Print Friendly

Stockholms äldsta läroverk

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STOCKHOLMS ÄLDSTA LÄROVERK
I ANLEDNING AV SÖDRA OCH NORRA LATINS
JUBILEER 1954-55
Av förlagschefen HERMAN STOLPE
JB. Rud. Halls Årsböcker i svensk undervisningshistoria, där dokument till belysning av vårt skolväsens utveckling sammanställts i
·en imponerande rad volymer, publicerades som nr 58 Acta till Stockholms större latinläroverks historia 1419-1840. Där betecknas trivialskolan i Stockholm (även kallad katedral-, stor- eller stadsskolan) som »hjärtstocken i huvudstadens lärdomsväsen».
Den medeltida stadsskolan
Det är inte känt, när den gamla trivialskolan tillkom, men den
<Omnämnes redan 1315. Det äldsta kända dokument, som direkt gäller skolan, synes vara en påvlig bulla av år 1419, vari det bekräftas
:att staden äger rätt »att vid Sankt Nicolai församlings kyrka hålla
skola för att i sådan utsträckning som förhållandena medgiva i
vetande inviga och undervisa ynglingar och gossar, både deras
(=borgerskapets) egna och dem som från andra håll komma till
staden».
Vid denna tidpunkt hade skolan »Ödelagts genom vådeld», och
det gällde nu, på vilka villkor skolan skulle återuppta sin verksamhet. I den påvliga bullan anges, att »sedan urminnes tidel’»
läraren vid denna skola tillsatts av stadens myndigheter i samråd
med kyrkoherden i församlingen, och att eleverna, som i regel var
medellösa, brukade skaffa sig sitt uppehälle genom att tigga allmosor i kringliggande trakter, tydligen inte bara i staden själv utan
långt ute på landsbygden. De fattiga djäknarna hade under dessa
tiggarfärder även kommit att besöka gårdar, som lydde under Uppsala slott, vilket givit den »vördnadsvärde brodern» ärkebiskop
Johannes Gerichini (Jöns Gereksson, som tvingats på vårt land av
Erik av Pommern, trots att annan person redan utsetts) anledning
att under straffhot förbjuda lärjungarna från Stockholm att besöka
dylika gårdar, där de tydligen konkurrerade med Uppsaladjäknarna
om allmosorna. Ärkebiskopen ville gå ett steg längre: han ville att
skolans lärare skulle utses från Uppsala och underställas ärke- :-!31
Herman Stolpe
biskopens »prövning och avgörande». Bullan utgör efter allt att
döma ett svar på en vädjan till påven att vara skiljedomare i den
tvist, som uppstått mellan Stockholm och Uppsala.
Påven Martin V var en förnuftig karl: Han tog inte parti för sin
beskäftige och maktlystne broder i Uppsala, som visade en sådan
brist på generositet mot de fattiga skolpojkarna i huvudstaden,
bland vilka en del var födda på den uppländska landsbygden. I
stället meddelade han, att borgarna i Stockholm hade fria händer
att återuppbygga sin skola och att de, när de så önskade, kunde
»utnämna och även avsätta skolans lärare eller rektor … utan att
ärkebiskopens … tillstånd härvidlag i minsta mån behöver utverkas». Bullan avslutas med en allvarlig varning, tydligen till ärkebiskopen, att inte i »Obetänksamt överdåd motsätta sig» påvens
beslut. Genom dylik motspänstighet hotas den tredskande att drabbas av »Guds, den allsmäktiges, och hans heliga apostlar Petrus’
och Paulus’ vrede».
Sannolikt har ärkebiskopen trots dessa påvliga varningar försökt
sig på att lägga krokben för stockholmspojkarnas provianteringsutflykter på den uppländska landsbygden, ty det anländer en ny,
mycket kortfattad bulla, enligt vilken »lärjungarna må, för Guds
skull, fritt kunna söka sig uppehälle var helst de vilja».
Det här refererade dokumentet ger en intressant inblick i en tidstypisk skolstrid i början av 1400-talet. Man får klart för sig att
stockholros första skola inte var direkt knuten till kyrkan utan
upprättad av stadens egna myndigheter. Bullan ger också en föreställning om hur erbarmligt fattiga dåtidens skolelever var. Adelns
och de förmögnare borgarnas barn undervisades av informatorer i
sina hem. Ett huvudämne var latinsk grammatik, retorik och dialektik (därav namnet trivialskola) och lärobok var under långa
tider måhända den Doctrinale, som Alexander de villa Dei skrivit på
1200-talet – den kallades inte utan skäl »pinobänk för själen».
Under senare delen av medeltiden torde (enligt Henrik Schiick) ha
använts de i Stockholm tryckta latinska grammatikorna Donatus
och Remigins Magister que pars. Eftersom skolan var en stadsskola,
ledd av de borgerliga myndigheterna, har man anledning antaga
att den inte endast lade vikt vid ämnen av betydelse för blivande
kyrkans tjänare och universitetsstuderande utan även meddelade
någon undervisning i ämnen av intresse för dem som skulle ägna
sig åt borgerliga hanteringar, men klara belägg härför finns ej.
Trivialskolan låg efter allt att döma i slutet av medeltiden, kanske
också tidigare, norr om Storkyrkan, troligen snett emot Storkyrkan
332
Stockholms äldsta läroverk
vid Storkyrkobrinken på den s. k. oxenstieruska tomten mitt för
nuvarande yttre borggården. Av detta skäl kallades övre delen av
nuvarande Storkyrkobrinken Skolbacken. Hur skolan var inredd
under äldre tider, vet man inte genom samtida skildringar, men
man har all anledning antaga att undervisningslokalen, som förmodligen bara omfattade en enda sal, hade samma utrustning som
flertalet medeltidsskolor, dvs. att eleverna fick sitta på golvet eller
på enkla träbänkar. Pulpeten tycks vara en sent införd detalj i
Stockholms skolväsen. Visserligen föreskrevs t. ex. i 1724 års skolordning att eleverna skulle ha inte bara bänkar att sitta på utan
även en pulpet att skriva på, men det är tydligt att det tog ansenlig
tid, innan denna reform slog igenom. I Stockholms gymnasium,
som blev katedralskolans direkta arvtagare, fanns ännu så sent som
på 1840-talet inte några pulpeter, utan eleverna fick klara sig utan
bord att lägga böcker och skrivmateriel på.
Trivialskolan under Vasatiden
Det förhållandet, att trivialskolan i Stockholm inte sorterade under
kyrkan, var skolan till stort gagn under reformationen, då staten
gick fram med hård hand över kyrkan och dess egendom. Gustav
Vasa var väl inte någon mera betydande kulturgestalt – hans förtjänster låg mera på det praktiskt-politiska planet – men han hade
sinne för skolbildningens värde. Under hans tid fick skolan förbättrad ekonomi, därigenom att viss egendom, som tidigare tillhört
den katolska kyrkan, överfördes på skolan. I ett kungligt brev 1529
heter det, »att efter vi grunneliga besinnat hava att uti vår stad
Stockholm väl är av nöden en predikare förutan kyrkoherren och
att skolan bliver vid makt både för att hålla sången oppe i kyrkan,
så ock att där måtte de personer uppfödas, som kristendomen framdeles med uppehållas skall, därför hava vi skickat och ordinerat
till samma predikares och skolmästares uppehälle» inkomsterna av
vissa hus, däribland Mårten Lindorms hus söder om Skomakarbrinken, vilka ställs till borgmästarens och rådets förfogande. Vid
denna tid fick skolan också nya lokaler i ett av klosterhusen på
Riddarholmen.
Under Johan III:s tid tillkom 1571 en kyrko- och skollag. I samband därmed gavs också klarare anvisningar för katedralskolan i
Stockholm. Det betonades vikten av att rektorn för skolan skulle
vara god »grammaticus» med väl vitsordade kunskaper. Liksom
fallet var i landet i övrigt, skulle även i stockholmsskolan samtalsspråket mellan lärare och elever samt mellan eleverna inbördes vara
333
Herman Stolpe
latin. Kunde det bevisas, att detta påbud inte respekterats eller att
eleverna gjort sig skyldiga till andra förseelser, tillgreps hårda
bestraffningsåtgärder: i svåra fall fängelse, annars skolestock, ris
och färla. Andra hjälpmedel för forna tiders pedagoger att hålla
ordning på bångstyriga elever och ingjuta skälig respekt var handplagg och fotblack.
Slackholms första gymnasium
På Riddarholmen fanns i slutet av 1500-talet även en högre läroanstalt, Gymnasium regium eller Collegium Stockholmense, som tydligen planlades som ett verkligt lärdomscentrum, bl. a. med undervisning i grekiska. Gymnasiet kom emellertid att framstå i första
hand som ett centrum för den katolska propagandan. Det nedlades
omkring 1590. Från denna tid finns bevarad en skrivelse från kollegiets lärare (»professores i Stockholm» ), varav framgår att skollokalen, som var »bekvämligen till Collegii bruk uppbyggd», för
två år sedan »med mycken snyppelighet till ungdomens samt fleres
stora förargelse», plötsligt togs i bruk som myntverk. Man lyckades
dock utrymma en magasinslokal i klosterbyggnaden och förvandla
den till en skolsal, där ungdomen »fogeligen vistas kunde». Några
dagar före pingsthelgen förlorade man emellertid även dessa lokaler: de förvandlades till militärsjukhus för knektar, som kommit
hem från Livland. Resultatet blev för skolans del, att »all skolgång
här slätt förfallen är och ungdomen hit och dit förströdder». Visserligen fick skolan behålla ett par små vindsrum, men de räckte inte
långt. »Ungdomen är som ett fnöske, vilket lätteligen itändes» och
den direkta kontakten mellan de råa, smittoförande krigsmännen
och den ungdom, som skulle åtnjuta högre undervisning, fick en
förödande verkan både på ungdomens moral och på skolans öde.
Borgarna i staden ville inte låta pojkarna fortsätta skolgången.
»Ungdomen fördärvas i självsvåld», undervisningen »ligger platt
öde», och kyrkorna får inte längre den hjälp med kyrksång och
likgång, som skolungdomen tidigare skött. Naturligtvis råkade även
skolans lärare i svår klämma. De hade inte ens under normala förhållanden något fett levebröd – nu hotades de med att ställas på
bar backe. De anhöll »på det ödmjukeligeste» att Kongl. Majestät
ville »af konungslig ynnest låta ungdomen vissa och bekvämliga
rum förordna, däruti de måtte ordentligen varda lärda och undervista» och de betonade att ungdomen »är Guds församlings och
regementets sädeskorn och rätta himmelsplantor».
Lärarnas aktion synes dock inte ha åstadkommit något resultat.
334
Slackholms äldsta läroverk
Skolan, som på grund av sin katolska karaktär inte vunnit allmän
sympati, fick tydligen vika för myntverket och krigsmakten och
på nytt blev katedral- eller trivialskolan Stockholms enda skola.
Fattiga skolor under stormaktstidens glansfulla skede
Under början av 1600-talet tycks katedralskolan ha genomgått
en förfallsperiod. I ett kungligt brev 1620 klagas över vittutbredd
okunnighet bland statens tjänstemän – många kunde inte ens
skriva sina namn. Den sedan lång tid tillbaka praktiserade »sockengången», varigenom skolpojkarna skulle tigga ihop föda och andra
livsförnödenheter, innebar ett svårt slöseri med tid och rubbade
allvarligt undervisningen.
Enligt den förordning som utfärdades 1620 anges att skolsystemet
i Sverige skulle byggas på gymnasier, trivialskolor samt små trivialskolor (även kallade barnskolor och räkneskolor). I Stockholm
torde inga barnskolor av sistnämnda typ ha tillkommit. Först drottning Kristina, som ville »befordra fria bokliga konsten, lät grunda
ett nytt gymnasium, som invigdes 1643. Det fick emellertid lika
kort livstid som sin föregångare på 1500-talet. Den inkomst av
kyrkotionde, som skolan skulle existera på, indrogs till kronan.
emedan den måste användas till »andra Riksens nödiga tarver».
Visserligen fick skolan hjälp på annat sätt, men hjälpen var otillräcklig och 1668 flyttades skolan till Gävle, sedan även Enköping
varit på tal.
Ännu mer kortlivat blev det Collegium illustre, som grundades
1626 såsom en högre läroanstalt för adelns söner. Det nedlades
1632 men hade i verkligheten lamslagits redan 1629, då pest utbröt
i Stockholm med påföljd att adelsfamiljerna i stor utsträckning
bosatte sig utanför Stockholm.
Katedralskolan var alltjämt i första hand en skola för fattiga
barn, och det var tydligt, att de mer bemedlade i regel inte var
villiga att placera sina barn i skolan. I ett Memorial om skolstaten
1655 framhålles, att lärarna hade så små ordinarie löner, att de
måste skaffa sig extra inkomster genom likgång och läraruppgifter
i privata pedagogier. »Det trägna utlopp för lik hindrar så lärarna
som lärjungarna, att intet märkligt uträttas … Uti skolan är sådan
orenhet uti lukt, kläder och seder, att den Gud har satt uti något
värde och givit medel, drager betänkande, ja ingalunda vill sätta
sina barn i den skolan.» I samma memorial klagas också över att
många välbärgade borgare, som har råd att ordna privat under- 335
-. ”‘ • .:… F . …..
Herman Stolpe
visning för sina barn, inte lägger vikt vid att få kvalificerade personer som informatorer åt sina barn utan nöjer sig med unga klå-
pare, som skulle må bättre av att själva gå i skola. »Uppfylles alltså
staden med raballer, som hindra studierna, och äro andra till
besvär.»
Församlingsskolor växer upp på malmarna
Vid denna tid – mitten och senare delen av 1600-talet -växer
det upp församlingsskolor i Stockholm, som nu hunnit breda ut
sig över malmarna. Först grundades Klara skola (1649), därefter
kom Pedagogien på Södermalm (1654), som 1658 delades upp på
Katarina skola och 11-Jaria skola. Något senare tillkom Jakobs skola
(1659), Ladugårdslandets skola (1671) och Kungsholmens skola
(1672). Det är tydligt, att dessa skolor delvis växte upp i protest
mot missförhållandena inom stadens storskola, den gamla katedralskolan, men självfallet fanns det ett behov av att decentralisera
skolundervisningen i den mån som staden växte. Under lång tid
framåt rådde dock viss spänning och konkurrens mellan katedralskolan, vars lokaler 1666 såldes till riksrådet Bengt Horn, medan
skolan övertog Horns hus vid Själagårdsgatan (den gamla medeltida Själagården, alltså ålderdomshemmet, uppfört 1420) och de
nya skolorna utanför Gamla stan. I ett memorial 1761 om »oskick
och oordning skolorna emellan» gör rektorn i Klara skola gällande
att elever, som av en eller annan anledning inte stannar kvar i sin
församlings skola, inte bara rymmer iväg till fabriker, hantverkerier
etc. utan ock »till trivial- eller s. k. storskolan», varefter de bemöter
sina forna kamrater och lärare med »varjehanda slags ohövlighet
och skändlig otacksamhet». Katedralskolan skulle med andra ord
riskera att förvandlas till en uppsamlingsplats för allsköns odågor
från olika hörn av staden. Klararektorn ansåg tydligen, att var och
en borde, när det gällde den lägre undervisningen, hålla sig till sin
egen församlings skola, medan katedralskolan borde reserveras för
Storkyrkoförsamlingens barn, när det gällde den lägre undervisningen, och i övrigt tjänstgöra som högre läroanstalt för den något
äldre ungdomen i hela Stockholm.
Likgång och ostiatimgång som inkomstkällor och tvisteämnen
Det uppstod motsättningar mellan katedralskolan och församlingsskolorna även i anledning av likgången. Eftersom både lärare
och elever i stor utsträckning måste skaffa sig sitt uppehälle genom
336
Stockholms· äldsta läroverk
Iikgången, kom lätt en viss konkurrens om de mera inkomstbringande fallen att uppstå. Däremot kunde skolorna vara överens om
det otillständiga i den »eftertänkeliga osed», som fick viss utbredning i början av 1700-talet, nämligen att man lät nedsätta sina döda
i hemlighet utan kristlig begravning.
En annan inkomstkälla, som kunde vålla strid mellan skolorna,
var ostiatimgången runt bland »kristmilda människor», vilka eleverna genom sång och tiggeri sökte beveka att skänka bidrag till
den studerande ungdomens livsuppehälle. Karl XI, som var en ordentlig ekonom och sifferkarl, gav sitt nådiga gillande av ett förslag (1692), att »alla hus i var församling uti Stockholm måtte bliva
numrerade», samt att skolpojkarna skulle tilldelas vissa hus och
förses med intyg, att de hade tillstånd att där begära allmosor. På
så vis skulle man kunna komma tillrätta med den vitt utbredda
oseden att »löpande tiggargossan irrade omkring och tog brödet ur
munnen på ordentliga skolpojkar. Kungen räknade även med att
intresset för skolstudier skulle växa, om barnen och deras föräldrar
visste, att tiggeriet skulle bli ett privilegium för skolbarn. – Det
förefaller alltså som om husnumreringen i Stockholm, som dock
förekom redan på medeltiden, nu på nytt införts för att få ordning
i ungdomens tiggeri.
Katedralskolan fick i början av 1800-talet som direkt efterföljare
Stockholms gymnasium. Ä ven under den gamla skolans sista årtionden förekom liksång vid begravningar, men lärarna deltog då
inte längre i processionen eller sången.
Stockholms gymnasium på Riddarholmen
I lokalerna vid Själagårdsgatan stannade katedralskolan till år
1814. Redan vid skiftet mellan 1700- och 1800-talen befann sig skolhuset, som även rymde lärarbostäder, i ett bedrövligt skick. I en
promemoria 1806 av v. rektorn Joh. Carl Höjer påpekas »själva
skolhusets, så väl yttre som inre, rysliga utseende» – ingen reparation hade företagits sedan 1747. Redan fyrtio år tidigare hade myndigheterna förklarat, att skolhuset befann sig i »bofälligt tillstånd»
och att dess läge »vid de trångaste gator och gränder» gjorde det
mindre lämpligt för sitt ändamål, varför nya lokaler borde anskaffas. överflyttning till nya lokaler, även denna gång på Riddarholmen, skedde emellertid först 1814; redan efter sju år fick den ärevördiga läroanstalten en arvtagare i Stockholms gymnasium med
placering i samma lokaler.
Stockholms gymnasium öppnades i högtidliga former hösten 1821
23-553446 Svensk Tidskrift 1955 337
‘ \.
Herman Stolpe
genom en högtidsgudstjänst i Storkyrkan, där pastor primarius
J. O. Wallin predikade. Därefter tågade de församlade över till
Riddarholmen, där ärkebiskop Carl von Rosenstein orerade på latin
och lärarna avlade ämbetseden. Till första läsåret inskrevs 46 elever.
Eleverna indelades i en övre och en undre ring, och varje ring i
superiorer och inferiorer.
Gymnasisterna var starkt medvetna om sin värdighet, bottnande
i stolthet över att ha framgångsrikt genomgått ett svårt inträdesprov. Inom skolan upprätthölls en skarp rangskillnad mellan superiorer och inferiorer i nedre ringen. En förstaårsgymnasist fick inte
överskrida en viss golvtilja, han måste vördnadsfullt ta av sig sin
huvudbonad i förstugan osv. Ofta tillgreps hårdhänt pennalistiska
åtgärder för att hålla mindre underdåniga inferiorer på mattan.
Först 1841 delades undervisningen upp på tre rum – dessförinnan
hade alla elever varit samlade i en sal. År 1848 tillkom ytterligare
en lärosal. Genom denna uppdelning av eleverna i flera klasser
avtog pennalismen.
Vid mitten av 1870-talet uppdelades Stockholms gymnasium i
norra och södra avdelningarna. Den norra avdelningen, som gick
samman med Klara skola, bildade Norra latin-läroverket, den södra
avdelningen gick samman med Maria skola och bildade Södra latinläroverket. Bägge dessa läroverk har alltså vuxit fram ur den gamla
medeltida katedralskolan samtidigt som de har rötter vart och ett
i sin stadsdel i de församlingsskolor, som grundades vid mitten av
1600-talet. Södra latin firade jubileum 1954- dess första termin
som högre allmänt läroverk var höstterminen 1879. Norra latin,
som flyttade in i nya lokaler 1880, kommer att fira motsvarande
jubileum hösten 1955. Södra latin kunde 1954 även fira 300-årsminnet av tillkomsten av Pedagogien på Södermalm, varur även
Katarina realskola vuxit fram. Även Norra real-läroverket, som
grundades 1876 såsom Stockholms realläroverk i Södra stadshuset,
anser sig ha anor från katedralskolan; i realläroverket uppgick
nämligen den 1823 öppnade apologistskolan i Nikolai församling,
vilken kan betraktas som den gamla katedralskolans arvtagare
som elementarläroverk i Gamla stan.
Bland Stockholms övriga äldre läroverk märks i första hand Vasa
läroverk, som är en direkt arvtagare till Jakobs skola. östra realläroverket kan föra sina anor tillbaka till Ladugårdslandets skola,
medan en skolfri period av ett par årtionden skiljer Kungsholmens
allmänna läroverk (1902) från dess föregångare med Ulrika Eleonora eller Kungsholmens skola (1671) som anfader.
338

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner