Print Friendly

Stig Strömholm; Finns det plats för en borgerlig kulturpolitik

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Finns det plats för en borgerlig
kulturpolitik?
I Svensk Tidskrift nr l och 4/1983 har
LeifCarlsson, Jan-Erik Wikström och
Anders Ciason skrivit om kulturpolitik.
Här ger professor Stig Strömholm sin
definition av ordet ”kultur” och sina
synpunkter på begreppet kulturpolitik.
Valfrihet har endast den som någon
gång fått se vad han har att välja mellan. Att i beskäftigt aktualitetsjäkt undanhålla den i dessa stycken helt försvarslösa ungdomen det som under generationer prövats och befunnits gottför
att i stället kasta åt den gods, som är
åtkomligt genom att vrida om en knapp
på TV-apparaten, det är både svek och
dårskap, skriver Strömholm. Det är därför ett centralt kulturpolitiskt mål attförbättra det svenska gemensamma kulturarvets ställning i skolorna. Detta borde
inte vara en politisk tvistefråga. Är det
emellertid det, faller ansvaret på den
borgerliga oppositionen.
I Svensk Tidskrifts spalter har i år tre
företrädare för det ”officiella” kulturli·
vet – attributet tillagt utan några av de
förklenande bitoner som slentrianmässigt gärna inlägges i det – diskuterat kulturens och kulturpolitikens villkor här
och nu: i Sverige 1983. Många förnuftiga
ting har sagts, så många och så fömuf·
tiga, ehuru delvis motstridiga, att en lä-
sare, som varken är professionellt engagerad eller professionellt illvillig, känner
en stark benägenhet att fogligt instäml!ll
– vilket trots motsägelserna är möjligt,
ty här är det oftast fråga om nyanser och
om förläggningen av svårfunna balanspunkter, inte om 2×2 – och för egen dd
tiga. Det kan inte förnekas att en viss
leda vidlåder hela området. Men ska
den som ger sig. Härtill anmodad skal
jag försöka bidraga till diskussionen.
Ämnet är inte utan förvirring. Ibland fk
man utsätta läsarna och sig själv för att
helt enkelt tänka högt. Att förkunna iar·
diga sanningar förmår jag inte.
”Die Kulturpolitik”
En inledande personlig lägesbestämning.
Jag är gammal nog att erfara ett lätt ol»
hag inför själva termen och begreppet
”kulturpolitik”. Det kan inte helt frigö-
ras från doften av ”Kulturkammer” och
”kulturkommissarie”. I mitt rättsvetenskapliga arbete på upphovsrättens områ-
de, till vilket har hört och hör att gransta
lösningar och argument från en gansta
lång tidsperiod, möter jag framför allt i
tidskriftslitteraturen, ganska oförmedlal,
från mitten av 1930-talet termen med
vidhäftande ideologi i tysk, italiensk nte1
även mer exotisk litteratur (särskt
minns jag ett ovanligt obehagligt rumänskt arbete från 1939). Det finns antagligen starka skäl att betrakta dagens
situation på ett helt annat sätt än 1930-
talets och därmed att söka skaka av sig
olusten. l förkrigstidens värld torde ingen, eller i varje fall mycket få, ha funnit
det tillräckligt lönsamt att besvära sig
med att pracka på fattigt folk, för konIUllltion under deras snålt utmätta fritid,
okultur och vankultur.
Vad ” die Kulturpolitik” befattade sig
med var att likrikta vissa yrkeskårer och
att utnyttia kulturbegreppets auktoritet
för att hålla breda samhällsgrupper lojala. Idag har dessa gruppers ökade köpkraft gjort dem till intressanta objekt för
den kommersiella skräpkulturens entreprenörer. Det behövs, som kulturrådets
tidigare ordförande Anders Ciason träffande framhåller (Svensk Tidskrift nr
411983), ”motkulturer”. Om själva bep-eppet mera nedan. Hur mycket situationen än har förändrats, rår jag emellertid inte helt på min djupt rotade skepsis
mot ”kulturpolitik”. Kanske är den inte
ens idag till alla delar osund.
Definition av ”kultur”
Vad ”kultur” nu i övrigt än må vara –
det förblir min utgångspunkt – är det
först och främst något som man är delaktig ieller rentav försöker bidraga till , inte
Dågot som man administrerar; framför
allt är det inte något man administrerar
fram. Det föreslagna definitionsiragmentet innefattar tydligen, att ”man” är
många: kultur, vågar jag påstå, är ofrånkomligen frivillig gemenskap mellan
människor; visserligen består kulturen
lika ofrånkomligt av individuella reaktioner och prestationer, men det finns
365
ingen enmanskultur. En stor bok eller ett
stort konstverk kan vara den främsta yttringen av en bestämd kultur, eller i något
hänseende leda en kultur in på nya vä-
gar, men utan en omgivande miljö, ett
minimum av närande mylla, är komet
dömt att dö. Prestationen som sådan kan
vara hur sann och hur skön som helst;
om den varken utgår ur en gemenskap
eller i någon mening omhändertages av
en sådan – det kan ske århundraden senare – kan visserligen allehanda positiva
epitet stå till förfogande, men begreppet
”kultur” bör inte användas.
l den fragmentariska definition som
nyss kastats fram ligger en tung accent
på ” frivillig”. Det är viktigt att ordets
exakta innebörd klarlägges. Total frivillighet existerar knappast någonsin i en
gemenskap. Gäller det en förening eller
annan sammanslutning med begränsat
syfte, har jag kanske fullständig valfrihet
i det ögonblickjag bestämmer mig för att
bli medlem eller att stanna utanför
(många gånger är inte ens detta sant:
trycket från den större gemenskapen
utanför föreningen, eller från den speciella grupp inom denna större gemenskap till vilken jag råkar höra, kanske
utan varje eget val, gör i realiteten anslutningen eller avståendet frän medlemskap till en nödvändighet). l fråga om
den totala livsgemenskap som invånarna
i ett samhälle delar, är frivilligheten
självfallet än mer begränsad. Vi som
fötts och fostrats i Sverige är, vare sig vi
vill det eller ej, åtminstone i någon mån
delaktiga i den svenska kulturen. Graden
av delaktighet kan emellertid variera,
liksom graden av aktivitet. Vi kan bestämma oss för att acceptera minsta möjliga andel, vi kan s a s frivilligt ansluta
•:

.l
.
\.
366
oss till mönster utifrån.
För det fortsatta resonemanget nödgas
jag hemfalla åt den professorliga ovanan
att försöka mig på ytterligare begreppsbestämningar. En aspekt av kulturbegreppet, hette det nyss, är att det utgör
en frivillig gemenskap mellan människor, om frivilligheten också är relativ
och om graden av gemenskap också kan
variera starkt. Men låt oss envisas en
smula: vad är då egentligen kultur? Hur
avgränsas den från andra former av frivillig gemenskap? Kan man objektivt definiera ”kultur” med ledning av dess
faktiskafunktion eller dess faktiska innehåll i det samhälle där vi lever? Är det
sköna ord och vackra ting, som hör fritiden till? Eller skall man ta till s k stipulativa definitioner, sådana som ställer krav
på vad ett begrepp bör omfatta?
Det kan kanske vara på sin plats att
erinra om att cultura är latin och betyder
” odling” . Inte så att ett ords etymologi
eller förhistoria skulle kunna nyttjas för
att avslöja några högre sanningar om vad
det ”egentligen” eller ”djupast sett” betyder. Orden ”betyder” idag det som
den idag fungerande språkgemenskapen
lägger in i dem, varken mer eller mindre.
Men ”odling” ger likväl ett par nyttiga
påminnelser. I första hand handlar det
om jord och näringsfång, inte om ord och
fritidslekar. Det är fråga om arbete –
men ett arbete, som långsiktigt tryggar
bärgning, ordnade livsförhållanden och
därmed i förlängningen: frihet från aldrig
upphörande mödor för dagen. ”Odling”
omfattar två ganska väsensskilda moment: att börja på nytt – bryta mark,
tämja djur, plantera – och att upprepa:
plöja, så på nytt, vårda.
Allt detta passar ganska väl in på vad
jag gärna vill mena med kultur: både att
söka nya vägar och att upprepa vedertagna mönster. Vad funktion och innehåll beträffar, vill jag ifrågasätta om inte
dominerande språkbruk idag tenderar att
vara på en gång alltför snävt och alltför
krävande. Ingen torde kunna förneka,
att det finns en stark och f ö mycket gam·
mal tendens att reservera termen för produktion och konsumtion av erkänt högt·
stående yttringar av litteratur, konst och
musik – verksamheter, som för det avgjorda flertalet människor i ett samhälle
av vårt slag ohjälpligt hör samman med
fritiden – och motsvarande, enligt min
mening olyckliga tendens att stöta bort
allt som har nyttoprägel eller som företräder mindre högtsträvande intellek·
tuella och estetiska strävanden. Mot
denna tradition har på sina håll växt fram
en – lika olycklig – attityd av ovilja mot
” finkultur” som något folkfrämmande
och som ett uttryck och hjälpmedel for
privilegierade gruppers arrogans och isolering. situationen påminner något om
den groteska blandning av cynisk inflation och vördsam vidskepelse som kommit att prägla det ofta grovt missbrukade
ordet ”forskning”.
Otaliga varianter och grader
Det vore, villjag mena, i allas, och framför allt i ”kulturens”, intresse om mau
mer allmänt bestämde sig för att det är
med kultur som med annat arbete. Det
finns otaliga områden, otaliga varianter,
otaliga grader av aktivitet mellan det
högsta konstnärliga skapandet och dea
blygsamma tillägnelsen, men alla är legio
tima och rimliga, det finns plats för alla
inom kulturbegreppets ram, och alla har
något gemensamt: det handlar om att finna, återfinna, lära eller praktisera giltiga, dvs fria, dvs mänskliga, lösningar
och giltiga levnadsmönster för den del
av tillvaron som inte är obönhörligt betingad och bunden av biologiska eller
Hka starka lagar.
Självfallet är jag medveten om att detta bestämningsförsök kan kritiseras så-
som extremt vagt. Det är för vissa syften
beklagligt, att vi så fullständigt som fallet
är har övergivit den aristoteliska psykologi, som delade människans ”natur” i
hierarkiskt ordnade skikt: i botten det
som vi delar med allt levande, därpå det
som är gemensamt för alla djur, till slut
och högst det ”förnuftiga”, exklusivt
mänskliga. Om det vore tillåtet att falla
tillbaka på denna (på goda, men här irrelevanta grunder övergivna) psykologi,
skulle jag vilja påstå, att kultur är odling
på det mänskligas fält.
Med fortsatt risk att urvattna kulturbegreppet och att hemfalla åt vaghet villjag
påstå, att familjen, som läser bordsbön
tillsammans, liksom den improviserade
sångkören, som sjunger en enkel visa
tillsammans, begår en ”kulturyttring”
på samma sätt som den diktläsande skå-
despelaren eller den professionella orkestern, som spelar en Beethoven-symfoni. Kvinnan, som broderar en vävnad
med ett banalt talesätt är ”kulturellt
verksam” på samma sätt som poeten,
Där han filar på en lödig strof. Alla ”odlar” de – svepande uttryckt – ”sin
själ”.
Därmed är jag framme vid en invändning mot Anders Ciasons kulturdefinition. När han hävdar, att det är ”motkultur” som den samhälleliga kulturpolitiken arbetar och bör arbeta för, håller jag
367
med honom. Men när han säger, att kulturen inte skall vara ”kitt i ett smidigare
löpande samhällsmaskineri” , har jag
svårare att instämma. Förvisso skall
”kultur” inte skapa inåtvänd tystnad –
eller för den delen förnöjsamt nynnande
eller fördrömt miniatyrmålande – inför
en icke-acceptabel social verklighet.
Tvärtom: jag framhärdar i den barnsliga
iden att en knivsudd etisk strävan är ett
plus, inte ett minus, även i kulturyttringar. Men kultur, som gemenskap, är faktiskt ofta ett ”kitt”, en fridsskapande
faktor i samhälleliga kontlikter, och det
är inte något skamligt i det. Det finns ,
tror jag – inte minst i ett land, där kulturskapande allt som allt präglats av på-
fallande låg status och kulturnjutande på
många håll ansetts nära nog omoraliskt
– en risk för att hemfalla åt den romantiska illusionen, att kultur måste vara en
synonym till politiskt eller estetiskt uppror – ett evigt rivande för att få ljus och
luft. Den illusionen har fått näring inte
minst i den påtagliga politiska ensidighet
som präglar en stor del – och den mest
hörbara delen – av den s k kulturarbetarkåren.
Det är uppenbart att det finns enorma
gradskillnader, i intellektuell kvalitet, i
intensitet, allmängiltighet, bestående intresse, mellan de mest krävande och
mest betydelsefulla kulturyttringarna,
särskilt de aktivt skapande, och de mest
blygsamma sätten att odla sin själ. Det är
varken av en slump eller på grund av
tillvarons inbyggda orättvisa som vi beundrar och belönar sådan litteratur,
konst och musik som i särskilt hög grad
tar upp nyodlingar eller som bärgar särskilt rika skördar i arbetet på att finna
giltiga lösningar och mönster på det ex- 368
klusivt mänskligas marker. Men dessa
gradskillnader förmår mig inte att överge
föreställningen, att det finns en avgörande väsenslikhet mellan de högsta och de
mest modesta kulturyttringarna.
Två slutsatser
För ”kulturpolitikens” del följer två
slutsatser: för det första, att den aldrig
kan ses isolerad från samhällets agerande på alla de gebiet som påverkar och
omskriver möjligheterna till ”kultur” av
olika slag och på olika nivåer; för det
andra att den måste bygga på ett medvetet, konsekvent och omsorgsfullt genomtänkt val av de områden där de alltid
med nödvändighet begränsade samhälleliga resurserna kan sättas in inte blott
med det största hoppet om framgång
men också med respekt för en livskraftig
kulturs krav på att få förbli frivillig gemenskap.
Vad gäller den senare av de båda slutsatserna är dess praktiska tillämpningar
närliggande på ett par punkter. Det
svenska samhället kan sannolikt med fog
anses ha ett slags miniroiansvar för att
den svenska kulturen åtminstone fortlever och för att det skapas förutsättningar
för att samhällsmedborgarna skall kunna
stifta bekantskap även med de element i
denna kultur som de inte utan vidare blir
delaktiga i. Detta ansvar måste samhällsmaskineriet visserligen förverkliga med i
möjligaste mån lätt hand: som tjänare,
inte som herre. l ett kargt och glesbefolkat land med klent utvecklade fria marknader och ett enhetligt offentligt utbildningsväsen är denna tjänarroll särskilt
svårspelad. Åtminstone i ett viktigt hänseende är den troligen helt omöjlig: samhällets ansvar kräver, att de kultureloment som hör det förgångna till v•
makthålles och att samhällsmedborgarna
åtminstone någon gång i livet – det m»
te bli under skoltiden – åtminstone fk
tillfälle att konfronteras med dessa ~
turyttringar, får möjlighet att bli delakfi.
ga i dem, innan den från olika håll mart·
nadsförda kulturen, okulturen eller va.
kulturen börjar sin bearbetning. Valfii.
het har endast den som någon gång 111
se vad han har att välja mellan. Att
beskäftigt aktualitetsjäkt undanhålla del
i dessa stycken helt försvarslösa unp
men det som under generationer pröva
och befunnits gott för att i stället kastd
den gods, som är åtkomligt genom •
vrida om en knapp på TV-apparaten, dll
är både ett svek och en dårskap.
Skolan som kulturförmedlare
Här förefaller det mig som om det funnes
gott utrymme för reformer. Alltför ofta
stöter man på svenska gymnasister oli
studenter, som i bokstavlig menirc
gjorts arvlösa: de har inte läst en rad a
Kellgren, inte en sida av Geijers prosa,
inte hört talas om Atis och Carnilla, skJj.
le aldrig förstå en hänvisning till Sv11
Dufwa eller Stenbocks kurir, för att 11
inte tala om Bibeln eller psalmboke&
Uppgiften att välja och dosera är sjäJy.
fallet inte lätt. Jag vill kraftigt betona, aa
en antikvarisk skola, med uppgift aa
tvångsmata med nattstånden föda och1111
hålla det stendöda vid liv, säkert inte Il)
kulturen några tjänster.
Bakom de senaste årtiondenas sträYII
att blanda in aktuellt gods i unde~
ningens intellektuella diet ligger åtmi»
tone en säkert riktig tanke: att det gäller
att tidigt träna analystisk förmåga och
kritiskt omdöme inför medie-, reklamoch skräpkulturens kaotiska överinformation. Det är ett vällovligt och ett nyttigt syfte. Men detta mål måste vägas
mot andra; att bjuda på förstklassig, om
också inte pinfärsk, kultur och att skapa
reeUa valmöjligheter förefaller mig allt
som allt att också vara en kompletterande metod att höja självständigheten och
beredskapen mot överinformationen och
skräpkulturen. Genom att utnyttja den
gynnsamma, ännu relativt skyddade situation som skoltiden bjuder till den under alla förhållanden svåra uppgiften att i
god tid träna omdöme (och smak) på ämnen och föremål , som bl a har den stora
fördelen att kunna granskas och assimileras på en viss distans, utan dagspolitikens och dagsdebattens rykande hetta,
borde man rimligtvis förbättra förutsättningarna för att senare, under mindre
gynnsamma förhållanden, utöva kritisk
självständighet.
Strävan att förstärka ungdomens delaktighet i den kulturella gemenskapen
borde inte vara någon politisk tvistefråga. Det borde vara en självklarhet.
Uppgiften är ändå inte lätt. Att finna
skolans väg mellan antikvarisk korvstoppningsinrättning och fladdrig aktua- 6tetsdiskussionsanstalt är en uppgift,
som kräver takt, skicklighet och lojalitet
mot respektabla delvis motstridiga
intressen. Redan uppgiften att utvälja
vad som skall anses som de omistliga
delarna av ett växande kulturellt arv är
maktpåliggande. I enskildheter måste
det bli en sak för andra än politiker. Men
såvällärda experter som administratörer
bör ha den lätta handens gåva: det är inte
heller deras sak att med kraftiga nävar
369
gripa det som passar dem; det gäller att
varsamt lyssna till vad som kan anses
vara allmän consensus om det förträffliga och det livsdugliga.
Något specifikt ”borgerligt” ligger det
för så vitt jag förstår inte i vad som här
föreslås. Skulle emellertid den socialdemokratiska skolpolitikens företrädare
motsätta sig den centrala upprustning av
svensk kulturpolitik som det handlar om,
faller ansvaret på den borgerliga oppositionen.
Ett par följdsatser kan dras ur det centrala kulturpolitiska mål som en förbättring av det svenska gemensamma kulturarvets ställning i skolorna utgör. Det
krävs betydligt kraftigare insatser än
idag för att verkligen göra detta kulturarvs viktigaste yttringar och förmedlare
– böckerna – reellt tillgängliga för alla.
Klassikerutgåvor till rimliga priser, liksom fylliga antologier måste på ett helt
annat sätt än nu är fallet stå skolor, studerande och allmänhet till buds. Kunde
man härutöver bestämma sig för den – i
detta sammanhang trots allt ganska blygsamma – alltmer nödvändiga uppgiften
att på ett förnuftigt och obyråkratiskt
sätt skapa en högklassig modern svensk
encyklopedi, vore redan detta en kulturell välgärning av betydande mått.
Granska stödformerna
Till detta endast ett tillägg: ett område,
som är mig alltför obekant för att jag
skall våga framföra eller ens hysa några
bestämda föreställningar men där en nå-
gorlunda uppmärksam tidningsläsare
dock ofta inregistrerat olust och tveksamhet, rör de offentliga organens kulturstödjande åtgärder, särskilt på områ-
370
den där kostnadsläget idag medför att
offentligt stöd i själva verket är en existensförutsättning – men därmed samtidigt i realiteten ger den understödda
verksamheten en så gott som fullständig
monopolställning. Ett sådant område är,
åtminstone i stora delar av Sverige, teatern. Det är möjligt att existerande stödoch organisationsformer är de bästa eller
de enda som kan åstadkommas med
givna befolkningsmässiga och ekonomiska förutsättningar. Frågan förtjänar
emellertid åtminstone att undersökas.
Något liknande gäller det litteraturstöd
och de belöningar som kanaliseras över
författarnas korporativa organ. l dagspressen har under senare år förekommit
intensiv – för en utomstående svårbedömd – polemik om hur detta stöd fördelas. Även om det inte finns anledning
tvivla på de agerandes redliga bemödanden, synes en granskning av stödformer,
beslutande organ och beslutsprocesser
tillhöra de kulturpolitiska uppgifter som
– även med väl genomtänkta systemlösningar – bör uppmärksammas återkommande, med rimliga tidsmellanrum.
Den förra av de nyss formulerade slutsatserna är på en gång mer komplicerad
och mer krävande, när det gäller konkreta förverkliganden. Att ”kulturen” inte
är isolerad, en angelägenhet uteslutande
för utbildningsdepartementet, kulturråd
och kommunala kulturnämnder är en trivialitet (samtidigt som min sats inte innebär någon kritik mot den sakligt ofrånkomliga tilldelningen av vissa specifikt
kulturpolitiska uppgifter till bestämda
organ). Utan en bostadspolitik och en
byggnadsplanering, som beaktar kollektiva och individuella kulturella behov –
även i sovstäder – och rentav tillerkänner dem en framträdande plats i de
ofrånkomliga intresseavvägningarna, är
samhällets bekännelse till de s k kulture~
la värdena ett tomt tal. skattepolitikenär
i vårt land påtagligt snäv när det gäller
enskildas möjligheter till aktiva kulturfrämjande insatser. Man kunde gå vidare …
En genomtänkt,
borgerlig kultursyn saknas
Till sist är det emellertid -just därför att
”kultur” omfattar så många och så olika
sätt att ”odla sin själ” – de enskilda
medborgarna, och grupperingar av medborgare, som bestämmer kulturens vi~
kor. De grupper i dagens Sverige som
stöder eller bekänner sig till ”borgerligheten” har kanske särskilda skäl att besinna detta, både därför att de, om också
inte ofta öppet, gärna anser sig vara kulturbärare (och i många stycken också är
det) och därför att de ofta står principiellt negativa till omfattande samhälleliga
insatser. Det kan inte förnekas, att medan den svenska socialdemokratin kan
peka både på en respektingivande intern
kulturfrämjande tradition och på omfattande kulturpolitiska initiativ (där rörelsens starka tro på kollektiva lösningar
kommit till markant uttryck), den borgerliga oppositionen, med enstaka hedersamma undantag, har tunnare lagrar
att vila på. Att kulturen under åren
1976-1982 hade en dynamisk och skicklig företrädare i regeringskretsen och att
kulturutgifterna i det längsta försvarades
förmår inte på avgörande sätt förändra
helhetsintrycket.
Vad man kanske främst saknar är en
någorlunda genomtänkt borgerlig kultursyn. Till en del är bristen inte bara förklarlig utan även tilltalande: den har med
principiellliberalism att göra. Kulturområdet är definitionsmässigt ett av de fått
där det är mest problematiskt att finna
lösningar som förlikar frihetsideal och
energiskt offentligt agerande. Den konservativa traditionen är här – på gott
och ont – en annan. Förhåller det sig så
som här har sagts: att det gemensamma
för all ”kultur” är själens odling, sökandet efter giltiga lösningar och giltiga levnadsmönster på det specifikt mänskligas
371
domäner – då borde en bred och genomtänkt kulturpolitik framstå som ett lika
viktigt arbetsområde som den ekonomiska politiken för grupper och rörelser som
vill ge den individuella människoproduktionen i samhället bästa möjliga villkor
och som vill slå vakt kring sådana centrala mänskliga värden som hotas inte
blott av den själlösa kollektivismens grå
kaserner men också av den kommersiella skräpkulturens färgsprakande
drömfabriker.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner