Print Friendly

Stig Strömholm; Tyst vår – Snarare bullersam

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

\,
STIG STRÖMHOLM:
Tyst vår? – Snarare
bullersam
Våren 1987 har varit full av
oväntade ljud då garderobsdörrar öppnats och skelett fallit ut.
På samma sätt som den
moraliska vilsenheten i vissa
kretsar i näringslivet yttrar sig i
talrika incidenter vid sidan av
den stora Fermenta-smällen, på
liknande vis bubblar den traditionella offentliga tjänstens förvirring och idealfattigdom upp i
besvärande småhistorier.
Ett samhälle som förlorat sin
moral behöver lång tid, energiska initiativ och tålmodigt
arbete för att återställa den.
Professor Stig Strömholm är
prorektor vid Uppsala universitet.
N
är jag anmodades deltaga i en
programserie med rubriken ”tyst
vår” – låt vara med ett försiktigt
frågetecken efter denna karakteristik –
var min första reaktion att beteckningen
skulle ha passat betydligt bättre för att
känneteckna fjolåret, den egendomliga,
liksom bedövade våren 1986 efter mordet på Olof Palme. Då lägrade sig verkligen ett slags tystnad över landet – en
tystnad, som rentav kändes riktig och välgörande efter en sådan illgärning. Jag vet
att jag noterade denna tystnad som ett
alltsomallt tilltalande uttryck för kvardrö-
jande dygder – för en delvis kanske konventionell men likväl djupt rotad gammaldags lantlig anständighet, en respekt
för döden och sorgen. Och jag skall inte
förneka, som i huvudsak opolitisk betraktare, att det inte föreföll mig helt onyttigt
att kunna fastslå, hur bra det gick att leva
med den tystnaden. Antag, kunde jag inte
låta bli att säga mig, att man beslöt sig för
att låta den politiska debatten få en må-
nad på våren och en månad på hösten för
att tvinga medborgarna att i övrigt roa sig
med sådant som i själva verket berör dem
närmare, tvinga dem till större självständighet och självverksamhet och kanske –
vem vet? – göra dem bättre ägnade att
bidraga till denna politiska debatt när den
sedan väl bryter ut.
Det var säkert en mycket lättsinnig och
asocial tanke, hur frestande det än tedde
sig att se fram mot år av meditativ tystnad. Vad skulle alla politiker ta sig till?
Och hela yrkeskårer av kolumnister, ledarskribenter, reporters, analytiker, kåsö-
rer och karikatyrtecknare? Vårt behov av
tystnad må vara både stort och respektabelt. I konkurrens med vårt behov av buller måste det ändå ge vika.
Garderobsdörrarna öppnas
Mot den värderingsmässiga bakgrunden
förefaller våren 1987 att förete alla yttre
tecken till hälsa och vitalitet. På ett hittills
okänt sätt fylls plötsligt luften av oväntade ljud. Det är i sanning en bullrande vår.
Lyssnar man noga, förefaller nu emellertid de många lätena att ha vissa inbördes
likheter. Sammanfattningsvis, skulle jag
vilja påstå, är det de ljud man får höra när
otaliga garderobsdörrar öppnas mer eller
mindre samtidigt och lika många skelett
suggestivt rasslande, skrapande, dunsande och gnällande faller ut ur dessa garderober och sjunker ihop på golven framför
dem, medan de som öppnat dörrarna
nervöst och nästan befriande odisciplinerat och obehärskat ger hals inför den obehagliga överraskningen.
Till de senaste årens offentliga klimat och samtal har hört en alltmer
devot högaktning för det s k nä-
ringslivet.
På något sätt, förefaller det mig, är det
som om det larssonska midvinterblotets
uttåg ur riket antagit karaktären av symbolhändelse i denna kalla men bullrande
vår. Ur den svenska garderoben framtages, som ur en svårt ankommen neurotikers djupaste och svartaste, mest fruktade
och minst accepterade drömvärld, ett
magnifikt vittnesbörd om dunkla makters
spel, hjälpligt nedtystade konflikter, ångest och ondska, jantelag och häxkok. I ett
drygt halvt århundrade har vi med sval
behärskning exporterat kooperation, socialförsäkringar, saltsjöbadsanda, medbestämmande, blonda väntrumsmöbler,
säkra men litet klumpiga bilar, isigt glas,
225
ombudsmän för allt gott och mot allt ont,
pappersmassa i upplysningens tjänst och
en eller annan kanon för det sannas försvar. Nu orkar vi inte ens behålla det
svenskaste av allt svenskt, de alltför långa
höstarnas och de alltför täta missväxternas ritualmord, bak den nationella disciplinens vitmenade garderobsdörr. Ut i
världen far den, att köpas av högstbjudande. Har man någon liten förtrogenhet
med kulturklimat och kultursyn därute i
stora världen, då vet man vilket öde som
väntar vår andes barn – hur Carl Larssons anakronismer och jugendstiliserade
tempeldekor kommer att uppfattas som
barbarkonst från den mörkaste trollbygd,
hur midvinteroffret utgör en naturligtvis
av åren blekt och efter alla dessa år en
smula löjlig skandal i stil med det våroffer
med vilket Larssons ryska yngre samtida
skrämde sin tids västeuropeer i ond tid.
Jag ska inte frossa mer i detta. Det behövs heller inte. Det finns mer än gott om
lockande vandringsmål för den som vill
promenera mellan de öppna garderobsdörrarna för att bedriva jämförande
studier mellan de med buller och bång utfallna skeletten.
Märklig strömkantring
Problemet förefaller just nu snarast vara
att välja garderob; så rikt är de företrädda. Jag skall koncentrera mig på två grupper. Karakteristiskt nog domineras de bå-
da av varsin gestalt utnämnd till ”årets
svensk”.
Den kanske mest uppmärksammade
av dessa grupper är den där skeletten på
allvar började falla ut med de successiva
stadierna på Permentas väg mot den ekonomiska bottennivån. Det är visserligen
226
sant att affären kanske har sitt främsta
intresse som exempel på en avancerad
önskan att hålla tyst och lugnt i det allra
längsta. När nu denna strävan misslyckades, blev emellertid bullret så mycket
större. Det är varken nödvändigt eller
möjligt att här gå in i enskildheter i den
speciella Fermenta-affären. De är punkt
för punkt vederbörligen genomtuggade.
Inte heller skall jag erinra om andra, inte
så alldeles få, incidenter och småskandaler, av vilka en, den som rör vapenhandel,
är på väg att bli stor. Dessa affärer är med
massmedias entusiastiska hjälp väl inpräglade i allmänhetens medvetande. Det
må vara nog med några kommentarer och
reflexioner.
Till de senaste årens offentliga klimat
och offentliga samtal i vårt land har hört
en gradvis alltmer devot högaktning för
det s k näringslivet, dvs de personer som
fattar stora beslut, syns och hörs i den privata ekonomiska verksamheten i landet –
till skillnad både från dem som alls inte
verkar där och från dem som visserligen
har sin gärning i handel och näringar men
varken fattar stora beslut, syns eller hörs.
Denna högaktning för ledarskiktet i
näringarna är i huvudsak motiverad, och
ett samhälleligt hälsotecken. Jag har
många nära vänner i denna krets, jag har
en viss personlig erfarenhet av deras arbete och jag är full av aktning för det.
Annu för ett tiotal år sedan rådde, inte
minst bland s k intellektuella, ungdom,
barn och politiker en lika enfaldig som
desorienterad och okunnig fientlighet
mot näringslivets ledande befattningshavare. Måttan är emellertid smal. För nå-
gon tid sedan – det kan vara fyra, sex
eller åtta år, knappast mer – tycks i den
allmänna opinionen ha inträtt en nästan
lika enfaldig och lika okunnig övertro på
de ledande affärsmännens förmåga att
ställa allt till rätta. På kort tid blev företagaren, i stället för den sedan länge suspekta politikern och kanske rentav också
den alltmer suspekta mannen i vitt, vår
tids hjälte.
Enligt min mening vore det en lika viktig som intressant forskningsuppgift för
sociologer och psykologer att söka utreda
när och varför denna märkliga strömkantring ägde rum. Politikerleda och stigande oro för den offentliga sektorns
Man ålade universitet och högskolor att inte blott samarbeta med nä-
ringslivet utan också pungslå, betjäna och smeka det.
sjunkande effektivitet och stigande kostnader måste ha spelat en avgörande roll.
Politikerna, även långt ute på socialdemokratiskt håll, var för övrigt inte sena
att sadla om. Snart nog var man beredd
att acceptera ”sponsring” inom kulturlivet, och snart nog ålade man universitet
och högskolor att inte blott samarbeta
med näringslivet utan också pungslå, betjäna och smeka det.
Avsaknad av moral
Till en viss gräns var detta sunt och glädjande. Men liksom alla ensidigheter gled
denna snabbt in i överdrifter. Näringslivet
gör vårt land och vårt samhälle utomordentliga tjänster. Men det räcker inte för
alla syften. Det är t ex avgjort inte någon
idealisk organisation för att producera
den moral som varje samfund behöver.
Näringslivet utvecklar sina handfasta men
med nödvändighet ganska approximativa
spelregler, men när det gäller den högre
etiken, är andra miljoer bättre skickade.
Näringslivet har den moral som det omgivande samhället genom kyrkor, lärare,
ämbetsmän och i sista hand domstolar
och åklagare skapar och påtvingar det.
Det vore orimligt att begära mer.
Vårt land har efter drygt 50 års socialdemokratiskt regemente sjunkit
ned i en brutalare plutokrati och
penningkult än vi någonsin tidigare skådat.
Vad vi allt oftare får bevittna – bl a i
denna torra och kalla vår – är hur det går
när det omgivande samhället inte tillhandahåller någon sådan moral åt näringslivet. Inte åt någon annan heller för den
delen. Samhället och framför allt dess
auktoriserade språkrör, massmedia, hyllar totalt, absolut och i huvudsak kritiklöst framgången. Traditionella moralbildare, såsom kyrka och skola, är i dag tydligen i huvudsak betydelselösa på områ-
det. De s k folkrörelserna med sin solidaritetstradition tycks inte längre ha mycket
mer än jantelagen att komma med. Svart
ekonomi och allsidigt fiffel betraktas med
förstående blickar på de allra flesta håll
Näringslivet är i detta väsentliga hänseende – moralbildningens – utlämnat åt sina
egna resurser. De är varken obefintliga
eller obetydliga, men det är uppenbart att
de inte räcker över hela det snabbt vidgade fält där en hög moral behövs.
Det är en paradox – man kan kalla
den tragisk eller hånle cyniskt åt den,
men den är verklighet – att vårt land
efter drygt 50 års socialdemokratiskt re- 227
gemente sjunkit ned i en brutalare plutokrati och penningkult än vi någonsin tidigare skådat. När våra statsjärnvägar lockar grosshandlare och provryttare med
sjötunga i vitvinssås som huvudargument
för att ta tåget, medan flyg och hotell premierar och fjäskar för alla former av vad
de på sin svengelska kallar ”business” och
”executive”, då har vi nått långt bortom
den trots allt litet kristligt skamsna oscariska ojämlikheten, som ändå mumlade
om allas likhet inför Vår Herre. Vi har
uppnått koloniala kulturella och etiska
nivåer som förefaller lånade – till råga på
allt i förgrovat skick – från det stora landet i väster. Vad rår solidaritetsmoral och
jämlikhetsargument mot denna handfasta
verklighet? Nej, hellre tumma litet på
moralen i executive departmenteller business e/ass än sitta och skaka dygdigt och
torrlagt bakom skynket. Kanske tycker
både politiker och organisationspampar
detsamma. I varje fall tycks de inte ha
mycket att sätta emot …
Vad händer med ämbetsmännen?
Den andra långväggen prydd med skelettfyllda garderober är ämbetsmännens,
de forna moralbildarnas. Inte heller i
dessas diskreta och värdiga kvarter är vå-
ren 1987 en tyst vår. Även här har massmedia funnit årets svensk. Palmeutredningens interiör och massmedieackompanjemang har gradvis under det gångna
året antagit en sådan karaktär att en
svensk, som ofta besöker utlandet, vid det
här laget föredrar både ubåtar, pompenpassaeffekter och herr Bergmans skatter
som samtalsämne framför detta detektivarbete. Det obehag som det massmediala
umgänget med denna utredning alstrar
228
hos en i det längsta lojal svensk jurist och
ämbetsman beror inte så mycket på misslyckanden, enfald och inkompetens; så-
dant är oundvikligt. Men de glimtar av
politisering, prestigekamp och osaklighet
som skymtar är så mycket mer motbjudande.
På samma sätt som den moraliska vilsenheten i vissa, om också inte alla, kretsar i näringslivet yttrar sig i talrika incidenter vid sidan av den stora Fermentasmällen, på liknande vis bubblar den traditionella offentliga tjänstens förvirring
och idealfattigdom upp i besvärande små-
historier. Inte ens den heliga kon JO-ämbetet går fritt; den av regeringsparti och
massmedia påfallande välsedde administrativt främste innehavaren av ämbetet
klandras för krumrygg uppåt, vassa armbågar åt sidan och disträ hantering av
kontokort och favörer. I en av de stora
dagstidningarna rasar denna vår debatten
i frågan om majoritetsbeslut förmår göra
orätt till rätt – även det ett intressant och
illustrativt bidrag till spörsmålet om makt
och moral i dagens Sverige.
Sannerligen – någon tyst vår är det
inte. Optimisterna, som tror att varbölderna alltid läks när de spricker och att
patientens högljudda skrik till slut ändå är
ett tecken på hälsa, har förvisso god nä-
ring för sina spekulationer mellan smällande garderobsdörrar och suggestivt
rasslande, skrapande, dunsande och gnällande skelett. Det finns emellertid också
Ju snabbare läget försämras, desto
fler blir det som har glömt bort utgångspunkterna …
andra tolkningar än de optimistiska. T ex
den att ett samhälle som förlorat sin moral behöver lång tid, energiska initiativ
och tålmodigt arbete för att återställa
den. Eller den att vissa former av förfall
är praktiskt taget obotliga. Det går bara
vidare. Finessen är att ju snabbare läget
försämras, desto fler blir det som har
glömt bort utgångspunkterna…

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner