Print Friendly

Stig Strömholm; Grå höst 1986

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Grå höst: 1986
Hur blir hösten 1986 efter
vårens exceptionella
händelser? Vilka blir effekterna
av Olof PaJmes bortgång – för
det socialdemokratiska partiet
och för utvecklingen i Sverige?
Stig Strömholm ger här sin
bild av hösten 1986.
Professorn i allmän rätts/ära,
Stig Strömholm, är prorektor för
Uppsala Universitet.
l.
E
n dag i bötjan av maj 1986 blev jag
uppringd av en mycket ung journalist från en mycketvänsterradikal tidning. Han undrade om jag inte
tyckte att det offentliga samtalet i landet
så gott som helt avstannat efter statsminister Palmes död. Jag medgav, att det
också enligt mitt intryck blivit påfallande
tyst i landet. Han fann detta egendomligt, ja beklagligt, och undrade om vi var
överens också på den punkten. Det var
vi inte. Jag förklarade för honom, attjag
fann denna tystnad djupt tilltalande, därför att den vittnade om flera goda ting i
detta egentligen ganska ålderdomliga
land: en kvarlevande och stark lantlig
känsla för det tillbörliga, en likaledes
stark respekt för döden och avsky för
våldet, och en alltjämt utbredd känsla för
det personliga och mänskliga i samhällslivet. Min interlokutör medgav, att det
kunde ligga något i allt detta men om nu
– två månader efter mordet – all rimlig
sorge- och karenstid vore förfluten; nu
gällde det att, som orden föll, ”dra
igång” den offentliga debatten igen. Uppenbarligen var det han och jag som – i
intervjuns form – skulle ge den döda
debattmotorn det avgörande varvet på
startveven. Jag konstrade ånyo: det var
intressant, sade jag, att se hur länge de
goda svenskarna klarade sig med tystnad
eller viskande; kanske förhöll det sig i
själva verket så att de trivdes ganska bra
utan fortlöpande politisk diskussion; jag
hade visst ingen lust att bryta sorgefreden; om han lugnade sig till hösten, skulle allt vara som vanligt igen; men förresten var risken för att vi med förenade
krafter skulle kunna ”dra igång” något
försvinnande ringa; intervjun beviljades.
Den tände inga brasor.
Det var det andra eller tredje tillfälle
då jag blivit uppmanad att för pressen
uttala åsikter om verkningarna av Olof
PaJmes död för den svenska politiska utvecklingen. Vid det här laget borde det
vara möjligt att dryfta frågan med bibehållen höviskhet och anständighet men
också utan det viskande tonfall som således alltjämt hör sorgetid och sorgehus
till.
De försiktiga antaganden man fn vå-
gar formulera om de något mer långsiktiga effekterna av PaJmes bortgång – låt
oss kalla dem effekterna i det tidsmässiga mellanperspektivet, till skillnad från
de helt kortsiktiga, vecko- och månadsbundna och de långsiktiga verkningarna
– har ett betydande principiellt intresse i
så måtto att de, vare sig man vill eller
inte, frampressar ett ställningstagande
till vad Erik Gustaf Geijer på sin tid kallade ”det personliga i historien”. I den
svenska idetradition som denne måttfulle romantiker inledde och vars styrka
man inte skall underskatta ens i vår tid,
var det personliga ”det högsta i historien”. Skälen för denna uppfattning skall
inte beröras här; inte heller är det platsen
att med några som helst anspråk dryfta
relationen mellan denna historiesyn och
förekommande varianter av ”materialism”. Det är, tror jag, i klarhetens intresse att skilja mellan ”samhällsutvecklingen” i stort och ”politiken” i snävare
mening. Den förra är det knappast meningsfullt att försöka diskutera i vare sig
korttids- eller mellanperspektivet, som
jag skulle vilja precisera till högst något
årtionde. Den är oändligt mycket tyngre,
starkare och bredare; den bestämmer
förr eller senare politikens ramar och
villkor. Inom de sålunda skisserade be- 287
gränsningarna, m a o med avseende på
politiken i mellanperspektivet, föreställer jag mig att statsministerns död kommer att medföra tre någorlunda konstaterbara förändringar, den första i fråga
om den centrala, mest uppmärksammade politiska debattens ämnesinnehåll,
den andra beträffande denna debatts tonläge och argumentationsteknik och den
tredje i fråga om den allmänna stämningen i det politiska livet. Av dessa effekter
kan det väl knappast förnekas, att den
andra redan inträtt.
Utan att försöka finna några giltiga
lösningar på frågan hur och med vilka
medel den levande Palme utövade det
starka och positiva känslomässiga inflytande som han alldeles uppenbart hade
på en betydande krets av politiska anhängare – frågan om den döde PaJmes
inflytande bör nog behandlas för sig; här
har den ingen plats – måste man väl
fastslå, att samme politiker stod i stark
och personligt färgad kontliktposition till
många av sina motståndare. Att söka
förstå sådana konflikter utan detaljkännedom om personer, förhållanden och
händelser är tämligen meningslöst. Men
en förklaringsfaktor kan inte avvisas:
Palme odlade en hetsig, stundom häpnadsväckande hatisk och aggressiv retorik, som var och är främmande i modern svensk tradition. En viss medveten
stilistisk högtidlighet, fjärran från vardagsspråket, präglade vissa av hans verbala attacker. Ibland måste det rimligtvis
ha rört sig om förlöpningar, t ex när han
kallade Gösta Bohmans regeringsverksamhet ”skammens fögderi”. PaJmes
uppträdande i tv omedelbart efter valnederlaget 1976 framstod på liknande sätt
som främmande i svensk politisk tradi- 288
tion. Sårlana yttranden och sådant agerande förekommer inte längre i politiken
och kommer med all sannolikhet inte att
förekomma. Därmed är knappast något
sagt om debattens kvalitet och karaktär.
Men vid i övrigt oförändrade förhållanden borde logiskt sett något mer tid stå
till förfogande för sakfrågorna.
Betydligt viktigare är att dessa sakfrå-
gor sannolikt kommer att vara något annorlunda beskaffade. Författaren Lars
Gustafsson har introducerat det utomordentligt goda och användbara uttrycket
”problemformuleringsmonopol”; detta,
hävdar den starkt kritiske Gustafsson,
tillkommer i Sverige med ovanlig styrka
och konsekvens den offentliga sektorn
och därvid naturligtvis i första hand den
politiska ledningen. Det må vara en
överdrift i vissa hänseenden, men det är
otvivelaktigt en god iakttagelse och sannolikt också ett i huvudsak riktigt omdö-
me. En handlingskraftig, offensiv och
verbalt starkt aktiv regeringschef har av
många skäl unika möjligheter att välja
och avgränsa debattens ämnen och att
hålla den till de en gång valda områdena.
Här, villjag påstå, kommer ”det personliga i historien” verkligen till sin rätt.
Ingen politiker kan i längden hålla på-
trängande samhällsfrågor borta från det
offentliga samtalet, men en stark politiker med en regeringschefs speciella spelmöjligheter kan påverka val och dimensionering av ämnen med betydande
kraft. Av många skäl gav Palme utrikespolitiska frågor en påtagligt framträdande plats. Jag skall inte försöka kommentera fenomenet; att det hos i internationellt hänseende starkt känslomässigt engagerade men mindre kunskapsrika
svenskar skapat egendomliga, ja rentav
groteska föreställningar både om rikets
internationella ställning, om den framlidna statsministerns internationella betydelse och om verkningarna av hans
frånfälle, därom vittnar inte minst vissa
svar i den intressanta opinionsundersökning som docenten i statsvetenskap i
Umeå Gunnel Gustafsson hade tillfålle
att genomföra efter amerikanskt mönster
kort efter mordet.
Även om den svenska politikens inriktning av olika skäl – pietet mot den
bortgångne och sannolikt just i dessa
stycken bland sina mindre internationellt
verserade anhängare särskilt högt beundrade ledaren såväl som kunskaper
och intresse hos den starkt politiserade
tjänstemannamässiga ledningen i utrikesdepartementet – kan förmodas inte
snabbt och radikalt lägga om kursen, talar väl det mesta för att utrikespolitik
överhuvudtaget kommer att intaga en
mindre framträdande roll i det tidsmässiga mellanperspektivet men också för
att en sakligt naturlig inriktning mot mer
närliggande intresseområden än tex.
Mellanamerika gradvis kommer att växa
fram, när det starka trycket från högsta
politiskt håll upphört.
Redan denna sannolikhet är betydelsefull. l stort sett torde det vara berättigat
att förmoda att den mängd av intresse,
tid och kraft som medborgarna kan ock
vill anslå åt politiska frågor är ungefärligen konstant, med en viss elasticitet inför dramatiskt uppträdande stora eller
sensationella frågor. Blir politiken ”trå-
kigare”, kan utrymmet övergångsvis på
motsvarande sätt krympa, men knappast
mycket och länge. Reduceras den fjärran
utrikespolitikens plats, frigöres utrymme
för mer närliggande frågor. Försvagas
regeringsledningen – inte nödvändigtvis
i kompetens och handlingskraft men i
fråga om förmåga att driva ”problemformuleringsmonopolet” – breddas ytterligare utrymmet för andra frågor. Att
snabbt lägga beslag på sådant ”ledigblivet” utrymme för sina frågor, egenhändigt valda och formulerade, framstår i ett
så utpräglat trögrörligt politiskt ”ställningskrig” som den svenska kampen
mellan blocken såsom en utomordentligt
betydelsefull framgång. Här, mer än annorstädes, torde de politiska ledarpersonligheterna kunna spela en viktig roll,
om det också är osannolikt att någon av
de nuvarande protagonisterna kan spela
en roll motsvarande den avlidne statsministerns.
En viss uppmuntran för oppositionen
ligger kanske i att det i vaije fall just nu
inte ter sig helt lätt att se vilka större
men samtidigt konkreta och lättfattliga
politiska frågor den socialdemokratiska
regeringen snabbt och effektivt kan kasta fram för att fylla tomrummet. En kanske våghalsig gissning är att det i mellanperspektivet, åtminstone i det tidsmässiga blickfång som tiden fram till valen
1988 eller 1991 erbjuder, snarast torde
vara centerpartiet som befinner sig i
gynnsamt utgångsläge för att hastigt
dunka ett verkligt högt kort i bordet: de
ekologiska och ekonomiska konsekvenserna av Tjernobyl-olyckan har uppenbarligen gjort ett starkt intryck även
bland tidigare ointresserade och borde
ge centern en högst reell trumf på hand.
Uppgiften att kraftfullt, konsekvent, vältaligt – och snabbt – för sina syften
besätta den gynnsamt belägna höjd bortom de vanliga skyttegravarna som blivit
ledig måste emellertid framstå som höge- 289
!igen angelägen för de båda andra partierna på den borgerliga sidan. Hur välbetänkt det än må vara att ta avstånd
från opportunism och från uppmärksammade men kortfristiga frågor, kan det
inte gärna vara rätt att i ett så speciellt
läge som det nu uppkomna underlåta att
agera snabbt och med sikte på hastig
framgång. Den strategi som är så högtflygande och så långsiktig att taktiska
framgångar ter sig likgiltiga eller rentav
besvärliga att passa in i mönstret är sannolikt inte någon segerrik fältherrekonst.
Förändringen i den allmänna stämningen i det politiska livet är – det ligger
i sakens natur – den mest svårbeskrivna. Det torde råda allmän enighet bland
kompetenta bedömare om att ”något
har hänt” utöver själva illgärningen och
dess direkt konstaterbara verkningar.
Ett träffande omdöme, bland många som
fällts, är att ett tillstånd av oskuld har
brutits. Vad det kan komma att betyda,
utöver förstärkta polisiära skyddsåtgärder, är inte möjligt att förutsäga. Kanske bör det erinras om att hur oväntat
och avskyvärt mordet än var, inte ens
Sveriges nyare politiska historia är helt
oblodig. Skotten i Ådalen ligger inte mer
än 55 år tillbaka i tiden; under ett par
årtionden dessförinnan var politiska
våldsgärningar, i regel begångna av ungsocialister och anarkister, icke alldeles
ovanliga. Amaltheadådet ägde rum 1908,
mordet på general Beckman 1914. En
viktig förutsättning för att ” oskulden”
skall återställas – och det enda skälet för
att inte tro på en sådan utveckling skulle
väl vara att svensk politik framgent i
högre grad färgas av internationella motsättningar – är givetvis att brottet blir
uppklarat.
290
Vad de s a s internpolitiska konsekvenserna beträffar, vågar man kanske
antaga, att klimatförändringen närmast
förstärker tendensen till återhållsamhet i
polemik och i tolkning av meningsmotståndarnas motiv och karaktär.
2.
Att det är en mer gråmelerad socialdemokrati som fortsätter det politiska arbetet hösten 1986 innebär inte – och ingen
lär väl heller ha föreställt sig det – att
partiet skulle vara i någon mening svagare än förut. Inte heller torde den mer
dämpade tonen böra tolkas som tecken
på någon reträtt i väsentliga sakfrågor.
Det är fem punkter som synes böra
diskuteras i fråga om regeringspartiet.
De uppseendeväckande opinionssiffrorna efter statsminister PaJmes bortgång har såvitt jag kunnat se hittills
ingenstädes tolkats med fullständig öppenhet. Jag finner det utomordentligt tilltalande från låt oss säga den sociala anständighetens synpunkt att man så länge
ålagt sig denna begränsning. Naturligtvis
är det – utan tillgång till eget opinionsinstitut – omöjligt att uppdela den stora
procentuella ökningen med hänsyn till de
nya sympatisörernas reella handlingsmotiv, men vid det här laget kan det likväl
inte gärna anses otillbörligt att anställa
några gissningar. Att sympati med
brottsoffret, hans krets, parti och kanske
rentav familj liksom uppskattning av
hans insats – inte minst kanske den internationella, fredssyftande, som ju
mycket kraftigt framhölls i de första
kommentarerna, som accentuerades av
den stora internationella uppslutningen
och som fick en speciell valör genom att
den döde politikern föll just för det våld
vars yttringar i vissa internationeLla sammanhang han så lidelsefullt påtalade –
att sådana positiva reaktioner svarade
för en stor, kanske den största, andelen
av de nya sympatisörerna torde vara
klart. TiLl någon del kan siffrorna möjligen återföras på de näranog religiösa,
mystiska och svärmiska föreställningar
som här och var kom till uttryck efter
mordet. Men p’Jlitiska ställningstaganden, även vid opinionsundersökningar,
vore mer irrationella, tillbakablickande
och stämningsberoende än en anhängare
av den upplysta demokratin gärna vill
acceptera, om opinionssiffrorna inte
också, vid sidan av de båda här antydda
motivgrupperna, omfattade ett större eller mindre antal medborgare, som ansåg
att socialdemokratin efter den tragiska
händelsen kommit att bättre svara mot
deras politiska sympatier och framtidsförhoppningar. Och finns det någon rationalitet bland de berörda, borde denna
sistnämnda grupp vara den som ”kommit för att stanna”, medan de båda först
berörda borde vara väsentligt mindre
säkra i det hänseendet. En noggrann
analys av de nytillkomna sympatisörernas tidigare politiska hemvist är naturligtvis nödvändig för att några vederhäftiga uttalanden skall kunna göras.
Alltsomallt ter det sig emellertid, på det
underlag som en uppmärksam tidningslä-
sare förfogar över, som om en klok socialdemokratisk partiledning borde betrakta den stora ökningen som tillfällig och
föranledd av de helt extraordinära omständigheterna. Jag kan inte underlåta
att tillägga, att jag – till böjelse och levnadsmönster en opolitisk iakttagare –
finner den irrationella sorge- och
sympatiyttring som jag tror att det i stor
utsträckning rör sig om mycket tilltalande.
Det må tilläggas, att de mer exalterade
sergeyttringarna efter Olof PaJmes död
pekar på att socialdemokratin inte blott
fått ett i och för sig välkommet tillskott
av entusiasm och lojalitet; partiet har
också drabbats av ett intellektuellt och
moraliskt problem, nämligen det kanske
inte helt lättskötta ansvaret för att det
inte uppstår någon osund martyr- eller
helgonkult – som skulle strida mot rörelens rationalistiska och för personkult
främmande idetradition – och för att
inte Olof PaJmes grav blir en permanent
kultplats för besökande utländska dignitärer. Det kloka regeringsbeslutet att avstå från någon form av anbefalld nationalsorg tyder på att socialdemokratin
kommer att kunna bemästra detta problem.
En fråga som ej sällan diskuterades –
på otillräckligt underlag – under Palmes
livstid var i vilken omfattning han bar
förtjänsten av att hålla samman ett parti,
som uppenbart hotades av betydande
inre spänningar (”rosornas krig”). Det
spörsmålet kan tyckas höra till dem som
under riksdagsåret 1986-87 får åtminstone bidrag till ett svar. Förutom politisk-taktisk begåvning, en gåva som ju
kan tillkomma andra i lika stor eller större dos, besatt onekligen den bortgångne
en auktoritet – mot bakgrund av den
traditionella socialdemokratiska omgiv- .
ningens personella och sociala struktur
frestas man tala om ett slags främlingskapets, den tillkallade skiljemannens,
auktoritet – som sannolikt inte är företrädd hos någon annan aktiv socialdemokratisk ledargestalt. Å andra sidan kan
det brutala mordets solidaritetsskapande
291
funktion visa sig långvarigare inom de
centrala och traditionella partikretsarna
än annorstädes; spänningarna inom partiet kan av andra skäl upplösas; en ny
ledare kan finna andra medel att hålla
gruppen samman än företrädaren. Nå-
gon säkerhet råder inte för att det närmaste året ger något klart svar på frågan
om Palmes enande förmåga och verksamhet.
Om det alarnadiska begreppet ”personkemi” har någon förnuftig innebörd,
skapar ledarskiftet i socialdemokratin
nya och ändrade förutsättningar för samverkan åt olika håll. Olof Palme beskrevs
gärna, väl inte utan fog, som konfrontationspolitiker. I varje fall förefaller omdömet inte obefogat i fråga om hans verbala framträdande. Däremot ansågs han
veterligen inte på motsvarande sätt
obenägen till kompromisser i sakfrå-
gorna. Vad som ytterligare breddar fältet
för obevisbara antaganden är att det
kommer att finnas ytterligare en ny partiledare i höstens offentliga samtal, och
även om denne – moderaternas – väl är
den som i sak står mest avlägset från en
direkt samverkan med socialdemokratin,
är även de sannolikt mycket små kursförändringar som de nya ledarna reellt
kan åstadkomma betydelsefulla både för
valet mellan de till förfogande stående
mönstren blockpolitik-mittenpolitiksamverkan över blockgränserna men
också för socialdemokratins val av
”image”.
Vilka handlingsvägar i stort står i det
valda mellanperspektivet – och på den
punkten kan det kanske vara mödan värt
att försöka se något längre fram – öppna
för en socialdemokrati som fått sin panache blanc brutalt avhuggen och därför
292
framstår i en gråhet, som något påminner
om Tage Erlanders första årtionde som
statsminister? Likheten skall för övrigt
inte forceras. Bland snabbt konstaterade
olikheter förefaller fyra särskilt viktiga:
den då relativt sett betydligt större industriarbetarkårens ”märkestrohet”,
det stora utrymmet – statsekonomiskt
och behovsmässigt – för populära sociala åtgärder, den snabba reella resursökningen men också regeringens starka anknytning till en förhålladevis bred akademisk opinion och ”intelligentsia” i allmänhet.
Vill man försöka sia om socialdemokratins framtida väg tror jag det är mest
realistiskt att utgå från ett bastant empiriskt faktum: den fasta kärna som består
i den för våra politiska förhållanden exceptionellt stora, finförgrenade, i sin
maktutövning och inre kontroll diskret
effektiva maktapparaten, alltifrån Unga
örnar i livets morgonväkt till Fonus i
dess skymningsstunder. I detta val av
utgångspunkt ligger ingen ironi och
knappast heller någon egentlig kritik. En
grupp människor har, under vissa en
gång givna men kontinuerligt föränderliga historiska betingelser, slutit sig samman i en rad olika syften och former med
vissa gemensamma förtecken. Det har
bildats en hård och stark organisationsstruktur, stor nog för att redan makt
inom organisationen skall vara intressant
för den som är intresserad av makt; för
mer långtgående ambitioner kan organisationen mobiliseras också för maktutövning utanför dess ram. Om det är
något empiriskt konstaterande från
mänskliga samhällen som tycks hålla
streck med höggradig säkerhet, är det
iakttagelsen att organisationer, som erbjuder sina intressenter någon som helst
förmån, inte dör frivilligt. Starka organisationer dör ”aldrig” – med våra blygsamma historiska mått mätt – om ingen
slår ihjäl dem utifrån. Därför är det, om
man verkligen vill försäkra sig om en
solid bas i politiska framtidsgissningar,
realistiskt att bölja med konstaterandet:
det finns en stor, tung och komplicerad
men stark organisation, som är av vitalt
intresse, som trygghetskälla, ideologisk
hamn, födkrok, trivselstuga, energiavledare, maktbas – allt mellan himmel och
jord – för en stor grupp människor. Den
kommer att göra allt för att leva, i sämsta
fall överleva, i bästa fall expandera.
Med det sagda är inte sagt, att denna
organisation skulle sakna ideologier och
visioner. Tvärtom. I ett sammanhang,
där man vill försäkra sig om sina bedömningars säkerhet, är emellertid denna
materia betydligt mer vansklig att arbeta
med. Organisationens relativa öppenhet
och demokratiska struktur liksom ideologiernas högst olika betydelse på olika
verksamhetsfält gör det oändligt mycket
svårare att med anspråk på vare sig fullständighet eller hållbarhet i tiden säga
något meningsfullt om detta. Naturligtvis är det ytterligt osannolikt att den
tunga apparaten skulle ställas i låt oss
säga den principiella ekonomiska liberalismens tjänst, men ingenting hindrar att
dess affärsdrivande, ideologiskt mest
neutrala grenar mycket långtgående anpassar sig efter marknaden och söker
tävla på dess villkor under medvetet undertryckande av ideologierna. Den riktigaste beskrivningen, om man vill vara
försiktig, är kanske därför att den stora
organisationen i sitt agerande är starkt
bunden av en historiskt given idetradition, som är den svenska organiserade
arbetarrörelsens och i vilken socialistiskt
tankegods, egenhändigt prövade pragmatiska lösningar, allmän folklig radikalism, en inte så alldeles liten dos folkfrisinne, en del tillfålliga strömningar och
maktapparatens egen internt framvuxna
kodex alla avsatt sina tillsammans attitydbestämmande ingredienser. Det betyder, korteligen, att apparatens handlingsfrihet är vid men inte obegränsad.
Den ena begränsande faktorn är således den vaga och formbara men inte försumbara ideologin. Den andra är den
beslutsamma viljan att överleva. Visserligen är organisationen till vissa delar kapitalstark och vinstgivande, vilket i
trängda lägen kan alstra spänning mellan
rika och fattiga inom apparaten. Men i
stort är denna apparat beroende av kontinuerliga bidrag från en stor medlemsgrupp. Organisationen är – och jag vill
understryka att detta är ett medvetet ensidigt karakteriseringsförsök, inte en
karikatyr – en stor stab, som för sin
överlevnad kräver en mycket stor trupp.
Truppen måste – i huvudsak – rekryteras på frivillighetens grund. Här har
samhällets förändringar och väljarnas
ökade rörlighet kommit att ställa nya och
väsentligt hårdare krav på organisationen än som var för handen för en mansålder sedan. Frivillig rekrytering kräver
ett budskap. Truppen i stort kan rimligen
inte tillförsäkras alla eller ens huvuddelen av de förmåner som stabspersonalen
åtnjuter. Truppen kräver ideologi och
paroller. Men det räcker inte heller. Nå-
got därutöver måste den få. Det har blivit vanligt att bedriva politik på det viset
att man lovar en med större eller mindre
precision avgränsad väljargrup siffer- 293
mässigt presenterade förmåner. Öppet
och systematiskt bedriven rikspolitik av
det slaget får väl på det hela taget i vårt
land anses vara en socialdemokratisk
uppfinning (även om det sannolikt inte är
mer än rätt att konstatera, att äldre
svensk politik ger exempel på talrika
öppna kampanjer av liknande slag, från
1527 och framåt, och att politisk verksamhet för det allra mesta inneburit ett
utbyte av förmåner, låt vara mer diskret). Metoden har praktiserats så länge,
ivrigt och systematiskt, att man måste
räkna med ett starkt förväntningstryck
på det socialdemokratiska partiet; endast undantagsvis och med hänvisning
till exceptionella förhållanden duger det
att gå till val utan gåvor. En förutsättning
för att detta slag av politik skall vara
möjlig är att makthavarna disponerar tillräckliga resurser för att kunna utdela
kvantitativt meningsfyllda belöningar i
stor skala. Det finns i en modern stat
praktiskt taget ingen annan metod för att
tillförsäkra sig dessa resurser än skattevägen, dvs att uppfinna skatter som antingen drabbar alla men är osynliga eller
drabbar på mindre känsliga punkter eller
att låta de grupper man inte vädjar till
bära den större del av bördan som svarar
mot gåvorna till de egna. Den senare metoden är transfereringarnas; den har som
bekant praktiserats med iver i vårt land,
men gränsen för det möjliga tycks nu
uppnådd och överskriden. Man har på
köpet fått en självväxande offentlig sektor, som man inte längre har råd med.
Den socialdemokratiska truppen förnyas inte över en natt, eller mellan två
val. Dess kärna är påtagligt stabil; det är
en tydlig tendens att denna trogna kärna
åldras. Liksom den tradionella transfe- 294
reringspolitiken innebär detta begränsningar i handlingsfriheten.
De givna utgångspunkterna, sålunda:
– den stora och starka organisationen, som är fast besluten att överleva;
– den ideologiska traditionen, som
medger rörlighet men inte obegränsat;
– väljarnas krav på ideologiskt budskap och materiella förmåner;
– kärnväljarnas anspråk på ett minimum av stabilitet.
De problem som uppenbarligen ligger
inbyggda i dessa utgångspunkter ter sig i
förstone inte värre än de som vaije modernt politiskt parti – eller för den delen
vaije företag med en viss ”profil” –
konfronteras med. Vid närmare beskå-
dande förefaller mig trots allt det socialdemokratiska dilemmat att vara särskilt
besvärligt.
För det första är själva organisationens storlek inte blott en styrkefaktor;
det innebär också ett krav, både på oförändrat stort, helst växande, medlems- eller kundantal, och – där bärkraften i den
formen sviktar – på bidrag från mer gynnade grenar och ibland på politiskt besvärande favörer från det allmänna. Det
är en gammal god fäktarregel, att man
skall vända minsta möjliga yta mot sin
motståndare; socialdemokratin måste
manövrera en hel elefant i manegen. Det
tar tid och krafter; skämmer djuret ut sig
inför publik, hörs och syns det väl.
För det andra innefattar ideologin,
även i den mest uttunnade form, idag till
icke ringa del en belastning. Man sjunger
trots allt sina löftesrika kampsånger – i
sin bullrande aggressivitet och med sina
löften är de idag ungefär lika seriösa som
studentromantikens chauvinistiska utbrott från 1830- och 40-talet- och beter
sig på ett sätt som inte längre har vare sig
täckning eller trovärdighet. l själva namnet socialism ligger, trots allt förnuftigt
kompromissande, dunkla löften om ett
gyllene framtidsrike, organiserat i stor
skala medelst kollektiva lösningar. Inte
så sällan framstår socialism som ett slags
sjukdom, av vilken den pragmatiska
svenska socialdemokratin fått en släng,
låt vara en mycket lindrig (se uppsatsen
”Det socialistiska fenomenet”, i min
bok ”Motströms och medströms”,
Sthlm, Norstedts, 1986, s 33 ff). Allt färre är beredda att acceptera ett kollektivt
ordnat lyckorike. Men dessutom blir det
– mot bakgrund av olika socialistiska
regimers misslyckande, förtryck , brutalitet och ineffektivitet – allt svårare att
skapa någon som helst trovärdighet
kring såväl enstaka löften som hela den
socialistiska drömfabriken.
Slutligen: man har hittills i regel lyckats antingen prestera åtminstone någon
liten avbetalning på det framtida lyckoriket i form av favörer till anhängarna
eller hålla ordning i leden med appeller
till dessas trohet och disciplin. Med
tömd siatskassa, en elefantin (men snart
inacceptabeltunderbetald och vederbörligen missnöjd) offentlig sektor, som befinner sig i stor fara att förlora både sin
integritet, sin effektivitet och sitt kvarvarande anseende, med en åldrande och
krympande kärntrupp av väljare och en
både mer rörlig och mer skeptisk grupp
av marginalväljare att tillfredsställa
framstår socialdemokratins situation
som mer problematisk än något annat
partis.
Det förhållandet att en politisk rörelse
(liksom en arme) befinner sig i ett brydsamt läge innebär nu – en smula paradoxalt som det kanske kan låta – alls
inte att dess motståndare skulle stå inför
en lättare uppgift än om rörelsen befann
sig i bästa tillstånd. Det kan rentav vara
tvärtom, åtminstone i det tidsmässiga
när- och mellanperspektivet. En grå och
lågmäld socialdemokrati med otydlig
profil, som först och främst beflitar sig
om överlevnaden, aktar sig för spektakulära utspel, lever på lojalitetsförråden å
ena sidan, små framstötar mot marginella grupper å den andra, som gör eftergifter, där verkligheten är som mest motspänstig och inte låter sig luras in i några
principdebatter i onödan, en sådan rörelse kan utgöra en utomordentligt besvärlig motspelare och kan försvara en låt
vara bräcklig regeringsställning under
avsevärd tid. I längden slits naturligtvis
de ideologiska och personella resurserna
hårt, men i gengäld kan greppet om den
offentliga maktapparaten konsolideras
och marken förberedas för en mer gloriös, offensiv och ideologiskt profilerad
återkomst efter några år i opposition. Ty
ideologiska fyrverkerier och konkreta
”reformer” som utgör ”tredje”, ”fjärde” osv stegen på vägen mot tusenårsriket kan rörelsen knappast klara sig utan i
längden. Under den grå defensiva perioden kan man – och måste man kanske
– då och då göra något utfall med pukor
och trumpeter för att liva de egna och
oroa motståndarna. Det ligger i sakens
natur, att sådana begränsade attacker
kan äga rum nästan var som helst, när
som helst och i vilken riktning som helst.
Det sakliga resultatet är skäligen likgiltigt. Härav följer, för motståndarens del,
en besvärande ovisshet om hur utfallet
bäst skall mötas.
295
3.
Bland sakfrågor som måste förberedas i
det allra närmaste närperspektivet borde
den föreslagna realränteskatten vara ett
tacksamt objekt för enig borgerlig kritik.
Den offentliga debatten har redan bjudit
på betydande motargument, och även
om skattetypen använts av en borgerlig
dansk regering – i ett helt annat läge än
det svenska – borde förslaget kunna
vara tacksamt från principiell rättssäkerhets- och trygghetssynpunkt. Överhuvud taget förefaller det som om argument hämtade från privaträttsliga avtalsparalleller borde ha bättre utsikter till
gehör än tidigare. Iden om någon form
av avtalsförhållande mellan medborgarna och kollektivet är visserligen en
historisk orimlighet och helt allmänt en
liknelse, som måste nyttjas med måtta,
men själva synsättet, med dess accent på
likställdhet, löftestrohet och hänsyn är
ett nyttigt komplement till den inte minst
här i landet dominerande ensidigt kollektivistiska och överhetsorienterade attityden. Föreställningen om ett ömsesidigt
förpliktande avtal, med därtill hörande
anspråk på likvärdighet i prestationer
och bundenhet till gällande förutsättningar får självfallet inte drivas in absurdum, men den kan i brist på naturrättsliga principer tillhandahålla ett korrektiv
mot den okontrollerade makt-är-rätt
ideologi som utgör en av de allvarligaste
svagheterna i det genomfört demokratiska samhället Gag tillåter mig att ännu en
gång hänvisa till ”Motströms och medströms”, nu till s 87 ff).
Inom ramen för den starka accent på
rättsstatlighet som torde vara ett självklart inslag i avvärjaodet av en socialistisk utveckling ter det sig nödvändigt att
296
självständigt och kritiskt granska hela
den ekonomi och det ska’ttesystem som
nu under årtionden straffat förmögenhetsägare, som haft sina tillgångar låsta i
produktivt arbete, men premierat finansiella operationer av ringa eller intet produktivt värde.
Denna de lyckade ”klippens” ekonomi har vid det här laget sannolikt väckt
en irritation och en misstänksamhet,
som en icke-socialistisk politik har all
anledning att i den ekonomiska frihetens
eget intresse se över och vid behov korrigera. Det är en orimlighet att tillverkande företag skall ha den egna finanshanteringen som främsta inkomstkälla
och att värdepappersaffärer skall framstå som självklart mer lönsamma än produktiva investeringar. Det är inte blott
sparande som måste löna sig i ett samhälle med framtidstro: det är sparande av
behållen arbetsförtjänst.
En central plats borde – både av sakliga och av taktiska skäl- från borgerligt
håll beredas vad jag i annat sammanhang
kallat ”människaproduktionen’ ‘: hela
den breda sektor av det samhälleliga arbetet som syftar till att forma, fostra och
utbilda kommande generationer men
också att bereda dessa rimlig sysselsättning. Erfarenhetsmässigt är detta, åtminstone på många punkter, ett förhållandevis tacksamt angreppsmål – förvisso inte därför att goda lösningar är lättfångna och närliggande men därför att de
kollektivistiska receptens klumpighet
och andra nackdelar torde ha blivit alltmer uppenbara för allt flera.
Påforskningens och den högre utbildningens fält tycks en reell tillnyktring ha
skett på socialdemokratiskt håll; inte
minst okonventionella och för sakområ-
det positiva personval på senare tid
tyder på en uppriktig vilja att förstärka
en livsviktig sektor, där man bär det
främsta ansvaret för tjugo års i huvudsak
misslyckad politik. Man tycks äntligen
ha insett att även om nu verkligheten är
den värsta fienden, endast virrhjärnor
tror sig kunna tämja denna fiende genom
att blunda för den. Det borde vara självklart att den socialdemokratiska kursförändringen möter samarbetsvilja och stöd
på borgerligt håll, inte småskuren jakt
efter kvarstående åsiktsskillnader. Ett
fält, där viljan till bättring visserligen uttalats men knappast lett till rimliga konkreta förbättringar och där utrymme
finns för initiativ är de humanistiska vetenskapernas. De är alltjämt, i ett internationellt perspektiv, i Sverige undernärda på ett sätt, som kommer alla högtidliga och välvilliga ord om deras betydelse att klinga falskt.
Hur en framgångsrik opposition skall
hantera två av de största nyckelfrågorna
– med vittgående sammanflätade konsekvenser både på ”människoproduktionens” och på den ekonomiska politikens
gebiet – nämligen sysselsättningen och
den offentliga tjänstens framtidaformat
och struktur, det är en materia som jag
av lätt insedda skäl inte har någon som
helst möjlighet att försöka dryfta här.
Okonventionella – i ordets egentliga mening ”radikala” utrednings- och analysinsatser är nödvändiga här liksom i fråga
om familjepolitiken. Det må vara nog att
konstatera, att alla dessa fält borde ställa
tacksamma arbetsuppgifter för en borgerlig politik åtminstone av det skälet att
regeringspartiets handlag med i valje fall
de båda senare problemgrupperna visat
sig mindre tillfredsställande; inte minst i
familjefrågorna torde dogmatiska låsningar lätt paralysera socialistiska
åsiktsriktningar; i fråga om den offentliga sektorn synes bl a de speciella relationerna till fackliga rörelser göra fältet
svårtillgängligt för förutsättningslösa initiativ. Sådana initiativ måste respektera
den offentliga tjänstens integritet och arbetsvillkor. Kraftigt – och även för egen
del ärligt menat – motstånd mot fortsatt
politisering av chefstjänsterna har blivit
en praktisk och moralisk nödvändighet.
Metoder för politikers försörjning får
uppfinnas på annat sätt och annat håll.
Det är också ett lämpligt övningsfält för
fantasi och okonventionellt tänkande.
Ett område, som sannolikt underskattats av åtminstone vissa borgerliga grupper är biståndspolitiken. Det är för mig
svårt att inse, hur politiska riktningar,
som uttryckligen eller i omskrivande ordalag betygar sin anslutning till kristna
ideer eller i varje fall till kristen etik, kan
välja någon annan väg än en aktiv och
generös biståndsgivning. Vad former,
fördelning och omedelbara mål beträffar,
tycks det finnas gott utrymme för omprövning.
En självklar förutsättning för en effektiv opposition borde vara borgerligt samarbete. Ett sådant kan visserligen förmodas vara särskilt påkostande för de partier som inregistrerat motgångar i opinionsmätningarna, för deras nya ledare
med de hävdelse- och profileringsbehov
som dessa kan förmodas ha och slutligen
kanske särskilt för centerpartiet, med de
möjligheter som Tjernobyl-olyckan
torde öppna för en radikal kärnkraftspolitik. Varje alternativ till samarbete fram- 297
står emellertid sannolikt både med hänsyn till sakfrågorna och från taktisk synpunkt som underlägset. Erfarenheterna
från perioden 1976-1982 borde i betraktande av båda dessa grupper av argument avskräcka från mittenpolitik. Samverkan med socialdemokratin torde fortfarande under lång tid vara en så farlig
hantering för mitten att sannolikheten
för ett sådant agerande torde vara ganska ringa.
Krävs det sämja mellan oppositionspartierna, är det en självklarhet att enighet inom dessa partier är nödvändig.
Centern och folkpartiet ter sig i detta
hänseende just nu tämligen problemfria.
Moderata samlingspartiet har uppenbarligen ett vitalt intresse av att kraftfullt
och övertygande klargöra, att den motsättning mellan ”nyliberala” och ”kulturkonservativa” som partiets motståndare och kritiker i varje fall alltsedan
Gösta Bohmans avgång med stor iver
beskrivit och sökt exploatera – förmodligen ej utan framgång – inte kan anses
gå utöver den åsiktsspridning som är naturlig inom en fri och vittförgrenad politisk rörelse och som även sammanhänger med olikheter i intresseinriktning
och prioriteringar, kanske mer än den
uttrycker reella åsiktsskillnader. Under
alla förhållanden, torde partiet böra fastslå, föreligger ingen splittring, som utgör
hinder mot en energisk och genomtänkt
politik. Ett sådant klargörande bör ha
alla förutsättningar att uppfattas som vederhäftigt. Så ter det sig i varje fall för
den som – i likhet med mig – står och
alltid stått utanför partierna.
l
l
l
t4(
298
Något reellt nödläge tycks alls inte
vara för handen i fråga om moderaternas
sammanhållning och ledarfråga. Man har
i god sämja valt en högst kvalificerad
kandidat. Den i något enstaka pressorgan antydda tanken, att man skulle söka
sin hövding utanför den ledande kretsen
eller rentav utanför partiets medlemskår
– som det romerska folket i en brydsam
situation år 458 f Kr uppsökte den för sin
allsidiga förträfflighet vida berömde Cincinnatus, vilken gick vid sin plog men på
allmän begäran kom, såg och segrade,
varefter han återvände till plogen utan
vare sig kontant erkänsla eller sinekurer
– det ter sig mot denna bakgrund närmast som ett burleskt skämt. Ty politik
är, när allt kommer omkring, en syssla
för politiker. Allvarligare än så har det
lyckligtvis ännu inte blivit.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55 , eller genom insättning av kronor 50: – på
postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner