Print Friendly

Stig Strömholm; U68s visioner

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
U 68: s visioner
I diskussionen om U 68 och dess
betänkande gör professor Stig Strömholm
ett inlägg, i vilket han försöker analysera
utredningens inte allt för klara text.
Han menar att vissa av U68:s sk visioner
i själva verket kan visa sig vara illusioner.
I dag betalar tiotusentals lurade,
förvirrade och förgrämda unga människor
priset för en planlös och vettlös
utbildningspolitik, skriver han. Det är inte
säkert att de tunga utbildningsadministratörer, som svarat för U 68,
kommer med mycket som är bättre, och i
några fall kritiserar han bestämt deras
måhända rent av ur akademikerhat
framsprungna förslag.
Knappt hade 1968 års utbildningsutredning avgivit sitt stora huvudbetänkande,
”Högskolan” (SOV 1973:2), förrän våldsam kritik satte in från de mest skiftande
utgångspunkter. Hur så många så snabbt
kunde prestera så klara omdömen om ett
dokument på 828 tvåspaltiga sidor, som
behandlar framtidens svenska högskolevä-
sen i fråga om storlek, lokalisering och organisation, är en fråga som kan väcka viss
förvåning. Till en del torde utredningsmännen, universitetskansler Hans Löwbeer, generaldirektörerna Bertil Olsson och
Jonas Orring samt statssekreteraren i utbildningsdepartementet Lennart Sandgren
(ordf), ha haft sig själva att skylla för
denna blixtsnabba reaktion: få offentliga
utredningar har redan under sitt arbete
givit så omfattande publicitet åt sina funderingar, även ganska preliminära sådana,
och begärt så mycken medverkan i förhand av remissinstanserna. Det är inte
utan att U 68 förvandlat öppenhetens
dygd, som förvisso förtjänar lovord även
när det gäller statliga utredningar, till en
plåga för omgivningen.
Som skall framgå av det följande är jag
av den uppfattningen att det av många
skäl vore olyckligt om U 68:s förslag i fö-
religgande skick skulle komma till utfö-
rande. Men rättvisan kräver att utredningsmännen och deras talrika medhjälpare får fullt erkännande inte blott för
omfattningen av sin arbetsprodukt utan
<?ckså för det sätt på vilket de sökt genomföra en mängd utomordentligt svåra avvägningar. Det är nu, sedan flertalet remissyttranden över förslagen har avgivits,
möjligt att våga sig på en mer allmän bedömning.
För att nå fram till en rättvis analys av
ett så omfattande material krävs att man,
innan man går in i sakdiskussion av lösningarna, genomför vissa förberedande
operationer. Det gäller att bestämma ur
vilken diskussionsmiljö dokumentet utgår
och för vilken mottagarkrets det är avsett.
Först sedan detta blivit klart, kan man
skala bort en del språkliga och presentationsmässiga egenheter och få en tydligare bild av de sakliga argumenten och deras relativa vikt. För det andra gäller det,
om man vill tränga genom ordsvallet, att
försöka finna en ”nyckel” i form av åtminstone någon föreställning, på någon
punkt, om de konkreta framtida förhållanden som betänkandets författare har
eftersträvat.
Det är beklagligt, att sådana förberedande åtgärder skall behövas när man
skall arbeta med en text vars uppgift är
just att utreda. Onekligen skulle det vara
enklare om texten på klarast möjliga
språk direkt redogjorde för vad man på
lång sikt vill åstadkomma och presenterade argument för och emot. Jag vill nu alls
inte påstå, att utredningsmännen dolt sina
verkliga syften eller redovisat andra argument än de faktiskt avgörande. Men deras betänkande handlar om kontroversiella och inflammerade frågor och framstår
i ovanligt hög grad som sina föräldrars
barn: ett barn av politiskt engagerade utbildningsadministratörer, avlat och fostrat
för att överleva framför allt i korridorer
där en förbryllande blandning av jargong
185
och visiOn tycks vara livsvillkor. Hade
upphovsmännen inte försett sin avkomma
med dessa attribut, hade de dömt den till
snabb död. Det vore för mycket begärt.
Betänkandet är beställt av och skrivet
för läsare som inte är beredda att kalla en
katt för en katt – och framför allt inte
en hermelin för en hermelin. Utbildningspolitikens misslyckanden och den planlösa
överproduktionen av oanvändbara och allt
torftigare akademiska examina är i allt
väsentligt tabu. När U 68 någon gång
tvingas beröra de arbetslösa akademikerna
eller de många studieavbrotten, sker det
med den svalt verserade opersonliga takten hos en begravningsentreprenör, som
talar lik med de anhöriga. Men vill man
rättvist bedöma den behärskning och den
strävan efter saklighet som nog är en del
av ursäkterna för denna degiga prosa, kan
man med behållning läsa professor Nils
Stjernquists särskilda yttrande i slutet av
volymen. Denna nästan overkliga plaidoyer för ett utbildningsväsen, vars enda
eller främsta uppgift är att tjäna jämlikheten, utgör också en god illustration till
en av de fronter där utredningsmännen
haft att kämpa. Det är säkert inte den
enda.
Utredningens vision
Övergår man till den andra förberedande
operationen – att söka finna en ”nyckel”,
med vilkens hjälp man kan få säkrare och
mer direkt tillträde till betänkandets kärna
– är det naturligtvis ett vanskligt och riskabelt företag att välja något eller några
enstaka ställen, som skall anses ha förmå-
186
ga att verkligen öppna en effektiv ingång
till U 68:s under ordmassorna dolda skatter. Det är emellertid värt försöket.
Bland ett par tänkbara textställen skulle jag vilja anföra följande som särskilt
ägnat att belysa utredningens framtidsvyer på en gång någorlunda konkret och
någorlunda generellt. U 68 uttalar (s 612 ) :
”Det är en naturlig följd av den höjda
utbildningsstandarden i samhället att
personer med förhållandevis lång skolutbildning alltmer kommer i fråga vid
anställning av personal för mer rutinbetonade uppgifter. Samtidigt innebär
emellertid återkommande utbildning att
ingen befattningsnivå behöver uppfattas
som definitiv. Varje yrkeserfarenhet är
ett led i en livslång utbildning. Det bör
därför kunna te sig mer naturligt för en
ung människa med god utbildning att
ta sin första anställning i ett yrke med
rutinbetonade uppgifter. Man kan då
tänka sig två skilda utvecklingslinjer,
som här presenteras starkt förenklade.
Den första, som delvis redan nu gör
sig gällande inom industrin, är att ungdomar med elvaårig eller längre skolutbildning tvekar att ta anställning i en
arbetsmiljö som uppfattas som mindre
tidsenlig.
Följden har blivit att företagen i ökad
omfattning vid ombyggnader eller nybyggnader så långt möjligt ändrar arbetsmiljön så att olika slag av yrkesskador förhindras och att arbetsmiljön över
huvud taget förbättras.
Arbetsformer och arbetsmetoder läggs
om mot mindre tempo- och rutinbetonade arbeten varvid flera arbetsmoment
kommer att utföras av en och samma
person. Den förändringen kan dock ske
i relativt långsam takt med hänsyn till
främst en i många företag relativt ny
maskinpark som endast successivt kan
ersättas. Detta medför att många industriföretag under de närmaste årtiondena kan få svårigheter att rekrytera kvalificerad arbetskraft.
Den andra tänkbara utvecklingslinjen
är att antalet personer med elvaårig
skolutbildning som efterfrågar anställning som ett led i en återkommande utbildning ökar och att denna arbetskraft
med en god grundutbildning har en på-
drivande effekt, när det gäller de förbättringar av arbetsförhållandena och
arbetsmiljö som redan efterlyses och i
viss utsträckning pågår. Det är då vidare möjligt att vad som här kallas rutinarbeten i viss utsträckning får karaktä-
ren av genomgångsyrken för unga, förhållandevis välutbildade personer.
Det är rimligt att tänka sig att utvecklingen kan innehålla element av båda
de ovan skisserade linjerna. Vilken av
dem som kommer att dominera går inte
att förutsäga. Även andra än de antydda trenderna är naturligtvis möjliga.”
Detta långa citat må vara ursäktat, därför att jag tror att det ovanligt väl belyser det som på svenskt politiskt modespråk
kallas utredningens ”vision”. Och jag måste erkänna, att jag är gymnasial nog att
finna denna de kärva generaldirektörernas vision ovanligt sympatisk, lockande
och avväpnande. U 68:s betänkande innehåller sannerligen inte många avsnitt av
stilistisk eller tankemässig flykt. Det stycke jag nyss citerat är naturligtvis stilistiskt
blekt (med tre ”miljö”, ett ”tidsenlig”,
två ”naturligt” – det är synd att ”övergripande” saknas). Men innehållet är tilldragande. Även en butter läsare känner
lust att avlägga den bekymrade samhällsbevararens och nejsägarens rynkiga persona för att i generös ungdomlighet störta
ut och verka för denna bildningsromantiska brave new world, där det tunga,
smutsiga och monotona arbetet reducerats
till en sådan omfattning att offret av kanske ett enda ungdomsår för varje årsklass
räcker för att det skall bestridas i erforderlig skala. Jag har svårt att tänka mig
en mer lockande vision. Den degiga prosan har doft av frödingsk morgondröm och
shelleyskt ode.
Men räcker det? Är U 68:s framtidsskiss något att sticka i handen på folk i
förvissningen om att de kan leva och dö
på den? Vilka invändningar är bortglömda? Vilka offer krävs för att ge visionen
liv eller rentav bara för att demonstrera
dess ohållbarhet? Idag betalar tiotusentals
lurade, förvirrade och förgrämda unga
människor priset för en planlös och vettlös utbildningspolitik.
Är det nästa våg av illusioner som nu
håller på att välla fram? Det vore lätt att
peka på oroväckande inslag i den passus
jag nyss citerade. Det finns tecken som
tyder på att den ungdom som åtnjutit nioårig eller elvaårig utbildning föredrar arbetslöshet framför den ”otidsenliga arbetsmiljön”.
I stort sett torde det vara orättvist att
beskylla U 68:s ledamöter för illusionsmakeri. Den vision som nyss frammanades
är otvivelaktigt ett med stor försiktighet
och många reservationer försett fjärrperspektiv. När det gäller det omedelbara
handlandet har utredningsmännen sökt
möta problemen på ett realistiskt sätt.
187
De sju punkterna
Arbetsmarknadssvårigheterna för akademiskt utbildade utan klar yrkesinriktning
och samtidigt bristen på kvalificerad teknisk arbetskraft har aktualiserat problemet om den högre utbildningens yrkesinriktning, om tillträdesspärrar och om behovet av kortare, klart yrkesförberedande
studievägar efter gymnasiet. Motsättningen mellan en vuxen befolkning, av vilken
huvudparten endast genomgått sju- eller
åttaårig folkskola, och framväxande ungdomsgenerationer, i vilka en majoritet åtnjutit elva eller tolv års skolgång, har bedömts vara ett så allvarligt problem, att
det kräver betydande insatser i skilda former.
Lokaliserings- och regionpolitiska överväganden har på ett sätt som tidigare inte
varit vanligt i fråga om utbildningsplanering tillåtits spela en betydelsefull roll för
olika avgöranden. Det är emellertid inte
blott lokaliseringshänsyn av den typ, som
brukar anföras i samband med statsmyndigheters utflyttning, som gjort utbildningsanstalternas geografiska fördelning
till en huvudfråga för U 68. Det har ansetts att närhet till utbildningsmöjligheterna är en förutsättning för att personer
som redan gått ut i förvärvslivet skall
kunna stimuleras till återkommande utbildning. Och ”återkommande utbildning”
är, vågar man kanske säga, utredningens
käpphäst, botemedlet mot en rad påstådda eller verkliga sjukdomar i det högre
utbildningsväsendet och de samhällsförhållanden som står i samband med detta.
studenternas ojämna fördelning på social- 188
grupper och betygssystemets förmenta ”gynnande” av ungdomar från hem med studietradition, den ovan berörda generationsklyftan, bestående hierarkiska relationer inom sådana arbetsområden som t ex
det medicinska.
Huvudlinjerna i utredningens förslag
torde vara så välbekanta att det här kan
vara tillräckligt med en snabb översikt.
Den kan uppdelas i sju särskilda punkter.
För det första föreslår U 68, att alla befintliga och ett antal föreslagna utbildningsanstalter, vilkas verksamhet kan sä-
gas representera ett högre utbildningsstadium än den två- och treåriga gymnasieskolan, sammanföres under den gemensamma rubriken högskolan.
Den andra väsentliga punkten är att all
högskoleutbildning föreslås bli försedd med
tillträdesspärrar, om vilkas närmare utformning U 68 emellertid inte yttrat sig,
ehuru det förefaller som om betygen från
gymnasieskolan skulle avses bli utslagsgivande åtminstone beträffande huvuddelen
av utbildningsplatserna.
När det gäller studieorganisationen är
det en nyhet – det är den tredje punkten – att den nuvarande fakultetsorganisationen, som är grunden för de västerländska universitetens indelning sedan medeltiden, utbytes försåvitt avser grundutbildningen (till skillnad från forskarutbildningen) mot en uppdelning i fem s k
yrkesutbildningssektorer, nämligen en för
teknisk, en för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning, en för vårdyrkena,
en för undervisningsyrken och en slutligen
för sk kultur- och informationsyrken. Denna omstöpning motiveras med den framtida utbildningens behov av överskådlighet
och enhetlighet. Enhetlighet är något utredningsmännen sätter särdeles stort värde på. Saroroanförandet i stora linjer skall
möjliggöra utbytbarhet mellan olika utbildningar och rörlighet på arbetsmarknaden. Det får därmed ses som ett led i utredningsmännens strävan att ge högskoleväsendet den yrkesförberedande prägel,
som hittills saknats framför allt inom de
ospärrade filosofiska fakulteterna och som
man anser vara ett av skälen till så många
nyexaminerade akademikers svårigheter på
arbetsmarknaden.
Den fjärde punkten rör också studieorganisationen: all utbildning skall bedrivas
inte i ”ämnen” utan i form av kurser med
visst poängtal, som skall kunna kombineras och byggas på varandra med stor flexibilitet.
Punkt fem: man föreslår att examina
och examenstitlar avskaffas och ersättes av
utbildningsbevis över genomgångna kurser. Utredningen hävdar bl a, att examenssystemet förleder många studerande att
skaffa sig onödigt lång utbildning och att
examensbeteckningarna saknar upplysande funktion. Det är svårt att inte misstänka att jämlikhetssynpunkter haft minst lika stor betydelse för detta förslag som de
i betänkandet redovisade övervägandena.
Det är svårt att säga om det akademikerhat som glimtar till i denna del av betänkandet verkligen har täckning därute hos
de många stumma och anonyma vilkas
ärenden utredningsmännen anser sig gå.
Vad man glömt är många examenstitlan
karaktär av varudeklaration för tjänster
till allmänheten. Släpper man det enskilda initiativet loss i sådana frågor, riskerar
vissa marknader snart nog att sumpas ned,
och de förhatliga titlarna lär då snabbt
återkomma t ex genom de fackliga organisationernas försorg.
Den sjätte punkten är den i yttre måtto mest revolutionerande: riket skall delas
i 19 högskoleområden, vart och ett med
en av Kungl Maj:t utsedd styrelse med
stark dominans för lokala intressen utanför högskoleväsendet. Inom högskoleområdena kan befintliga större läroanstalter
få leva ett visst egenliv under namn av
förvaltningsenheter. Dessa kan rentav få
behålla sina gamla namn. För att ge ett
exempel kommer det att finnas något som
heter högskolan i Uppsala. Den avses till
att börja med omfatta följande enheter:
förskoleseminarierna i Gävle och Uppsala,
lärarhögskolorna i Gävle och Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Uppsala
samt slutligen en gammal inrättning som
heter universitetet i Uppsala, alla under
en högskolestyrelse. Det antydes vara lämpligt att sistnämnda inrättning får bestå
som sk förvaltningsenhet.
Som en sjl!nde punkt bör upptagas den
förändrade centrala organisationen. Ett
stort centralt verk, universitets- och högskoleämbetet, skall efterträda det nuvarande universitetskanslersämbetet och en
rad nämnder och andra centrala organ.
Två huvudsyften
Alla dessa konkreta åtgärder anges ha till
uppgift att främja ett par huvudsakliga
189
syften, som i sin tur anses gagna sådana
politiska målsättningar som jämnare fördelning av utbildningen på individer, grupper och regioner. De båda huvudsyftena
kan anges som å ena sidan närmare anknytning till yrkesverksamhet och arbetsmarknad, å andra sidan underlättande av
återkommande utbildning. Utredningen
räknar med en mycket måttlig tillväxt av
resurserna för högre utbildning under de
närmaste tio-tjugu åren, och denna blygsamma tillväxt skall väsentligen satsas på
kortare, yrkesinriktade utbildningsvägar
och utbildning för vuxna som tidigare ej
åtnjutit högre utbildning. Utredningsmännen betecknar själva utvecklingen mot
”återkommande utbildning som enligt utredningens mening . . . den på sikt kanske
väsentligaste strukturförändringen inom
utbildningssystemet.”
Ser man närmare på de konkreta förslagen, frestas man att fråga sig om det
inte rör sig om mycket väsen för ingenting eller åtminstone för bra litet. Som exemplet från Uppsala visar, är det i mycket stor omfattning åtminstone till att börja med fråga om en oroetikettering av befintliga anstalter, som alla upphöjes till ingredienser i ett vidgat högskolebegrepp.
De nytillkommande enheterna i de tretton föreslagna högskoleområden, som idag
inte har utbildningsanstalter med beteckningen högskola, är också till en början
mycket få. Bortsett från de på många håll
välkomna tillströmningsspärrarna skulle de
omedelbart synliga effekterna, om U 68:s
förslag skulle förverkligas, främst ligga på
det administrativa planet.
190
Det är emellertid ingen tvekan om att
ett genomförande av utredningens förslag på sikt skulle få mer djupgående verkningar. Man kan till att börja med peka
på det tunga centrala och lokala förvaltningsmaskineriet Även om de omedelbara
förändringarna ”ute på fältet” inte blir
stora, har de makthavande utbildningspolitikerna därmed skapat den effektiva
maktapparat som de behöver för att styra
och behärska i önskad takt och omfattning i framtiden. Har vi verkligen råd att
under en tio–tjuguårsperiod satsa huvuddelen av vår svaga tillväxtpotential på dylikt i stället för på t ex en kvalitativ upprustning av den under utbildningsexplosionens år hårt slitna men säkert mer
innovationsskapande traditionella universitetsutbildningen med dess direkta anknytning till vetenskaplig forskning? Det
är en avvägningsfråga som hade förtjänat
att diskuteras mer ingående. Det finns goda iakttagare som redan besvarat den frå-
gan nekande.
Lämnar vi de långsiktiga samhällsekonomiska effekterna därhän och ser till
andra effekter, har då generaldirektörerna lyckats väl när de skisserat den utbildningsväsendets programmatiskt öppna men
likväl spärrade och likriktade enhetskasern som skall prägla deras barnbarns
värld? Vi är därmed tillbaka vid frågan:
illusioner eller framsteg?
Den återkommande utbildningen
Den vid första påseende så lockande iden
om den återkommande utbildningen, om
ett samhälle där ”ingen befattningsnivå
behöver uppfattas som definitiv”, v1sar
sig bjuda på åtskilliga praktiskt svårhanterliga problem. Visserligen är den resursvolym som i realiteten tilldelas den återkommande utbildningen ganska obetydlig
– så obetydlig att bedömare vänster ifrån
som nyss sades betecknar hela förslaget
som hyckleri – men på längre sikt måste
man räkna med en annan bild. Vad innebär det, att ”ingen befattning är definitiv”? Betyder det att ·generaldirektörer
eller LO-ordförande skall flytta sig nedåt
i hierarkin? Det är knappast troligt. Överhuvudtaget är det bl a med hänsyn till anställningstrygghet och andra sociala överväganden orimligt att föreställa sig annat
än en allas rörelse uppåt. Men är en så-
dan praktiskt möjlig? Den idealbild av
en utbildningsgång som U 68 frammanar
hotar, om man nu skall ta den på allvar
såsom iscensatt i stor skala, att bli en livslång gesällvandring – men inte utanför
hemsocknen – där mästarbrevet kommer
så sent i livet, att de högsta tjänsterna
drabbas av förgubbning och strängt tjänsteårstänkande.
På många områden är iden om en upp·
delning av dagens akademiska grundutbildning praktiskt orimlig. Till vilken nyttig verksamhet kan man använda halvutbildade språklärare, jurister eller ingenjö-
rer? Det föreligger också en uppenbar
risk för att ett samhälle präglat av återkommande utbildning skapar livsvarig
otrygghet och brist på tillfredsställelse.
Den som blir utslagen, helt enkelt inte orkar med, och alltså blir kvar på sin ursprungliga nivå, måste inför sig själv och
andra framstå som slutgiltigt misslyckad i
betydligt högre grad än nu.
Särskilt oroande förefaller den planerade utvecklingen för de nuvarande universitetens del. Farorna är kanske inte
överhängande; det finns som redan framhållits i betänkandet trösterika ord om att
existerande arbets- och forskningsmiljöer
inte behöver brytas sönder omedelbart. Utredningsmännen bekänner sig tydligen till
den för socialistisk standard ovanligt humana metod som jag en gång hörde en
socialdemokratisk vän beskriva med orden: ”De gamla skall få dö med sina silverskedar.” Men på sikt hotar byråkratisering, kommunalmannavälde och snävt
lärlingstänkande att strypa universiteten
och försvåra deras internationella och nationella roll.
Man invänder: dessa gynnade anstalter
måste tas ned från sina höjder och fogas
in i ”samhället”. Det är naturligtvis löjeväckande att påstå, att universiteten inte
alltid skulle ha hört till ”samhället”. Allt
hör till samhället, men på sitt eget sätt.
Universiteten kan göra de bästa tjänsterna genom att stå inte vid sidan av ”samhället”, men vid sidan av maktapparaterna.
191
Man invänder vidare: universiteten utgör och vidmakthåller elitmiljöer. Låt oss
erkänna att det finns sanning i det. Men
det är knappast fråga om en ekonomisk
eller social elitbildning utan snarare om
miljöer som ställer särskilda krav på intellektuell hederlighet och skärpa. Eliter kommer alltid att existera. Vem inbillar sig
att egalitära utbildningsreformer biter på
maktens elitgestalter, på de politiska ledarna och kondottiärerna? Kanske är den
elitbildning universiteten står för den mest
humana och civiliserade vi kan få. I stället för att dränka universiteten under administratörer och sockenpampar, låt dem
leva och låt dem till och med vara fria
och självstyrande. Mycket av den otillfredsställda längtan efter kunskap som
U 68 velat tillgodose genom sin återkommande utbildning borde – efter t ex engelskt mönster – kunna anförtros åt universiteten. Då skulle kanske den återkommande utbildningen kunna ge något mer
än kunskap: en reell delaktighet i de värden som man genom likriktning, resurssplittring och byråkratisering riskerar att
demolera.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner