Print Friendly

Stolt men inte nöjd

Av Amanda Wollstad | 15 juni 2018



Juni är Pridemånad, och i Sverige och västvärlden över paraderas det under regnbågsflaggor. Amanda Wollstad skriver om manifestationer som fortfarande ansätts från flera håll, och tyvärr är långt ifrån att förlora i betydelse.

Juni är Pride Month västvärlden över, även om Stockholm och Göteborg av tradition håller sina i augusti. Över Europa, USA och Israel samlas tusentals människor för att manifestera för rätten att vara den man är och älska den man vill. Det är folkfester på många ställen, trotsiga manifestationer med risk för deltagarnas säkerhet på andra, men paraderna fortfarande absolut nödvändiga, överallt.

I Sverige har många av de mindre städerna sina parader i dagarna – och det blir allt fler för varje år.

I Karlskrona deltog Marinbasen och F17, i Malmö la Malmö FF upp en bild på en regnbågsfärgad kaptensbindel på en himmelsblå tröja i sociala medier. Kommentarsfälten är nyttig läsning för den som tror att just den här kampen redan är vunnen.

Att komma ut som tonåring i en större stad är inte alltid lätt, men det finns fortfarande platser och sammanhang i Sverige där det är i princip omöjligt. Där valet står mellan att vara sann mot själv och att få behålla sin familj, sitt arbete, sitt liv.

Ett av problemen med att komma ut är att det inte räcker med att göra det en gång. På film är det alltid det stora crescendot, något karaktären funderar och våndas över tills det stora avslöjandet tillslut kommer. Oftast är omgivningen accepterande, ibland tar det ett tag. Men när orden väl är yttrade är det över.

I verkligheten kommer det alltid ett nytt jobb, nya vänner, en ny klubb eller kyrka eller läkare, och varje nytt sammanhang innebär en ny komma ut-process. Den behöver inte alltid vara så dramatisk, men kan i sin upprepning vara nog så tröttande.

Ibland så tröttande att den inte längre blir mödan värd. När veckans tionde nya ansikte från hemtjänsten ringer på dörren sväljer man kommentarerna om hur fint det är att väninnorna flyttat ihop på ålderns höst, även om man varit gifta i många år. På hemmet slutar man tala om sin bortgångna livspartner av samma kön. När åldern tar självständigheten ifrån en tar den en stor del av identiteten med sig för allt för många HBTQ-personer.

Den andra sidan myntet är vem som accepteras i Pridetågen. Även i år har det ropats otidigheter efter de borgerliga partierna, och antisemitiska påhopp efter Israelflaggorna som vajade i tåget i Malmö.

Fortfarande ifrågasätts Försvarsmakten och Polisens allt mer självklara deltagande på Pride. Inte bara av de som tycker att myndigheter ska hålla sig för god för manifestationer för allas lika värde, utan också av de som ifrågasätter uniformerad personals rätt att närvara. De som anser att upprätthållande av Sveriges suveränitet och lagar på något sätt skulle stå i motstånd till just allas lika rätt att vara den de är. Krafter från vänster vill gärna göra frågan om lika rättigheter till sin – och nekar sedan alla som inte är HBTQ på ”rätt sätt” rätten att definiera sig själva.

Så länge hat och hot förekommer mot de som deltar i regnbågsmanifeststationerna är deras nytta otvetydig – oavsett vilket håll det hatet kommer ifrån.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner