Print Friendly

Storbritanniens starka regeringar

Av Simon Hedlin Larsson | 28 maj 2010

I Storbritannien har begreppet PR blivit en stor snackis. I detta fall är det dock inte public relations som åsyftas, utan ”proportional representation”. Det brittiska valsystemet, som ständigt missgynnar liberaldemokraterna, är nu starkt ifrågasatt – i synnerhet då det stod klart att de skulle ingå i den nya regeringen, skriver Simon Hedlin Larsson.

Britterna talar mycket om vikten av ”strong governments” – i praktiken enpartimajoriteter – något som vi i Sverige kan ha svårt att förstå då vi har blivit vana vid både minoritets- och koalitionsregeringar. Vi är också så pass vana vid att man har proportionell representation i parlamentet att det nog är många som med viss förundran ser på vad som kan uppfattas som närmast en brittisk fixering vid ”strong governments”.

Även de som kommer från andra anglosaxiska länder behöver tid att vänja sig vid den brittiska politikens särart. Raymond Seitz, före detta amerikansk ambassadör i Storbritannien, berättar i memoarboken Over Here att han då han flyttade till London hade svårt att förstå att en brittisk regering, med en rösts övervikt och enkel majoritet i parlamentet, kan göra i princip vad som helst. Seitz skriver att han letade efter konstitutionella kontroller och institutionella motvikter – utan framgång. Storbritannien, tillsammans med Israel och Nya Zeeland, är världens tre enda demokratier utan skriven författning.

Winston Churchill sa i ett tal vid andra världskrigets slut att ”våra förfäders vishet har lett oss till en avundad och avundsvärd situation”. Han fortsatte med att hävda att britterna har ”det starkaste parlamentet i världen”, vilket han konstaterade hade tjänat dem väl i såväl fred som krig.

Det sistnämnda är särskilt intressant att ta fasta på. Inget land lär ha varit inblandat i så många militära konflikter det senaste millenniet som England och sedermera Storbritannien. Ändå har ingen utländsk härskare styrt landet sedan 1066. I Europa är detta unikt. Hur många av de allierade i Västeuropa, utöver Storbritannien, blev inte ockuperade av Tyskland under andra världskriget, till exempel?

Genom landets blodiga historia har folket letts av stora personligheter och starka regeringar.
Alec Douglas-Home avslutade Mau Mau-upproret i Kenya. Anthony Eden tvingades hantera Suez-krisen och Eoka på Cypern. Thatcher ledde britterna under Falklandskriget och mot slutet av kalla kriget. John Major var ytterst ansvarig under Kuwaitkriget. Och Tony Blair ansvarade för invasionen av Irak. Alla dessa premiärministrar stöddes av enpartimajoriteter i parlamentet.

Förutom Storbritanniens ständiga krigande lär även det faktum att man inte tillhör det europeiska fastlandet ha spelat en stor roll för hur historien har utspelat sig. Jared Diamond vann Pulitzerpriset för tolv år sedan för boken ”Guns, Germs and Steel”, i vilken han med geografin som utgångspunkt försöker förklara Eurasiens historiska hegemoni. Ekonomen Gregory Clark har i sitt verk med en Hemingway-inspirerad titel, ”A Farewell to Alms”, drivit en tes av besläktad art, i det att han undersöker den industriella revolutionens framväxt och analyserar 1700-talets Englands unika demografi, kultur och geografiska förutsättningar.

Kanske spelar denna ö-stats historia en långt underskattad roll för det förhållandevis stora stödet för dagens oproportionerliga valsystem som oftast leder till ”strong governments”? Kanske spökar Thomas Hobbes ande än, han som under 1600-talets stora inbördeskrig sa att det inte spelade någon roll om det var Oliver Cromwell eller Karl I som segrade så länge resultatet blev en stark, absolut centralmakt.
Labourparlamentarikern Tony Wright, som tidigare undervisat i statsvetenskap, har i flera av sina verk lyft de utmärkande hierarkiska inslagen i det centralstyrda brittiska samhället. Storbritanniens politiska filosofi är och har länge varit ”top-down” istället för ”bottom-up”. Wright pekar också på det faktum att demokratins framväxt faktiskt har stärkt snarare än hotat detta maktförhållande eftersom att folkrepresentationen har ökat systemets legitimitet.

Hugo Young, tidigare chefredaktör på The Guardian, skrev under sina år otaliga kolumner om brittisk politik. I flera av dem försökte han slå hål på vad han ansåg vara en myt om att britterna har en särskild passion för demokrati. Young hävdade att ”så länge [britterna] får rösta med några års mellanrum och deras barn inte svälter så är de beredda att stå ut med nästan vad som helst som politikerna hittar på… De har inte till vana att göra livet svårt för regeringen, speciellt inte en stark regering.”

Frågan om ”proportional representation” är djupt politisk. De två sedan länge dominerande partierna, Conservatives och Labour, tjänar på att systemet ser ut som det gör idag, men i princip alla andra partier – Lib Dems, UKIP, BNP med flera – förlorar på det. Jag har dragit två slutsatser: 1) blir det en reform kommer förändringen att vara begränsad; full proportionalitet är uteslutet så länge Conservatives och Labour är viktiga maktfaktorer, och 2) när den eventuella reformen ska godkännas av folket kommer historiska och kulturella faktorer förmodligen att spela stor roll.

För många britter har ”strong governments” nämligen ett egenvärde.


Simon Hedlin Larsson, vinnare av Svensk Tidskrifts essäpristävling 2010, studerar statsvetenskap och nationalekonomi vid University of Birmingham.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner