Print Friendly

Stig Strömholm; Företagsdemokrati och åsiktsföretag

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Företagsdemokrati och åsiktsföretag
Professor Strömholms artikel är en fortsättning på den om ”Etermedia och
extremism”, som Svensk Tidskrift publicerade i sitt förra nummer. Nu analyserar
han den makt som vissa grupper i olika
ställningar förskaffat sig, utan vare sig
kompetens eller erfarenhet. Den ”nya
journalistrollen” åberopas av dem som
”går före” och som inte skyr några medel
då de vill leda, eller missleda, allmänheten. Universitetens företagsdemokrati
uppvisar skrämmande avarter. Särskilt
uppmärksammar han extrema gruppers
maktutövning inom Sveriges Radio. I
själva verket borde de betala sin skyddade
monopolställning med att ej få deltaga i
viss beslutsfattning inom företaget. Samtidigt understryker Strömholm, att vilka
metoder man än tillgriper vid en sanering,
måste man alltid skydda yttranderätten.
I den senaste diskussionen om ”vridningen” i massmedia har från flera håll som
ett argument mot kritik framförts tämligen oprecisa hänvisningar till den ”nya
journalistrollen”. Om termen har viss
enighet rått. Det har varit större variation
beträffande innebörden.
De ~lesta människor i ett ”öppet” samhälle av modern västerländsk typ torde
vara överens om att det finns en ”journalistroH” på den samhälleliga scenen och
att pjäsen inte fungerar gott om denna
roll inte spelas väl. Den centrala uppgiften är att tillhandahålla information, som
är i möjligaste mån sann och som i möjligaste mån representerar ett urval av den
totala och helt oöverskådliga informationsmassan, som är väsentligt för allmänheten i stort eller för den speciella grupp
journalisten då vänder sig till. Om yrkesrollens innehavare därutöver förmår kommentera informationen, dvs klarlägga orsaker och påvisa verkningar samt ställa
materialet i relation till bestämda värderingar, är detta givelivis en fördel, förutsabt att dessa kommentarer står på en
godtagbar intellektuell och kunskapsmässig nivå och formuleras i god tro. Journalisten är allmänhetens tjänare, hans strä-
van är att förbättra underlaget för opinionsbildning och beslut. Att tjänarrollen
inte alltid spelas med diskretion och ödmjukhet får man ta på köpet. Spelet står
i brådskans tecken; skall det skötas riktigt, innebär det ofta konflikter med olika
makthavare, för vilka information och
kommentar är obekväma, eller med uppdragsgivaren-allmänheten, för vilken det
fta nog är bekvämast att sova gott utan
litför uppskakande information.
Men journalisten förblir tjänare. Tanen, att han skulle servera agitation hellre
·n information och strunta i sanningen
ör att hålla anda!Il uppe hos läsarna, är
förenLig med den demokratiska opinionsildningens princ~per. Den vittnar om förkt för den allmänhet man föredrar att
nfluera i stället för att informera.
Att journalistrollen sådan jag försökt
kissera den skulle vara ”ny” är en orimig överdrift. Den har fullgjorts, med växande framgång och <integritet, under åtminstone det dryga århundrade under vilt-et vi har harrt en modern press. När Ortmark säger, att ”den bäste journalisten
från makthavarsynpunkt” är ”en foglig
journalist, en stillsam rövslickare” är det
~tt uttalande som, sannolikt med annat
)rdval, kunnat fällas av tusentals svenska
pressmän alltifrån Hiertas dagar.
Vad som förefaller ”nytt” i de uttalanden som förekommit här och var från
ie företrädare för massmedia, som yttrat
;ig i diskussionen om ”journalistrollen”,
ir iden att det skulle ankomma på massmediernas folk att ”gå före”, att ”visa
vägen”.
I en mening har dugande journalister
;äkert alltid ”gått före” och har goda möj- .igheter att göra det idag. Det är sällan de
!nskilda medlemmarna av allmänheten
‘lar fönnåga, tid eller hafter att överblic- <a problem i stort. Den enskilde kanske
mekar över att ham badsjö blivit oanvändbar men drar inga vittgående slut- ;atser av förhållandet. En tidning kan
233
sammanställa liknande information från
hela landet och därmed visa problemets
vidd och skapa underlag för en opinion.
Genom egna medarbetare eller experter
kan den påvisa orsaker och konsekvenser
på ett sätt som upplyser om orsakssammanhang och handlingsmöjligheter.
Något helt annat är att massmediernas
företrädare på goda eller dåliga grunder
– som inte redovisas eHer som predikas
utan hänsyn till motargument – omfattar ett bestämt och allomfattande program för hur samhället ser ut och skall
se ut och på den grundvalen låter information och kommentarer ensidigt väljas
och ”vinrklas”, så att detta program och
dess företrädare får stöd. Då är det inte
längre fråga om informaJtion utan om
verklighetsförfalskning, inte om opinionsbildning utan om inpiskning.
Huruvida sådant pågår är i ett samhälle av kompakt överinformation ofta
vanskligt att fastställa. Det finns alltid
brottstycken av v.erklighet att utnyttja.
Den breda toleransmarginal som massmediernas företrädare – principiellt med
fog – gör anspråk på kan systematiskt
nyttjas till bristningsgränsen.
Legitimationen
Det är i vårt samhälle vanligt att utan
omsvep ifrågasätta med vilken rätt, på
vilka grunder, en position åtnjutes eller
ett anspråk framställes. Den frågan bör
också ställas till dem som talar om en
”ny” journalistroll, som skulle rättfärdiga
”vinkling” och ”vridning”. Hur legitimeras den?
234
Är det i kraft av något allmänhetens
outtalade uppdrag som vissa företrädare
för massmedia anser sig kunna driva ensidig vel1klighetsrapportering, tendentiös
analys och direkt eller försåtlig ideförkunnelse? Inte gärna. Kan man tala om ett
slags ”mandat från alLmänheten” när det
gä:ller information och kommentar, innebär förfar<l!ndet en uppenbar trolöshet
mot huvudmannen. Journalisten är mnte
längre allmänhetens tjänare utan dess manipulerande härskare.
Är det på grund av överlägsna kunskaper och insikter som massmediefolk kan
tillåta sig att ”vinkla” och ”vrida”? För
det första vore ett sådant anspråk i de
flesta fall ogrundat. Att en ung, sällan
speciellt kunnig TV-producent skulle besitta överlägsna insikter om samhälle, ekonomi eller politiik är redan av praktisika
skäl osannolikt. Även om han skulle kunna framställa sakligt berättigade anspråk
på en sådan elitposition, är det svårt att
inse varför just han skulle få behålla en
privilegierad ställning som läromästare.
Om det är någon grupp i samhället som
på de senaste tio åren misstänkliggjorts,
förhånats och sett sitt inflytande reducerat i beslutsprocesserna, är det just experterna, de särskilt k.unniga. Strävan går
alltmer i riktning mot att låta ”lekmannen”, den genomsnittligt eller unrleDgenomsnittligt kunnige och begåvade ta inte
blott sitt utan även andras öde i sina händer. I dagens samhälle finns det ingen
som helst legitimation för en ”ny” journalistroll, vars innehavare gör anspråk på
att ”gå före” och ”visa vägen”.
Den reella basen för anspråken är heller inte någon ratione’llt gripbar legjtimation av det slag som avi]Häves andra samhälleliga rollinnehavare. Där denna reella
bas inte helt enkelt är fa1ktisk maktposition, självhävdelse eller opportunism, ligger den i de agerandes orubbliga tro på
att ha rätt, i deras lika orubbliga vilja att
främja sin sak och i ett resolut förakt för
de spelregler som den stora allmänheten
sätter värde på. Iden om en självutnämnd
revolutionär elit, som på en gång drar
med sig ooh behärskar ”folket”, har ju
gammal hemortsrätt i alla extremiströrelser. Att inte bestämt avvisa en sådan
”elits” anspråk är en beskedlighet som
demokratin inte har råd med.
Det vore en märklig paradox om samma
samhälle, som med iver avvisat erfarenhetens och sakkunskapens anspråk på gehör i så vilktiga frågor som uppfostran och
utbildning, skulle med foglighet acceptera en handfull människors krav på att
med en monopoliserad informations- och
åsiktsfabriks hjälp ”visa vägen” från ett
samhälle, som dessa förkunnare ~nte ens
alltid känner eller förmår analysera, till
ett samhälle om vilket ingen vet någo
annat än att motsvarande försök på andr
håll vid jämförliga förhåBanden har let
tiH förtryck och ekonomiskt förfall. Lik
paradoxalt vore det om samma männi
skor, som vill ifrågasätta pamparnas
de trots allt folkvalda politikernas, kom
muna,lmännens och organisationsledarna
– rätt att företräda allmänheten, skull
oreflekterat acceptera en sjä!lvutnämn
och internrekryterad grupps krav på at
tyra verklighetsuppfattning och verkligetstolkning.
farenheter från universiteten
ke Ortmark har pekat på en av de meanismer, med vilkas hjälp en beslutsam
inoritet kan bli i stånd att utöva ett helt
proportionerligt inflytande: företagsdeokratin. Kan denna tillhandahålla en
egitimation för eljest inacceptabla anpråk? Det är med en viss ironi man ser
rtmark, i sina försök att filnna botemeel mot extremistdominansen, ”vädja till
edningen i berörda enheter” att skapa
ora för effektiv sjähnkrit~k inom företaget.
Så är det då till cheferna, till dessa
maktfullkomliga, trötta, arbetstyngda,
edspottade, detroniserade Öv·ersåtar, rnaistrar och fadersgesta:lter som snätlla gosar vädjar när slagskämparna i den företagsdemokraniska sandlådan visar a:ndra
rag än den gode boyscoutens samarbetsilja och sinne för fair play. Man föredrar
despoterna, som man vet är åtminstone
upplysta, framför guerillamännens tryckande Fegemente. Mönstret är urgammalt.
Möjligen kan man förvåna sig över att
det skulle följas så snabbt. Är det ett nederlag för företagsdemokratin?
Det är inte mycken mening i att här
försöka diskutera företagsdemokrati i allmänhet. Vad man än må anse om fenomenet, är den utveckling som fört iden
om medbestämmanderätt och samråd till
sådan framgång sannolikt ett i stora drag
irreversibelt förlopp, som det föga lönar
sig att sörja eller jubla över.
Är man av detta om också inte av nå-
235
got annat skäl beredd att lojalt acceptera
iden om företagsdemokrati som allmän
princip och som riktmärke för en fortsatt
utveckling, gör man säkert denna ide
bättre tjänster genom att analysera den i
detalj och söka bestämma dess optimala
verksamhetsområde och verkningsformer
än genom att högljutt kräva principens
snabba ooh generella förverkligande på
alla tänkbara områden.
v~ar och en som i egenskap av ”chefsperson” deltagit i att genomföra experiment i samråd och delaktighet, t ex så-
dana som under några år bedrivits vid
universiteten, torde ha kunnat konstatera
hur lätt det är för den som ogillar experimenten att diskret medverka till att de
hopplöst diskrediteras, urholkas och förlöjligas .genom överdrifter, vilkas dåraktighet får den i regel oengagerade majoritet
som inbjuds deltaga att vända alltsammans ryggen i leda, förakt och avsmak
(vilket i sin tur ökar inflytandet för dem
hos vilka dårhusmässighet inte är någon
alltför frånstötande egenskap – de blir
kvar när de andra går). Och var och en
som mobiliserat sin ämbetsmanna1
lojalitet
för att försöka hjälpa till att få systemet
förnuftigt och livsdugligt vet både hur förkrossande svår, otacksam och misstrodd den
verksamheten är och hur mycket lättare
den löses när ansträngningarna kan sättas
in på öppen och lidelsefri analys av förutsättningar och möjligheter – en analys som inte ens gör halt inför tanken,
att även den demokratiska principen ·kan
vinna på att punktvis avstå från anspråk
på generell tillämpning.
236
Lika natu11ligt som det förefaller vara,
att frågor om arbetstider, arbetsorganisation i detalj, trivselfrämjande anordningar – vid universiteten t ex undervisningsformer och praktiska detaljer kring examinationen – avgörs i samråd med de
närmast berörda, lika orimligt ter det sig
att när människor skall bibringas vissa
kunskaper och färdigheter vilkas omfattning och kvalitet ska:ll bedömas, med de
mått som lång erfarenhet visat lämpliga,
på ett sätt som påverkar deras framtid,
dessa intressenter tillåtes att genom majoritetsbeslut avgöra materialets svårighetsgrad och kravens höjd. Detta är avgöranden som med visshet kan förväntas på-
verkade av majoritetens bekvämlighet
utan nämnvärd hänsyn till de många andra intressen, som överhuvudtaget aldrig
kommer till tals i sådana församlingar.
Lika befängt är det att de som genomgår
en utbildning, som inte är ett självändamål eHer ett tidsfördriv, skulle få diktera
ämnesval och omfattning alltefter sina
egna sympatier eller att de skulle få efter
eget behag välja de lärare som skall undervisa och pröva dem. Att förneka sakkunskapens överlägsenhet i det första hänseendet är liktydigt med att förkasta värdet av studier, arbete, kunskap och erfarenhet; att förneka en väsentligt ökad
risk för obehöriga hänsyn och obehöriga
beroendeförhållanden i det senare hänseendet betyder •att man kastar ett par århundradens solid och entydig nationell
och internationell erfarenhet över bord.
Vid universiteten – som torde vara
särskilt goda observationsplatser för så-
dana fenomen – framträder företagsde·
mokratins för- och naokdelar med er
skärpa, som gör att dessa eljest ganske
speciella arbetsplatser förtjänar mer all·
mänt intresse. Fördelarna: den större öp
penheten, en viss uppst·ramning och san·
nolikt förbättring av undervisningen, son
torde sammanhänga med möj1igheterm
till öppen kritik, en rad småförbättringa
i de ofta häpnadsväckande elementär<
men viktiga hänseenden som ensamm;
beslutsfattare kan glömma eller felbedö
ma, en ökad förståelse för andra grupper
situation och problem. Nackdelarna (för
utom den avsevärda tidsutdräkten och dt
ibland chockartade och mänskligt svår
påfrestande förändringar i a11betsvillko.
och anspråk som drabbat många, vilk:
valt banan för lugnets och forskningen
skull ) : de ständiga och nyckfulla majori
tetsförskjutningarnas konsekvenser i ar
hetskrävande småfrågor, den ständiga ris
ken för att srmå beslutsamma minoritete
vinner inflytande och begagnar situatio
nen för sakfrämmande maratoninlägg el
ler snedvridning av verksamheten. Aldri1
blir nackdelarna mer uppenbara än nä
den söndertjatade betygsfrågan komme
på tal. Den triviala och närliggande fres
telsen att utnyttja sin medbestämmande
rätt för att göra vägen tiH köttgrytorn:
kort och lätt och för att få dåliga presta
tioner bedömda och d~plombehängda pi
samma sätt som de goda tycks ofta var:
oemotståndlig. Och aldrig blir riskern:
för missbruk större än när den ” folkliga’
medbestämmanderätten också innebär in
flytande över utnämning och befordra1
v dem som sedan efter sakliga grunder
kall bedöma sina valmäns prestationer
i hopp om nytt förordnande på grundal av visat vä:lrförhållande.
Företagsdemokratin – inte blott vid
niversiteten – kan lätt bidra till att skaa två karriärer med helt ski,lda beforoingsgrunder: den tysta, som bygger på
årt arbete, fallenhet och goda prestatioer, och den larrmande, som går via valöten, stormöten och organisationer. Förvinner möjligheterna till prestationsbeömning och befordran – genom oberonde och ansvariga chefer – blookeras
Uer ödelägges den första vägen, medan
en senare blir ännu breda~re. Jag har hört
l a åtskilliga teaterchefer tala om den
isk för felrekryter.ing, snedvridning av
erksamheten och felbesättning aJV roller
om företagsdemokratiska arbetsgrupper
de envisa m~delmåttornas och maktegåvningarna:s ohans – kan medföra till
ackdel för de begåvade, yrkeskunniga
men kanske just därför mindre folkkära
befattningshavarna.
På vissa arbetsplatser – och återigen
kan universiteten sannolikt ti,llhandahålla
exempel – vågar man tala om en formlig
terror i konformistisk riktning i de företagsdemokratiska arbetsformernas spår.
Terror är naturligtvis ett relativt begrepp
– inslagna näsor torde ännu så länge
utgöra ett bidrag till termens definition
till vilket sociologiska institutionen i Lund
har ensamrätt – men om man dit räknar
sådant J,indrigare obehag som skä!llsord,
isolering och de tusen andra små grymheter med vilka trosvissa, okunniga, enfal- 237
diga och oborstade grasrotter kan pina
sina mot kollektiv påNei’kan värnlösa offer, torde det inte vara omöjligt att uppleta miljöer där forna niders pennalism
och skändningar ersatts av förtryok med
andra medel. En vederhäftig och lidelsefri kartläggning av sådana fenomen vore
otvivelaktigt ett värdefullt bidrag till den
belysning av det svenska samhällets mörka vrår, som massmedierna beflitar sig
om, och även en nyttig uppgift för beteendeforskare.
Åsiktsföretagen
Hur det förhåller sig med företagsdemokratin i Sveriges radio-TV vet jag inte.
Enligt Ortmarks framställning är det ett
av de instrument som utnyttjas för ”vridning”. Alldeles oavsett hur väl eller illa
iden fakbisk>t fungerar i monopolföretaget,
finns vissa principiella synpunkter som
förtjänar anföras beträffande företagsdemokratiSlka beslutsprocesser i informations-, opinions- och underhå:llningsföretag.
I annat sammanhang (”Sverige 1972”,
s 239 ff) har jag försökt analysera företagsdemokratin i termer av ”närintressen”,
dvs de omedelbart berördas, t ex de anställdas, intressen, ooh ”fjärrintressen”,
dvs mer avlägsna intressenters, i sista
hand den stora alLmänhetens. Med stark
förwkling kan det häV’das, att införandet
av företagsdemokratiska beslutsformer
ofta innebär en privilegiering av närintressena på fjärrintressenas bekostnad.
Den nackdelen motvel’kas nu i de flesta
fall av vissa korrektiv; rör det sig om fö-
238
retag på en konkurrenspräglad marknad,
träder på ‘lång sikt marknadsfaktorerna in.
En speciell plats intaJger monopolföretagen. Marknadskorrektiven saknas. Den
anställdes ”närintresse” ger honom även
i frågor som ofta i hög grad berör den
stora allmänheten, ”fjärrJntressenterna”,
ett inflytande som kanske mångtusenfalt
överstiger det som medborgaren i gemen
kan utöva. En speciell ställning intager
också vad jag kaJilat ”tendensföretagen”,
de som sysslar med information, opinionsbildning och underhållning. Det inflytande som en – kanske för allmänheten helt
okänd, aldrig framträdande ooh aldrig
kvitisemd – medarbetare i ett sådant fö-
retag kan utöva genom företagsdemokratiska beslutsprocesser utgör en ännu viktigare privilegiering av ”närintresset” i
Erågor som i högsta grad angår den spridda, maktlösa ”fjärrintresserade” allmänheten.
Politikerns, den frie födattarens, det enskiLda uidningsför.etag;ets ställningstagande i en opinionsfråga innebär en risktagning. D=a opererar på egen bekostnad.
Den anställde, som genom sitt agerande
i ett tendensföretags fÖI1etagsdemokratiska processer påvenka~r företagets informerande eller opinionsbildande verksamhet,
openerar skyddad och okänd. AUmänheten saknar varj.e möjlighet att reagera.
Är tendensföretaget tilli:ka ett monopolföretag, förntärks den enskilde anställdes
möjligheter att genom företagsdemokratiska beslutsprocesser påtvinga allmänheten
sin uppfattning i motsvarande mån. Hans
röst – inte vid allmänna val men i frå-
gor som kommer dem nära i sa·k och kan
påverka deras utgång – blir likvärdig
med tiotusentals eller kanske hundratusentals medborgares !’Öster. Och ändå ha1
denne ende privilegierade kanske inte eru
anställts för att överhurvtudtaget befatta sig
med de frågor han påverkar. Han sakna1
kanske varje kompetens och varje förankring i de åsikter och värderingar som
det omgivande samhället omfattar.
TiH slut – inflytandepyramidens smala topp – den enskilde anställde i ett
monopolskyddat åsiktsföretag hör tiH en
dominerande handfull åsiktsfränder i de
företagsdemokrat~sk!a beslutsorganen. Dessa organ fungerar inte väl därför att de
övriga anställda, som åtminstone utgör
något tiotal eHer något hundratal, överhuvudtaget inte deltager i beslutsprocesserna.
Låt oss antaga att de a:ktiva är åtta. Man
kan då illustrera med en – givetvis
enormt förenklad – siHer1e.k. I ett land
med åtta miljoner invånare har var och
en av de handlingskraftiga åtta ett inflytande som motsvarar en miljon ”vanliga”
medborgares. Detta inflytande är dessutom
di~ekt och omedelbart. Det behövs inga
mödosamma korridorvandringar, msandarskriverier eller uppvaktningar för att
göra det gällande.
En sådan ordning förefaller befängd.
Ger resonemanget fog för slutsatser?
Det mest radikala vore givetvis att låta
företagsdemokratin stanna utanför tendensföretagen, åtminstone de monopolskyddade. Ansvar och beslutsrätt skulle då
koncentreras på en grupp av chefstjänstemän, som anställts och befordrats på
:rund aJV kunskaper och dokumenterad
örmåga att sköta ”journalistrollen” utan
aissbruk och som kan utbytas eller ställ.S till ansvar väsendigt lättare än mer
ller mindre anonyma kollektiv. Självfal- ~t kunde sedvanliga företagsdemokratisa former komma till användning beträfande Jrågor som i:nte avser val och preentation av information, tolkningar och
.ommenta,rer. Bristen på medinflytande
kulle då vara det pris som massmedias
aedarbetare fick betala för sin i övrigt
1rivilegierade ställning. Det är möjligt,
tt en sådan återgång till traditionell ordting rent praktiskt inne står till buds. Till
n del är radions och televisionens arbetstppgifter av skapande natur. Sådan vei’kamhet sker ej lätt på order. A andra silan skulle frånvaron aJV de institutionaliseade sarnrådsprocesser, som principiellt
er sig anmärkningsvä:rda i monopols’kydlade åsiktsföretag, rimligtvis inte utesluta
nJormellt samråd. Det ha,r skapats både
itteratur, drMnatik och televisionspro- :ram innan samrådsgrupperna uppfanns.
‘å få arbetsplatser torde förutsättningarta för informell diskiussion mellan chefer
•ch medarbetare vara mer gynnsamma.
En annan möjlighet vore att korrigera
le anställdas enorma överinflytande getom representanter för publiken i samådsorganen. Det är emellertJid inte lätt
1tt se hur ”publ~ken” skulle kunna repreenteras och hur dess företrädare skulle
;unna göra nytta utan att vara fackmän.
ll’ärvaron av okunniga, ängsliga och stänligt tjatande publjlkornbud eller organiationsrävar, som ser allt i bud, motbud
239
och kompromisser, skulle måhända bli en
verklig pina i verksamheten. Blir representativiteten dålig genom bristande intresse,
kan missförhållanden snarMt förvärras.
Iden och möjligheter för dess praktiska
genomförande vore emellertid otvivelaktigt värda ett studium.
Som en tredje och ev kompletterande
möjlighet – den borde kunna övervägas
även inom andra representativa organ;
den har prövats bl a vid franska universitet – skulle kunna tänkas, att företagsdemokratiska församlingar infördes endast
om i valen till sådana inrättningar eller
till särskilda förtroendeposter de<ltagit en
bestämd miniroiandel av de berättigade,
t ex 60 procent, ooh att stränga regler garanterade sådana församlingars representativitet. Ett lägre deltagande skulle onekligen tyda på att den berörda gruppen
saknade intresse för verksamheten och
ansåg sig tillfreds utan särskild representation. Genom beslutsförhetsreglerna skulle majoritetens representanter tvingas bä-
ra sitt ansvar och närvara. ”Stormöten”
med fem~sex närvarande är 1iksom valda organ utan beslutsmässighetsregler
idealiska tummelplatser för minoritetskupper.
Det är inte utan att åtgärder av det
slag som här skisserats skulle innebära en
svidande bakläxa framför allt för de befattningshavare i massmedia som genom
sin passivitet gjort extremistdominansen
möj,lig. Om företagsdemokratin fungerar
illa i det företag, som har till uppgift att
vara den demokrati-ska opinionsbildningens främsta tjänare, hur kan det då för- 240
väntas gå på andra håll? Sannolikt bättre, varhelst samråd och medbestämmande
sysslar med konkreta frågor av gemensamt
intresse och inte med opinionsutJbud.
Yttrandefriheten
L~ka viktigt som det förefaller vara att
ägna utredningsmödor åt analysen av fö-
retagsdemok·ratins verkningssätt, begränsningar och möjligheter, lika viktigt är det
att inte låta oron över extremistdominansen ta sig uttryok i något tummande på
yttrandefriheten. Det är inte genom förbud och straff som åsikter vederläggs, det
är genom egen aktivitet. Det demokratiska Sverige får den debattnivå det förtjänar. Etiketten ”den tysta opinionen”
innefattar ingen ursäkt ,för dem som fortsätter att tiga. Det är sant, att tillgången
till ”det fria ordet” blivit en allt exklusivare nyttighet och att små effektiva grupper, som tillskansat sig faktiska censurbefogenheter i de allt färre och alltmer
koncentrerade opinionsapparaterna, kan
utgöra svårforcerade hinder. Blir trycket
tillräckligt starkt, måste de emellertid rimligtvis vika. Och det tryoket skall utövas
med goda argument, inte med vare sig
gnäll eller maktspråk. Det är också sant
att det personliga obehag som duster med
massmediernas konformistiska ordningsvakter bjuder på är stort och ofta intensivt plågsamt. Det är dock en hedersammare pina än att ständigt knyta näven i
byxfickan.
Det är all anledning hoppas, att bekymren öv.er ”vridningen” inte leder till
krav på inskrän’kningar i yttrandefriheten.
På längre sikt – i ett läge där va·rje mis!
tanke om undertryokande av åsikter ä
utesluten – kan det vara anledning al
göra en översyn av de befintliga rättsre~
lerna i vad gäller radion och televisioner
men inte i syfte att lägga band på yt1
randefriheten utan snarare för att öveJ
väga andra tekniska konstruktioner. Gä:
!ande lagstiftning innebär ett överförall
de till etermediernas område av de i hu
vudsa1k mycket gamla tryckfrihetsrättslig
reglerna. Dessa tiJ\.kom i en situation d
det gällde att skydda f.ri opinionsbild
ning mot överhetstryck genom att del
skapa en precis och liberal rättslig regi~
ring av det tillåtna och det förbjudn,
samt en betryggande processordning, de
utforma ansvarsreglerna så att myndigh
tema måste göra halt vid porten till d
inopportuna pressföretaget. En skulle bä
ansvar, de andra skulle vara oåtkomlig
Denna ordning tillkom i ett samhälle m
många pressorgan, de flesta av begräns
storlek och intet helt dominerande. Ko
rektionen av överdnifter, osannin.gar o
misstag i något av dem kunde överläm
nas åt de andra. Företagsdemok•ratisk:
beslutsformer, som kunde de facto be
gränsa den ansvarige chefens möjlighet at
verkligen ta sitt ansvar, var okända. Uta
att tänka på det torde rman ha haft före
ställningen om en ”upplyst opinion” blan
allmänheten som en faJktisk grundförut
sättning för systemet, och det stora anta
let fria pressor.gan gav denna opinion go
da möjligheter att komma till uttryck.
Denna ord:ning överfördes till eterme
dierna i den svenska relativa samför.
;tåndsidyllens sista år – 1966. Förmodigen räiknade man med att reglerna kna:p- :>ast någonsin skulle behöva tillämpas
(liksom man räknade med att den ett år
ildre statstjänstemannalagstiftningens
wnfliktregler aldrig s~ulle tas i anspråk).
Det kunde då vara tämligen likgiltigt om
:le var väl eller illa avpassade för monooolföretaget på radions och televisionens
område. Det kan ifrågasättas om dessa
·egler – vålkas nuvarande utformning f ö
:er sig mycket svårförenliga med företags- :lemdkratiska beslutsprocesser – i tillräckligt hög grad beaktar detta företags
;ärställning och dess anställdas situation.
Förtroendekrisen
Väsentlig på längre sikt måste ookså mo- 1.opolföretagets rekryteringsfråga vara.
Det är möjligt att det är just på denna
ounkt som någon form av bredare ”medDorga·rinflytande” skulle kunna organiseras för att öka allmänhetens förtroende
för radions och televisionens oväld och
kompetens utan att behöva ingnipa i själva verksamheten. Någon form av antagrlingsnämnd med brett opinionsunderlag
;kulle sannolikt ~unna förhrndra kotterirekrytering och bröders-hjälpverksamhet
utan att på ett från frihets- och integritetssynpunkt inacceptabelt sätt snoka i de
sökandes antecedentia och åsikter.
Att ge radionämnden större befogenheter sy:nes mig vara en tveksam utväg; skulle en sådan förstävkning innefatta möjlig- 241
het att ålägga sanktJioner, är det i realiteten fråga om en åtstramning av yttrandefriheten, som man i så fall ej bör smussla
med. Förbättrade resurser och stadgemässiga möjligheter att granska programverksamheten i dess helhet samt effektivare
publicitet kring ställningstagandena vore
däremot säkert värdefulla.
Ansvaret för att den djupa förtroendekris, som nu sedan ganska länge präglar
förhållandet mellan etermedierna och en
sannolikt mycket bred opinion, bringas
till en godtagbar avslutning vilar ännu så
länge på de socialdemokratiska makthavarna, om monopolföretaget inte förmår
att självt prestera lösningar som effektivt
garanterar en van11ktig bättring och om
situationen gått därhän, att fri aktiv opinionsbildning utanför inrättningen inte
förmår ta sig genom spärrarna. Att regeringspartiet trots enstaka koryfeers missbelåtna rytanden ‘V11d enstaka tillfällen visat sig påfaHande återhållsamt är enligt
min uppfattning principiellt aktningsvärt.
Maktutövning och yttrandefrihet är dåliga grannar. Vad som förefaUer viktigt,
om någon form av agerande kommer till
stånd, är två ting. Först, att sådana åtgäPdcr sker öppet, inte genom ”mygel”
och påtryckningar. Därnäst, att det .för alla demokratiska åsiktsriktningar väsentliga
i en väl fungerande informations- och opinionsapparat betonas och att frågan inte
ytterligare inflammeras genom partitaktiska utspel.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner