Print Friendly

Stig Strömholm; Konservatism på 80-talet

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Konservatism på 80-talet
De konservativa framgångarna under slutet av
70-talet innebar att ett långvarigt tabu bröts,
skriverprofessor Stig Strömholm. Att bedöma
framtidsutsikterna är emellertid svårt bl a på
grund av rörligheten i väljarkåren och ungdomens
ökade skepsis. Att vara skeptisk är dock q
dtlsamma som att vara kritisk. Vpk:s
framgångar är det mest alarmerande tecknet på
alt ungdomens kritiska sinne är outvecklat. Ett
konservativt parti har många uppgifterframfor
sig. En är att säga sanningen om landets
silualion,främst i ekonomiskt hänseende men
också i fråga om utbildningspolitik samt
säkerhetspolitik och försvar.
För varje politisk riktning, som är beredd att
vidkännas beteckningen ”konservativ” uppstår
vid varje ny vägkrök ett dilemma, som – om
man nu har en smula sinne fcir historiens ironi
– skulle formuleras på det nästan tragikomiska
viset: ”Vad skall vi konservera nu då?” . Det
har, vanligen, inträffat ett och annat sedan den
fciregående vägkröken; verkligheten har forändrats; den som stannar till for att fundera vid
vägkröken 1980 är strängt taget inte ” konservativ” utan ”reaktionär” om han vill kämpa
fcir de positioner han fOrsvarade 1970, 1960
eller 1950. Men om den konservative av år
1980 nu i stället väljer att ” konservera” det
sakernas tillstånd som han ser omkring sigjust
då, riskerar han att råka i strid med sig själv, ty
1980 års samhälle omfattar med stor sannolikhet många nyheter, som han ivrigt bekämpade
under hela 70-talet.
Dilemmat skall inte överdrivas. Långsiktig
politisk planering kan inte arbeta i tioårsperioder. Och den ” radikale”, som vid motsvarande semantisk analys borde gå till roten på allt
men ofta nöjer sig med kompromisser, är inte
mindre tragikomisk; ej heller den ”liberale”,
som borde strida for frihet vid alla barrikader
men gång på gång tvingas både reglera och
reglementera. Om det finns slutsatser att dra
ur sådan ·språklig exercis som här har anställts
är det å ena sidan att de stora etiketterna är till
ringa hjälp fcir såväl politiker som deras kritiker, men å andra sidan – trots allt – att täta
principiella omprövningar av egna positioner
nog har sin nytta. Och nu var det således 1980.
1970-talets konservativa framgångar
Senare hälften av 1970-talet har otvivelaktigt
——–~—~——–~-

208
medfOrt mycket stora framgångar for de politiska riktningar som brukar betecknas som
” konservativa” . Jag nöjer mig med att tala om
den svenska scenen, bl a – skall det erkännas
– därfOr att man här och var i de stora länderna, där en ” nykonservatism” är under utveckling, stöter på tankar och ideer, som
skrämmer mig med sin hårdhet och nyanslöshet.
” Konservativa” framgångar i Sverige är liktydiga med framgångar for moderata samlingspartiet. Partiets andel i väljarkåren tenderar,
åtminstone i vissa frågor, att pendla kring
25 %. Och detta är, fOrsåvitt jag kan begripa,
av många skäl värdefullt och glädjande. Det är
en positiv utveckling framfor allt därfor att det
rimligen måste innebära – det finns tecken på
att det redan börjat innebära – att ett långvarigt tabu har brutits. Var och en som for femton, tio eller t o m fem år sedan framträdde
(eller misstänktes framträda) som talesman for
” konservativa” ideer på något samhällsområde
vet vad jag å yftar. Den massiva, hetsiga eller
ängsliga, uppriktiga eller oppurtunistiska fcirdömelse som sådana åsiktsyttringar mötte
gjorde det oerhört psykiskt krävande att överhuvudtaget sticka fram huvudet i den offentliga
debatten. Sedan detta huvud väl forsetts med
etiketten ” höger”, spelade det sedan inte någon
roll vilka åsikter som framfordes; det frågade
ingen efter; etiketten räckte, och en sällsport
väl samsjungen rättänkande dumvänster (i
massmedierna opartiskt fordelad på de flesta
gängse partibeteckningar till vänster om den
forhatliga högern) stämde upp sin rytande kör.
Dånet fyllde den låga stugan.
– rimligtvis for hela befolkningen – av mycket
stort värde; det är svårt att tolka utvecklingen
på annat sätt än så att den åsiktsforskjutning
som ägt rum bland väljarna står i växelverkan
med forskjutningen mot pluralism i debatten
Den politiska vindkantringen bör emellertid på
längre sikt få andra positiva effekter. Pluralismen kan forväntas röka ut vissa särskilt motbjudande former av konformism och opportu·
nism i det offentliga livet (men det ligger makt
uppå att inte en opportunism ersättes av en
annan), och forändringen borde också kunna
bidraga till att vinna bättre disciplin inom en
byråkrati, som alltfor länge funnit det lönande
att tjuta med ulvarna. Man glömmer lätt hur
kort och hur ensidig den svenska statsappara·
tens erfarenhet av sin roll under ett parlamen·
tariskt och demokratiskt styrelseskick i själva
verket är.
Försiktighet i framtidsbedömningen
Om nu detta är faktiska eller sannolika positiva
effekter av 70-talets politiska utveckling på det
allmänna planet – egentligen oberoende av
den forda politikens innehåll – är det alls inte
någon tvingande slutsats att ” konservativa”‘
ideer eller riktningar skulle ha framtiden för sig
eller vara bäst skickade att utnyttja den nya
och rörligare situationen i svensk politik och
svenskt samhällsliv i allmänhet. Vems årtionde
80-talet blir beror i hög grad på politikens inne·
håll. Det finns, tror jag, anledning till stor får·
siktighet i framtidsbedömningen.
Om man i samtal man och man emellan
bemödar sig om att kartlägga de politiska för·
Det är idag väsentligt högre i tak i svensk ändringarnas orsaker en slumpmässig
offentlig debatt än for tio år sedan, och detta är ” mjukdatametod”, som kräver forsiktighet –
är det påfallande ofta man stöter på sådana
uttalanden som att den tidigare, socialdemokratiskt dominerade samhällsutvecklingen
”gått fOr fort”, ”gått for långt”, inneburit
”överdrifter” osv. Det intressanta med sådana
uttalanden är att de knappast någonsin innefattar någon principiell kritik av själva marschriktningen. Det är fråga om missnöje, utan tvekan, men ett missnöj e, som inte självklart leder
till att man vill se rodret drastiskt läggas om i
tex en uttalat ” konservativ” riktning, vad det
sedan är for något.
Den triviala iakttagelsen att många, som
sannolikt har eller har haft starka sympatier for
en måttfull socialdemokratisk politik eller i varje fall hållit sig i mittfåltet, nu har vänt sig åt
annat håll ger anledning till frågan, om de
konservativa framgångarna är missnöjets snarare än partiets verk. Sådant stämmer till eftertanke. Att de ledande politiska personligheterna spelar en betydande roll – och att konservatismen därvidlag är exceptionellt gynnad, både
ioch fOr sig och vid jämforelse med övriga rollinnehavare – är en annan enkel varning.
Finns det, kan man fråga sig (med den inledande tragikomiska valsituationen i minne) en
reell konservativ identitet, bibehållen genom
årtiondena och så beskaffad att den kan ställas
fram och accepteras av en stor väljargrupp
även under mindre gynnsamma fOrhållanden
än de senaste tio åren har erbjudit?
Ökad rörlighet i väljarkåren?
Det är lika gott att innan vi går vidare for att
söka finna drag i en möjlig konservativ politik
erinra om andra tidens tecken, som bör inge
lörsiktighet. Den påtagligt ökade rörligheten
209
inom välj arkåren är ett sådant tecken; i v1ssa
hänseenden framstår denna rörlighet som nå-
got både sympatiskt och löftesrikt; de hårda
klassbindningarna och de ärvda lojaliteterna är
borta; medborgarna är fria och kritiska kunder
på ideernas marknad. Samtidigt ställer rörligheten obehagliga frågor: sker kundernas val
rationellt eller under suggestion från massmedier och tillfålliga rörelser? Hur stor andel har
den rena ledan och önskan att bryta med den
egna miljöns mönster (en icke helt god vana,
från konservativ synpunkt, även om den egna
riktningen tillfålligt kan gynnas)? l hur hög
grad är det egna gruppintressen snarare än
fOrsök att finna de stora gemensamma riksintressena som styr väljarna?
Rörligheten bjuder självfallet på ständiga
möjligheter, men är det sannolikt – i ett annat
läge än det rådande, med drygt fyrtio års socialdemokratiskt maktinnehav i minnet (och en
vid det här laget tämligen uppenbar svårlöst
identitetskris for socialdemokratin och sannolikt också for folkpartiet) – att dessa möjligheter i särskilt hög grad öppnar sig fOr ideer och
politik med konservativa fOrtecken? Det fOrefaller mig, allt vägt och mätt, övervägande troligt
att svenskarna under de senaste tio-tjugo åren
på ett djupgående sätt ”radikaliserats” åtminstone i så måtto att de står skeptiska infor auktoriteter och trossatser på de flesta områden.
Kanske är detta det viktigaste elementet i ungdomens flykt från den tunga och väletablerade
socialdemokratin. En konservatism, som ger
stort utrymme åt traditionella auktoriteter (och
traditionell livshållning överhuvudtaget, vilket
regelmässigt innefattar åtminstone vissa moment av auktoritetsaccept), torde lätt stöta på
motsvarande problem.
L
210
Förutom det allmänna fenomenet rörlighet
finns det en rad inslag i de senaste årens svenska opinions- och attitydbildning, som är
ägnade att inge allvarliga bekymmer for varje
politisk gruppering med ambitionen att formulera ett hållbart och hederligt långsiktigt program av någon som helst konkretion.
skeptiska – icke kritiska – ungdomar
Väljarna, i synnerhet de unga, är skeptiska,
sade jag nyss – men är det detsamma som att
vara på ett upplyst sätt kritisk? Jag vill anmäla
stor tveksamhet på den punkten. En stor dagstidning karakteriserade, kort fore kärnkraftomröstningen, de motsättningar som denna hade
väckt (eller åtminstone en del av dem) så att
linje 3 (återigen rimligtvis blott till en del) representerade den välutbildade och kritiska
ungdomens protest mot den – underforstått
mindre välutbildade – fOräldragenerationens
okritiska accept av det ekonomiska framåtskridandet som främsta mål.
Det märkliga är nu , att samma ungdom som
i detta sammanhang betecknades som ” välutbildad” i så gott som alla andra sammanhang
betecknas som påfallande illa utbildad. De
skriande bristerna i utbildning hos den som
manglats genom det svenska skolväsendet efter
mitten av 60-talet är ett av de verkligt betydande problemen i det utgående 70-talets Sverige.
Den stora tidningen hade säkert fel i sin karakteristik. Mycket stora delar av dagens svenska
ungdom är – fö på goda grunder, med den
egna smala men ofta dystra livserfarenheten i
botten – utpräglat misstänksam. Men detta är
något helt annat än att vara kritisk. Det mest
alarmerande tecknet på outvecklat kritiskt sinne är de framgångar som vänsterpartiet kommunisterna på sistone inregistrerat bland unga.
”välutbildade” väljare. Det är svårt att tänka
sig ett mer handfast bevis på fullkomlig aningslöshet.
Övertro på decentralisering
Det aningslösa välståndets barn, i vilkas ofta
historielösa värld frihet, rättssäkerhet och dagligt bröd uppenbarligen framstår som självklarheter, inte som resultatet av århundradens arbete och kamp, ägnar sig också åt andra oroväckande utflykter i det röda och det gröna.
Den från vissa håll flitigt odlade, onyanserade
tron på ”decentralisering” och lokal beslutsmakt är så mycket mer besvärande som den
börjar tränga igenom inte blott i populistiska
partiprogram utan också i lagfOrslag. Ett par
exempel: ett nytt forslag till plan- och bygglag
(SOU 1979: 65 och 66) och ett forslag till sjukvårdslagstiftning (SOU 1979: 78), som båda
kännetecknas av att iden om en någorlunda
preciserad rikslagstiftning, som anger bestämda standardkrav, bör överges till fromma for ett
fritt kommunalt beslutsfattande, som på
många områden innebär uppenbara risker for
en reell standardsänkning.
l sin iver att fora besluten, som det heter,
”närmare människorna”, forefaller man att
glömma åtskilliga av historiens lärdomar. Här
har en historiemedveten konservatism otvivelaktigt en arbetsuppgift – men är den politiskt
tacksam? – nämligen att påvisa vilken månghundraårig civilisatorisk möda som nedlagts på
att bilda ett rike och ett folk, att skapa kulturnivåer och standardanspråk som regelmässigt
också innebar reform (i ordets sanna mening),
höjande utjämning för de avlägsna och vanlottade, rättvisare resursfördelning, generell rättssäkerhet mot småsamhällets primitiva avundsjuka och bypolitik, och slutligen inte minst
fårutsättningar för internationell förståelse och
samverkan. Uag tillåter mig här att hänvisa till
uppsatsen ”Är rättssamhället på glid?”, i min
bok ”Motskäl” (Sthlm, Norstedts, 1979), s 63
[.) Ett regionaliserat Sverige kan lätt leda till
211
främmande för förändringar (inbegripet, självfallet, sådana förbättringar i de sämst ställda
samhällsmedlemmarnas villkor som plägar kallas ”sociala reformer”) men som dels gör realistiska bedömningar av det i varje ögonblick
möjliga och inte lider av kolartro på ” samhällets” överlägsenhet över de enskilda utan ger
friheten en rymlig plats, dels i valet mellan
samhälleliga lösningar vägrar att falla till föga
sockenpolitisk stagnation. Den på många för slagord och moderiktningar och som därför
punkter berättigade misstron mot ”storskaliga
lösningar” får inte leda till destruktiva resultat.
Listan över oroande tidens tecken kunde
utan ansträngning förlängas. Låt oss för ordningens skull, utan kommentarer, uppräkna:
den dramatiska ”utspelspolitik” som tycks
höra samman bl a – men inte enbart – med
den alltför korta treåriga valperioden; det s k
politikerföraktet, som kan medföra hinder mot
allt långsiktigt ansvarsfullt beslutfattande; den
påtagliga tendensen till ”enfrågerörelser”, som
mobiliserar talrika enögda vid sidan av de befintliga politiska partierna; korporatismen –
det vore lätt att fortsätta, men låt oss sluta här.
Det behöver sannolikt inte närmare utvecklas
hur och varför dessa tendenser utgör lika
många svårigheter för en konservativ politik;
åtskilliga innefattar problem för varje ansvarig
och långsiktig rikspolitik utan hänsyn till partifärg.
ger det bestående – och det igår bestående –
en minst lika positiv prövning som alla visor
tryckta i år. Det ”konservativa” i en sådan
politik kan måhända enklast uttryckas så att
bevisbördan för en ny åtgärds förträffiighet
lägges på dem som föreslår åtgärden, inte på
dem som motsätter sig den. För det allra mesta
är detta en förnuftig tumregel. Den hade varit
särdeles välgörande på t ex utbildningspolitikens område.
En konservatism av detta märke står för ett
stilla samhälle; spänning, revolt, vulgärromantik och politiskt paradoxmakeri saknas. Människorna får möjlighet att odla sin kål eller sina
själar. För egen del ville jag gärna tillägga, att
god konservatism enligt min mening också innefattar en särskilt noggrann prövning av
etiska värden och attityder och en särskild omsorg om de svaga i samhället. Hur typiskt detta
är vet jag inte.
Vilka är då – trots den långa listan över
orostecken – möjligheterna för en sådan konEn god konservativ politik servatism att göra sig gällande i morgondagens
Men sannolikt är de, tillsammantagna, särskilt Sverige? Vilka uppgifter och vilka programsvårhanterliga för vad jag anser vara en god punkter kan en sådan politik arbeta för?
konservativ politik. En sådan kännetecknas, Det finns idag och säkert under lång tid
vill jag påstå, av en lugn, klok, mänsklig och framåt åtsminstone en alldeles klar uppgift,
eftertänksam samhällsstyrning, som alls inte är den må sedan vara populär eller ej: det är att
212
efter bästa förmåga försöka säga sanningen om
landets situation, främst i ekonomiskt hänseende men också i fråga om sådant som utbildningspolitik samt säkerhetspolitik och försvar.
Det finns tillräckligt många starka krafter, som
har intresse av att skapa och vidmakthålla bekväma illusioner, för att detta skall vara en
ytterligt angelägen kallelse. Vi behöver ett sanningssägande parti. Illusionsmakeri om den
bistra verkligheten är i längden det största hot
demokratin har att möta. När illusionerna
spricker, kan reaktionerna bland dem som fått
hålla tillgodo med blå dunster bli så kraftiga att
hela samhällssystemet är i fara. Den impopulära sanningssägarrollen kan i samma längre
tidsperspektiv visa sig vara den säkraste. Det är
möjligt att frukterna redan nu börjat visa sig
och att det är kuraget att tala sanning som
belönas i opinionssiffrorna.
Grundläggande val
På grundval av en realistisk lägesbedömning
måste göras en rad besvärliga vaL I fråga om
det svenska samhället av idag och av i morgon
förefaller det grundläggande valet att stå mellan en politik, som maximalt utnyttjar den dynamik som genom nyskapande och nya initiativ kan någorlunda snabbt förbättra balansen
mellan produktion och konsumtion, och en politik som – tyst eller öppet – accepterar en
först måttlig men senare allt mer påtaglig ekonomisk tillbakagång för att bibehålla vissa centrala programpunkter, vilka kan svepande
sammanfattas under termen största möjliga
jämlikhet. Det förefaller ofrånkomligt, att den
dynamiska linjen innefattar drag, som kommit
att framstå som ”hårda” och svåra att acceptera för svensk del: man måste, synes det, acceptera att nyskapande insatser och nya investeringar verkligen lönar sig; kvalitet och kompetens måste i olika sammanhang få ett ökat erkännande; och detta kan i sin tur innebära
ökade ekonomiska klyftor och ett mer konkurrenspräglat samhälle.
Valet är förvisso inte lätt, och var den exakta
balanspunkten bör förläggas är något som
knappast kan diskuteras principiellt och översiktligt. Det är fö möjligt att det svenska samhället redan kommit att präglas av så starka
konserverande krafter – främst givetvis intresseorganisationerna med sina traditionella bindningar, mål och vested interests – att maktoch beslutsstrukturen inte längre är flexibel
nog för ens måttliga kursförändringar i riktning
mot större dynamik. Det är emellertid i så fall
viktigt att detta blir kartlagt, analyserat och
uttalat. Det tycks ha blivit en av de väsentliga
uppgifterna för ett konservativt parti. Väsentligt är också, om det nu visar sig möjligt och
viktigt att kraftigare belöna skapande insatser,
att med ständig vaksamhet söka de lösningar
som mildrar de negativa effekterna av en sådan
politik. De socialpolitiska målen – trygghet
och människovärdiga förhållanden – får inte
uppges, men deras förverkligande kan kräva
stor uppfinningsrikedom och flexibilitet: kanske är detta ett område där storskalighet och
likriktade lösningar i själva verket lett till misslyckande och omänsklighet, och där nya grepp
kan visa sig fruktbara.
”Kvalitetsmedvetande” är kanske ett alltfOr
allmänt begrepp för att det skall ha nämnvärt
innehåll i politiken. Det finns emellertid åtminstone ett område där begreppet har en rimligt avgränsad mening och där en värdekonser- 213
vativ riktning har självklara uppgifter: det är
utbildningsområdet. Tillfället till forändringar
ter sig gynnsammare än på mycket länge.
Kvantitet, svagt innehåll och allmänt illusionsmakeri har gjort sig breda så länge att kraven
på ändring blivit starka i alla läger. Även här
krävs emellertid varsamhet; någon marsch tillbaka kan det inte gärna bli tal om.
Lika vagt som ”kvalitet” är ordet ” frihet ” –
de flesta politiska ri~tningar kan göra anspråk
på att intressera sig for och välja någon aspekt
av ordet, och ingen riktning kan med fog monopolisera det. Det är två element av friheten som
forefaller att i särskilt hög grad behöva stöd av
en konservativ politik: de enskildas valfrihet i
fråga om sådana 0änster som idag ofta tillhandahålles i en enda auktoriserad form – skolan
till att börja med, men kanske också vissa omvårdnadsformer – och enskilda gruppers beslutsfrihet, främst inom näringslivet. Det är,
\·il! jag påstå, av central betydelse for ett samhälle att där åtminstone finns ett par järnforbara och konkurrerande beslutsformer och att
den ”politiska” inte är ensam dominerande. l
alltfor hög grad har politiska beslutsformer
vunnit insteg i offentlig förvaltning av olika
slag. Den sista bastionen är ännu så länge nä-
ringslivet, och även denna bastion skulle falla,
om något av de fondforslag som nu i stort antal
framlagts från socialistiskt håll och mött påfallande lamt motstånd från ”mitten” skulle komma att förverkligas. Ett samhälle, där endast en
beslutsmodell – den politiskt-korporativa – är
godtagen (och där snart nog en enda personkrets fattar besluten) kan inte länge forbli fritt.
Jag har inte uppehållit mig vid de ” klassiska
konservationsobjekten” for europeisk konservatism: tronen och altaret. Förstnämnda möbel
fick i 1974 års regeringsform röna en så hårdhänt behandling – alltfor hårdhänt, vill jag
reaktionärt hävda – att den knappast står i
den politiska stridslinjen längre. Det hindrar
inte att den alltjämt har ett värde som bör
bevaras. ågot liknande gäller kyrkan. Den
kan knappast längre påstås stå mitt i byn;
ibland används den får ganska sällsamma livsyttringar. Icke desto mindre representerar den,
med sina skiftningar, sina djup och höjder, ett
fundamentalt värde, som for0änar att hållas
vid makt.
En konservativ politik av det slag jag forsökt
antyda kan sannolikt ej lätt bli i bredaste mening populär. Den omfattar doser av besk medicin. Men den borde ha fårutsättningar att
vinna respekt, utöva inflytande och på lång sikt
samla tillräckligt många människor omkring
sig får att varken kunna negligeras, med varaktig framgång svartmålas eller uppfattas som en
dödsdömd ytterlighetsriktning. Det finns redan
tecken som tyder på att den kan räkna med
växande framgång.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner