Print Friendly

Stig Jörgensen; En modern samhällsfilosofi

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG J0RGENSEN:
En modern samhällsfilosofi
juris professorn vid Aarhus universitet Stig
J 0rgensen presenterar den moderne amerikanske samhällsfilosofenJohn Rawls. Denne
har söktfinna vadförfattaren kallar ett
socialliberalt alternativ till den marxistiska
ideologin. Det gäller att ställa upp enformel,
som förenar hänsyn till människovärde och
jämlikhet med samhällets gemensamma
intressen. H an kommer därmed in påfrå-
gorna om rätt och rättfärdighet. Till sist är
det klartför honom, att rättvisan människor
emellan är ett primärt värde, som måste
kunna konkurrera med samhällsnyttan.
Under loppet av 50-talet dog ideologierna i
våra nordiska länder. Erfarenheterna från
30-talet och fram t o m andra världskriget
hade grundligt vaccinerat den växande ungdomen mot de totalitära ideologierna. Det
därpå följande kalla kriget drev de västliga
demokratierna ytterligare samman i gemensamt medvetande om sin egen förträfflighet
och om nödvändigheten av att stimulera den
ekonomiska tillväxten. Återuppbyggnaden
av den sönderslagna produktionsapparaten
var ett självklart mål för den politiska verksamheten. Att utrota fattigdomen och att införa social välfård blev den gemensamma
ideologiska grunden för alla partier, från de
socialdemokratiska till de konservativa.
Ekonomisk tillväxt blev därför den politiska målsättningen såväl i öst som i väst. Den
politiska processen bestod i fördelning av
tillväxten och i utforskning av skattesystem,
som på bästa möjliga sätt skulle förena hänsynen till tillväxt med hänsynen till den sociala välfården.
Den politiska debatten blev fårglös och
”saklig”. De kommunistiska partiernas retorik låg utanför detta mönster som exotiska
vildskott, som man inte behövde ta så högtidligt och som därför blev förbigångna med
tystnad.
Paradoxalt nog infördes under efterkrigstiden nya skolsystem, som tvärtemot att bygga på kvalifikations- och prestationsideologi,
som är grunden för tillväxtsamhället, i stället
införde motivations- och trivselideologi samt
krav på socialt medvetande och samarbete.
Erfarenheten har visat, att nya omfattande skolordningar efter 15-20 års förlopp leder till social oro. Det syntes därför inte i efterhand märkvärdigt, att slutet av 60-talet
utmärkte sig för en våldsam rörelse hos den
växande ungdomen, som hade lämnat skolan och nått fram till universiteten.
Skolutbildningens motivations- och trivselideologi hade gjort ungdomen främmande för prestationssamhällets krav, som den
var dåligt rustad att överta. Resultatet blev
som känt liksom i tidigare liknande situationer ett nyromantiskt uppror mot samhällets
institutioner, krav på ökat medinflytande
och fördömande av produktionssamhällets
konsekvenser i form av ökad specialisering
och minskad trivsel. ”Livskvalitet” blev uppfunnen som alternativ till tillväxtsamhällets
”kvantitetsbegrepp”.
Då denna ungdomsrörelse efterhand kanaliserades in i en nymarxistisk internationell rörelse, var politikerna inte i stånd att ta
upp denna utmaning och passa in den i den
politiska debatten. Gentemot marxisternas
påstående att de representerade en ”vetenskaplig” och sammanhängande politisk ideologi har man inte haft något att ställa upp utöver skällsord och axelryckningar, varefter
man har gått över till nästa punkt på dagordningen.
Nymarxismen
Det man inte förstår blir man rädd för och
skjuter undan. Men undanträngningsmekanismen är lika olycklig i politik som i privatlivet. Det mest groteska exemplet på detta var
USAs försök att få det kommunistiska Kina
att försvinna genom att låtsas som om det inte existerade. I princip försökte på samma
sätt politikerna bli kvitt marxismen med det
239
resultatet, att dess anhängare i stor omfattning kunde infiltrera massmedierna och utbildningssystemet, särskilt den högre utbildningen, somjust i Danmark låg öppen för de
politiskt medvetna krafterna genom nya extremt ”demokratiska” styrelser.
Dessa nymarxistiska rörelser var ursprungligen byggda på Marx’ ungdomsskrifter. För Marx var särskilt utbildningen
av stadsproletariatet omkring de framväxande industricentra på en gång en utmaning
och en inspiration till att skapa iden om proletariatet som den kommande tidens härskare. Man får inte glömma att Marx levde på
1800-talet, som på det hela taget var historicistiskt och evolutionistiskt, varför det var
naturligt för honom att överföra evolutionsteorin till den sociala och politiska sfären.
Den senare Marx var emellertid renodlad
positivist. Han pretenderade i Das Kapital
på att använda matematiska (och därför vetenskapliga) metoder för att grunda den
speciella arbetsvärdeslära, som tillsammans
med klassbegreppet blev fundament för en
”materialistisk” teori om samhällets övergång till socialismen, där det privata och det
offentliga livet skulle förenas, medan staten
dör bort.
Det är denna transformation från den
yngre Marx’ romantiska idealism till den
äldre Marx’ benhårda materialism, som ungdomsrörelsen i nutiden också har gått igenom. Medan Frankfurterskolan med Habermas och Marcuse föreställde sig den frigjorda och rationella människan, som inrättar
samhället efter sina verkliga behov, bygger
de tongivande kretsarna i dag på kapitallogiska teorier om ”samhällsformationernas”
240
och produktionsförhållandenas välde över
den enskilda människans medvetande.
Det säger sig självt, att man med en sådan
hållning kommer att förakta demokratiska
institutioner. Genom fördelning av makten
och ömsesidig kontroll är de i bästa fall ett
bedrägeri, varmed makthavarna knyter fastare sitt undertryckande av proletariatet.
Den formella friheten och jämlikheten rivs
loss från den ekonomiska och materiella likställigheten, som först kan uppnås genom
att upphäva den privata egendomsrätten till
produktionsmedlen.
Trots den principiella skillnaden mellan
Marx’ socialism och Stuart Milis liberalism
råder dem emellan enighet om att vad som
är bra för samhället också är bra för den enskilde, oavsett vilka följder det får för honcim. Det är klart, att en sådan filosofi är
lämplig för ett samhälle under industriell
och teknisk utveckling, vare sig den är statseller privatkapitalistisk. Det är också omedelbart klart, att den väsentliga delen av den
kritik, som nu för tiden framställs mot det så
kallade ”kapitalistiska” samhället, huvudsakligen är en kritik mot det teknologiska samhället oavsett dettas formella form av statsbyggnad.
Konservatismen
En rent konservativ filosofi skiljer sig på
denna punkt inte från socialistiska och utilitaristiska teorier. För den konservative är individen inte heller det bärande elementet i
samhället. De enskilda individerna måste
uppfattas som de tillfalliga förvaltarna av
traditionella värden, som överlämnas från
generation till generation och utvecklas organiskt på samma sätt som en planta. I denna mening var romantiken och historicismen renodlat konservativa.
Begreppet rättfärdighet kan ofta förenas
med konservatism, inte i individorienterad
mening utan som en överensstämmelse med
de traditionella värdena eller en högre
världsordning: naturlagarna, gudomliga
krafter eller världsförnuftet. Begreppet har
sin egen struktur. Hänvisningar till detta
skall inte legitimeras eller förklaras med argument, som refererar sig till konsekvenserna av en handling. Hänvisningar till rättfardighetskrav måste grundas på argument
som refererar till överensstämmelser med
regler och bruk, som försäkrar individen en
”rimlig” behandling i förhållande till en
norm: var och en skall få ”sin (rätta) andel”,
”sin lott”.
För den konservative bestämmes denna
rätta andel av världsordningen, av ödet eller
Gud. Den radikala åskådningen avvisar högre makter och placerar människan som skapare av samhället och dess institutioner i
kraft av den fria överenskommelse, som ensam är i stånd att förklara och legitimera enskilda medborgares inbördes förpliktelser.
Den idealistiska åskådningen avvisar på en
gång den konservativa fatalismen och den
radikala vilje- och förnuftsdyrkan, ty obegränsad frihet leder till egoism, som strider
mot människans natur som samhällsväsen.
Dessa tre varianter – idealism, konservativ fatalism och radikal förnuftsdyrkan –
kan alla föras tillbaka till det gamla Grekland. De opererar var och en för sig med
jämlikhet som centralbegrepp, men väl att
märka i den meningen att lika tillfållen skall
behandlas lika. För det förklassiska Grekland, som ansåg människolivet som en avspegling av världsordningen, var det naturligt att betrakta ödet som den makt, som
fastställer vad som är den enskildes lott. De
tre moirerna spinner, mäter ut och klipper
till människans livstråd liksom de nordiska
nornorna, och människornas lott kan vara
olika, allteftersom de föds olika i fråga om
social position och fysisk och psykisk förmå-
ga.
Det var först stoikerna, som mot bakgrund av att de enskilda människorna hade
andel i det högre världsförnuftet och därför
principiellt måste vara likvärdiga, nådde
fram till en principiell likhetsideologi, som
senare i Rom förenades med kristendomens
krav på att den enskilda individen är lika inför Gud och människor.
Med romarrikets fall vände västern tillbaka till en konservativ stats- och rättsuppfattning. Staten var av Guds nåde och rätten var
därför bestämd antingen av sedvana eller av
kyrkan. ågon världslig kompetens att stifta
lagar erkändes inte av kyrkan förrän Thomas av Aquino på 1200-talet beredde plats
för den moderna utvecklingen genom att
anta, att Guds och naturens lagar bara fastslår ramarna for det sociala livet, varför dettas närmare innehåll måste fastslås genom
världslig, dvs furstens lagstiftning. Under de
följande århundradena ledde det samtidiga
statsrättsliga tänkandet efterhand fram till
antagandet av en mänsklig suveränitet, som
odelad ligger hos hela folket och som sätter
människan i stånd att stifta lagar om sina
egna förhållanden.
241
Det är i dag en allmän uppfattning, att
denna ide är hämtad från judisk tankegång
och baserad på Jahves pakt med sitt utvalda
folk. I varje fall är det denna tanke Hugo
Grotius i början av 1600-talet lade till grund
för sin allmänna kontraktslära, som gäller
såväl avtal mellan stater och mellan enstaka
individer som rättsordningen i varje enskilt
land.
Samhällskontraktet
Hos den med Grotius samtidige Hobbes och
senare hos Locke och Montesquieu användes samhällskontrakt och suveränitetstanke
för att konsekvent grunda statens rättsordning. Men hos Hobbes ledde konstruktionen
till upplyst envälde. Under intryck av det hotande inbördeskriget fann han lag och ordning viktigare än rättens innehåll. Samhällskontraktet hade därför inte någon funktion,
som gick väsentligt längre än till att överlåta
suveräniteten till kungen, som hade till uppgift att hindra det hotande ”allas krig mot alla”. Också Locke och Montesquieu hyste
skepsis mot människans förmåga att begränsa sin egen maktutövning, varför de gick in
för demokrati men med fördelning av makten i en lagstiftande, en utövande och en dö-
mande makt.
Rousseau däremot, som utgick från människans principiella godhet, ansåg den fullständiga demokratien vara bäst och motsvara suveränitetens principiella odelbarhet.
Det blev dock Lockes och Montesquieus tankar om den representativa demokratien som
blev grundläggande för den amerikanska
och den franska författningen mot slutet av
242
l 700-talet. Samhällskontraktet och folksuveränitetsföreställningen ligger till grund för
dessa och alla senare författningar, inte endast i kraft av att de blivit skapade utan också
uttryckligen uttalat i deras texter.
Det gemensamma för de statsteorier, som
är baserade på tanken om samhällskontrakt,
är att de söker sin inspiration i en konstruktion som har till utgångspunkt iden om att
de enskilda människorna som fria, jämlika
och förnuftiga varelser är grunden till samhället. Människorna är inte viljelösa redskap
för historien eller undersåtar under en furste eller en diktator.
Man kan som skeptikerna och empiristerna Hume och Bentham avvisa denna konstruktion redan från den synpunkten att det
inte är folket utan enstaka individer som
tänker, handlar och ingår avtal. Samfundskontraktet är naturligtvis en konstruktion eller – som Hans Kelsen skulle ha uttryckt saken – en logisk förutsättning för en bestämd samhällsteori. Medan Bentham uteslutande ville basera sin samhällsfilosofi på
lycko- och nyttohänsyn, vände Kant tillbaka
till rättfärdigheten som en självständig faktor i samfundsfilosofien, samtidigt som han i
alla fall avvisade rationalismens allmänna
naturrättslära. Inte förnuftet utan friheten
är grunden för rättfärdigheten. Den enskildes frihet är det högsta goda och den begränsas bara av hänsyn till andras lika rätt
till frihet.
I det samhällsfilosofiska tänkandet genom
tiderna har man alltså växlat mellan kollektivistiska, individualistiska och socialliberala
teorier allt efter samhällets utvecklingssituation och akuella behov. De kollektivistiska
kan återigen delas i konservativa och socialistiska teorier, som går ut från att helhetens
intressen är det primära och att utvecklingen i det väsentliga styres av opersonliga,
överindividuella krafter, som människorna
måste underkasta sig utan något krav på individuell rättfärdighet.
Efterkrigstidens politiker, vare sig de är
borgerliga eller socialistiska, har i stort sett
varit eniga om den samhällspolitiska målsättningen och därför inte kunnat ta upp den
utmaning, som ligger i det nymarxistiska
angreppet på det demokratiska systemet.
Olikheterna mellan konservativa, liberala
och socialliberala och för den delen också socialdemokratiska ideologier har undanträn~ts eller glömts. Man har därför hamnat
i en mindre betydelsefull uppdelning mellan
”borgerlig” och ”socialistisk” (socialdemokratisk), som i huvudsak har samma målsättning, om än med en nyansering i förhållande till den nordiska välfärdsstaten.
Ett nytt alternativ
Det är av icke ringa intresse, att den amerikanske socialfilosofen John Rawls i en serie
artiklar, som nu är samlade i boken ”Justice
as Fairness” (1971) har försökt att utforma
ett principiellt socialliberalt alternativ till
den marxistiska ideologien. Rawls tar full
hänsyn till Marx’ påstående, att den formella
rättsliga friheten och jämlikheten är meningslös utan en motsvarande ekonomisk
bas, och understryker lika starkt att Kant hade rätt i att den individuella friheten inte
kan helt underordnas hänsyn till helhetens
intressen. Därför tar han till utgångspunkt
av ny verswn av den gamla samhällskontraktskonstruktionen. Han försöker att finna en formel, enligt vilken man kan förena
hänsynen till största möjliga jämlikhet med
hänsynen till samhällets gemensamma intressen så att det blir största möjliga utbyte
till fördelning.
Åena sidan kan man inte erkänna en fortsatt ökande orättvisa i samhället, även om
den leder till stigande välstånd för alla, ty
detta kränker hänsynen till rättfärdighet och
människovärde. Å andra sidan kan man inte
av hänsyn till mäniskornas lika fundamentala rättsföreställning om att det skall finnas
en viss likhet mellan insats och vederlag dekretera den fulla jämlikheten, utan att resultatet blir en fördelning av fattigdom. Men
olikheterna i samhället skall kunna grundas
på rationella hänsyn till gemensam fördel,
däribland särskilt med hänsyn till de svagaste i samhället, och en position, som ger möjligheter till fördelar, skall – i den omfattning som det är möjligt – stå öppen för alla.
Rawls föreställer sig människorna placerade i en hypotetisk valsituation, där de inte
känner sin ekonomiska, sociala eller intellektuella status. Han frågar: vilket samhälle
skulle fria och rationellt tänkande människor bli eniga om att inrätta?
Han menar, att man då skulle bli eniga om
att lägga följande två principer till grund:
l) Alla har·samma rätt till frihet i vidaste
bemärkelse mot bakgrund av en liknande
frihet för andra.
2) Sociala och ekonomiska olikheter kan
bara motiveras om a) de är grundade på
hänsyn att uppnå en större fördel för alla, b)
de är knutna till ställningar och positioner,
243
som står öppna för alla.
Rawls sammanfattar sina synpunkter i
”the principle of fairness”, som är den
grundläggande principen, på vilken alla sociala förpliktelser kan föras tillbaka: var och
en är förpliktad att sköta ”sin del”, som bestämts genom reglerna för samhällets institutioner, när
l) institutionen är rättfärdig, dvs uppfyller de ovan citerade grundprinciperna (2
a-b), och
2) han frivilligt har accepterat eller utnyttjat de fördelar man kan ha av den.
Den ”sense ofjustice”, som författaren anser grundläggande för människornas krav
på sitt samhälle, fordrar mera av samhället
än en utilitaristisk nyttomoral kan ge, nämligen ett välordnat samhälle och en rättfärdig
helhet, som sätter individerna i stånd att utveckla sin natur som fria och jämlika moraliska personer.
Några kritiker hävdar, att Rawls’ principer är så vaga, att de inte kan användas i
praktiken. Men denna kritik är förfelad, eftersom avsikten inte är att uppställa kriterier
för bedömande av ett givet samhälle utan att
skapa en metod, varmed man kan arbeta
fram emot ett rättfärdigare samhälle. Därför
är det heller ingen invändning mot Rawls,
att ”rättfärdighet” och ”fairness” är ord av
olika kategorier. Räufärdighet refererar till
resultatet av en process, medan fairness refererar till själva proceduren. Avsikten är att
skapa en utveckling, som tenderar mot ett
rättfärdigare samhälle.
Andra kritiker hänvisar till att människorna skulle kunna acceptera ett system av olikheter, ty man skulle hoppas att man senare
244
kunde göra sina intressen dominerande.
Rawls själv finner inte denna invädning avgörande, ty han menar, att normala människor också tar hänsyn till sina efterkommandes intressen. Det försvaret är inte överbevisande.
Mera avgörande är att kontraktskonstruktionen förutsätter det den skall bevisa, nämligen att avtal är förpliktande. Denna tankegång var främmande för människorna som
allmän princip före den rationalistiska naturrätten under 1600-talet. Regeln var tidigare tvärtom den motsatta, att avtal blott var
förpliktande, när de tillhörde en typ, som
erkändes i den borgerliga rätten. Den katolska moralfilosofin, som var den idemässiga
förutsättningen för Grotius allmänna kontraktslära antog naturligtvis, att löften var
förpliktande för den som gav dem, men bara inför samvetets domstol.
På samma sätt tycks också tanken på en
församling av ”likadana människor” förutsätta den demokrati, som räknas med i principen om att det som en sådan församling
kan bli enig om är rättfärdigt. Tanken på att
ge negrer rösträtt uppstod tex inte i den
amerikanska grundlagsstiftande församlingen. När vargar möts för att diskutera det
rättfärdiga vargsamhället, inbjuder de inte
lammen, utan blir eniga om den rättfärdiga
fördelningen av lammen.
Rätt och rättf”årdighet
Vad betyder frihet och jämlikhet? Begreppet frihet är relativt, ty det accepterar det
abstrakta begreppet i västerns mening, t ex
yttrandefrihet, religionsfrihet. Men hur är
det med dem som föredrar ett materiellt begrepp, tex frihet från svält och nöd och frihet att gå till botten?
Och vad är jämlikhet? Det är väl inte likhet inom grupperna i ett statussamfund?
Men betyder det lika lön för lika arbete eller
lika lön för allt arbete? Eller betyder det lika
lön i förhållande tilllika behov? Den marxistiska slutliga lösningen är ju insats efter förmåga och lön efter behov, men erfarenheten
visar, att rättvisan vid bedömandet av ersättning, lön i förhållande till insatsen, alltid har
upplevts som en väsentlig förutsättning för
samhället.
Rawls försöker att rättfärdiga olikheter,
som är till gagn för alla och knutna till möjligheter, som är öppna för alla. Denna tankegång är inte tillräcklig, varken för att vara
skäl till olikheter eller för att verka för en utjämning. Härtill måste social- och skattelagstiftning ge sitt bidrag.
Vi måste veta vilken måttstock som skall
användas för att avgöra, vad som är fördel
och nackdel och hur olika värden skall prio·
riteras i förhållande till varandra och avvä-
gas mot riskerna. Hänvisningen till ”den rationella människan” är i väsentlig grad en
hänvisning till egna eller ens egen kultur·
krets intressen.
Rawls’ principer kan inte meddela oss vad
som är rätt, men de kan hjälpa oss när vi
skall diskutera rätt. Rawls’ ”samhällskontrakt” förutsätter att det accepteras av ”alla
implicerade”, dvs att rättfärdigheten kräver
lika hänsynstagande till alla inblandades intresse. Rättfärdigheten förutsätter alltså en
process för sociala och politiska beslut, som
säkrar:
l) att alla ”relevanta principer” dvs alla
intressen, som kan formuleras i principer,
tas med i beräkningen,
2) att ovidkommande hänsyn utesluts
från beslutet,
3) att en avbalansering av principerna
verkställs,
4) men att det inte är möjligt att avgöra a)
vilka principer, som är ”relevanta”, och b)
hur detta skall avvägas. Dessa avgöranden
245
kan bara träffas genom den sedvanliga politiska processen.
Men Rawls har i alla fall gjort en stor insats genom att tänka igenom och formulera
en modell för att man skall kunna avgöra,
hur ett ”rättvist” samhälle skall etableras utifrån en socialliberal ideologi, och genom att
framhäva att rättvisan är ett primärt värde,
som måste kunna konkurrera med samhällsnyttan.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner