Print Friendly

Stig Strömholm; Den svenska tystnaden

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRÖMHOLM:
Den svenska tystnaden
Den svenska tystnaden beror i hög grad
på vår förhandlingstradition. Den
angloamerikanska fight-il-out-modellen
utgör dess motsats. Båda modellerna
har för- och nackdelar. En annan orsak
till tystnaden är att överheten i
Sverige aldrig varit längre bort från
medborgarna än att man kunnat komma
till tals med den direkt i stället för via
tidningarnas debattsidor. Utomlands är
ämbetsmännens tystnad ännu större än
här. skillnaden är emellertid att den
svenska offentliga sektorn är så mycket
större. För den offentliga principiella
debatten är en tyrannisk, korrupt och
avlägsen överhet paradoxalt nog mer
fruktbar , bara den inte är så stark att
den kan sätta munlås på folk, och det är
i längdenförhållandevis svårt, skriver
Stig Strömholm.
Stig Strömholm är professor i allmän
rättslära och prorektor vid Uppsala
universitet.
Det förefaller numera att råda en förbluffande enighet om att vårt land känne·
tecknas av en vid internationella jämfö-
relser uppseendeväckande knapp, lågmäld och försiktig otTentlig debatt. Man
talar rentav ganska allmänt om den
svenska tystnaden som ett påtagligt och
väletablerat fenomen . Och lika stor enig·
het tycks råda om att denna tystnad är
något allvarligt, oroväckande och kan·
ske farligt. Endast de mest brutala ljusets fiender torde – och då endast vid
samtal i pålitliga slutna kretsar – ha panna att uttala belåtenhet över den kol/ek·
tiva förekomsten av vad som i enskilda
förhållanden ännu mycket väl skulle
kunna bedömas särdeles positivt och
kanske utlösa de (likaledes kärnsvenskal
diktarorden: ”Var plåga har sitt skri för
sig l men hälsan tiger still” . Man vet till
slut inte om man skall skratta eller gråta:
lik den obotlige och otröstlige hypokond·
rikern, som valje morgon mörkt betraktat sig i spegeln och valje gång finner
nya, växlande men alltid lika farliga
symptom, finner fosterlandets många
andliga läkare ständigt nya orsaker till
uppskakande bulletiner. Skriker patienten, är han sjuk; tiger han, gäller det·
samma. Yttringarna må växla – sjukt är
landet, sjukt dess folk. l och för sig kan
det mycket väl förhålla sig så.
Låt oss för diskussionens skull göra
det med nödvändighet grovt förenklade
antagandet, att det finns en svensk tyst·
nad, som är så mycket djupare, Jångvari·
gare och allsidigare än jämförbara
länders att man kan tala om ett klart
avvikande tillstånd och att det också ter
sig åtminstone någorlunda meningsfullt
att söka dess orsaker i mer gripbara för·
hållanden än ”nationalkaraktärer”,
”folkkynnen’ ‘ och andra sådana med
orätt föraktade men ytterligt svårhanterliga samlingsbeteckningar för mycket
och mångahanda. Jag är på det hela taget
benägen att preliminärt acceptera hypotesen, med alla tänkbara förbehåll för
detaljer vid internationella jämförelser.
Låt oss vidare precisera: den tystnad
som åsyftas är medborgarnas, särskilt de
kunskapsrikas och skriv- och talekunnigas, obenägenhet att ta till orda i det
offentliga samtal som pågår i tidningar
och etermedier, i mindre mån vid möten
och sammankomster. Den svenska tystnadens uttolkare avser således inte talförheten och sångarglädjen på stränder, i
parker och på gator; här har nationen
med säkerhet gjort så avsevärda framsteg, med teknikens, särskilt elektronikens, hjälp att det inte finns någon som
helst anledning till oro för patientens status presens och vidare utveckling. Inte
heller avses den litteraturart som blommar rikast i pressens insändarspalter,
även om det naturligtvis vid närmare undersökning skulle kunna visa sig att det i
vårt land går ett större antal tyst knutna
nävar i byxfickan per iosändarprotest än
ilåt oss säga Danmark eller Norge.
Om nu denna svenska tystnad verkligen är för handen – som de allra flesta
tycks förmena, vilka bryter den för att
beskriva den – vore det till att börja med
knappast rimligt att tillskriva den någon
speciell svensk irrationell feghet eller
välgrundad oro för farliga konsekvenser.
Vad beträffar iden om en allmännelig nationell räddhåga, hör den till hypoteser
som i ett förnuftigt samtal bör hövligt
men med fasthet avföras från början.
Vad gäller farligheten, förhåller det sig
dock så att vi dels har en i fråga om både
415
ålder och generositet unik tryckfrihetslagstiftning, dels saknar levande erfarenhet av sådana extraordinära förhållanden
som så gott som alla europeer över femtio minns och de allra flesta yngre hört
talas om från närstående källor. Faror i
form av straff- eller skadeståndsrättsliga
sanktioner löper den svenske sanningssägaren – det är trivialt men förtjänar
ändå upprepas – i mindre omfattning än
debattdeltagare i de allra flesta länder.
Finns det någon rationalitet i den
svenska tystnaden, inte blott den oreflekterat skräckslagna ömkligheten hos
barbarer som böja sig, borde förklaringarna vara att söka i andra, mer djupgående och mer vittomfattande sociala styroch stoppmekanismer än straffhoL Att a
priori och generellt acceptera sådana
enkla förklaringsfaktorer som en särskild
svensk slöhet, tröghet eller fumlighet
med orden förefaller inte acceptabelt.
Något mer vill det rimligtvis till.
Två slags tystnad
Om vi sålunda – försiktigt , försiktigt,
som på språng över kärr – söker åtminstone en knivsudd rationalitet bland den
svenska tystnadens motiv, är det anledning att göra en uppdelning på två slags
tystnad. Det skall strax framgå, att det
finns flera skäl för en sådan delning. Å
ena sidan har vi medborgaren, företagaren, ämbetsmannen, tjänstemannen, arbetaren, studenten, husmodern, till och
med professorn: alla de som inte har till
yrke och försörjning att inleda, nära,
leda och kommentera det offentliga samtalet. Åandra sidan har vi debattens professionella utövare. Om den förra gruppen kan det sägas, att det genomsnittligt
l
416
sett inte är särskilt förvånande om de
inte utvecklar stor aktivitet i den offentliga debatten. Strängt taget borde man
kanske snarast undersöka vilka positiva
skäl de kan tänkas ha för att faktiskt göra
det. Nu finns det sannolikt, i ett samhälle
sådant som vårt, med dess historia, traditioner och struktur, ett icke obetydligt
antal sådana skäl, som visserligen är av
högst varierande styrka för olika grupper
(alltifrån fåfänga till utpressningsmöjligheter) men som dock allt som allt kan
anses vara genomsnittligt sett starka nog
för att vi skall kunna ta dem för givna.
Klart är emellertid att det föreligger
avgörande skillnader mellan medborgarna i gemen och de professionella debattörerna både i fråga om skälens beskaffenhet och dess styrka. Det offentliga samtalets yrkesmän kan givetvis aldrig ha intresse av att detta samtal helt
enkelt avstannar. Deras bidrag till tystnaden är i stället att undvika reella frå-
gor, att välja problem som de ensamma
behärskar eller som lämnar medborgarna
likgiltiga, att – det är extremfallet – förvandla det ”offentliga” samtalet till ett
privat och internt. Är det riktigt illa
ställt, talar de till slut mest om sig och
sitt; i allra värsta falllyckas de intressera
allmänheten för ämnet. (Den som har
öron han höre! En kontinuerlig medieverksamhet, som bygger på allmänhetens intresse för mediernas personal, fö-
refaller mig att vara ett ganska säkert
förfallsfenomen . Den s k bildade publiken har då förlorat antingen all självkänsla, allt intresse eller allt inflytande
över verksamheten.)
Det är, tror jag, viktigt att noga särhålla de två former av tystnad jag talat
om.
l det följande skall jag först betlita mig
om att uppleta två eller tre grupper av
skäl för den svenska tystnaden, som på
det hela taget ter sig ganska heder·
samma. En grupp av orsaker kan beteck·
nas som neutral; den har med samhälls·
struktur och tradition att göra; en annan
är mindre tilltalande. Till slut, som alltid:
några ofrånkomliga nyanseringar.
Den svenska förhandlingsmodellen
Olika samhällen har, på grund av ytterli·
gare avlägsna orsakskedjor, som vi mås·
te lämna därhän och nöja oss med att
notera, olika metoder för att komma till
rätta med sina stora och svåra tvistefrå-
gor. Två ytterpunkter på skalan är att
låta gatustrider avgöra saken och att lösa
problemen genom förhandlingar. En modell är att låta spörsmål slitas genom tex
offentlig rättegång. Den sistnämnda me·
toden har vunnit särskild spridning och
hävd i USA, där man ofta i modern tid
ställt avgörande frågor i form av yrkanden inför allmän domstol och drivit dem i
processens form. Spörsmålet om segre·
gerade skolors grundlagsenlighet kan an·
föras som det mest kända exemplet. Det
kan inte gärna råda någon tvekan om att
förhandling – mellan partier, berörda
organisationer eller organisationer, som
visserligen strängt taget inte är särskih
berörda men som i brist på bättre får
företräda vissa intressen – till skillnad
från såväl gatustrider som spektakulära
processer är den ”svenska modellen”.
l själva verket har ett slags ”förhandlingar” under de senaste tio-femton
åren fått en enormt ökad spridning i
svenskt offentligt liv (och för den delen i
privata beslutsprocesser inom företag
och organisationer). Den ofta svaga politiska ledningen, den spridda vanan vid
forhandlingar i alla tänkbara frågor med
fackliga organisationer, kanske de speciella krav som de senaste fem årens
nedskärningar i offentliga utgifter ställt,
allt detta torde ha medverkat till att ”förhandling” snarare än ”ordergivning” i
pnska hög grad präglar t ex relationerna
mellan myndigheter på olika nivåer. I
åtskilliga lagar ålägges offentliga organ,
tex KO och NO, att söka vinna resultat
genom förhandling.
Det finns ett par drag i förhandlingsmodellen, som förefaller mig att medföra
-eller åtminstone kunna medföra – neptiva konsekvenser för kompetenta och
ansvarskännande personers benägenhet
att föra offentlig debatt kring sådana
spörsmål som är föremål för förhandling.
Det är en allmänt omfattad föreställning att förhandlingar mår bäst av lugn
och tystnad. Iden är inte svensk. Den
minnesgode erinrar sig telegramväxlingen mellan den talföre diktaren och patrioten Björnstjerne Björnson och den
norske statsministern Michelsen när
svenskar och norrmän efter den ensidiga
norska unionsupplösningen 1905 trots
hotande sabelskrammel enats om att mö-
tas vid förhandlingsbordet. ”Här gäller
att stå fast”, telegraferade Björnson.
”Här gäller att hålla käft”, lydde den
praktiske politikerns svarstelegram. Förhandlingar är ofta ömtåliga förlopp. De
kan, som det ej sällan heter, ”störas” av
publicitet och offentlig debatt. Knappast
någon vuxen svensk med en smula erfarenhet av sådana samtal som förbereder
viktiga beslut kan gärna ha undgått upplevelsen av den ilska och förvirring som
svenska makthavare utstrålar, när en
417
”alltför tidig” eller ”alltför initierad”
pressartikel om deras förehavanden
oväntat utkommer.
Ju mer genomorganiserat samhället
blir, desto fler beslut fattas efter någon
form av formell eller informell förhandling. Desto fler aktuella eller potentiella
förhandlingspartner finns det. Desto mer
angeläget blir det att inte ” störa” relationerna till dem genom uttalanden i den
offentliga debatten. Och desto tystare
Den anglo-amerikanska modellen
Det finns nu mycket gott att säga om
förhandlingsmodellen. Svåra frågor kan
behandlas lugnt, utan brådska och i
bästa fall med allsidig sakkunskap och
under beaktande av berörda intressen.
Mot den anglo-amerikanska fight-il-outmodellen kan befogad kritik riktas på
motsvarande punkter: lidelser piskas
upp, avgörandet träffas i en symbol- och
värdeladdad krissituation, av organ som
inte är speciellt sakkunniga och som heller ej beaktar annat än vad parterna förebringar.
Den kritiska bedömningen får emellertid också annan fisk i nätet. Vem garanterar, och hur garanteras, att verkligen
alla sakligt relevanta argument läggs på
bordet, granskas öppet och vägs fritt i
slutna förhandlingsrum? Och vem kan
svara för att alla kommer till tals, som
har ett reellt intresse av saken? Är det
inte en påtaglig risk för att svaga parter
– kanske med mycket starkt intresse av
förhandlingsresultatet – helt enkelt hålls
utanför eller manövreras ut? Om man nu
alls tror på det öppna samhällets och den
fria debattens förmåga att till slut vaska
418
fram förnuftiga och rättfärdiga lösningar,
visar sig bull-fight-modellen ha betydan
de fördelar. Allmänheten vakar över argumentationens allsidighet, envar kan
göra sig gällande, och beslutet fattas av
ett högkvalificerat opartiskt organ i offentlighetens ljus.
Fördelar och nackdelar
Vardera av de båda modellerna kan
punkt för punkt utbytas mot sin vrångbild: förhandlingarna kan föras av okunniga eller korrupta ombud, den ”öppna”
pressdebatten kan ligga helt i en köpt
press’ händer osv. Men detta jävar inte
principdiskussionen. Båda modellerna
kan kompliceras av frågor om de agerandes representativitet, mandat och demokratiska legitimation. Inte heller dessa
upphäver emellertid principskissens giltighet.
Vad som här sagts gäller de berörda –
medborgarna, de icke-professionella debattörerna. Det är dessa, som sannolikt
blir mer tystlåtna i ett samhälle, där förhandlingsmodellen är förhärskande. Hur
påverkas då det offentliga samtalets
yrkesmän? Det förefaller uppenbart, att
dessa arbetar på högst olika villkor beroende på vilkendera metoden för konfliktlösning som dominerar. Där förhandlingsmodellen härskar, väntar pressen i
förrummet ; om vad som förevarit får den
sådana besked som förhandlarna lämnar
ut. Råder den anglo-amerikanska fightit-out-in-court-metoden, är pressen tillstädes, intill dess att avgörandet fälls.
Den energi som vid den slutna modellen
måste användas för att överhuvudtaget
får reda på att ”något är på gång” och att
komma över en smula information om
vad som sker därinne, den energin kan
pressen vid dominans för den öppna modellen använda till att argumentera och
bilda opinion. Sådana skillnader i arbetsvillkor måste i längden påverka pressroJ.
Jens utformning i en rad viktiga hänseenden. Den journalist som är van vid an
vänta utanför förhandlingsrummet (om
han hittar dit) blir mer underdånig, mer
misstänksam, mer ”avslöjande” när han
vågar (och inte riskerar att straffas med
tystnad eller desinformation nästa gång)
och mindre effektiv i argumentationen,
bland annat därför att han helt enkelt
inte vet vilka argument som biter därinne
i tystnaden.
Ty detta är kanske den allra största
svagheten med den tysta modellen: VJ
vet inte vad som till slut dikterar utgången. I en stormig principprocess, som den
odödliga rättegången om den vandrande
ormen, kan press och allmänhet följa för·
loppet, värdera argumenten och i ganska
hög grad förutsäga utgången, emedan det
trots allt är argumentens tyngd, män
med vikter som är offentligt kända, som
fäller utslaget. Vad är det som leder dc
tysta förhandlarna till resultatet? Det vet
de förmodligen många gånger knappast
själva. Men klart är att styrka och för·
handlingsposition – efter någon månstock, som inte har att göra med argumentens kvalitet och ståndpunkternas
rimlighet eller rättfärdighet – för det
mesta är avgörande.
En sista negativ konsekvens av för·
handlingsmodellens dominans: man kan,
av pur slughet och förtegenhet, hamnat
situationer, där i själva verket ingen part
får vad den vill ha, emedan ingen någonsin velat, som det heter, ”visa sina kort’
och följaktligen ingen egentligen fån
klart för sig vad de andra egentligen vill,
bortom alla ” bud”, ”markeringar”,
”öppningar” och finter. Kanske hade
parterna rentav kunnat enas, men om
något helt annat, därest en öppen diskussion hade förts .
En rättegång, och varje uppgörelse enligt modellen fight-it-out, producerar så
gott som oundvikligen en vinnare och en
förlorare. Så behöver en förhandling inte
sluta. Båda parter, eller alla deltagare,
kan med blickar av outsäglig finurlighet
åt sina förväntansfulla anhängare göra
gällande att det var de som vann. Ett
lysande nusvenskt exempel – lysande i
sin monumentala enfald och löjlighet –
var otvivelaktigt den ”underbara natt”
om vilken för några år sedan såväl de s k
mittenpartierna som socialdemokratin
avgav så entusiastiska segerbulletiner.
Det låter sig inte generallt sägas vilketdera som är att föredraga: klara segrar
och nederlag eller mindre entydiga lösningar. Två ting låter sig emellertid hävdas. Det tvetydiga förhandlingsresultatet
räddar båda parters ansikten. Skall man
leva länge – och trångt – med varandra,
är detta otvivelaktigt en fördel. Man kan
rentav mobilisera humanitära motiv.
Den otydliga utgången gynnar emellertid
främst den fräcke, liksom informella
skiljedomar gärna gör det. I regel blir det
alltid någon utdelning för den som framställer hutlösa anspråk. Vid en öppen
beslutsmodell hade den parten kanske
gått – välförtjänt – tomhänt ur leken.
Huruvida det från moralisk, praktisk eller annan synpunkt är bättre med klara
segrar och nederlag eller med ”ansiktsräddande” förhandlingslösningar är en
fråga som inte kan besvaras här.
Sammanfattningsvis: det förhandlande
419
samhället befrämjar tystnaden. Sverige
är ett förhandlande samhälle. Det anses
också tyst. Ekvationen tycks gå ut.
Den svenska överheten
Ibland är parterna i det offentliga samtalet överhet och undersåtar. De båda sidorna betecknas numera oftast med andra namn, men verkligheten är ofta ändå
den som dessa termer förmedlar. Härvidlag företer den svenska scenen, vill
jag påstå, ett par särmärken, av vilka det
ena egentligen är särdeles hedersamt –
om det också med tiden kan ha blivit
farligt på grund av ändrade förutsättningar – det andra redan från början betänkligt. Om båda gäller emellertid, vilket ju
är det viktigaste i detta sammanhang, att
de motverkar ett fritt och livligt offentligt
samtal.
Det finns, även i västvärlden, åtskilliga länder, där den mest konkreta påminnelsen om överhetens närvaro i lantliga
nejder är de gendarmerikaserner som
finns spridda här och var i större samhällen. Det är svårt att tänka sig något mer
avvikande från detta mönster än en
svensk fjärdingsmans gård. Den är nu
sedan ganska länge borta, liksom länsmansgårdar, häradshövdingehoställen
och fördrömda tingshus ute i bygderna.
Men spåren kan finnas kvar. Den svenska överheten har aldrig varit mer avlägsen än att den kunde nås till fots, aldrig
mer avskärmad än att det gick att knacka
på köksdörren och aldrig mer upphöjd än
att det gick att komma till tals med den.
Och – detta är nu nästan en paradox –
från det offentliga samtalets synpunkt är
en sådan anständig och någorlunda tillgänglig överhet en stor fara, ty man talar
420
hellre direkt, beskedligt och lågmält med
den än man skriver flammande appeller i
tidningarna eller vrålar slagord på gatorna. För den offentliga principiella debatten är en tyrannisk, korrupt och avlägsen
överhet paradoxalt nog mer fruktbar,
bara den inte är så stark att den kan sätta
munlås på folk, och det är i längden förhållandevis svårt.
Jag vill sålunda påstå, att en delförklaring till den svenska tystnaden är den
traditionella förekomsten av en överhet,
som kunde vara besvärlig nog men inte
värre än att man kunde tala med den;
man behövde inte skrika.
När överheten nu mångfaldigats i antal, lagt sin välvisa näsa i alltfler blötor
och blivit alltmer faderligt bättre vetande, har denna förtroendefulla inställning
blivit ganska farlig. Det blir inte bättre av
att överheten är en smula nervös, när det
gäller rak och klar myndighetsutövning.
Man föredrar alltmer att förhandla
Därmed är en cirkel sluten.
situationen i andra länder
Farligt är säkert också att vi egentligen
alla drömmer om att vara överhet och till ·
råga på allt snart är på väg att bli det. Det
är en naiv (och ganska svensk) illusion
att föreställa sig, att det vare sig i den
politiska frihetens verkliga hemländer,
som är England och USA, eller hos dess
bråkiga älsklingsdotter, som är Frankrike, skulle vara vanligt att ämbets- och
tjänstemän fyller tidningsspalter och
sändningstid med kätterska åsiktsyttringar. Dessa kategoriers tystnad (utanför expertorganen) är tvärtom betydligt
mer framträdande än deras svenska kollegers; när det gäller t ex ministeriefunktionärer i ansvarig ställning är den närmast total.
Även höga domares yttrandefrihet är
reellt begränsad till lagstiftnings- ocb
rättspolitiska frågor. Denna tystnad är
emellertid inte lika besvärande som 1
Sverige. I dessa länder utgör den offentliga sektorn – överheten – en väsentligt
mindre del av befolkningen, och särskih
av den i offentlig debatt aktiva befolk·
ningen. Det finns – på gott och ont, om
man så vill – en någorlunda stor av byrå-
krati och politik oberoende samhällsklass.
Det finns vidare en publicistisk tradition, en aktning för framför allt kvalifi.
cerad journalistik, som är väsentligt stal’
kare än i ett land, där alltjämt något a
Röda rummet, av den finkeldoftande ~
daktör Struve och andra överliggare
trots allt envist häftar vid den mediala
gärningen. Vad drömmer svenska föräldrar om, å sina telningars vägnar? En kar·
riär inom medievärlden torde komma
mycket långt ner på skalan. Och mediefolket väntar i förrummet, eller i t..
pan, eller på gatan, med hatten i hand,
medan de sanna hjältarna förhandlar där·
inne i de slutna rummen … Ytterligare
en cirkel är sluten.
Journalisternas uppträdande
Mediefolkets beskedlighet och under·
dånighet tillhör de mest egendomliga<d
förvånande fenomenen i det modera
Sverige. En naiv betraktare skulle kuna
frestas att av intervjuande tv-, radio- Oli
pressrepresentanternas ofta mycbl
framträdande framfusighet och familiantet mot intervjuobjekt i upphöjda po1to
tioner dra den helt felaktiga slutsatsea,
att dessa intervjuare är fräna, genomskå-
dande och respektlösa. Förutom naturligtvis en stundom försummad uppfostran, normal blyghet, en osäkerhet som i
vanlig ordning kompenseras med grovt
målföre, kamrattrycket från den mediala
miljön, där man nu en gång bestämt sig
för att så skall en sann yrkesavslöjare
liksom en sann intellektuell klä sig, tala
och bete sig (sådant kallas konventioner
iandra miljöer) samt till slut den säkert
inte så sällan förverkligade primitiva lilla
lyckan i att skrämma vettet ur folk –
förutom alla sådana enkla och triviala
förklaringar förefaller merliefolkets ofta
ororskämda maner och påträngande familiaritet att vara föga mer än en metod
för att få den godtrogna allmänheten att
trojust på deras skoningslösa avslöjarnit
och fullständiga brist på respekt för
överheten.
Ju mer äkta jämlikhet som råder i ett
samhälle, desto hövligare är som bekant
umgängesformerna, eftersom ingen pres- 421
tige låter sig vinnas genom påflugenhet
och grovhet ens mot de främsta. Ju större klyftor mellan klasser och skikt, desto
öppnare hånflin och desto större grovheter när den kuschade bara vågar. Det
är karakteristiskt, att den handfull verkligt framstående och därmed också respekterade press-, tv- och radiojournalister som gudskelov finns i landet undantagslöst utmärker sig för påtagligt civiliserade umgängesformer även mot överhetspersoner.
Min tes är sålunda sammanfattningsvis att den offentliga sektorns – de tysta
ämbets- och ·tjänstemännens, numera
också organisationsföreträdarnas
hävdvunna dominans, de reellt oberoende gruppernas ringa antal, mediernas traditionella underläge och den ”svenska
modellen” för maktutövning genom förhandling utgör väsentliga bidragande orsaker till den svenska tystnaden. Något
litet bör denna hedras ändå …

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner