, insmugg- !ande av egna medlemmar i andra,
icke-kommunistiska organisationer, strejker och propaganda för
resningar. Det kinesiska K. P. däremot följde sina egna och i det
egna landet segerrika militära metoder.
Den kinesiska nationalismen
Med det kinesiska partiets, man kan
säga medfödda militarism och aggressiva natur förenas det storkinesiska, nationalistiska tänkesättet. Under två tusen år kallade kineserna sitt land ”Mittens Rike”
d. v. s. världens centrum. Alla andra
folk betraktades som okultiverade
och ociviliserade barbarer, som borde känna sig lyckliga över att kunna
tjäna Kinas kejsare. Även europeerna, som i mitten av sjuttonhundratalet började anlända till Kina,
sågs av kineserna som sådana barbarer och deras långt bort liggande
länder, som Kinesiska rikets vasaller.
Tron på det kinesiska folkets och
den egna rasens överlägsenhet överlevde även den hundra år långa
perioden av förödmjukelse; det
har flera gånger hänt under kinesiska rikets tre tusen år långa historia, att barbarerna lyckats underkuva landet, men efter en kortvarig svaghetstid återvann Kina sin
storhet och makt. Den kinesiska
regimen gör ingen hemlighet av att
den strävar efter att återställa det
kinesiska imperiet i dess största
utsträckning och skaffa tillbaka
275
alla territorier, som förlorades under svaghetstiden. Under den kortvariga vänskapstiden med Sovjetunionen, utrymde ryssarna i
den kommunistiska solidaritetens
namn, Manchuriet, Port Arthur
och hela Sinkiang-provinsen och
deklarerade Yttre-Mongoliets självständighet. Tibet återerövrades,
tillsammans med gränsområdet
Ladak vid Indiens Nordöst-territorium och Burma undertecknade år
1962 en gränsrevision. Men Pekings
mål är ännu långt ifrån nått. Formosa, eller på kinesiska Taiwan, är
fortfarande avskilt från riket och
eftersom Kuomintang-regimen under ledning av den djupt hatade
Chiang Kai-shek uppehåller sig på
ön, blir saken ännu mer brinnande.
Det var amerikanerna, som hjälpte
Chiang Kai-shek att installera sig på
Taiwan, och det är den amerikanska sjunde flottan som skyddar ön från kommunisternas erövring – och där ligger kärnan till
Pekings ytterst fientliga hållning
mot Förenta Staterna, liksom i
grund och botten tvisten mellan
Kina och Sovjetunionen också
gäller territoriella krav. Området
vid Kinas, rättare sagt Manchuriets norra gräns, Amur- och Kustprovinsen erövrade ryssarna från
Kina år 1860 och även det område
som nu inom Sovjetunionen figurerar som Burjat-Mongoliska Autonoma Sovjet Republiken tillhörde
en gång det kinesiska kejsardömet.
I Kina har publicerats kartor, där
dessa territorier är betecknade som
276
kinesiska, och för tre år sedan betonade Chou En-lai för en grupp
japanska journalister att Ryssland
ingenting har att göra öster om
Bajkal-sjön och att Kina vidhåller sitt krav på all mark, som
en gång i tiden de tsaristiska imperialisterna rövade från kinesiska
folket.
I alla fall är för närvarande inte
Öst-Sibirien det mest aktuella må-
let för Peking och inte heller görs
några större ansträngningar för att
omvända det ”självständiga” Yttre
Mongoliet från sovjet-satellit till
kinesisk vasallstat, eller att inkorporera det som en provins i det
kinesiska riket. Mongoliet med sina
stäpper och Öst-Sibirien skulle för
närvarande inte betyda mycket rent
ekonomiskt för Kina, däremot
skulle det säkerligen förorsaka en
militär sammanstötning med det
för närvarande överlägsna Sovjetunionen. Därför inriktar sig
den kinesiska ledningen mer på att
återställa de kinesiska kejsarnas
forna överhöghet i de östliga och
sydliga grannskapen. I Nord-Korea
och i Nord-Vietnam har de redan
lyckats paralysera Moskvas inflytande, och dessa två kommunistregimer följer Pekings linje såväl
på det ideologiska, som på det utrikespolitiska fältet. Detsamma
gäller den kommunistiska rörelsen i Laos. Mindre demonstrativa,
men inte mindre effektiva är Peseringar mer och mer närmar sig
det ”folkdemokratiska” mönstret
och mer och mer råkar i ekonomiskt beroende av Kina.
Rädslan för det kinesiska riket
tvingar även den icke-kommunistiska regimen i Kambodja att visa
underdånighet gentemot Peking och
inta en avvisande attityd gentemot alla anti-kinesiska krafter:
Förenta Staterna, Thailand och
Syd-Vietnam. Prins Shihanouk, det
lilla landets regeringschef, har flera
gånger låtit förstå att Kambodja,
om situationen så kräver, skall ge
sig på nåd och onåd åt kineserna.
Tonking, Annam, Cochin – som
Indokina bestod av – och Burma
var under det kinesiska kejsarrikets storhetstid kinesiska vasallstater, och detta historiska faktum
verkar ge Peking berättigande att
nu återställa sitt inflytande över
Sydöstasien. Dessutom spelar ekonomiska bedömanden en inte obetydlig roll i den kinesiska regimens
expansion söderut. Länderna där
är rika lantbruksområden, som
skulle kunna täcka det överhefolkade Kinas kroniska brist på livsmedel och därmed väsentligt höja
rikets och regimens kraft.
Att det överallt i Syrlöstasien lever en stor kinesisk minoritet gör
området ännu mer attraktivt
Peking-regimens ögon.
king-regimens framgångar i Bur- Vägen till dominans över Asien
ma, där den härskande militär- Bland de asiatiska länderna i dag
juntan med sina allmänna sociali- finns det bara två, som kan tänkas bjuda allvarligt motstånd mot
den kinesiska expansionen och blivande dominansen över hela kontinenten: Indien och J apan. Alla
andra är
stater.
alla avseenden svaga
Efter det totala sammanbrottet
återställde och ökade Japan sin
ekonomiska makt men förlorade
all lust att blanda sig i de världspolitiska händelserna, och ännu
mer att delta i den upprustningstävling som pågår mellan stormakterna. J apans återhållsamhet går
så långt, att man egentligen inte
kan tala om en japansk utrikespolitik, bara om utrikeshandelspolitik. Katurligtvis kan inte J apan
förhftlla sig oengagerat inför händelserna i Asien, men för närvarande och för den närmaste framtiden bara på ett passivt sätt.
Indien har enligt de vid Bandungkonferensen förkunnade ”fem principerna” och genom neutralitetens
skenhelighet hållit sig utanför alla
konflikter, som inte gällde deras
egna gräl med Pakistan. Men trots
detta eller just därför utstrålar de
inför asiaterna en viss moralisk
glans. i\Ian får inte glömma att
Kinas expansion pågår under kamouflage av den kommunistiska
ideologin och spridanden av rykten, att bara det kommunistiska
systemet är lösningen för de asiatiska ländernas och folkens ekonomiska och sociala problem. Indien
betyder i det avseendet ett hinder
i vägen för de kinesiska strävan- 277
tivt demokratisk politisk ordning
med utsikter till ekonomiska framgångar. Angreppet mot Indiens
nordöstliga gränser siktade just
därför inte enbart mot territoriella
vinningar, utan kanske ännu mer
till att bevisa för den asiatiska
opinionen, att Indien som statsväsen är en svag skapelse, och att
den indiska armen inte är i stånd
att göra motstånd mot den kinesiska. Försöket lyckades bättre än Peking kunnat hoppas. Indiska regeringen såg sig tvungen att vända
sig till England, Amerika och Sovjetunionen för vapensändningar
och därmed förlorade de i asiaternas ögon sin oberoende neutralitet
– och moraliska auktoritet. De
ekonomiska svårigheter, som uppstått under de senaste åren i Indien, parat med den utrikespolitiska prestigeförlusten har gjort
att det indiska alternativet i dag
förlorat mycket av sin dragningskraft på asiatiska intellektuella.
Precis lika mycket som Indiens
prestige minskades, ökade det kommunistiska systemets, i kinesisk
tappning.
Pekings uppträdande mot Indien
ledde även till den uppblomstrande
vänskapen mellan Kina och Pakistan, enligt parollen att min fiendes
fiende är min vän. Kinesiskt stöd
uppmuntrar Pakistan till ständigt
ökande häftighet i Kashmir-frågan
och till och med till angrepp mot
Indien, så som inträffade nyligen i
dena genom uppvisandet av en rela- Kuts-området, och aktualiseran- 278
det av konflikten med Pakistan försvagar ytterligare Indiens ställning.
Efter Indiens fiasko och det
starka intryck, som den kinesiska
atombombsprängningen efterlämnade i hela Asien, vände sig det
indonesiska K. P. med sina tre miljoner medlemmar från Moskva till
Peking och detsamma gjorde majoriteten av de indiska och japanska kommunistiska partierna.
Utsikterna att de Peking-trogna
kommunisterna skall lyckas överta
makten över Indonesien efter den
sjuklige och vimsige diktatorn Sukarnos bortfall, är ytterst gynnsamma och därmed skulle Peking
få en satellit till, en mycket värdefull sådan.
Kamp mot ryssar och amerikaner
Som nämndes redan i början av
denna artikel, är det Sovjetunionen och Förenta Staterna som står
i vägen för kinesernas expansiva
planer i Asien. För Sovjetunionen
gäller det här självförsvar; försvaret av dess egna asiatiska riken
och inflytandet inom Asien. Pekingregimen för kampen mot Sovjetunionen först och främst inom den
världskommunistiska rörelsen, med
utnyttjande av asiaternas och afrikanernas misstänksamhet mot den
vita rasen, till vilken även ryssarna hör. Kinesiska aktioner för att
låta utestänga Sovjetunionens delegater från de afro-asiatiska
konferenserna, spridandet av rykten om hemligt samarbete mellan
Moskva och ‘Vashington, förolämpningar mot de ryska kommunistledarna och skandaliseranden av
de ryska myndigheternas uppträ-
dande mot de färgade studenterna
i Moskva – alla dessa och många
fler tecken visar att det kalla kriget av Peking förs med yttersta
skicklighet och målmedvetenhet.
Det skulle inte vara ö\·erraskande,
om nästa kinesiska initiativ blev
en propaganda bland Sovjetunionens asiatiska undersåtar, jakuterna, kalmuckerna, uzbekistanerna och otaliga andra asiater mot
den vita rasens, d. v. s. ryssarnas
herravälde. ”Bort med imperialisterna från Asien”-parollen som redan används mot amerikanerna och
engelsmännen, är att vänta även
mot ryssarna.
Samtidigt är Moskvas händer
bundna, just med hänsyn till kommunisterna världen runt, när det
gäller att förhindra kinesernas
markvinning i Asien. Yiet Congs
seger i Syd-Vietnam, Pathet Laos
seger i Laos eller Indonesiens seger
över Malaysia ligger inte alls i
Sovjetunionens intresse, snarare
tvärtom. Men trots det måste Kosygin och Bresjnev – åtminstone
moraliskt och propagandistiskt
stödja krigföringen, som i alla fall
pågår mot de ”kapitalistiska imperialisterna”.
Den svåraste lotten påtog sig
Förenta Staterna, när de övertog
uppgiften att försvara de svaga och
försvarslösa grannländerna mot kineserna. Här gäller det inte bara
den ideologiska kampen mot kommunismen, utan även att förhindra
att ett aggressivt storrike skulle
komma att behärska hela kontinenten med hjälp av en totalitär
ideologi, precis som Hitler försökte
i Europa. Det är många s. k. progressiva kretsar, även inom själva
Förenta staterna, som brusar upp
mot det amerikanska engagemanget och krigföringen i Asien.
Våra egna radikaler t. ex. vill
betrakta Viet Cong, som något slags
nationell och social självständig- 279
hetsrörelse och gör därmed samma
fel, som kretsar på motsatta sidan,
när de gav rätt åt de österrikiska
och sudettyska nazisterna. Självklart skulle det vara betydligt bekvämare och mera populärt för
Washington att sluta en överenskommelse med Mao Tse-tung och
överge Syd-Vietnam åt kommunisterna. Men ett sådant asiatiskt
Mi.inchen skulle lätt kunna föra
till samma resultat, som år 1938.
De senaste årens trägna utredningar rörande våra jordfrågor lw
skapat en hel liten ny litteratur. Man finner i alla dessa betänkanden gott om projekt, vilkas verklighetssinne nog tarvar en smula
diskussion. Det är måhända endast naturligt, att ekonomiska reformprojekt, som anses påkallade av icke ekonomiska skäl, i regel stå
i motsats mot det ekonomiska livets tendenser – ty varför skulle de
annars behövas?
Svensk Tidskrift 1924

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner