Print Friendly

Storföretagarna och politiken

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGÅRD:
storföretagarna och politiken
Av Sven Anders Söderpalms doktorsavhandling storföretagarna och det demokratiska genombrottet framgår hur
hårt storföretagarna engagerade sig i
politiken under första världskriget. Kring
sekelskiftet dominerade liberalismen
bland storföretagarna. Försvarsfrågan
förde dem över åt höger, och regeringens
handelspolitik under krigets första år
drev dem på nytt åt vänster, skriver universitetslektor Birger H agård, som konstaterar att under det gångna halvseklet
en liknande utveckling inom näringslivet
kunnat iakttagas. storföretagarnas preferenser för olika partipolitiska konstellationer har växlat. Ibland har näringslivsorganisationerna gett prov på stor
livaktighet, t ex under ATP-striden, vid
andra tillfällen har de »legat lågt».
l de politiska övervägandena har, anser
artikelförf., alltid den kortsiktiga intressepolitiken övervägt.
Vilken roll spelar storföretagarna i politiken? Det är möjligt, att en företrädare
för den extrema vänstern med utgångspunkt i tesen om det kapitalistiska samhällets påstådda manipulationer skulle
vilja svara, att de spelar en stor roll, och
att denna roll är i hög grad negativ. Ett
sådant av känslor och värderingar dikterat svar är dock naturligtvis ointressant.
I själva verket kan ett adekvat svar på
frågeställningen ges på två sätt. Det är
möjligt att kvantitativt mäta storföretagarnas roll i olika politiska organ, och
det går att kvalitativt analysera deras deltagande i och påverkan på den politiska
beslutsprocessen. I det senare sammanhanget kommer agerandet genom olika
näringslivsorganisationer in i bilden.
Antalet storföretagare i riksdagen vid
skilda tidpunkter framgår av en undersökning av Lars Sköld och Arne Halvarson,
Riksdagens sociala sammansättning under
hundra år (Samhälle och riksdag, del I,
1966).
I andra kammaren var antalet 1912 15,
1937 7 och 1961 11. Procentsiffrorna har
varierat mellan 6,5 och 3,0. Från början
var de flesta av kammarens storföretagare
moderata. De senare åren var de mest liberaler.
För första kammarens del finns motsvarande uppgifter först för 1930 års riksdag.
Det konstateras dock, att antalet storföretagare under perioden 1870-1910 genomgående var stort, främst beroende på valbarhetsvillkoren: 1870 28 (22,2%), 1890
34 (23,4%) och 1910 37 (24,7 %) . Efter det demokratiska genombrottet har
142
första kammarens sammansättning undersökts för tre olika år.
1930 var antalet storföretagare 14, 1937
11 och 1961 6. Det förstnämnda året utgjorde de 9,3 procent av kammarens ledamöter, det sistnämnda 4,0. Även här dominerade de moderata till en början (10
av 14). 1961 fanns det tre moderata, däremot ingen liberal men tre socialdemokrater.
Dessa uppgifter säger egentligen inte så
mycket. Vi kan konstatera, att storföretagarna fram till det demokratiska genombrottet utgjorde en relativt stor andel,
nära en fjärdedel, av förstakammarledamöterna, och att de därefter utgjort en
liten grupp i såväl första som andra kammaren. Antalet tycks ha varit relativt konstant i andra kammaren.
Med tanke på det rel~tivt sett större direkta inflytande på politiken, som storföretagarna kunde utöva före demokratiens slutliga genombrott, kunde det må-
hända förväntas, att storföretagarna aktivt
skulle ha motarbetat demokratiseringssträ-
vandena och ha utgjort ett starkt stöd för
i första hand den Hammarskjöldska ministären. Så var det nu inte. Detta visar Sven
Anders Söderpalm i en doktorsavhandling,
storföretagarna och det demokratiska gef!Ombrottet, som ventilerades förra året.
Åt höger
Kring sekelskiftet hörde företagarna till
stor del hemma i det liberala lägret. Hö-
gern vilade i första hand på bönder och
ämbetsmän, och inom dess led florerade
en antikapitalistisk agitation med siktet
inställt på främst den starkt expanderande
gruvindustrien i Norrland. Sedan Arvid
Lindman blivit statsminister vände utvecklingen. Han var själv industriman och
hans politik ingav näringslivet förtroende,
samtidigt som Staaff medverkade till en
radikalisering av den liberala politiken.
Försvarsstriden mellan Staaff och högern
drev storföretagarna ytterligare åt höger.
Regeringen Hammarskjöld fick också ett
betydande inslag av storföretagare –
Knut Wallenberg, Dan Broström och Axel
Vennersten blev respektive utrikes-, sjö-
försvars- och finansminister. I den socialdemokratiska agitationen hette det, att det
var storkapitalet som bildat regering med
Wallenberg och inte Hammarskjöld som
det centrala namnet.
Praktiskt taget redan från början uppstod misstämningar mellan de konservativa och Knut Wallenberg. Familjen Wallenberg hade stora intressen i Ryssland,
och i en uppmärksammad intervju på vå-
ren 1914 tog den nye utrikesministern avstånd från Sven Hedin och »rysshetsen»
i landet. Detta föranledde bl a Svensk Tidskrift med Eli Heckschers penna till ett
angrepp på liberalernas benägenhet att i
exportens inriktning se en ledstjärna för
utrikespolitiken. Överhuvudtaget var de
konservativa akademikerna ofta ideologiskt medvetna och tyskorienterade, medan storföretagarna till stor del lade rent
ekonomiska aspekter på utrikes- och försvarspolitiken.
Frågan om handelspolitiken kom under kriget att skärpa motsättningarna mellan höger och vänster. Hammarskjöld
samt Arvid Lindman och Eric Trolle, de
senare i egenskap av ordförande i industrirespektive handelskommissionen, blev de
främsta målsmännen för en handelspolitik
stödd på folkrättsliga argument och betingad av en önskan att slå vakt om landets
suveränitet. Detta ledde efter hand till
motsättningar till England, varvid inte
minst de engelska metoderna för att genomföra en effektiv handelsblockad gentemot centralmakterna vållade stark irritation.
ökade motsättningar
På näringslivshåll ökade motsättningarna
till regeringen successivt, ett förhållande
som också utnyttjades av vänstern. Svensk
Tidskrift kunde på våren 1916 konstatP.ra,
att det kombinerade motståndet mot krigshandelslagen utgjorde »ett slående exempel på den hemliga sympati mellan det
politiska och .det ekonomiska jobberiets
målsmän, som understundom uppenbarar
sig och som här tog sig offentliga uttryck
i bl. a. socialistiska bekymmer över statens
intrång på det privata näringslivet». Närmandet mellan vänstern och näringslivet
hade antibyråkratismen som gemensam
plattform.
Marcus Wallenberg, som var starkt ententevänlig, företog vid upprepade tillfällen aktioner, vilka verkade utomordentligt irriterande på högerhåll. Ett exempel
på detta är maj 1916, då på hans initiativ Industriförbundet, Exportföreningen,
Bankföreningen och Stockholms Handels- 143
kammare i en skrivelse vände sig mot vissa
tidningsskriverier, som sades skada landet
och ekonomien. Avsikten var att stämma
rysk och engelsk opinion välvillig och vände sig mot ett försök från aktivistiskt håll
att aktualisera Ålandsfrågan med anledning av ryska befästningsarbeten på ön.
Lindman tog särskilt illa vid sig av aktionen och kritiserade i ett brev starkt såväl
aktivisterna som Marcus och Knut Wallenberg.
På våren 1916 hade Hammarskjöld,
främst biträdd av Lindman, inlett en aktivisering av den svenska handelspolitiken,
vilket dock inte fick ·avsett resultat utan
i stället ledde till ert skärpning av den
engelska blockaden. Resultatet blev att
försörjningsläget allvarligt försämrades,
och vissa delar av näringslivet började
öppet opponera mot regeringen. Knut
Wallenberg tvingade statsministern att
uppta förhandlingar med England genom
en delegation med Marcus Wallenberg
och den Enskilda Banken närstående Johannes Hellner som främsta företrädare.
I början av februari 1917 lämnade engelsmännen ett förslag till avtal, som Hammarskjöld inte var beredd att antaga. I
den krissituation, som föregick regeringens
demission, mobiliserade Marcus Wallenberg industrien till stöd för kravet på: en
uppgörelse med England. På högerhåll fö-
rekom under krisen en hård kampanj för
att rädda Hammarskjöld, med en klart uttalad antikapitalism och wallenbergfientlighet som främsta beståndsdelar. Samtidigt riktade vänstern hårda attacker mot
statsministern, som anklagades för forma- 144
lism och egenmäktighet, medan Knut
Wallenberg fritogs från kritik och i stället
komplimenterades för sitt arbete. Branting
hade ingående överläggningar med brö-
derna Wallenberg. Marcus Wallenbergs
förhandlingsinsats hade skaffat honom
utomordentlig prestige hos vänstern.
Valet 1917 föregicks av en kampanj,
där motsättningarna mellan industrien och
jordbruket intensifierades. Bonderörelsen,
som nu uppträdde i form av Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund,
var utpräglat antikapitalistisk och fick stöd
i sin agitation från högerhåll. I valet led
högern nederlag, och inte heller lyckades
det högerledarna att förhindra att Johannes Hellner blev utrikesminister i den
Eden-Brantingska koalitionen. »Branting
ifrågasatte inte», skriver Söderpalm, »att
näringslivet och främst kretsen kring Enskilda Banken skulle spela en huvudroll vid
genomförandet av den nya handelspolitiken.» Vänstern hade djupt och medvetet
lierat sig med Wallenberg och Hellner.
Hårt engagemang
Efter vapenstilleståndet 1918, då rösträttsfrågan aktualiserades, företogs starka på-
tryckningar från näringslivet gentemot hö-
gerledarna för att få dessa att ge efter.
Det var fråga oni aktioner både i Stockholm och i Göteborg, och Marcus Wallenberg och hans förbindelser deltog i båda
aktionerna. Kort före författningsuppgö-
relsen riktade också ett antal storföretagare med framskjutna positioner i olika
näringslivsorganisationer en skarp protest
mot det tyskvänliga Aftonbladet, som ironiserat över den brittiske monarkens hyllning till imperiets trupper.
Söderpalms studie ger vid handen hur
hårt storföretagarna engagerade sig i politiken under första världskriget. Kring sekelskiftet dominerade liberalismen bland
storföretagarna. Försvarsfrågan förde dem
över åt höger, och regeringens handelspolitik under krigets första år drev dem på
nytt åt vänster. Samtidigt framgår det,
ehuru Söderpalm borde ha understrukit
den aspekten tydligare, att vad som motiverade storföretagarnas agerande gång efter annan var i första hand deras ekonomiska intressen. De talade själva om praktisk politik i motsats till vad de uppfattade
som en byråkratisk politik.
storföretagarnas och inte minst bröderna Wallenbergs agerande förstärkte den
antikapitalism, som var markant inom
stora delar av högern och en av utgångspunkterna för bonderörelsen. Mot bakgrund av erfarenheterna från kriget är det
också rätt lätt att förstå den starka grogrund, som nykonservatismen hade, då
den efter kriget trängde fram. (Se Svensk
konservatism i perspektiv, Sv T 8/69,’ sid.
373 ff).
Under det gångna halvseklet har kunnat iakttagas en utveckling inom näringslivet, som i ett avseende påminner om vad
som skedde under århundradets första decennier. storföretagarnas preferenser för
olika partipolitiska konstellationer har växlat. Ibland har näringslivsorganisationerna
givit prov på stor livaktighet, t. ex. under
ATP-striden; vid andra tillfällen åter har
de »legat lågt». Då socialdemokraterna
varit framgångsrika, har de dragit sig tillbaka till något slags partipolitisk neutralitet, och givit uttryck för en önskan att
komma socialdemokratien till mötes. Även
om det finns flera enskilda undantag, kan
det dock knappast sägas, att storföretagarna präglats av någon i egentlig mening
ideologisk övertygelse. De har inte heller
alltid visat prov på förståelse inför poli- 145
tikens nyanser eller velat se skillnaden mellan politik och affärer. Trots angrepp från
vänsterhåll har de aldrig velat solidarisera
sig helhjärtat med de borgerliga partierna
och ge dem det stöd, personellt och ekonomiskt, som skulle kunna balansera kombinationen LO-SAP. I de politiska övervägandena har alltid den kortsiktiga intressepolitiken övervägt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner