Print Friendly

Stig Strömholm; Sju små hem

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Sju små hem
”En studie i svensk pluralism” har professor
Stig Strömholm satt som underrubrik till
denna essay. H an har också själv skrivit
mgressen:
För några år sedan tycks ansvarigt
opinionsbildningsbefäl här i landet ha
tröltnat på det eviga tjatet om att i Sverige
ryms bara en åsikt åt gången. Visserligen
korn gnället mestfrån reaktionärt håll och
var kanske inte mycket att bry sig om. Men
det lät illa i längden. Det bestämdes att nu
skulle vi vara alldeles öppna och något som
heter pluralistiska. Det kändes ovant och det
tog emot i början. Men bestämt är bestämt,
och någon rådfick det lov att bli. Man löste
frågan på det sätt som härframlagda alldeles
sannfärdiga och smått vemodiga exempel
vzsar.
Låt oss ta två knegare. Låt oss kalla dem Svea
och Sven. Svea är rapp och effektiv, men
hon kan också vara drömsk, när det bär till,
och hon tycker det är mysigt att baka; hon
skäms en smula för det. Sven är stor och ljus
och snäll och gillar ishockey, och kanske en
öl då och då; det skäms han inte för. Riktiga
finsmakare på existensiell fördjupning skulle kanske kalla dem grunda och sunda. Men
vem skulle våga påstå annat än att de är
schyssta? Vem kastar den första stenen? Inte
Jag.
Det var Svea som började. Det var i själva
verket ofta så det gick till i det huset. Det hade kommit en ny på kontoret, en med hårknut och dubbelnamn . Svea måste engagera
sig, sa hon. Redan första dan. Genom sin
passivitet gick Svea reaktionens ärenden, sa
hon. Den kvällen grät sig Svea till sömns. Det
var mer än Sven kunde klara. ”Den offentliga debatten”, mumlade Svea i sömnen; hon
hade äntligen slumrat in men vred sig som i
magplågor. Sven låg vaken ännu längre. Det
kunde ha blivit en bra kväll. Han hade känt
att han hade krafter över. Brynäs-Skellefteå på tv, och snart var det jul. Under förnattens timmar fattade Sven sitt beslut.
”En allmän handbok i den offentliga debatten?” Den unga bibliotekarien såg bekymrad
ut, men så tog hon sats. ”Den offentliga debatten”, förklarade hon, ”är ett omfattande
begrepp, som i sig innesluter en rad olika
områden.”
Det förstod ju Sven. Det hördes redan på
namnet att det var mycket. Men han tänkte
l
236
på Sveas tårar och gav sig inte.
”Nån första inledning eller så, hade jag
tänkt. Nåt slags översikt.”
”Är det något ärskilt område som intresserar?” undrade bibliotekarien.
Sven kände sig lugnare nu. Han var fjärde
man på inköpsavdelningen, så det här kunde han. ”Vad kan ni offerera?” frågade han.
”Ja, vi har ju skoldebatten. Där finnsju en
hel del. Och den allmänna kulturdebatten
förstås, det är ju ett rikt fält. Sen har vi ju
kärnkraftdebatten, där bötjar det komma en
del. Ja, könsrollsdebatten, om du ligger mer
åt det hållet. Eller MBL-debauen, den intres- .serar åtmin tone mig personligen. Vi ska väl
inte glömma bort fondfrågan heller. Det beror ju på vad du är ute efter. Det finns ju en
allmän ekonomisk debatt också.”
”Finns det ingenting om alltihop?”
Bibliotekarien hostade. Hon verkade besvärad. ”Tja”, sa hon, ”vi har ju några framstående debattörer, yrkesdebattörer om jag
så får säga, som har åsikter om allt. Men vi
brukar sortera in dem efter ämne i alla fall,
om det går. De skriver ällan om allt på en
gång. Och så, jaa …”
”Är det något fel på dem?” undrade Sven.
”Vi har ju en avdelning ‘Allmänt och blandat’, förstås. Men de är ganska, ja” – hon
tog sats -”de är ganska svåra, förstår du. Ja,
jag menar, om du liksom ska börja på egen
hand. Förresten, här har jag en stencil över
debattcirklar i kommunen. Det är ju litet
sent nu i höst, men du kan ju börja i vår.”
När Sven lämnade biblioteket, hade han
lagt ut 43: 50 på fotokopior. Först hade han
tänkt ta könsrollsdebatten åt Svea, men hur
laddning om skolfrågor åt henne; äldsta pojken skulle upp i nian, och det skulle bli föräldramöte i veckan. Åt sig själv tog han en
bunt om den allmänna ekonomiska debatten. Det låg mest åt hans håll, tyckte han.
Det blev en överraskning. Svea blev glittrande glad. l tre kvällar läste dc. Apparatcn
stängdes av, så fon de hade sett Aktuellt.
Sen kom kvällen med föräldramötet.
”Man känner sig riktigt insau”, sa Svea när
de gick till kolan, hand i hand. ”Det ii r srnd
om dig som ingenting vet.”
Då skrattade Sven. ”Det är kanske lika
bra”, sa han. ”Jag har läst så mycket om krisen så jag tycker rakt synd om ungarna. Du
vet inte vilken tur vi har haft, du och jag.
som har fåu vara med under de goda åren.
u behövs det bara arbete och arbete, och
forskning och innovationer och nyinvesteringar, och lönsamheten måste bli bättre och
kostnaderna måste hållas efter, och vi måste
lära oss att klara exportmarknadema bättre
och vara flexibla och rörliga och så där …”
Han var riktigt andfådd: ”Ja, du anar inte.”
Då skrattade Svea. ”Du tror att du vetnagot”, sa hon. ”Jag ska tala om för dig att vad
som behövs är personlighetsutveckling, och
mer grupparbete och socialt samspel, och
mindre karriärtänkande och inte en massa
själlöst plugg. Vad vet du om SIA egentligen?”
Då teg Sven, och så var de framme i skolan, och där fick de sätta sig i bänkar, och det
kom en konsulent och pratade i en timme,
det var så blev det inte så. l stället tog han en och sen skulle de debattera, sa han, och nu
var ordet fritt. Och rektorn sa au han hoppades på riktigt mycket synpunkteL
Det gick sneu redan från början. Så Svea
fick skämmas. Det kunde bli så där med
S\ en ibland; han brukade inte prata i onö-
dan, men han kunde bli ivrig.
Det var en grannfru som just hade sagt au
det var då skönt au höra au det skulle bli
mindre språkplugg, föt· hennes Henrik slet
da en hund med tyskan, och det räckte bra
med engelskan, det hade hon märkt när malen och hon var på Kanarieöarna i fjoL Malen kunde engelska mycket bra, se.
”~l en det innebär en försvagning av exportindustrins möjligheter”, slapp det ur
S\en. Svea hann inte sparka honom i tid.
Han skulle väl inte prata, han som inte visste
n;tgot om skoldebauen. ”Det där är ju inte
skoldebatt”, viskade hon halvhögt åt honom
1bänken, men då var det så dags.
Konsulenten hade lutat sig tillbaka i stolen. Han satt litet högre, vid lärarens bord i
klassrummet. ”Vill du utveckla det där närmare?” sa han.
Sven förstod ju att han hade sagt något tokigt.
”Ja, jag bara menade, det är ju bra med
språk för att sälja, ja åtm instone för att svara
på brev.” Konsulentens ögon såg ut au bli
smalare. Sven !”ör öktc släta över: ”Ja, det är
!..lart au alla behöver ju inte, det räcker ju
…”Nu sparkade Svea.
237
sälja kanoner och bilar och sånt och ~äna riktigt mycket pengar – än att utvecklas till harmoniska människor i aktivt socialt samspel?
Är det så du menar?”
”Men alla sägerju att vi måste bli effektivare”, värjde sig Sven. ”Annars har vi inte råd
med allt det här …”
”Alla?” sa konsulenten och log. Han såg
sig om, och leendet låg kvar; Sven tyckte inte
om det. ”Det kanske finns andra här som ser
annorlunda på saken?”
”Ja, jag för min del vill då verkligen ha
sagt …” Det var en läkarfru från kvarteret
intilL Men Sven lyssnade inte längre.
De gick tidigt. Men ute i kapprummet
hann läkarfrun upp dem.
”Säg som det är”, sa hon till Sven. ”Du vill
väl ha hemläxor också? Och kroppsaga förstås? Lag och ordning!” Sven fick inte tid att
svara. Hon slog igen glasdörren framför honom med en smälL
Deh kvällen grät sig Svea till sömns. ”Hur
kunde du?” frågade hon gång på gång.
”Hur kunde du, du som inte vet ett dugg om
skoldebatten.”
”Men det här kanske hör dit ändå, jag menar på sätt och vis åtminstone” – hon snyftade allt högre – ”litegrann, ja jag vet ju inte
hur jag ska uttrycka mig men ändå …”
”Du menar au en elit ska lära sig språk? Svea var den rörligare bland de två, det kan
.-\n man ska differentiera från början? Som i inte förnekas. Hon förstod att skoldebatten
den gamla skolan? Är det så du menar?” nu var avslutad för deras deL Dagen därpå
”Vi är ju helt beroende av exporten”, var hon på biblioteket. Det blev könsrollerna
tammade Sven. nu. Sven förstod det redan i farstun . Midda- ”Så du tycker det är viktigare att sälja – gen var inte färdig. Sven var inte dum, men
238
kanske litet trög. Och han hade gripits av intresse för den allmänna ekonomiska debatten. De fortsatte au läsa på kvällarna. De delade på matlagningen. Det blev hon som tog
hem julgranen. Men de hade svårt au prata
med varandra som förr i världen.
”Vi talar inte samma språk längre”, sa
Svea en dag. Då var det tre dagar kvar till julafton.
”Det borde vi väl egentligen kunna göra”,
sa Sven. Han hade fatt se slutspelet mellan
Djurgården och Leksand och var på gott humör.
”Jag sätter de mänskliga frågorna i centrum”, svarade Svea.
”Men människorna måste ha något att äta,
och kläder på kroppen”, muttrade Sven.
Mer blev inte sagt då.
Det var inte Svens fel eller för~änst att
Svea slutade med könsrollerna. Det visste
han. Han gissade att det var Sveas nya arbetskamrat med hårknuten och dubbelnamnet. Hon pratade alltid om sådant. Det blev
för mycket för Svea. ”Fruntimmer är inte
mycket för solidaritet”, sa han högt för sig
själv, och så skrattade han, nästan svinaktigt.
Själv hade han kommit över på fondfrågan,
när Svea började med MBL.
”De är inte kloka längre”, sa sonen som
skulle upp i nian. ”Förr var det inget större
fel på dem. Men nu är det knäppen direkt.”
Svea hade gått med i en cirkel om medbestämmandefrågor.
”Får jag hälsa åtminstone?” undrade Sven.
Det var en marskvälL Cirkeln skulle komma
hem till dem.
”Hälsa, men inte ett ord till”, sa Svea. ”Du
kan få servera kaffe också, men det vill du
väl inte.”
Men Sven var smått nyfiken. l ci1·keln
fanns en av flickorna på hans firma. Hon
skrev maskin så dåligt att chefen hade hurrat när hon blev facklig förtroendeman. ”Nu
vållar hon åtminstone bara kostnader och
ingen direkt skada”, hade chefen sagt. Så
Sven åtog sig att komma med kaffet. Men inte ett ord!
Svea satt vid matbOJ-det och de andra runt
omkring. ”Ska vi ta en kopp kaffe, innan vi
går in på betänkandet om facklig förtroendemans ställning?” sa hon. Hon höjde rösten. Det var tecknet. Sven hade väntat i kö-
ket. Nu kom han in med kannan. Kaffet hade stått klart. Först gick det bra. ”Du har
haft glädje av könsrollskursen”, sa någon,
och alla skrattade. Sven med.
Men så öppnade flickan på kontoret munnen. ”Du håller väl med om betänkandets
huvudlinjer?” frågade hon.
”Vilka då?” sa Sven. Han hade glömt sig.
”Vill du ha socker?” Svea nästan skrek.
Han förstod.
”Visst håller du med, Sven?” sa flickan.
”Om vad då?”
”Att kostnaderna för den fackliga verksamheten ska tas ur p1·oduktionen”, sa flickan snabbt. Produklianen hade blivit Svens
älsklingsord.
”Produktionen är ett mångtydigt ord”,
började Sven.
”Firmornas pengar”, förklarade flickan.
”Grädde, Ann-Mari?” Nu skrek Svea.
”Så du håller inte med?” ~atade flickan.
”Ska firmorn a betala för facket?” frågade
Sven.
”Ja visst, det är väl bra. Vi kräver det.”
”Det vet jag inte. I verkligheten är det ju
löntagarna som betalar. Både organiserade
och oorganiserade. Ska firmorna betala för
facket, blir det ju mindre över till lönen . Och
förresten . ..”
”Vad menar du egentligen?”
”Förresten är det alla som betalar. För om
firmorna ska betala för facket, blir det ju
mindre skatt från firmorna till stat och kommun. Det blir skattebetalarna som betalar
för facket.”
”Vill du gå ut, Sven.” Sveas röst var hård
som en klinga.
” ej, låt oss höra. Det är ju firmorna som
har pengarna. Det är väl bra att de betalar
för folkrörelserna.”
”Men då blir det ju inga folkrörelser längre”, stammade Sven. ”De finansieras med
tvångsavgifter. Ska löntagarna betala arbetsgivarföreningarna också? Annars är det ju
orättvist. Ska den ena av två parter som står
mot varandra betala för den andra? Det är
ju orimligt.”
”Sven …”
”Du är inte litet reaktionär du”, sa flickan
från kontoret. ”Rättvisa, jo pytt. Du brukar
visst inte komma på klubbmötena. Du bryr
dig inte om fackliga frågor. För det här är ju
en facklig fråga, begriper du väl. Det handlar inte om ekonomi eller rättvisa eller sånt
där. Här gäller det att kräva, vet du väl. Annars kan det ju inte bli någon facklig kamp,
ve!ja.”
”Jag är mer intresserad av ekonomiska
frågor”, medgav Sven.
239
”Ja, det hörs att du inte har en aning om
den fackliga debatten .”
Men nu tog Sven eld. ”Jag har läst om
fondfrågor i två månader nu”, värjde han
sig. ”Och om det inte är en facklig fråga, vet
jag inte hur en sån ser ut.”
Hon skrattade försmädligt. ”Det finns inte
en barnunge här i landet som inte vet att
fondfrågan först var en makt- och fördelningsfråga. Och sen bestämde rörelsen att
det skulle bli en kapitalförsörjningsfråga.
Och då blev det det. Men en facklig fråga
har det aldrig varit. Där är det helt andra saker man talar om.”
”Men det måste ju ändå hänga ihop”, sa
Sven.
Då kom skriket. Det var Svea. De hjälptes
åt att lägga henne i soffan.
Krisen, sjukhusvistelsen och skilsmässan gav
Svea en personlig mognad, som kom henne
att helt naturligt, utan något målmedvetet
eget handlande, komma in i den allmänna
kulturdebatten, avdelningen för psykologiserande litteratur. Redan ett par månader
före utskrivningen hade hon författat sina
första bidrag till pressen. Hennes inlägg var
helt spontant, utan ett enda misstag, perfekt
i denna genre: hon fann inte de rätta argumenten – det var de som fann henne, med
osviklig säkerhet. Efter kort tid behärskade
hon frågeställningar och terminologi över
större delen av fältet, möjligen med undantag för den rent tekniska litteraturkritiken.
Hon fick ett pris också. Marxistiska skribenter, som tillbragt många år med att lära sig
240
spelets regler, sänkle pennorna i vördsam
hälsning inför hennes självklara kompetens.
Det gick sämre för Sven. Uppbrottet från
den gamla bostaden till ellmöblerat rum tog
hårt på honom. Han bötjade grubbla på
kärnkraften , men eftersom han med elen
tröges envishet inbillade sig, all de ganska
enkla sanningar han trodde sig ha fallat i
början av sitt engagemang i samhällsdebatten, då han satte sig in i den allmänna ekonomiska diskussionen, utan vidare kunde användas även på detta område, förmörkades
hans förstånd på kort tid.
De MBL-förhandlingar som föregick hans
sjukpensionering blev friktionsfria. Det var
flickan från kontoret som förde fackets talan. Saken stannade på lokal nivå, i fullständig enighet.
Han blev en daglig gäst på biblioteket. De
andra besökarna hörde honom mumla om
tingens samband och annat. ”Pluralisten”
blev det öknamn man gav honom, och under det namnet var han snart känd till och
med bland barnen på gatan. Han bötjade
också dricka. En natt frös han ihjäl i en portgång, full och eländig.
”Er pappa”, brukade Svea säga till parets bada pojkar, ”var varken elak eller dum. !\len
han förstod aldrig, att det finns olika rr~q~or i
samhällsdebatten och att vatje fråga skall debatteras på sitt sätt. Där finns elen allmänna
kulturdebatten, som är allra mest allmän.
Sen finns det skolclebauen, kärnkraftdebatten, könsrollsdebatten , MBL-deballen , fondfrågan och den allmänna ekonomiska debatten. Bara de här är alltså sju särskilda områ-
den. Det är det som kallas fri och öppen pluralism. Ser man efter noga finns det ännu
fler. Men det som betydet- allt på det ena området betyder kanske ingenting på det andra. Någon ordning fåt- det ju ändå lov att vara. På varje område finns det bara en åsikt
som är riktig, naturligt nog. Och det är olika
debattörer, som sköter om varsin debatt. Det
begrep aldrig er pappa. Han kom slängande
med sin ekonomi mitt i skoldebatten, där
den inte har ett dugg att göra. Och jag glömmer aldrig den kvällen då han skämde ut oss
båda genom att dra upp den olycksaliga ekonomin mitt i en facklig studiecirkel. Men så
gick det som det gick också.”
Barnen lyssnade och nickade. Yngste pojken är SECO-ordförande i sin skola. Han
vet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism