Print Friendly

Stig Rindborg; Ifrågasätt landstingen

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG RINDBORG:
Ifrågasätt landstingen
Systemet med tre politiska nivåer med egen
beskattningsrätt driver upp skatterna, skriver
landstingsrådet Stig Rindborg i Stockholms läns
landsting. Det är ett av skälen till att han
forordar att landstingens uppgifterflyttas över
till primärkommunerna. Dessa är nu mycket
större änfor l 00 år sedan när landstingen tillkom
i sin nuvarandeform for att klara investeringarna
inom sjukvården. Vården blir bättre och
effektivare om en instansfår ansvaretfor
sjukvård, långvård och äldreomsorg. Målet bör
vara större valfrihetfor den enskilde och en
återprivatisering av många av de områden som nu
är samhällsstyrda, menarförfattaren.
Landstingen i sin nuvarande form tillkom i
slutet av 1800-talet. Anledningen till deras tillkomst var att de dåvarande kommunerna var
alldeles fOr små fOr de, med den tidens mått,
enorma investeringar som krävdes fOr sjukvården.
Utgångspunkten fOr mig och andra som har
diskuterat den här frågan i den kommitte som
utarbetade fårslag till ett nytt partiprogram fiir
Moderata Samlingspartiet, har varit att det
kanske trots allt inte är samma problem nu som
får 100 år sedan. Till exempel har kommuner·
na blivit avsevärt större och därmed naturligt·
vis också fått en större bas även får stora inves·
teringar. En av de viktigaste anledningarna tiD
att landstingen en gång inrättades har därmed
mist åtskilligt i betydelse.
Ekonomiska argument
Vi har också sagt oss att det inte i längden kan
vara rimligt med tre politiska nivåer med egen
beskattningsrätt. Detta har en ofrånkomlig ten·
dens att driva upp skatterna. Det är nämligen
politiskt lättare får tre olika fårsamlingar att
var får sig föreslå mindre skattehöjningar än ror
en instans att föreslå hela skattehöjningen på
egen hand. Exemplet kan tyckas naivt, menjag
tror att det i allt väsentligt är riktigt. Jag tror
att detta har varit en av de viktigaste orsakerna
till den offentliga expansion som utmärkt efter·
krigstiden.
Gränsdragningen mellan olika samhällsorgan har ofta lett till att respektive organ har
värnat om sin egen bit och inte vägt den mot
angelägna åtgärder som lyder under en annan
huvudman. Hur vägs behovet av långvårdsplatser mot barnomsorgen? får att ta ett konkret exempel.
Dessutom finns det alltid en ambition hos
folkvalda organ att ständigt söka utvidga sitt
ansvarsområde. J ag har sett många lysande
exempel på detta i mitt eget landsting. Alla är
vi nog innerst inne lite av ”imperiebyggare”
och ju fler sådana vi släpper lösa med obegränsade resurser i form av skattepengar, desto fler
imperier kommer vi att få.
Det här var några av de ekonomiska argumenten i sammanhanget. Det finns emellertid
andra, minst lika väsentliga, argument av helt
annat slag.
Bättre med samma huvudman
Olika huvudmän leder ofta till svårigheter i
kontakter. Var och en har en tendens att se om
sitt eget hus. Även här vill jag ta ett litet exempel. Idag har vi på sjukhusen i Stockholm flera
hundra patienter som egentligen inte hör hemma där. De borde istället foras över till den
billigare långvården. Inom långvården ligger
emellertid också flera hundra äldre som egentligen borde tas om hand i den kommunala
äldreomsorgen. Men kommunen vill inte bygga
de ålderdomshem som är absolut nödvändiga
for sådana äldre.
Landstinget skulle kunna ordna bättre vård
tilllägre kostnader om man bara fick tillgång
till platser på ålderdomshem. Det är en primärkommunal skyldighet. Och där står vi idag.
Massor av sådana exempel kan anfOras. Inte
nog med att det drabbar skattebetalarna som
får betala högre skatter än nödvändigt, det
drabbar dessutom patienterna, som inte får
den vård de behöver. Förmodligen skulle vi få
en bättre och effektivare vård av gamla människor om en instans fick ansvaret fOr alltihop.
167
Motsvarande fOrhållanden kan man finna
inom missbrukarvården. Det delade ansvaret
medfor att vi inte kan få till stånd en effektiv
behandlingskedja. I stort sett ägnar vi oss åt att
skälla på varandra och komma med anklagelser om oduglighet på ömse håll.
Sten Kjellgren nämner trafiken. Låt mig där
bara påminna om hur vi i landstinget i Stockholm fattade beslut om nedläggning av Roslagsbanan och byggandet av en ny tunnelbana
till Täby centrum, mot en så gott som enig
folkvilja och mot de berörda kommunerna. Jag
kan inte finna att det är ett handlingssätt som
är eftersträvansvärt.
Kan uppgifterna överioras?
Kan vi då fora över landstingens uppgifter på
primärkommunerna? Låt mig lite skissartat ge
en bild av hur det skulle kunna gå till. Låt mig
bölja med huvuduppgiften – sjukvården.
Långvård/äldrevård har jag redan nämnt. Jag
tror att det skulle vara bättre med ett enhetligt
huvudmannaskap där och det torde inte medfOra några större problem att fOra över lite
ytterligare resurser i form av långvård till kommunerna.
Missbrukarvården har jag också berört.
Även här tror jag det skulle medfora fOrdelar
med en kommunalisering.
Målsättningen inom den akuta sjukvården
är just nu att fOra ut resurser från de stora
akutsjukhusen och att satsa på små vårdcentraler ute i de lokala bostadsområdena. Det säger
sig självt att dessa vårdcentraler bäst sköts lokalt också. Då återstår i stort sett bara de större
akutsjukhusen. Här kan man fOrfara på tre
sätt. Man kan fOra de stora sjukhusen till staten. Man kan också bilda kommunalfOrbund
168
eller helt enkelt låta vaije kommun sköta sina
sjukhus och sedan svara för vård för invånare i
angränsande kommuner som inte har egna
sjukhus. Jag vill inte här gå in på någon längre
diskussion om vilken väg som är lämpligast
men klart är, att mycket talar för kommunerna
då de ffiransvaret för den övriga vården. Väljer
man ett kommunalförbund, bör man samtidigt
se över lagstiftningen för dessa, så att de blir
smidigare samarbetsorgan.
Vad gäller trafiken byggs nu upp regionala
företag med inflytande från kommunerna och
respektive landsting. I Stockholm är landstinget helägare av trafikbolagen. Enligt min mening är det inte svårt att i övriga län låta landstingets andel utgå och i Stockholm låta kommunerna överta landstingets roll som ägare.
Man kan så här långt hävda att alla mina
argument kan vändas och istället användas för
att motivera ett överförande av de primärkommunaJa uppgifterna till landstingen. Men jag
tror att det trots allt kommer att visa sig tämligen omöjligt att på regional nivå sköta alla de
små, mycket lokala uppgifter som primärkommunerna har. Dessutom tycker jag att det ligger ett demokratiskt värde i att lägga besluten
så nära de berörda människorna som möjligt.
Regional planering
Jag kan inte avhålla mig från att kommentera
Sten Kjellgrens kommentar om regional planering. Sedan länge bedrivs en regionplanering i
Stockholms län av landstinget. Denna planering har mig veterligt aldrig haft någon som
helst effekt på utvecklingen av Stockholmsregionen. Istället har resultatet blivit i enlighet
med de enskilda kommunernas intentioner.
Den regionala samordning och planering
som varit nödvändig av olika skäl har vuxit
fram genom avtal mellan kommunerna och genom kommunalförbund av olika slag.
J ag tycker att det i Sverige finns en alldeles
för stor rädsla för olikheter.J ag tror att det rent
av vore ett värde om inte alla kommuner i vårt
land vore så identiskt lika, i varje fall så länge
människor har frihet att själva bestämma var
de ska bo.
Vi har redan idag en statsmakt som på olika
sätt beordrar kommunerna att genomföra vissa
verksamheter. Risken är att vi håller på att fl
ytterligare en nivå som lägger sig i och toppstyr, nämligen landstingen.
Min idealbild av ett framtida samhälle gåri
en annan riktning. Den pekar fram mot störn
valfrihet för den enskilde individen – och där·
med en större olikhet i ordets positiva bemär·
kelse. Jag tror att vi på sikt från moderat sida
bör arbete för en återprivatisering av många av
de områden som idag är samhällsstyrda. Detta
bör givetvis kombineras med olika slag av
skydd för de individer som av ett eller annat
skäl inte klarar sig på egen hand.
I ett sådant samhälle finns det inget behov
av flera beslutande instanser som styr vår till·
varo. Det behövs någon form av lokal samman·
slutning för att garantera den sociala grund·
tryggheten. Det är min åsikt att vi bäst uppnår
detta genom att satsa på att låta kommunerna
ta över landstingens uppgifter.
Med det här synsättet blir det en fråga om
mera långsiktiga visioner. Man måste ha så·
dana också. Därför tycker jag också illa om
ordet ”skrota”. Det ger en klang av att väsent·
lig verksamhet ska forsvinna, av katastrof och
elände. I själva verket är det fråga om en i allra
högsta grad positiv utvecklingssyn.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner