Print Friendly

Stig Radhe; Styrs Sverige av en assistentmaffia

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

f STIG RADHE:
Styrs Sverige av en assistentmaffia?
Vem styr Sverige i dag? Politikerna tror
sig göra det men de anger endast
färdriktningen. Att ändra den är som att
söka vända en 240 000 tons tankbåt med
ballast och allt. De verkliga
makthavarna är i stället utredarna och
verkställarna såväl i den offentliga
förvaltningen som i näringslivet, hävdar
författaren.
Stig Radhe har sedan 1968 egen advokatbyrå i Stockholm. Han har tidigare varit kommunalförvaltningschef för rätts- och polisväsendet i
Stockholm och ordförande i sektionen av Sveriges Juristförbund.
På den tid när det så begav sig gick historien om att Kungl Maj:t var merendels
ett kansliråd men på sommaren i bästa
fall en amanuens. Alla beslutsfattarna
kunde dock identifieras genom en kollning i statskalendern. Inom näringslivet
och annan fri verksamhet med dess
småskalighet kände man till vem som var
den reelle makthavaren och med vilken
man skulle samråda.
Hur är läget i dag? I denna föränderliga värld träder in en helt ny och – vad
mer är – anonym maktfaktor, nämligen
assistenterna- chefsassistenter, byråassistenter, kontorsassistenter, forskaras·
sistenter, läkarassistenter, socialvårds·
assistenter, kriminalvårdsassistenter
talskrivarassistenter osv. Dessa finns
överallt, utgör en förutsättning för att
saker och ting skall fungera men är tillika
ett faktiskt tröghetsmoment. Varje för·
ändring, vare sig det rör sig om offentl~
eller enskild verksamhet, berör omedel·
bart assistenterna – utredarna och verk·
ställarna. Denna faktiska maktfaktor är
mer eller mindre bortglömd..Man före·
ställer sig att det är politiker med statsminister Olof Palme i spetsen som be·
stämmer allt på det statliga avsnittet,
kommunalråden på det kommunala avsnittet, direktörerna och förbundsordfö-
randena inom företagsamheten. Dessa
anger färdriktningen men att ändra den
är som att söka vända en 240 000 tons
tankbåt med ballast och allt.
När man önskar träffa den beslutande
inom ett allmänt organ, t ex kommunen,
‘blir man successivt nedpressad till en assistent, som man i bästa fall kan identifiera. Inför denna har man att framlägga
sin sak, plädera för vad man tycker är
rätt och framföra sina önskemål.
Det talas om att en viss myndighet
beslutar si eller så. Det föregås av en
IIIredning och denna utredning handlaves av en assistent. Denne icke blott
llger in uppgifterna utan även sammanfattar dem, ibland fattar han eller hon å
uppdragsgivarens vägnar ett slutligt beslut, ibland vidarebefordras synpunktema högre upp. Vad som längst ner i
pyramidens botten sagts fortplantar sig,
avskalat men ändå som en grundläggande tes, hela vägen upp till pyramidens
topp. Det går snabbt in prestige i saken
och ändra på eller jämka på ett fattat
beslut – ja det är hart när ogörligt. Man
har de givna direktiven.
Skrämmande exempel
Den, som till äventyrs kommer på en i
och för sig allt annat än i tiden liggande
ide om att få förvärva ett stycke mark,
som i jordregistret upptages som jordbruksfastighet, genomgår på assistentplanet en persongranskning värd en personundersökning i ett kvalificerat brottmål men får ändock avslag. Icke annat
än i extrema fall kommer man fram till
ett bifall. Önskar en skogsägare avverka
100 träd, kan dussintalet personer komma att bli inblandade för att slutligen
konstatera, att byråkratin icke hade med
saken att göra.
Önskar någon få behålla mer än de
magiska 44 kronorna per dag i ”snuspengar” för egen del vid långvården i
Stockho!m måste man klä av sig inpå
bara kroppen inför en assistent som måste göra telefonkontroll! Felaktiga uppgifter kan ju förekomma.
Den, som står i bostadskön, hamnar
självfallet hos en assistent som analyserar problemet, tar fram alla personliga
29
relationer, fingranskar och sorterar in.
För att få tillstånd för viss verksamhet
krävs långa och tidskrävande utredningar utan nämnvärd tanke på tidsförlusten.
Svar med vändande post existerar ej .
På nära håll har jag upplevt huru en
nästan söndervårdad myndling en gång i
månaden granskades intensivt av en kvalificerad månghövdad assistentgrupp,
som icke fann någon utväg. Plötsligt uppenbarade sig en praktisk man från verkstadsgolvet, tackade farväl till assistentema och i aktivt arbete placerade vederbörande som fick ett ansvarsfyllt arbete,
meningsfyllt, för vilket han engagerar sig
med liv och lust.
Assistentsjukan är emellertid icke nå-
got som är bara förbehållet offentlig förvaltning. I näringslivet vimlar det av assistenter, direktörsassistenter, kontorsassistenter, forskarassistenter, kamrersassistenter osv. Den, som till äventyrs
tror att man får tala omedelbart med den
beslutande personen i ett företag tager
självfallet miste. Denne omger sig med
ett skyddsnät av assistenter; att bryta
igenom denna mur är ofta krävande.
Invecklad byråkrati
Huruvida näringslivet och dess organisationer är mer flexibla på denna punkt än
offentlig förvaltning är ej självklart. Man
sitter även där ofta fast i en viss lagstiftning, som måste uppfyllas till punkt och
pricka. Ett brev t ex från en bank kräver,
.även om det bara är ett hövligt missivbrev, underskrift av två personer, därtill
behöriga enligt bolagsordningen.
I de berömda skrifterna av den engelske professom Parkinson med dennes bekanta lag talas om systemet med rer
\
30
misser uppåt och utåt, många gånger helt
meningslösa såsom en omedveten sysselsättningsterapi för en mängd personer. Systemet är självgenererande.
Assistentgrupperna är ju ej sällan för
sin existens beroende av att icke försämringar sker eller om de görs, det sker
med sådan varsamhet att förändringarna
blir i mindre grad märkbara. Denna de
anställdas motvilja mot förändringar är
en maktfaktor av högsta potens. Det gäller både mindre utbildad personal och
den akademiskt skolade.
Man måste ställa sig frågan: Kan det
opåkallat få fortgå att vi snör in oss mer
och mer, omöjliggör saker och ting,
binder oss för långa tider. Svaret, såvitt
jag förstår, är att vi måste skyndsamt
istället tillvarataga alla de kreativa krafter som finns överallt, kanske övergiva
den s k storskaligheten till förmån för
småskaligheten och träffas på ”verkstadsgolvet”, att personligen få att göra
med den person eller grupp varom fråga
är, att se problemen från en annan vinkel
än ovanifrån eller blott via assistenternas
papper. Radikala grepp borde göras för
att förhindra utsvävningar från lagstiftarna i idel nya författningar, många med
retroaktiv verkan. Varför icke ett lagstiftningsstopp. Vi behöver andrum. Det
gäller att tänka efter – före!
Nu kommer juristassistenterna
De som är skolade för kritisk bedömning
och som enligt sakens natur självfallet
borde se kreativt på utvecklingen måste
också släppa loss. Betänkligt är därför
när man nu kan låta juristutbildningen
kompletteras med en juristassistentkurs
på lO poäng inom ett snävt område. Helhetssynen tappar man. Vem skall i framtiden argumentera mot systemet och e,
bli ytterligare en kugge däri att finna sofistikerade lösningar de makthavande til
lags och med personlig befordran som ev
tack. Att stå på tå för de överordnade
och söka tolka deras intentioner o~
samtidigt vara assistenterna tilllags måste bli tröttande!
Juristerna borde också ta avstånd frål
tänkesättet, att en ny lagstiftning upJI’
levs som misslyckad om man icke får ea
mängd domstolsutslag gärna i högre instans som prejudikat tillledning för tolk·
niogen av suddiga regler. Man glömmer
så lätt att i varje enskilt fall finns
människa av kött och blod. De rättslärda
talar helt anonymt om ”fall”.
Men vad mera är. En till synes rätt
oskyldig lagstiftning kan ge upphov tiD
ett sysselsättningseldorado, som är svårt
att komma ur. Det mest uttalade exemplet är parkeringsväsendet, som om alh
inräknas från beslutfattare till skyltar,
övervakare och uppbördsassistenter
sannolikt sysselsätter 25 000 personer.
Tillämpades i stället normen fri parkering om den ej är till skada, uppstod ett
sysselsättningsproblem.
Av historieböckerna har vi lärt att det
väldiga ottomanska rikets förfall började
med nederlaget mot Österrike vid Wien
1683 och med slutlikvidering efter första
världskriget. Nutida forskning klarlägger
emellertid att detta välde ändock hade
gått under redan av ett annat skäl, nämli·
gen att hälften av nationalprodukten, så-
dan den då kunde mätas, åtgick till byrå-
krati och mutor. I Sverige har vi för
länge sedan överskridit 50 %-gränsen för
byråkrati med statligt och kommunalt
engagemang. Vad väntar oss?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner