Print Friendly

Stor portion moralism i oron över hushållens skuldsättning

Av Andreas Vedung | 30 maj 2014

Det är många som är bekymrade över hushållens skuldsättning. Olika förslag diskuteras, varav ett är att göra något åt skattereduktionen vid underskott av kapital. Är det önskvärt? Och hur skulle det i så fall gå till? Andreas Vedung redogör för alternativen.

Efter skattereformen 1990/91 begränsades antalet skattebaser till fyra: Inkomst av tjänst, inkomst av näring, inkomst av kapital och konsumtion. Normalt sett ska man se på dessa skattebaser som om de inte hade något med varandra att göra. Kvittning av skattebasernas över- och underskott för att därefter beskatta nettot får inte göras. Ett överskott ska inte få föras över från en skattebas till en annan för att sänka skatten, liksom ett underskott inte ska få sänka skatten inom en skattebas när den förs över.

Men det finns undantag. Ett undantag är den skattereduktion som man får vid underskott av kapital. För belånade hus- och bostadsrättsägare är denna skattereduktion viktig. Underskott av kapital får man genom att ta lån, vilket därmed ger räntekostnader. Underskottet som uppstår i kapital berättigar till en skattereduktion inom tjänst. För år 2014 gäller att ett underskott upp till 100 000 kronor ger en skattereduktion om 30 procent.

Överstiger underskottet 100 000 kronor minskar skattereduktionen till 22 procent. Hur mycket är skattereduktionen värd? Det beror på lånets värde och bostadslåneräntan. Som exempel kan vi ta en person som lånat 2 000 000 kronor. Om räntan är 3,75 procent blir räntekostnaderna före skattereduktionen 75 000 kronor per år. Men skattereduktionen minskar personens kostnader för lånet genom att personens inkomstskatt sänks med 22 500 kronor.

Hur ska man se på skattereduktionen med anledning av underskott av kapital? Det första man kan konstatera är att det är en ansenlig skattereduktion. I ovanstående exempel reduceras personens inkomstskatt med 22 500 kronor. Det är något mindre än det genomsnittliga maximala jobbskatteavdraget år 2014 (26 455 kronor per år) eller vad en person som tjänar 46 800 kronor i månaden betalar i statlig inkomstskatt år 2014 (26 455 kronor per år). Och det är ungefär lika mycket som en person som tjänar 89 000 kronor i månaden betalar i statlig värnskatt år 2014 (22 620 kronor per år).

Totalt sett beräknas skattereduktionen minska statens inkomster med 17,3 mdr 2014. Samtidigt betalar bostadsrätts- och (framförallt) villaägare 12,8 mdr i kommunala fastighetsavgifter. Läggs därtill sedan stämpelskatter om 8,3 mdr (som bara villaägare betalar) så blir det statliga skatteuttaget 3,8 mdr.

Skattereduktionen är en väsentlig del av skattesystemet som man bör ha kunskap om. De som är mest gynnade av skattereduktionen är personer som har lån men inga finansiella tillgångar. Det kan till exempel vara unga personer som just klivit in på bostadsmarknaden. Ju mer man sparar, desto mindre blir ens underskott av kapital, vilket minskar skattereduktionen. Eftersom sparande är något som är enklare att göra med stigande ålder då ens fasta kostnader minskat något är det sannolikt att de flesta når figurens ”break-even” i övre medelåldern. De som redan har stora finansiella tillgångar påverkas inte av skattereduktionen. Faktum är att skattereduktionen är en icke-fråga för finansiellt förmögna.

Det finns många missförstånd kring skattereduktionen som vi ska nämna.

Ett missförstånd är att reduktionen driver upp bostadspriser, vilket i sin tur blir en bostadsbubbla och leder till finansiell instabilitet. Men enligt ekonomisk teori är det bara förändringar av skatter som påverkar priser. Sedan skattereformen 1990/91 har skattereduktionen varit en konstant del av kapitalbeskattningen och den kan därför inte orsaka bostadsprisernas uppgång.

Vad som däremot är utan tvivel är att alla banker och alla bolåntagare räknar med skattereduktionen när de gör så kallade kvar-att-leva-på-kalkyler. Det gör att skattereduktionens värde är kapitaliserad i bostäders värde. Tas skattereduktionen bort skulle effekten sannolikt bli fallande bostadspriser.

Ett annat missförstånd är att skattereduktionen gynnar de med höga inkomster istället för låga. Om man hade fått ett avdrag från inkomst av tjänst vid underskott av kapital hade de med högst marginalskatt gynnats av underskottsavdraget. Men man får inget avdrag, man får en skattereduktion. Det är en viktig skattedistinktion. De som gynnas mest av skattereduktionen är de med låga inkomster och inga finansiella tillgångar.

Ett tredje missförstånd är att skattereduktionen enbart är av ondo. Om det finns positiva externaliteter av ägt boende bland låg- och medelinkomsttagare så finns det argument för att bevara skattereduktionen. Att det finns positiva externaliteter av ägt boende är sannolikt. När man äger sitt boende tar man hand om sin fastighet, man bryr sig om sitt närområde, man värnar om miljön och den sociala kontrollen blir högre.

Man skulle också kunna argumentera att skattereduktionen är viktig för att främja en medelklass som äger tillgångar. Skattereduktionen blir därför en sorts försäkringspremie från äldre generationer med finansiella och reala tillgångar till yngre generationer. ”Visst gynnas unga generationer utan finansiella tillgångar, men vi behöver dessa generationer för att göra samhället stabilt.”

En fundamental fråga som har med skattereduktionen att göra är varför hushåll tar lån? Har man ett kalvinistiskt perspektiv på lån är alla lån av ondo eftersom de endast finansierar konsumtion (ska uttalas nedsättande). Med ett sådant perspektiv blir skattereduktionen något ont eftersom den ”uppmuntrar till lånedriven konsumtion”. Men att låna behöver inte göras i konsumtionssyfte. Lån kan även finansiera investeringar och möjliggöra för människor att sprida sina utgifter över livet. Att låna för att köpa boende är ett beslut som har investeringskaraktär. Många hushåll lånar också för att starta företag.

En åsikt som förekommer är att skattereduktionen inte främjar sparande. Detta är endast korrekt givet att en person tar ett lån och sedan inte amorterar eller sparar en enda krona under resten av sitt liv. Men så fungerar få personer. Många kanske inte omedelbart efter ett bostads- eller bilköp börjar amortera på sitt lån. Men det är inte detsamma som att de inte sparar. Svenskar sparar i andra finansiella tillgångar, vars avkastningar, utdelningar och vinster ackumuleras under inkomst av kapital. Allt eftersom finansiella inkomster stiger minskar värdet av skattereduktionen.

En sista åsikt som förekommer är att man borde ta bort skattereduktionen samtidigt som man gör andra reformer som neutraliserar den skattehöjning som borttagningen skulle innebära. Låt oss diskutera denna idé.

Anta att man vill ta bort skattereduktionen, men man vill samtidigt inte höja skatteuttaget eftersom ett ensidigt borttagande skulle stärka statens finanser på bekostnad av hushållens. Vad kan man då göra? Eftersom skattereduktionen kommer från staten är det endast möjligt att kompensera skattehöjningen med statliga reformer. Det går till exempel inte att ”sänka kommunalskatten” för att ta bort den statliga skattereduktionen. Vilka möjligheter finns då kvar? Man kan:

• Höja det statliga grundavdraget
• Utvidga jobbskatteavdraget
• Sänka den generella kapitalskatten
• Höja brytpunkten för statlig inkomstskatt
• Höja brytpunkten för statlig värnskatt

Att höja det statliga grundavdraget skulle innebära att kommunernas, landstingens och trossamfundens skatte- och avgiftsbas krympte. Staten skulle då tvingas finansiera kommunerna för skattebortfallet, vilket sannolikt skulle innebära att statens utgiftstak överskreds kraftigt. Vidare skulle en höjning av det statliga grundavdraget få konsekvenser för svensk arbetsmarknad när a-kassa, sjukpenning och pension beskattades lindrigare. Reservationslönen skulle stiga när det blev mindre lönsamt att söka jobb och det skulle bli mer lönsamt att gå i pension tidigare. Ett höjt grundavdrag för att kompensera ett borttagande av skattereduktionen har därför många indirekta bieffekter.

Kan man höja jobbskatteavdraget, även det en skattereduktion? Kanske, men det måste i sådant fall handla om en relativt kraftig utvidgning. I exemplet ovan var skattereduktionen för ett lån om 2 mkr till en ränta om 3,75 procent värd 22 500 kronor. Det är nästan lika mycket i skattereduktion som det maximala jobbskatteavdraget 2013. Eftersom det sannolikt finns en avtagande nytta med jobbskatteavdrag samtidigt som det finns en politisk opposition mot ytterligare jobbskatteavdrag är det sannolikt inte realistiskt med en fördubbling av existerande jobbskatteavdrag (fem steg).

Till detta kan läggas att alla som får del av en utvidgning av jobbskatteavdraget inte nödvändigtvis är de som har störst skattereduktion med anledning av underskott av kapital. Det finns en matchningsproblematik i denna lösning som är svår.

Man kan kompensera borttagandet av reduktionen genom att sänka den normala kapitalskatten (30 procent). Problemet med denna lösning är att de som gynnas av skattereduktionen ofta inte har något finansiellt kapital att tala om. En sådan lösning skulle göra de flesta bolånetagare till förlorare när skattereduktionen togs bort och alla finansiella kapitalägare till vinnare när kapitalskatten sänktes (samtidigt som skattereduktionen är en icke-fråga för dem från början).

Det skulle därför vara svårt att motivera politiskt. En matchingsproblematik skulle uppstå och det är inte osannolikt att fördelningseffekterna skulle bli besvärande. Att äldre generationer skulle gynnas måste också faktoreras in. En generationsdebatt är inte osannolik. Till detta kan läggas att i och med investeringssparkontots lansering så är den effektiva kapitalskatten betydligt lägre än den normala kapitalskatten eftersom kapital inom investeringssparkontots hägn antas ge en schablonavkastning som motsvarar statslåneräntan (2,11 procent i skrivande stund).

Samma problematik uppstår om man höjer brytpunkten för statlig inkomst- eller värnskatt för att kompensera borttagandet av skattereduktionen. Skuldsatta låg- och medelinkomsttagare skulle inte få del av neutraliseringen eftersom de sällan tjänar över brytpunkten för statlig inkomstskatt, än mindre brytpunkten för statlig värnskatt.

Utgångspunkten för alla ovanstående scenarion har varit att en förändring av skattereduktionen ska neutraliseras med statliga reformer som samtidigt sänker skatten. Detta för att inte statens skatteuttag ensidigt ska öka. För diskussionens skull, låt oss lätta på detta krav och ställa frågan vilka förändringar av enbart skattereduktionsreglerna man göra, samt vilka effekter dessa skulle få? Det finns i princip två alternativ:
• Sänka taket om 100 000 kronor successivt.
• Sänka de 30 respektive 22 procenten som skattereduktionen beräknas med.

Skattereduktionens tak är satt i kronor och justeras inte upp med inflationen. Det innebär att takets reala värde urholkas med tiden. Med 2 procents inflation halveras ett belopp på cirka 36 år. Med andra ord, det reala värdet av skattereduktionen urholkas per automatik givet att Riksbanken uppnår sitt inflationsmål. Men politiker kanske anser att denna takt är för långsam. Man kan då sänka taket succesivt.

De som går miste om denna skattereduktion är de som har de allra största underskotten, sannolikt inte låg- och medelinkomsttagare som tagit normala bolån. En sänkning av taket skulle därför vara politiskt aptitlig, även om reformen de facto skulle vara en skattehöjning.

Om man istället sänkte procentsatsen skulle effekten påverka alla låntagare. För varje procent som reduktionen sänktes med skulle alla med underskott av kapital få höjd skatt med en procent. Alla låntagare skulle, oavsett storleken på underskott av kapital, få samma procentuella skattehöjning.

Många är bekymrade över hushållens skuldsättning. Det finns en stor portion av moralism inbakad i denna oro. ”Den som är satt i skuld är icke fri” dundrar myndighetspastorn från pulpeten. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de allra flesta som ekonomiskt sett är helt skuldfria är personer som inte har några studie- eller bostadslån. Dessa personer är sannolikt personer som har störst anledning att känna sig ofria. De är fast i lågt betalande yrken och bor i hyreslägenheter. De må vara ”skuldfria”, men ”fria” är de inte. Sannolikt är det så att man måste ta lån i unga år för att successivt göra sig mindre beroende av bank, långivare och fastighetsägare.

Blir man någonsin ”fri” kan man fråga sig? Nej, även den som inte har några skulder kommer inte undan frågan vad hon ska göra av kapitalet. Att lägga pengarna i madrassen och bokstavligen sova på dem är inget alternativ. Ett alternativ för den skuldfrie är att investera kapitalet i bankernas säkerställa obligationer, de obligationer som finansierar de flesta svenskars bolån.

Andreas Vedung är nationalekonom.

Läs mer av Andreas Vedung:

Avgiftsfria barnaktiviteter skapar köer och kravmentalitet
Så får du ett bättre liv med finansiella formler
Faran med FED:s stödköp
Varför vill S försämra för de unga?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner