Print Friendly

Stig Strömholm; …har rådman själv begärt…

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
” .. har rådman själv begärt .. ”
Ett budskap av vad slag det vara må bedömes
i Sverige iforsta hand efter vem som framlägger det och inte efter vad det innehåller
eller hur det framfores, skriver professor Stig
Strömholm. Systemet forutsätter en rangrulla
över samhällets alla aktiva personer och
grupper och en politisk karta med höger,
vänster, mitt ochytterflyglar inprickade.
Rangullan och kartan legitimerar de ståndpunkter som hävdas av personer med plats i
listorna. Men allt vad dessa framfor fortjä-
nar inte alltid ett högaktningsfullt mottagandt. Så är det ifråga om fackfåreningsrörelsmsfårslag till löntagarfonder. Det går
långt utanfor ramenforfårslagsställarens
rimliga arbets- och kompetensområde. I så-
dana fall måste motsidan – och det gäller
även mittpartierna – avvisa fårhandling och
kompromiss.
Det mest vördnadsbjudande med den
sången Träumerei, när den exekveras i
stadshotellets trädgård i Birger Sjöbergs
Lilla Paris, det är inte den musikaliska
eller eljest konstnärliga kvaliteten i komposition eller exekution. Vad som särskilt
helgar stycket, och som gör högljutt tal
under dess framfårande till tempelskändning, det är att just denna komposition
spelas på begäran av borgerskapets
främste, rådman själv, ”härskaren i frack
och orden”.
Det är karakteristiskt får den lilla,
slutna och enhetliga miljön – i synnerhet
om den saknar någorlunda mångsidiga,
effektiva och öppna intellektuella kvalitetskontroller – att ett budskap av vad
slag det vara må i fårsta hand bedömes
efter vem som framlägger det, inte efter
vad det innehåller eller hur det framföres.
Denna omdömenas och ställningstagandenas bundenhet till person eller grupp är
förmodligen, liksom all auktoritetsbundenhet, ett fridsbevarande element i samhället; i den egenskapen fårtjänar vördnaden får rådmans musikval att något skrattas åt men mera hedras ändå. I lika hög
grad som det fredliga och centraliserade
avtalssystemet fårDänar detta äldre men
alltjämt bestående sätt att hålla tyst i den
fosterländska kaffebersån att hyllas med
beteckningen ”den svenska modellen”.
Till undvikande av missfårstånd talar vi
här om ”det svenska systemet”. Det finns
emellertid anledning att i all beskedlighet
dra uppmärksamheten till ett par drag –
om man så vill, ett par fållor – i detta
fridsbevarande system.
464
Systemet är lämpligt och även karakteristiskt, hette det nyss, får små och enhetliga miljöer. I själva verket fårutsätter det
också en lista över samhällets alla (eller
åtminstone alla aktiva) personer och grupper; de måste vara någorlunda väl bekanta; listan måste innefatta en rangordning, och såväl lista som rangrulla måste
vara auktoritativa, allmänt accepterade.
Denna ofrånkomliga fårutsättning ger
upphov till två intressanta följdfrågor. Är
man i allmänhet medveten om att systemet bygger på dem? Vet man av vem och
efter vilka principer rangordningen upprättas? Kan man – med ”man” avses här
systemets talesmän och tillskyndare’- inte
ge klara svar på dessa spörsmål, är det
oroväckande av ungefår samma skäl och
på ungefår samma sätt som det skulle kännas betänkligt om man på en flygresa mot
fjärran mål upptäckte, att besättningen
inte har klart får sig vad deras instrument
egentligen registrerar; osäkerhet om kompass och höjdinstrument skulle framstå
som särskilt betänklig.
Det lilla samhällets mantalslängd och
rangrulla kommer lätt – det är den andra
enkla punkten – att uppbära en funktion,
som kanske är ännu mer grundläggande
än som framgått hittills: de legitimerar de
åsiktsyttringar och ståndpunkter som härrör från folk med säker plats i de båda
listorna.
Den politiska kartan
Den rangordnade listan kommer också till
uttryck i en politisk karta; det är lättare att
fortsättningsvis tala om detta mer åskådliga dokument. I fråga om kartan behöver
man knappast betvivla, att någorlunda
vakna medborgare är väl medvetna om
dess existens. Denna inskärpes med stor
energi från olika håll. Kartans lättfattliga
symbolvärld – forst och främst dess vä-
derstreck, som är höger och vänster, men
även de ideer om närhet och avlägsenhet,
parallellitet och ”konfliktkurs”, branta
och mjuka stigningar som hör ti!l kartbiJ.
den – utnyttjas flitigt i det politiska språ·
ket.
En viss positions belägenhet på den politiska kartan står i ett bestämt förhållande
till den politiska rangrullan, liksom en !Jo.
stadsadress kan ha kreditfårstärkande d·
ler neddragande klang. Så mycket viktigare blir då frågan vem som gör upp rullan
och vem som tecknar kartan.
I en diskussion får någon tid sedan om
den s k mediavänsterns roll myntade t11
fyndig debattör Uag vill minnas att det var
författaren Lars Gustafsson) den spnikligt
otympliga men i sak mycket användbara
termen ”problemformuleringsmonopolet”: i en värld av prat har den som tillväJ.
lat sig detta monopol vunnit en utomordentlig spelmässig favör. Han ger debat·
ten dess ramar, vidgar eller sammanpressar dem efter behag. Denna favör, hette
det, hade mediavänstern får egen dellagt
beslag på.
Det politiska kartritningsmonopolet
skulle med motsvarande terminologi vara
ensamrätten att inte blott utforma symboler och termer utan även att placera ut
byar och hemman på denna karta, 5111
med nödvändighet är godtycklig, emedan
det inte finns något geografiskt rum att
avbilda. Det förefaller övervägande sannolikt, att det politiska kartritningsmonopolet i stort sett följer enahanda huvudlinjer
som det allmänkulturella problemformuleringsprivilegiet; samtidigt rör man sig på
ett mer trögrörligt fålt, där givna historiska utgångsvärden, bredare intresse bland
medborgarna och därmed effektivare bevakning av monopolets utnyt~ande troligen något minskar manöverutrymmet får
monopolets utövare.
Hur viktig kartan är och hur betydelsefulla de till olika positioner knutna rangföreställningarna uppfattas vara, det illustreras utomordentligt slående av den batalj om rätten till ursprungsbeteckningen
”liberalism” som nu sedan ganska länge
pågår i Sverige. Vilka är ”sanna liberaler”
– moderata samlingspartiet eller folkpartiet? Diskussionen tyder på att det finns
andra socknar på kartan, som man mindre
gärna vill komma ifrån. Kanske ännu viktigare än de suggestiva namnen är emellertid föreställningarna om närhet, avstånd och belägenhet längs en höger-vänsterskala. De är i hög grad exploaterbara. I
ett reportage från Polen får någon tid sedan berättades, hur en vän av den nu inledda utvecklingen mot något större frihet
hade fåst en lapp vid ett Leninmonument
med påskriften ”Se mer åt vänster!” Från
svensk synpunkt ter sig denna uppmaning
desorienterande. Längs vår höger-vänsterskala skulle väl kultföremålet och hans
trogna hårdingar hamna längre ut än de
oppositionella grupperna, som vi väl snarare skulle gruppera närmare mitten,
465
bland något slags ”demokratiska socialister” (vilka skvadrar, gripar eller enhörningar fått sin plats på vår teoretiska
karta).
Till den med en halvofficiell rangrullas
värderingar kompletterade politiska kartan hör ideer om en ”mitt” och om ”ytterflyglar”. Ju mer omsorgsfullt man söker
analysera sådana föreställningar, desto
mer uppenbart blir deras rent konventionella karaktär och fullständiga brist på innehåll i fråga om ställningstaganden i konkreta frågor. De återger verkligen inte nå-
got landskap i någon förnuftig mening.
Likväl är de betydelsefulla. Själva beteckningen ”mitten” – med ty åtföljande associationer om ”måtta”, ”lagom”, ”kompromissvilja”, ”försonlighet” m m – kan
uppenbarligen rentav tjäna som enda program, karakteristik och existensberättigande får politiska grupper, som saknar
vaije annat identitetsskapande drag än
namnet. Om kartan inte fanns, om inte
dess suggestion klädde verkligheten i den
dräkt kartritarna ville ge den, skulle det då
vara självklart, att t ex socialdemokrater
och moderater stod längre bort från varandra, hade större svårigheter att finna
gemensamma medel mot den ekonomiska
krisen än den s k mitten i fårhållande till
dessa båda partier? Skulle, utan kartans
suggestion, ”mitten” överhuvudtaget ha
annat att tillhandahålla – och ta betalt får
– på den svenska politiska marknaden än
en handfull skilda lösningar, omfattade av
på sin höjd tjugu procent av väljarkåren?
Kartans suggestiva kraft fårstärkes av –
liksom kartbilden i sin tur växelverkande
466
förstärker- den oklara men likaså suggestiva rangrulla som ger särskild tyngd åt de
stycken som rådman själv begärt. Den väljare som vill ta ställning med öppna ögon
har inte mycket annat att göra än att rita
sin egen karta, konsultera sin egen ranglista, fråga för fråga.
Legitimering av åsikter
Det lilla och enhetliga samhällets lista
över godkända medborgare, dess rangrulla och den politiska karta som skall
åskådliggöra grupperingarna har en
grundläggande funktion, hävdade jag,
som kan visa sig särskilt betydelsefull i
politiska lägen präglade av villrådighet
och snabba förändringar: funktionen att
legitimera de åsiktsyttringar och ståndpunkter som härrör från folk med säker
plats i listorna. Även detta element i systemet har sina förtiänster; det är naturligtvis
arbetsbesparande att på detta sätt grovsortera de många rösterna. En viss kredit
kan de etablerade och beprövade inte utan
fog göra anspråk på. Det finns en presumtion för att vad rådman har att säga i
allmänna ärenden förtjänar att tags på allvar i högre grad än av den stojande främligen i Stadshotellets trädgård kan komma
med.
Systemet upphör att vara ändamålsenligt och blir i stället djupt betänkligt om
förstahandslegitimationen kommer att
fungera som ett oomtvistligt diplom på
rumsrenhet. Det är – banalt som det låter
är det tydligen nödvändigt att påpeka –
inte allt vad rådman säger som förtiänar
ett högaktningsfullt mottagande.
Den fackliga arbetarrörelsens förslag
Under snart fem års tid har en av de eta·
blerade gästerna i Stadshotellets trädgård,
nämligen arbetarrörelsens fackliga gren –
i olika tongångar, med olika motiY, med
lockelser och hotelser – framfört stånd·
punkter och förslag, som trots betydande
variationer har det gemensamt att deras
förverkligande skulle innebära en radikal,
oprövad och med tiden sannolikt total
överföring av ägande och beslutanderätt
över det svenska näringslivet från nuvarande ägare till framför allt de fackliga
korporationerna. I allt väsentligt har det
under den svenska fackliga arbetarrörelsens hittillsvarande historia funnits god
anledning att utan ingående prövning
släppa in de ståndpunkter som denna rö-
relse företrätt bland de ”plausibla” –
bland dem som från början kunde göra
anspråk på att taga på allvar. Rörelsen har
byggt upp en mycket ansenlig kredit.
Att förslag på grund av förslagsställ
nas ställning på gästlistan – deras kr ·
– behandlas som ”plausibla” innebär in~
att de behöver möta gillande. Men dd
innebär något f~ån behandlings- och fOr.
handlingssynpunkt utomordentligt viktigt
det hör till spelreglerna att förslagets mm
ståndare bänkar sig vid förhandlingsbordet, behandlar förslaget som möjligt, aa.
varligt överväger kompromisser. Den det
inte gör, spelar inte spelet.
Den fackliga arbetarrörelsen – från det
centrala TCO-ledningens och den polj.
tiska arbetarrörelsens i och för sig mycket.
intressanta agerande bortses här – har
tagit sin kredit i anspråk i full utsträck·
ning. Under de senaste månaderna har
man åberopatjust det privilegium får etablerade deltagare i det svenska kaffekalaset som består däri att man kräver att
motsidan visar kompromissvilja.
Granskar man de framlagda fårslagen i
sak, måste det fastslås, att förstahandslegitimationen får etablerade, krediten får
kända deltagare har överutnyttiats – att
inte säga missbrukats. Förslagen går långt
utöver ramen får vad som hittills med fog
utstakats som fårslagsställarnas rimliga
arbets- och kompetensområde. Det handlar om en till sitt innehåll revolutionär
samhällsförändring. Det är inte ett utslag
av tjurskallighet, inte ett brott mot spelreglerna, om motsidan avvisar fårhandling
och kompromiss. Det är tvärtom en självklar vakthållning kring spelregler som visat sig hållbara och värdefulla.
Fondfrågan och mittpartierna
Det är sannolikt, att fondfrågan vållar sina
tillskyndare svåra bekymmer. De är emellertid självförvållade. Har man uppmärksamt följt turerna i detta märkliga spel,
där makt- och fårdelningspolitiska motiv,
gamla socialiseringsdrömmar, påståenden
om näringslivets kapitalanskaffningsbehov
successivt virvlat runt i oöverskådlig röra,
är det svårt att inse vilket tillmötesgående
vid fårhandlingsbordet den spelare kan
begära, som på detta sätt exponerat villrå-
dighet i fårening med makthunger. Att
fackföreningsrörelsen- i brist på mer substantiella sätt att tillgodose det förväntningstryck som alla socialistiska rörelser
467
tycks vara eller anse sig tvungna att ständigt vidmakthålla – har utfårdat växlar
av det tvivelaktiga slag som fondfårslagen
utgör kan inte gärna åberopas som grund
får att här finna samma behandling som
man naturligen kunnat kräva om man
framlagt fårslag inom det egna legitima
verksamhetsfältet.
Rörelsens engagemang i den olycksaliga
fondfrågan har medfort en låsning, som
torde glädja endast de troende socialister
vilka alltjämt drömmer marxistiska katastrofdrömmar. Man vägrar att inse eller
åtminstone erkänna, att fondhotet sedan
sex år tillbaka med stor sannolikhet är en
av de allra viktigaste grunderna får bristen
på investeringsvilja i näringslivet. Den
svaga investeringsvolymen åberopas tvärtom som motiv får fondernas nödvändighet. Det är ett vackert exempel på resonemang i ond cirkel.
Det finns anledning räkna med att kravet på fårhandling och kompromiss kommer att framfåras med allt större kraft och
iver ju svårare man kört fast i fondfrågan.
Det ligger i den svenska politiska bildens
– i kartans – natur, att sådana tongångar
har särskilda möjligheter till framgång hos
politiska grupper, vilkas snart sagt enda
trumfkort och enda identitet är att de befinner sig i en visserligen tänkt, endast av
kartritningens konventioner skapad men
just därför, i de oklara tankarnas, de taktiska spekulationernas och de verbala dimmornas töcken särskilt trovärdig, ” mittposition”. Vad skall en sådan utnyt0as till
om inte till att kompromissa? Den till sitt
innehåll så gott” som fullständigt öppna
468
skatteuppgörelsen – historisk främst därför att den aviserade fiskaliska kontrollen
över avdragsrätten innebär att det sista
trånga andningshålet för enskilds ekonomiska handlingsfrihet nu slutligt muras
igen – tyder på att kompromissvilja kan
påräknas även i centrala principiella frå-
gor. Åtskillig aningslöshet om var gränserna för det principiellt viktiga går har f ö
kommit till uttryck i diskussionen om den
”underbara natten”.
Att fondfrågan är en ännu mer central
principfråga, där ”kompromisser” innebär kapitulation och svek, det torde även
de mest aningslösa vid någon eftertanke
kunna få klart för sig. Eftergifter åt de
fackliga socialiseringssträvandena innebär
med all sannolikhet oåterkalleliga handlingar. Exemplet Polen kan, bland mycket
annat, lära oss hur svårt, om inte omöjligt,
det är att taga ens ett par blygsamma steg
tillbaka i frihetens riktning, när socialismen väl har fått rota sig. Exemplet Frankrike, som nu börjat att triumferande företes, som något slags diplom på rumsrenhet, av socialistiska debattörer, har givetvis inte något som helst bevisvärde i någon
riktning. Det kommer att dröja många år,
innan socialism och kommunism visat sina
frukter där.
Lika viktigt som det är att inse den politiska ”kartans” konventionella karaktär
och oförmåga att återge något reellt politiskt ”landskap”, lika viktigt är det att inte
– i varje fall inte längre – betrakta den
hävdvunna legitimationen, den ärligt forvärvade krediten, hos det svenska kaffebordets etablerade stamgäster som själv·
klart giltig och självklar bas för förhand·
ling och kompromiss. Även rådman själv
kan begära alltför besynnerliga stycken …

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner