Print Friendly

Stig-Björn Ljunggren; Oredans böcker

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

0REDANS BÖCKER
STIG-BJÖRN LJUNGGREN
Oredans tid föder oredans böcker. De är kanske inte några ideologiskt banbrytande verk men likväl ett intressant och nyttigt exempel på att en samarbetsplanta trots allt börjar gro bortom de traditionella motsättningarna.
V
år tid är oredans tid. Detta
yppar s1g bland annat
genom att v1ssa dristar sig
till att träffas över partigränserna och samtala. Ibland leder samtalet
fram till politisk handling, kanske ett
samarbete i folkomröstningskampanj,
kanske i bok.
Vi har under den senare tiden sett
bägge. Hösten 1994 föddes nätverk kring
EU-frågan som nu sakta utvecklar sig till
något nytt. Och våren 1995 fick vi
åtminstone tre exempel på böcker som
givits ut av personer med varierande
politisk bakgrund. Oredans tid har fatt
oredans böcker. Dessa tvärpolitiska alster
väcker inte bara intresse får vad de säger
rent innehållsligt, utan också som
fenomen, som tecken på tidsandan.
Den fårsta boken är en antologi med
moderaten Ulf Kristersson, socialdemoSTIG-BJÖRN LJUNGGR.EN är redaktör for injormatiOI!Sbrevet folkhemsstudier, socialdemokratisk idedebattör,
statsvetare och.forfattare.
kraten Widar Andersson och centerpartisten Dick Erixon. Antologin som kallas
Ett brutet löfte (Timbro) är fårvisso den
fårsiktigaste formen av tvärpolitiskt samarbete. Var och en står får sitt. Men samtidigt finns tillräckligt med sanm1anträffanden i boken får att vi ska fårstå att en
betydande värdegemenskap finns mellan
dessa tre personer. Alla har en betydlig
distans till det politiska uppdraget. De har
förmågan att se sig själva och sina aktiviteter utifrån och sätta den egna gärningen
i perspektiv.
Poängen hos Kristersson, Andersson,
Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare
måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs
ödmjukhet och en insikt om att Sverige
kommit till vägs ände. skrivstilen är essä-
artad och platsar lika bra i någon upplyst
tidskrift som i bokform.
Boken är kanske den intressantaste
därfår att den trots allt utgör ett exempel
204 SVENSK TIDSKRIFT

på att socialdemokrater och moderater
kan samarbeta, åtminstone om det finns
en centerpartist med i gänget. Att det
skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att
hoppas på, men nya tider kommer.
Mycket fortare än vi tror.
Den mest utskällda boken
Mest utskälld for sin tvärpolitik har
gande for den egna välfården. Staten har
gjort sig till vissa delar onödig och kan nu
istället nöja sig med att ge en slags grundtrygghet som medborgarna sedan själva
kan komplettera.
Tankegången är bekant och sammanfaller i hög grad med vad som tidigare
forkunnats från Den Nya Välfården. Just
denna boks bidrag ligger mer i att den
enkelt forsöker skissa hur man kan rensa
Christina Hansson, ordforande i bidragsdjungeln och istället överskådligt
Centerns Ungdomsforbund, blivit. och enkelt infora sju bidrag (barnstöd,
Hennes medverkan i boken När folkhemmets barn blivit vuxna (Medborgarnas
Offentliga Utredningar 1995:1) tillsammans med Patrik Engellau och Anders
Röttorp har väckt fortrytelse bland annat
hos liberala ungdomsforbundet som i ett
pressmeddelande forkunnade att CUF
blivit ”språkrör for Den Nya Välfärden”.
Genom sådana enkla utstämplingar såg
självfallet liberalerna till att misstänkliggöra den som forsökte hitta en ny samtalspartner. LUF hävdade att högersfåren
länge bearbetat mitten och att CUF kapitulerat for Den Nya Välfården, något
som inte ens Ny Demokrati gjorde på sin
tid!
Vad är det då for hemska tankar som
fo~änar denna demagogi, som var så pass
stark att LUF sedermera ångrat den en
smula?
Tja, egentligen bara det gantia vanliga.
Engellau, Hansson, Röttorp bygger
vidare på tanken att välfårdsstaten lyckats
skapa grunden for ett nytt medborgarskap. Detta kan i framtiden bygga på ett
större individuellt och frivilligt ansvarstastudiestöd, en ny slags sjukpension,
ålderspension, arbetslöshetsbidrag, statspension, socialbidrag). Tanken är att ett
enkelt pedagogiskt bidragssystem – kombinerat med allmänna forsäkringar – ger
medborgarna ett ansvar for sin egen välfård.
Den nyttigaste boken
Den mest konstruktiva boken, som samtidigt kanske är en smula tråkig, är
utgiven av G Rune Berggren, Hans
Åström Eklind, Thomas Idergard och
Sofia Johansson. Boken heter Infärdens
slut – spelregler för sunda statsfinanser
(Medborgarnas Offentliga Utredningar
1995:2) och forsöker diskutera vilka
regler som ska gälla fOr statens ekonomiska skötsel. Kvartetten uppvisar stora
forvaltningspolitiska insikter och kan for
många kanske läsas lika mycket som en
lärobok som en debattbok. Många uppfinningsrika regelforändringar diskuteras
– och många avvisas – men poängen är
ändå att nya spelregler kan ge en stat som
har ordning på sin ekonomi.
SVENSK TIDSKRIFT 205
Kanske är det trots allt denna publikation som lättast kan komma in i den vardagliga politiska pappslöjden.
Noteras kan att boken saknar sidnumrering, varje sida numreras istället med
hur många miljoner som statsskulden
ökat. Siclan l heter ”0,5 miljon kronor”,
sidan 2 heter ”l miljon kronor”, och så
vidare. Effektfullt och pedagogiskt sätter
boken därmed fingret på Sveriges problem. Det finns inga enkla lösningar.
Och samtidigt skenar statsskulden.
Självständighet
Nyckelordet i beskrivningen av alla dessa
författare är ordet ”självständighet”.
Genom att agera efter eget huvud och på
ett oväntat sätt utgör dessa skribenter ett
latent hot mot den rådande politiska partiordningen.
Tänk om alla riksdagsmän gjorde som
Kristersson och Andersson? Tänk om alla
centerpartister skrev böcker med Den
Nya Välfärden? Hur skulle det gå då?
Men risken för sådana revolutionerande förändringar är inte stor.
Partiledningarna har gjort vad de kan för
att knyta upp svansen på sina soldater i
riksdagen. Den som är olydig blir utskälld
inför riksdagsgruppen. Eller avsatt under
kuppartade former.
Men oftast behöver man inte gå så
långt i repressalier, de strukturella
begränsningarna för våra politikers självständighet är betydande. Exempelvis ser
partiledningarna till att folkets representanter inte själva kan förfoga direkt över
partistödet, utan slantarna kontrolleras av
kanslierna.
Således har en riksdagsledamot helt
otillräckliga ekonomiska och personella
resurser för att kunna fungera självständigt.
Nya mötesplatser
Budskapet från dessa böcker är därför
antagligen inte bara att det behövs ett systemskifte i välfärdsstaten. Det är inte bara
där som en grundläggande förändring är
nödvändig, så att medborgarna far mer
frihet och ansvar. Böckernas budskap är
också att politikerna behöver frihet att
agera, utan tvångskommenderande partiledningar och huvudkrympande begränsningar byggda på revirpinkande, prestigetänkande och politiska fördomar.
Vad vi saknar är en lång rad nya
mötesplatser där politiskt intresserade
människor kan träffas och samarbeta,
utan att behöva belastas av tidigare generationers schabloner. Befrielsen ska inte
bara gälla medborgarna, utan också medborgarnas representanter. Oredans tid
behöver inte bara förnyelse av offentlig
sektor, utan orediga politiker som vågar
tänka nytt.
206 SVENSK TIDSKRJFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner